Om att vara snäll!
Jag skrev en kommentar hos Frk Tjatlund. Hon är snäll och ställer upp för sina barnbarn i sommar. Och jag kommenterade det och kom att fundera över ordet snäll. Kom, medan jag skrev, på att det har hänt något med själva ordet snäll och dess betydelse. Tänkte ett tag på att byta ut ordet mot något annat, men lät det stå kvar. Skriver samma sak här nu och passar samtidigt på att fylla på i en sorgligt försummad kategori på min blogg; vardagsfilosofi.
Snäll. Nu skriver jag det i alla fall fast jag får, när jag ser själva ordet, en känsla av att det är omodernt / otrendigt / fel att vara snäll. Jag gillar det i alla fall och hos mig är det en sann komplimang att vara snäll. På något (orientaliskt filosofiskt?) sätt inbillar jag mig att ens egen själ mår bra av att man är snäll. Åtminstone kan det funka så så länge den tid som går åt att vara snäll inte inkräktar på den tid som behövs för trevliga dåligheter, eller hur man ska uttrycka det. Asch, det här blev ju bara för djupt filosofiskt. Det var inte meningen. Take it or leave it!
Snäll. Nu skriver jag det i alla fall fast jag får, när jag ser själva ordet, en känsla av att det är omodernt / otrendigt / fel att vara snäll. Jag gillar det i alla fall och hos mig är det en sann komplimang att vara snäll. På något (orientaliskt filosofiskt?) sätt inbillar jag mig att ens egen själ mår bra av att man är snäll. Åtminstone kan det funka så så länge den tid som går åt att vara snäll inte inkräktar på den tid som behövs för trevliga dåligheter, eller hur man ska uttrycka det. Asch, det här blev ju bara för djupt filosofiskt. Det var inte meningen. Take it or leave it!
Om LYCKA!
Läste häromdagen en krönika om lycka och hur man blir lycklig. Kunde inte låta bli att läsa för det känns ju väsentligt; att bli lycklig alltså. Retligt nog så kan jag inte hitta texten nu när jag ska skriva om den.
Minns inte vem som skrev heller men det gick ut på att krönikören konstaterar att det i princip finns två sätt att bli av med trista tankar och uppnå lycka. Det ena var att bearbeta och riktigt gå igenom alla eländen i livet, leta upp alla gamla varbölder och skära upp dem, tömma och gå vidare sedan (det gamla freudianska sättet) . Det andra sättet (det nya tänket, ny forskning) var att helt enkelt sudda ut allt elände istället, låtsas som om det inte existerar, tränga undan och gå vidare med ett leende på läpparna. Om man intalar sig själv att man är lycklig så blir man lycklig.
Samtidigt konstaterar hon att det egentligen är lyckliga vi vill bli och det vi strävar efter, sedan kan medlen att uppnå lycka vara olika; jobb, förälskelser, festande, shopping eller nåt annat. Vissa av de här sakerna ger långvarig lycka, andra väldigt kort och övergående, snabba kickar skulle man kunna säga. Och några av dem ger baksmälla. Det kan vara i plånboken eller i huvudet eller i det grymma uppvaknandet efter en häftig förälskelse när man kan konstatera vilket pucko man slösat bort tid på.
Fast sen är ju frågan om det är möjligt att vara konstant lycklig, om det är riktigt normalt alltså.
Jag har liksom de flesta människor funderat över detta med lycka förstås. En del människor ser ut att må gott trots att de drabbas av både det ena och det andra, medan några är jätteledsna fast deras liv ser bra ut. Men jag kan som vanligt inte bestämma mig för vad som är den enda rätta vägen att uppnå lycka; Freud eller det nya förträningstänket.
Har svårt att tro på ett evigt ältandet av gamla bedrövelser. Men samtidigt finns väl en risk att gamla traumatiska upplevelser som inte får bearbetas dyker upp i annan form; fysisk sjukdom, depression, bitterhet eller nåt sånt. Det kan bli som en inkapslad varböld som lätt börjar blossa upp och göra ont vid någon annan påfrestning. Då kan det vara bättre att ta fram eländet i ljuset, se det och bli så arg eller ledsen som man borde ha varit när det hände, en reaktion som kanske inte var möjlig att tillåta sig just då.
Kanske är det både och som gäller. Det som allvarligt påverkar vardagen och hindrar ett bra liv ska man ta itu med och ta sig tid att bearbeta, reagera på och sedan lämna bakom sig. Medan gamla bedrövelser som inte spelar så stor roll kan man träna på att förtränga, lägga undan och låta bli att påminna sig själv om. Kanske handlar det lite om tanketräning de här nya idéerna om lycka som krönikören skriver om: Att medvetet slå bort det trista och ta fram det som gör en själv glad istället. Det kan ju handla om att exempelvis ta ner bilder från väggarna som påminner om något ledsamt, att minimera umgänget med de människor som har en negativ inverkan på humöret och att medvetet välja att ägna sin tid åt sånt som man blir glad av.
Det finns ju ofta ett frirum när det gäller den egna tiden som vi inte är medvetna om. Vi låter ofta andra människor få makt över vår tid. Vi låter oss styras av omständigheterna runt oss utan att se att vi ofta själva har ett val och att vi kan göra medvetna val om hur den egna tiden ska användas. En stor del av tiden är vi själva ägare till om vi tänker efter.
Tja, sånt här kan man hinna filosofera över när man har varit ledig några dagar och alla tankar får tänkas färdigt utan att bli avbrutna.
Minns inte vem som skrev heller men det gick ut på att krönikören konstaterar att det i princip finns två sätt att bli av med trista tankar och uppnå lycka. Det ena var att bearbeta och riktigt gå igenom alla eländen i livet, leta upp alla gamla varbölder och skära upp dem, tömma och gå vidare sedan (det gamla freudianska sättet) . Det andra sättet (det nya tänket, ny forskning) var att helt enkelt sudda ut allt elände istället, låtsas som om det inte existerar, tränga undan och gå vidare med ett leende på läpparna. Om man intalar sig själv att man är lycklig så blir man lycklig.
Samtidigt konstaterar hon att det egentligen är lyckliga vi vill bli och det vi strävar efter, sedan kan medlen att uppnå lycka vara olika; jobb, förälskelser, festande, shopping eller nåt annat. Vissa av de här sakerna ger långvarig lycka, andra väldigt kort och övergående, snabba kickar skulle man kunna säga. Och några av dem ger baksmälla. Det kan vara i plånboken eller i huvudet eller i det grymma uppvaknandet efter en häftig förälskelse när man kan konstatera vilket pucko man slösat bort tid på.
Fast sen är ju frågan om det är möjligt att vara konstant lycklig, om det är riktigt normalt alltså.
Jag har liksom de flesta människor funderat över detta med lycka förstås. En del människor ser ut att må gott trots att de drabbas av både det ena och det andra, medan några är jätteledsna fast deras liv ser bra ut. Men jag kan som vanligt inte bestämma mig för vad som är den enda rätta vägen att uppnå lycka; Freud eller det nya förträningstänket.
Har svårt att tro på ett evigt ältandet av gamla bedrövelser. Men samtidigt finns väl en risk att gamla traumatiska upplevelser som inte får bearbetas dyker upp i annan form; fysisk sjukdom, depression, bitterhet eller nåt sånt. Det kan bli som en inkapslad varböld som lätt börjar blossa upp och göra ont vid någon annan påfrestning. Då kan det vara bättre att ta fram eländet i ljuset, se det och bli så arg eller ledsen som man borde ha varit när det hände, en reaktion som kanske inte var möjlig att tillåta sig just då.
Kanske är det både och som gäller. Det som allvarligt påverkar vardagen och hindrar ett bra liv ska man ta itu med och ta sig tid att bearbeta, reagera på och sedan lämna bakom sig. Medan gamla bedrövelser som inte spelar så stor roll kan man träna på att förtränga, lägga undan och låta bli att påminna sig själv om. Kanske handlar det lite om tanketräning de här nya idéerna om lycka som krönikören skriver om: Att medvetet slå bort det trista och ta fram det som gör en själv glad istället. Det kan ju handla om att exempelvis ta ner bilder från väggarna som påminner om något ledsamt, att minimera umgänget med de människor som har en negativ inverkan på humöret och att medvetet välja att ägna sin tid åt sånt som man blir glad av.
Det finns ju ofta ett frirum när det gäller den egna tiden som vi inte är medvetna om. Vi låter ofta andra människor få makt över vår tid. Vi låter oss styras av omständigheterna runt oss utan att se att vi ofta själva har ett val och att vi kan göra medvetna val om hur den egna tiden ska användas. En stor del av tiden är vi själva ägare till om vi tänker efter.
Tja, sånt här kan man hinna filosofera över när man har varit ledig några dagar och alla tankar får tänkas färdigt utan att bli avbrutna.
Händer det nåt i världen?
Jag undrar om det har hänt nåt i världen de senaste två veckorna? Vi har haft så fullt upp så vi har inte haft tid att se på TV, läsa tidningar ordentligt eller intressera oss för de senaste larmen och katastroferna. För det är ju oftast sånt som är omtalat. Det kan ju vara något nytt allvarsamt på gång som har gått oss helt förbi. Å andra sidan är det sällan något vi kan påverka så det kanske kan kvitta. Livet här på Liane är väl en trivsam ankdamm långt bort från världens eländes elände.
Visst är den vacker!
Hämtade hos Gisan! Fast hos henne var den mycket snyggare förpackad. Här blir det enkelt och spartanskt..
Gillar den här texten, vet inte var den kommer ifrån men antar att den på något sätt är allmän egendom eftersom den finns överallt på olika språk
Sinnesrobönen...igen
God, grant me the serenity
to accept the things
I cannot change
Courage to change the
things I can, and the
wisdom to know the difference
Living one day at a time;
Enjoying one moment at a time
Accepting hards hip as the
pathway to peace
Taking, as He did, this
sinful world as it is
not as I would have it
Trusting that he will make
all things right if I
surrender to his Will
That I may be resonably happy
in this life, and supremely
happy with Him forever in
the next 
Mer Bergman - bokstavsbarn?
Ju mer jag tänker på detta med Ingmar Bergman desto mer gåtfullt är det med hans liv och gärning. Jag undrar om han inte skulle ha blivit diagnostiserad som bokstavsbarn idag? Kanske Aspergers syndrom? Jag menar kombiantionen av brist på medkänsla med andra, som han själv erkänner i de senaste intervjuerna, och hyperkänsligheten för egen del. Han har aldrig känt med sina fruar och barn och därför kunnat lämna dem vind för våg för att själv gå upp i nästa känsloutlevelse. Samtidigt så blev han så arg och kränkt när skattemyndigheten grep honom att han kräktes och blev fysiskt sjuk. Minsta ifrågasättande verkar alltid ha gjort honom djupt förtvivlad. Dessutom har han ju alltid varit övertygad om sitt eget geni på något sätt.
Kanske har just bristen på medkänsla varit en förutsättning för hans skapande. Den som inte kan känna in i hur andra människor har det / reagerar blir också ofta förvånad över andras reaktioner / svar och förstår dem inte. Då blir de egna dialogerna och åhörandet av andras dialoger fascinerande och ofta obegripliga. Andras svar en överraskning.
Det verkar på något sätt vara det obegripliga som han bearbetat i sina filmer, om o om igen. Han har genom bristen på medkänsla aldrig förstått kvinnor egentligen. När inkännandet fallerar så återstår att använda intellektet. De människor som på något sätt har känslomässiga / sociala handikapp (som jag slarvigt kallar bokstavsbarn) måste förlita sig till att kunna förståndsmässigt analysera sociala situationer för att kunna hantera dem. De blir ofta mycket duktiga iakttagare av andra människors konkreta yttre beteenden för att lära sig ett socialt korrekt beteende, medan förståelsen för det inre livet hos andra och tolkningen av deras kroppsspråk går förbi.
Oj då, det här blev djupt, det var bara tankar som fladdrade förbi och jag fångade dem i flykten. Nu ska jag bli mer jordnära och ägna mig åt att förbereda kvällens övningar = gäster; handla mat, laga mat, röja det värsta i huset osv
Kanske har just bristen på medkänsla varit en förutsättning för hans skapande. Den som inte kan känna in i hur andra människor har det / reagerar blir också ofta förvånad över andras reaktioner / svar och förstår dem inte. Då blir de egna dialogerna och åhörandet av andras dialoger fascinerande och ofta obegripliga. Andras svar en överraskning.
Det verkar på något sätt vara det obegripliga som han bearbetat i sina filmer, om o om igen. Han har genom bristen på medkänsla aldrig förstått kvinnor egentligen. När inkännandet fallerar så återstår att använda intellektet. De människor som på något sätt har känslomässiga / sociala handikapp (som jag slarvigt kallar bokstavsbarn) måste förlita sig till att kunna förståndsmässigt analysera sociala situationer för att kunna hantera dem. De blir ofta mycket duktiga iakttagare av andra människors konkreta yttre beteenden för att lära sig ett socialt korrekt beteende, medan förståelsen för det inre livet hos andra och tolkningen av deras kroppsspråk går förbi.
Oj då, det här blev djupt, det var bara tankar som fladdrade förbi och jag fångade dem i flykten. Nu ska jag bli mer jordnära och ägna mig åt att förbereda kvällens övningar = gäster; handla mat, laga mat, röja det värsta i huset osv
Gästhus för alla - Sillebotten!
Igår kväll var vi här. Högt uppe på en bergklack i Sillebotten ligger det här speciella timmerhuset. Det har stått där så länge jag kan minnas. Det byggdes av en man L. H. som ägde mycket mark här, c:a 1000 ha. Han ville att det skulle kunna användas av alla. Det står alltid öppet. Vem som helst är välkommen in, ta en rast, en fika, ja till och med en övernattning, skriva i gästboken. Och det märkliga är att aldrig någonsin på alla dessa år har huset blivit vandaliserat. Det är alltid städat och fint inne. En bit in i skogen finns ett prydligt litet utedass.
Det är gediget byggt med grovt timmer.
Det är som sagt alltid prydligt o städat inne och det sköter gästerna själva. Det står sopborstar i ett hörn.
På bordet ligger alltid en gästbok som man skriver i. Igår var vi de sista gästerna men inte de första. Några hade redan varit där.
Här uppe står fulla gästböcker. Det är roligt att bläddra i dem och se vilka som varit här.
Nu har det vuxit upp skog runt men man kan fortfarande skymta sjön Östra Silen där nere.
Här är vyn åt andra hållet.
Om man läser tidningar kan man tro att människan som varelse är ond och världen är full av tjuvnad, bråk och elände. När man kommer hit och ser detta så kan man återfå tron på att människan egentligen är en god och snäll företeelse. Om vi bjuds in vänligt och generöst så skapar det något gott! Det var det jag ville visa, inte huset som sådant.
Tre viktiga saker!
Jag har fått en utmaning att skriva tre saker som betyder mycket för mig. Normalt sett så brukar jag inte ge mig hän åt listor. Vi listar och utvärderar och rannsakar så mycket på mitt jobb att det räcker där. Men nu var det ju bara tre saker så jag ska anta utmaningen:
- Den bärbara datorn
- Upphissbara sängen
- Kameran
Den bärbara datorn finns ju bredvid sängen och är lätt att fördriva en sömnlös natt med, som nu.
Sängen som går att hissa upp är perfekt att läsa i och att använda datorn i. Den blir som en fåtölj, en bekväm sådan.
Kameran har jag nog alltid med mig sedan länge. När det bara fanns vanliga kameror så drog jag omkring en stor Minolta med mig i väskan och ett par olika objektiv dessutom och något filter. Den tog väldigt bra kort. Men att ta många blev ju rätt kostsamt eftersom det var pappersbilder som gällde och allt måste framkallas. Numera är det ju digitalt som gäller. Den jag har nu är en Olympus allväder 7,1 alltså en blå. Den är tunn och går att ha med överallt. Men den kan jag bara varna för. Den tar dåliga kort. Däremot så har jag en gammal digital Olympus 300 / 400 någonting, allväder. Och den tar bra kort, så den använder jag vid högtidligare och planerade tillfällen. Men den är för tjock för att kunna ha med i fickan.
- Den bärbara datorn
- Upphissbara sängen
- Kameran
Den bärbara datorn finns ju bredvid sängen och är lätt att fördriva en sömnlös natt med, som nu.
Sängen som går att hissa upp är perfekt att läsa i och att använda datorn i. Den blir som en fåtölj, en bekväm sådan.
Kameran har jag nog alltid med mig sedan länge. När det bara fanns vanliga kameror så drog jag omkring en stor Minolta med mig i väskan och ett par olika objektiv dessutom och något filter. Den tog väldigt bra kort. Men att ta många blev ju rätt kostsamt eftersom det var pappersbilder som gällde och allt måste framkallas. Numera är det ju digitalt som gäller. Den jag har nu är en Olympus allväder 7,1 alltså en blå. Den är tunn och går att ha med överallt. Men den kan jag bara varna för. Den tar dåliga kort. Däremot så har jag en gammal digital Olympus 300 / 400 någonting, allväder. Och den tar bra kort, så den använder jag vid högtidligare och planerade tillfällen. Men den är för tjock för att kunna ha med i fickan.
Projektlös!
Jo, så är det nog. Jag är projektlös. Det är en lite ny upplevelse att starta upp en dag och vara intellektuellt och kreativt projektlös. Jag saknar ju naturligtvis detta att inte längre vakna kl 5 på morgonen och upptäcka att tankarna med automatik är igång och funderar över hur barn kan tänka och göra exempelvis tiotalsövergångar i matten. Medan jag fortfarande sysslade med att utveckla laborativ matteundervisning så var det ett intellektuellt och kreativt heltidsprojekt och det har varat i drygt tre års tid. Det pågick liksom medan jag strök kläder, körde bil osv. Inte alltid och inte påtvingat, mer som en ofta närvarande tankelek. Kul och utmanande, var det. Nu är det slut, i förtid och abrupt. Jag hade tänkt att det skulle pågå till min pension om så där 10 år. Men nu har jag insett att det är inte möjligt att utveckla laborativ matteundervisning mer pga de stora bristerna när det gäller lokaler och organisation på min skola. Jag har gjort det jag kunnat för att få till stånd bättre förutsättningarna men måste också acceptera att det inte varit möjligt.
Innan dess var det förstås andra roliga projekt som pågick; läsprojekten, egna studier i diverse ämnen, integrering särskola - grundskola, integrering förskola - grundskola. Och naturligtvis projektet att vara förälder till tre barn. Det låter väl krasst att se detta med föräldraskap som ett intellektuellt och kreativt projekt. För de synliga och mer påtagliga delarna av föräldraskapet är ju det praktiska arbetet och den känslomässiga / sociala delen av det hela. Men visst är föräldraskap också intellektuellt och kreativt. Man försöker ju hela tiden att tänka ut hur man ska göra för att det ska bli så bra som möjligt och tvingas vara kreativ för att hitta nya lösningar på gamla o nya problem som dyker upp.
Nu är jag alltså projektlös och det känns lite tomt och tråkigt. Men det behöver inte vara fel för att det är ovant.
Astrid Lindgren berättade en gång om barns rätt till tråkighet. Det är inte farligt att ha tråkigt menade hon och hänvisade till sin egen barndom. Hon och alla andra barn var tvungna att rensa rovlanden (eller om det var betor eller något annat). Och det var en upplevelse av oändlighet och tråkighet. När en lång rad var färdigrensad så var det bara att ta itu med nästa. Det var då hon började fantisera och hitta på historier för att roa sig själv under tiden.
Fast jag är inte säker på att en 57-årings hjärna är lika pigg och alert som ett rovlandsrensande barns. Den kanske inte kan aktivera sig själv utan bara sjunker ner i avtrubbning, medan kroppen pustar under tvånget att rutinmässigt ta itu med de vilsint huggande dammråttorna, tvättbergen i källaren och blomplanteringen. För sysslolös är jag inte alls, tvärtom. Under några dagar har här enbart varit fest och umgänge och under den tiden har ingen vårdat hemmet, så förfallet har brett ut sig. Det är bara att börja beta av förpliktelserna, med eller utan projekt!
Innan dess var det förstås andra roliga projekt som pågick; läsprojekten, egna studier i diverse ämnen, integrering särskola - grundskola, integrering förskola - grundskola. Och naturligtvis projektet att vara förälder till tre barn. Det låter väl krasst att se detta med föräldraskap som ett intellektuellt och kreativt projekt. För de synliga och mer påtagliga delarna av föräldraskapet är ju det praktiska arbetet och den känslomässiga / sociala delen av det hela. Men visst är föräldraskap också intellektuellt och kreativt. Man försöker ju hela tiden att tänka ut hur man ska göra för att det ska bli så bra som möjligt och tvingas vara kreativ för att hitta nya lösningar på gamla o nya problem som dyker upp.
Nu är jag alltså projektlös och det känns lite tomt och tråkigt. Men det behöver inte vara fel för att det är ovant.
Astrid Lindgren berättade en gång om barns rätt till tråkighet. Det är inte farligt att ha tråkigt menade hon och hänvisade till sin egen barndom. Hon och alla andra barn var tvungna att rensa rovlanden (eller om det var betor eller något annat). Och det var en upplevelse av oändlighet och tråkighet. När en lång rad var färdigrensad så var det bara att ta itu med nästa. Det var då hon började fantisera och hitta på historier för att roa sig själv under tiden.
Fast jag är inte säker på att en 57-årings hjärna är lika pigg och alert som ett rovlandsrensande barns. Den kanske inte kan aktivera sig själv utan bara sjunker ner i avtrubbning, medan kroppen pustar under tvånget att rutinmässigt ta itu med de vilsint huggande dammråttorna, tvättbergen i källaren och blomplanteringen. För sysslolös är jag inte alls, tvärtom. Under några dagar har här enbart varit fest och umgänge och under den tiden har ingen vårdat hemmet, så förfallet har brett ut sig. Det är bara att börja beta av förpliktelserna, med eller utan projekt!
Trött på mutor i samband med vapenexport!
Alltså det här är ju helt puckat!
Hur kan Sverige som land syssla med vapentillverkning i stor skala typ stridsflygplan när man har en lagstiftning som förbjuder export till krigförande länder?????
Det är ju ungefär lika logiskt som om en mattillverkare sålde mat till någon och sa
- Ja tyvärr får Du bara köpa mat hos mig så länge Du lovar att endast förvara maten i kylskåpet. Om Du börjar äta av den så får Du inte köpa av mig längre. Det är endast skådebröd vi säljer.
Om man under de omständigheterna måste muta folk till att handla är väl inte så konstigt. Men eftersom jag inte gillar krigsmaterialtillverkningstanken alls så anser jag att det vore mest logiskt att sluta tillverka krigsmateriel och börja tillverka cyklar eller något annat, vad som helst.
Hur kan Sverige som land syssla med vapentillverkning i stor skala typ stridsflygplan när man har en lagstiftning som förbjuder export till krigförande länder?????
Det är ju ungefär lika logiskt som om en mattillverkare sålde mat till någon och sa
- Ja tyvärr får Du bara köpa mat hos mig så länge Du lovar att endast förvara maten i kylskåpet. Om Du börjar äta av den så får Du inte köpa av mig längre. Det är endast skådebröd vi säljer.
Om man under de omständigheterna måste muta folk till att handla är väl inte så konstigt. Men eftersom jag inte gillar krigsmaterialtillverkningstanken alls så anser jag att det vore mest logiskt att sluta tillverka krigsmateriel och börja tillverka cyklar eller något annat, vad som helst.
Om sorg
För att förströ sjuklingen har gubben inhandlat diverse. Bl.a. kom han hem i förrgår med en tidning som hade följande i stor text på framsidan "Släpp fram Ditt vackra jag". Och jag kan förstå att han valde just den tidningen med tanke på skicket hans snörvlande "fru" befinner sig i. Det är allt annat än vackert!
Hur som helst så sa han glatt att han köpt Amelia till mig, men det hade han inte. Han hade köpt M magasin för 50 plus mappisar. Fast upphovskvinnan är ju densamma, Amelia Adamo, så det var väl inte så fel ändå. Lite efter vart (heter inte så på svenska väl, det heter väl lite i taget?) så har jag läst den.
Bl.a. fanns en artikelserie om sorg, hur människor upplevt att mista någon som stått väldigt nära. En person avslutar intervjun med att säga något som har stannat kvar sedan dess och som jag tror att jag alltid kommer att ha kvar i minnet, för det är så tänkvärt:
Att ha sorg är att ha en kärlek som blivit hemlös.
Hur som helst så sa han glatt att han köpt Amelia till mig, men det hade han inte. Han hade köpt M magasin för 50 plus mappisar. Fast upphovskvinnan är ju densamma, Amelia Adamo, så det var väl inte så fel ändå. Lite efter vart (heter inte så på svenska väl, det heter väl lite i taget?) så har jag läst den.
Bl.a. fanns en artikelserie om sorg, hur människor upplevt att mista någon som stått väldigt nära. En person avslutar intervjun med att säga något som har stannat kvar sedan dess och som jag tror att jag alltid kommer att ha kvar i minnet, för det är så tänkvärt:
Att ha sorg är att ha en kärlek som blivit hemlös.
Lyckan är medfödd!!
Såg ett märkligt TV-program i natt.
Det gick ut på att man forskat om lycka och kommit fram till märkliga resultat:
Ungefär hälften av lyckokänslan är medfödd, dvs vi har den i oss rent biologiskt i våra gener. Några av oss mer, andra mindre. (Va orättvist!!) Det spelar alltså ingen roll vad vi upplever eller gör av våra liv.
En stor del berodde också på givna förutsättningar, de lyckligaste länderna var exempelvis de nordiska samt Schweiz! (Trotsar alla fördomar om oss nordbor som smått gnälliga o förgrämda)
En liten del av mängden upplevd lycka (10 %) kunde man påverka själv genom att gifta sig med en trevlig typ, umgås mycket, hålla på med mycket, ha lagom mycket pengar, ha ett bra jobb. Fast det här att ha barn var ingen lyckofaktor. Det gav en hel del lycka men tog samtidigt bort, genom att förorsaka bekymmer så det ena tog ut det andra liksom.
Olycksskapande var däremot att försöka bearbeta en trist barndom o tråkiga upplevelser. (Släng Dig i väggen Freud!). Tvärtom så var det aldrig för sent att i efterhand i sin egen tankevärld göra om en tråkig barndom till något positivt o därmed bli lyckligare. Mycket av lyckan låg i hur den enskilda människan såg på sin tillvaro, den nuvarande o tidigare, inte så mycket i vad som verkligen hänt. Alltså ljuga bort lite elände inför sig själv o andra eller helt enkelt inte låta det fastna i själen, bara trampa vidare.
Och allt detta bygger alltså på forskning. Fast jag erkänner gärna att jag skulle vilja vet hur den forskningen gått till! Jag gillar ju rent instinktivt inte forskningsresultat som visar att viktiga saker är genetiskt betingade. Jag vill att de ska vara påverkbara så att jag kan ha kontroll och vara med o ändra själv.
Det gick ut på att man forskat om lycka och kommit fram till märkliga resultat:
Ungefär hälften av lyckokänslan är medfödd, dvs vi har den i oss rent biologiskt i våra gener. Några av oss mer, andra mindre. (Va orättvist!!) Det spelar alltså ingen roll vad vi upplever eller gör av våra liv.
En stor del berodde också på givna förutsättningar, de lyckligaste länderna var exempelvis de nordiska samt Schweiz! (Trotsar alla fördomar om oss nordbor som smått gnälliga o förgrämda)
En liten del av mängden upplevd lycka (10 %) kunde man påverka själv genom att gifta sig med en trevlig typ, umgås mycket, hålla på med mycket, ha lagom mycket pengar, ha ett bra jobb. Fast det här att ha barn var ingen lyckofaktor. Det gav en hel del lycka men tog samtidigt bort, genom att förorsaka bekymmer så det ena tog ut det andra liksom.
Olycksskapande var däremot att försöka bearbeta en trist barndom o tråkiga upplevelser. (Släng Dig i väggen Freud!). Tvärtom så var det aldrig för sent att i efterhand i sin egen tankevärld göra om en tråkig barndom till något positivt o därmed bli lyckligare. Mycket av lyckan låg i hur den enskilda människan såg på sin tillvaro, den nuvarande o tidigare, inte så mycket i vad som verkligen hänt. Alltså ljuga bort lite elände inför sig själv o andra eller helt enkelt inte låta det fastna i själen, bara trampa vidare.
Och allt detta bygger alltså på forskning. Fast jag erkänner gärna att jag skulle vilja vet hur den forskningen gått till! Jag gillar ju rent instinktivt inte forskningsresultat som visar att viktiga saker är genetiskt betingade. Jag vill att de ska vara påverkbara så att jag kan ha kontroll och vara med o ändra själv.
Själen väger 21 gram!!?
Visst är det fantastiskt om det är sant???
Att själen väger 21 gram!!
Så här är det enligt en tidning jag läste häromdagen:
(Nu är ju inte allt som står i tidningen sant, men just det här kändes korrekt. Man hänvisade till att det byggde på gammal kunskap och det lät betryggande. Ny kunskap är mera skum, den kan vara beställd och betald av någon)
I dödsögonblicket minskar kroppen i vikt.
Inte mycket men just precis 21 gram.
Och detta tolkar en del som bevis på att själen verkligen existerar och alltså väljer att hellre fly än illa fäkta, när människan rent biologiskt sett dör.
Visst är det fantastiskt om det är sant!!??
Jag försöker först föreställa mig själen i storlek. Min viktreferens på gram är alltid smörpaket. Jag är helt klar över att jag använder 50 gram till bearnaisesåsen. Själen skulle alltså väga som hälften av det. Och jag tänker en stund på hur det skulle kännas att hålla själen i handen och liksom bolla lite med den.
Fast i nästa ögonblick inser jag ju att själen inte kan bestå av fett. Då skulle det ju synas när den fladdrar iväg. Eller jag menar fett fladdrar inte. Jo, som matos förstås. Så kanske ändå?
Nej troligare är själen väl som vattenånga, fast kall (??)
Det ger ett bättre läge för att pysa ut som en osynlig gas någonstans ur kroppen.
Kanske med det sista andetaget? Brukar inte det vara ovanligt djupt, som en suck??
Men tyvärr saknar jag helt referenser på hur stor volym 21 gram förångat vatten har.
Tar det upp en kubikmeter?
Eller bara som en liter eller så?
Det är nog i alla fall för mycket för det där sista andetaget. Nej, vattenångesjälen dunstar nog ut genom huden någonstans.
Den borde i så fall vara som ett litet moln, eller en dimma, som smyger iväg upp i luften och blandar sig med resten av luften.
Mäklig tanke! Det skulle ju innebära att det somlar omkring en massa själar i luften omkring oss. Att vi t.ex andas in dem, och ut igen förstås.
Om man andas in en frustrerad, arg själ så kanske man får huvudvärk eller oförklarlig livsleda just den dagen. Kan det vara så att schizofrena faktiskt saknar något skydd som de borde ha och därmed är mottagliga för de kringsomlande själarnas kommunikationsförsök. Att det egentligen är deras röster som de hör?
Nästa tanke går ju till forskningen på området. Hur kan man veta detta? Det måste ju innebära att en massa människor har fått ligga på typ en brevvåg o dö. Annars kan man ju inte veta det här. Jag undrar om man har försökt fånga in den flyende själen genom att snabbt sluta in kroppen hermetiskt också?
Allt det här är kanske "gammal kunskap" som är rent allmängods fast jag har missat alltihop. Jag har ju ägnat ett liv åt humaniora och inte åt de biologiska / själsliga aspekterna av döendet. Om sanningen nu ska fram så har jag aldrig ens sett en död människa och jag vill inte heller. Någonsin. Inte ens för att forska i själar.
Men jag kan anmäla mig som frivillig till att dö på brevvåg om det kan var till någon hjälp i själsforskningen. Nåt får jag väl ställa upp på nu när jag vägrar att donera några av mina organ. (Herregud, vem skulle förresten vilja ha en begagnad lever som har 56 års hårt utrensningsarbete bakom sig, dag o natt, eller ett gammalt utbankat hjärta?)
Fast det här med att bjuda ut sina gamla organ till donation är väl mest en gest uppåt på något sätt, för att få någon stjärna i himlen liksom. Det mesta måste väl ändå bli vrak på såna här gamlingar som oss.
Gomorron!
Tänk att få vakna till en blank dag!
En dag utan förpliktelser!
Det är nog detta som är semester, att låta dagen bara bli som den själv vill!
En dag utan förpliktelser!
Det är nog detta som är semester, att låta dagen bara bli som den själv vill!
BLOGGANDE MOT FÖRDUMNING O PASSIVITET???
Ja, det är väl kontroversiellt att skriva så antar jag, att bloggande kan vara en reaktion mot fördumning och passivitet i samhället.
Bloggande kan naturligtvis vara allt möjligt, men det är oftast en aktiv handling, en skapande handling, ett uttryck för kreativitet. Och det går inte att bortse från att det är en eruption av folkligt skrivande. Det är så många som utnyttjar möjligheten att uttrycka sig i skrift. Många som aldrig någonsin försökt förut, inte sedan skolans beordrade skrivövningar.
Bloggande kan vara, som Petra, "sallyklee", säger, en motvikt mot allt det som är passivt konsumerande av nöjen; TV, video, dataspel. En handling som är aktiv och där det står var och en fritt att uttrycka politisk vilja eller ovilja i stort och smått, skapa opinion, kommunicera.
Bloggande kan naturligtvis vara allt möjligt, men det är oftast en aktiv handling, en skapande handling, ett uttryck för kreativitet. Och det går inte att bortse från att det är en eruption av folkligt skrivande. Det är så många som utnyttjar möjligheten att uttrycka sig i skrift. Många som aldrig någonsin försökt förut, inte sedan skolans beordrade skrivövningar.
Bloggande kan vara, som Petra, "sallyklee", säger, en motvikt mot allt det som är passivt konsumerande av nöjen; TV, video, dataspel. En handling som är aktiv och där det står var och en fritt att uttrycka politisk vilja eller ovilja i stort och smått, skapa opinion, kommunicera.
BARNUPPFOSTRAN = FULT ORD!!!??
Det slår mig när jag ser rubriken på blogginlägget om barnuppfostran att det ser fel ut, nazistiskt och kallt beräknande på något sätt. Någonstans på vägen de två senaste decennierna har det blivit fult att tala om barnuppfostran. Det har liksom blivit sammankopplat med begrepp som hjärntvätt, militärisk disciplin, manipulation, beräkning, översitteri, auktoritet osv.
Fast jag hävdar att medveten påverkan av barn för att hjälpa dem att fungera i livet både som barn och senare som vuxna behövs. Om inte jag påverkar dem så lämnar jag ut dem till andras påverkan helt och hållet och det kanske inte alltid är den bästa vägledningen.
Nu märker jag att jag använder ordet "påverkan" istället för ordet "fostran" för det är mindre laddat. Men när ordet barnuppfostran nu blivit förstört och egentligen oanvändbart utan risk att bli helt missförstådd, så finns det inget annat bra ord att ersätta det med.
Vi försöker nog alla att fostra våra barn men lite i smyg så där kanske. Vi pratar väl inte så mycket om det mer än i förbifarten. Fast jag hoppas att det blir "tillåtet" och "modernt" igen.
Fast jag hävdar att medveten påverkan av barn för att hjälpa dem att fungera i livet både som barn och senare som vuxna behövs. Om inte jag påverkar dem så lämnar jag ut dem till andras påverkan helt och hållet och det kanske inte alltid är den bästa vägledningen.
Nu märker jag att jag använder ordet "påverkan" istället för ordet "fostran" för det är mindre laddat. Men när ordet barnuppfostran nu blivit förstört och egentligen oanvändbart utan risk att bli helt missförstådd, så finns det inget annat bra ord att ersätta det med.
Vi försöker nog alla att fostra våra barn men lite i smyg så där kanske. Vi pratar väl inte så mycket om det mer än i förbifarten. Fast jag hoppas att det blir "tillåtet" och "modernt" igen.
Vilka är det som bloggar???
Undrar vilka bloggare är egentligen? Vilka behov fyller bloggandet hos individen?
Det borde snart komma några undersökning som försöker ge svaret på den frågan.
Är det obotliga exhibtionister som vill visa upp sig själva till varje pris?
Är det ensamma / isolerade människor som söker kontakt?
Är det sunkig underklass som inte blivit ordentligt uppfostrade till att värna om privatlivets helgd?
Är det ungdomar fångade i drömmen om att på något sätt bli "kändis" / populär?
Är det människor som hoppas på att bli "upptäckta" och erbjudna en karriär som skribenter "på riktigt"?
eller
är det bara ett opretantiöst klotterskrivande som ger utlopp för den egna skrivklådan, lusten att skapa text, på samma sätt som man kan ha lust att måla, sjunga, virka .....you name it?
Även om antalet bloggare ökar snabbt så känns det fortfarande som att tillhöra en "halvhemlig" sekt där alla har något gemensamt , fast vi vet inte riktigt vad. Vi vet inte riktigt vad som döljer sig här inne i bloggvärlden. Säkert både svart och vitt och hela skalan där emellan. Säkert finns det bakom bloggandet olika behov hos olika människor. Det vore roligt att se hur stort spektrat är och hur det fördelar sig på olika kategorier..
En del rubriker är spektakulära på ett sätt som indikerar att man är beredd att skriva vad som helst bara för att någon ska blir nyfiken och läsa. När de dyker upp kan jag slås av tanken att jag genom att delta i detta sanktionerar något som egentligen inte är rumsrent. Andra rubriker döljer stillsamma vardagsfilosofiska resonemang utan sensationsvärde och då är jag gärna med.
Jag får erkänna att jag inte hinner läsa och kommentera så många bloggar. Det blir några favoriter och de skriver nog som jag själv, lite filosofiskt eftertänksamt om vardag och samhälle.
Det borde snart komma några undersökning som försöker ge svaret på den frågan.
Är det obotliga exhibtionister som vill visa upp sig själva till varje pris?
Är det ensamma / isolerade människor som söker kontakt?
Är det sunkig underklass som inte blivit ordentligt uppfostrade till att värna om privatlivets helgd?
Är det ungdomar fångade i drömmen om att på något sätt bli "kändis" / populär?
Är det människor som hoppas på att bli "upptäckta" och erbjudna en karriär som skribenter "på riktigt"?
eller
är det bara ett opretantiöst klotterskrivande som ger utlopp för den egna skrivklådan, lusten att skapa text, på samma sätt som man kan ha lust att måla, sjunga, virka .....you name it?
Även om antalet bloggare ökar snabbt så känns det fortfarande som att tillhöra en "halvhemlig" sekt där alla har något gemensamt , fast vi vet inte riktigt vad. Vi vet inte riktigt vad som döljer sig här inne i bloggvärlden. Säkert både svart och vitt och hela skalan där emellan. Säkert finns det bakom bloggandet olika behov hos olika människor. Det vore roligt att se hur stort spektrat är och hur det fördelar sig på olika kategorier..
En del rubriker är spektakulära på ett sätt som indikerar att man är beredd att skriva vad som helst bara för att någon ska blir nyfiken och läsa. När de dyker upp kan jag slås av tanken att jag genom att delta i detta sanktionerar något som egentligen inte är rumsrent. Andra rubriker döljer stillsamma vardagsfilosofiska resonemang utan sensationsvärde och då är jag gärna med.
Jag får erkänna att jag inte hinner läsa och kommentera så många bloggar. Det blir några favoriter och de skriver nog som jag själv, lite filosofiskt eftertänksamt om vardag och samhälle.
Om Mohammadsatiren
Jag skojar lite med vår danske präst i kväll, han är med o tränar show på Tjolitta, och jag frågar om han fått lov att skaffa sig livvakt i dessa tider med muslimska hot mot Danmark o danskar. Han skrattar o säger då att han inte känt av några hot än och att Sillerud verkar vara ganska tryggt för hans del.
Men han säger också att han inte är förvånad att detta hände i Danmark. Han menar på att i Danmark så kan man skoja om mycket mer än i Sverige. Och satiren är mycket vanligare där än här i Sverige.
För oss är vreden kanske inte så märklig i sig, men att den riktar sig mot landet Danmark och inte mot tidningen. Vi skiljer ju självklart på tidning och stat och väljer att betrakta dem som två olika "storheter" där ingen har makt över den andra egentligen. Men om man då ser till de här muslimska ländernas traditioner och styresätt så blir det mer logiskt. Där är man antagligen van vid att det som publiceras har sanktion av staten och att staten självklart kan ingripa mot media inom landet. Då blir staten med logik ytterst ansvarig för det man uppfattar som en kränkning i pressen.
Samtidigt får inte hela den muslimska världen stämplas för de illdåd som extremister nu sysslar med.
Men han säger också att han inte är förvånad att detta hände i Danmark. Han menar på att i Danmark så kan man skoja om mycket mer än i Sverige. Och satiren är mycket vanligare där än här i Sverige.
För oss är vreden kanske inte så märklig i sig, men att den riktar sig mot landet Danmark och inte mot tidningen. Vi skiljer ju självklart på tidning och stat och väljer att betrakta dem som två olika "storheter" där ingen har makt över den andra egentligen. Men om man då ser till de här muslimska ländernas traditioner och styresätt så blir det mer logiskt. Där är man antagligen van vid att det som publiceras har sanktion av staten och att staten självklart kan ingripa mot media inom landet. Då blir staten med logik ytterst ansvarig för det man uppfattar som en kränkning i pressen.
Samtidigt får inte hela den muslimska världen stämplas för de illdåd som extremister nu sysslar med.
Månen vänder väder!
När jag var liten (och det är ju ett tag sen) så sa de gamla gubbarna att månen vänder väder. De sa att det väder som är när det är fullmåne, det ska hålla på tills månen vänder.
Det blåste förfärligt när det var fullmåne senast och det fortsatte ett bra tag framöver. Jag har inte kollat men kanske har månen vänt nu och det är därför som det har slutat blåsa.
Det finns säkert mycken visdom i gamla berättelser som denna.
Det blåste förfärligt när det var fullmåne senast och det fortsatte ett bra tag framöver. Jag har inte kollat men kanske har månen vänt nu och det är därför som det har slutat blåsa.
Det finns säkert mycken visdom i gamla berättelser som denna.
Puckad EvaEmma Andersson i Aftonbladet!
Jag läste inte fredagens Aftonblad i går fredag eftersom gubben lade beslag på den. Han köper inte det "röda" Aftonbladet, men han läser minsann!
Jag läste den i alla fall nu på lördag fm och går nästan i taket över en krönka av EVaEmma Andersson.
EE A ondgör sig över bloggandet.
"Offentligörandet av den stora massans dagböcker, bloggandet, har nästan helt tagit kål på den seriösa debatten..........." skriver hon uppbragt.
Först använder hon en god del av texten till att tala om hur väluppfostrad, skönskrivande, intelligent och viktig hon själv är. Och det är tur att hon gör det för inget av det där framgår av hennes text. Tvärtom så framstår hon som korkad, inskränkt och uppblåst.
Jag kan inte föreställa mig att den verkligt seriösa debatten känner sig hotad av bloggandet. Bloggar är inte seriös debatt och ger sig heller inte ut för att vara det. Bloggande är ett lekfullt personligt skrivande med glimten i ögat och det spelar på en helt annan planhalva. Det kan bara vara "prinsessan-på-ärten-kolumnister" som känner sig hotade.
Men Du kan känna Dig lugn EvaEmma A. De allra flesta bloggare saknar skribentambitioner och kommer inte att konkurrera med Dig om uppdraget som krönikör i kvällspressen.
Bloggande tycks vara en eruption av folkligt skrivande. Vi som sysslar med det kommer säkert att fortsätta uttrycka oss skrivande i bloggform trots att vi är allt det där som Du ondgör Dig över; ointelligenta, ouppfostrade och oviktiga. Eller kanske just därför att vi är allt det där!!
Kanske är det så att det operfekta skrivandet har ett berättigande men att det inte har haft något forum förrän bloggen kom.
Kanske behövs det operfekta skrivandet för att komplettera bilden av skrivandet som helhet.
Just så som indianerna gör när de väver in ett litet felaktigt parti i den exakta vävnaden för att balansera upp perfektionismen och ge harmoni åt helheten. Och de gör det inte diskret i kanten utan mitt i så att syns!!
Just så som de operfekta gamla LP-skivorna har fått en renässens och blivit kult i musikvärlden!!
Hacka i Dig det EE A!!
Jag läste den i alla fall nu på lördag fm och går nästan i taket över en krönka av EVaEmma Andersson.
EE A ondgör sig över bloggandet.
"Offentligörandet av den stora massans dagböcker, bloggandet, har nästan helt tagit kål på den seriösa debatten..........." skriver hon uppbragt.
Först använder hon en god del av texten till att tala om hur väluppfostrad, skönskrivande, intelligent och viktig hon själv är. Och det är tur att hon gör det för inget av det där framgår av hennes text. Tvärtom så framstår hon som korkad, inskränkt och uppblåst.
Jag kan inte föreställa mig att den verkligt seriösa debatten känner sig hotad av bloggandet. Bloggar är inte seriös debatt och ger sig heller inte ut för att vara det. Bloggande är ett lekfullt personligt skrivande med glimten i ögat och det spelar på en helt annan planhalva. Det kan bara vara "prinsessan-på-ärten-kolumnister" som känner sig hotade.
Men Du kan känna Dig lugn EvaEmma A. De allra flesta bloggare saknar skribentambitioner och kommer inte att konkurrera med Dig om uppdraget som krönikör i kvällspressen.
Bloggande tycks vara en eruption av folkligt skrivande. Vi som sysslar med det kommer säkert att fortsätta uttrycka oss skrivande i bloggform trots att vi är allt det där som Du ondgör Dig över; ointelligenta, ouppfostrade och oviktiga. Eller kanske just därför att vi är allt det där!!
Kanske är det så att det operfekta skrivandet har ett berättigande men att det inte har haft något forum förrän bloggen kom.
Kanske behövs det operfekta skrivandet för att komplettera bilden av skrivandet som helhet.
Just så som indianerna gör när de väver in ett litet felaktigt parti i den exakta vävnaden för att balansera upp perfektionismen och ge harmoni åt helheten. Och de gör det inte diskret i kanten utan mitt i så att syns!!
Just så som de operfekta gamla LP-skivorna har fått en renässens och blivit kult i musikvärlden!!
Hacka i Dig det EE A!!
DET SKA INTE VARA PERFEKT!
Lyssnade lite andlöst till rock-ikonen Neil Young. Han är en gammal goding som har svävat förbi oss ibland men ingen som vi varit hängivna. Åtminstone inte förut.
Men nu fick vi se en suverän intervju gjord med honom om hans musik. Han började i slutet på 1960-talet och håller på än. Ger i princip ut en skiva varje år. Det kan man kalla proffs.
Det som kommer att stanna kvar hos mig efter intervjun är hans tankar om perfektionism. Han menar att vi nu kan göra perfekt musik. Varenda tillstymmelse till fel i sång eller instrument kan justeras i efterhand så att det blir klockrent perfekt. Men han menade att det är inte eftersträvansvärt.
DET SKA INTE VARA PERFEKT!!
Han drog liknelser från den indianska kulturen där man gör en mycket vacker vävnad med ett komplicerat mönster och allt görs rätt, men medvetet lägger man in ett fält i den som inte är perfekt, där finns fel och där ska det finnas fel!!
Allt för att helheten ska bli rätt, det ska inte vara perfekt, dit strävade vi inte.
Jag känner igen mig från hur jag vill vara som lärare. Jag försöker vara så bra som möjligt men perfekt går inte. Om jag skulle sträva efter perfektionism så skulle det jag gör bli så fyrkantigt och tråkigt, jag skulle aldrig våga utforska nya sätt att arbeta på för det innebär alltid risker för att göra fel.
Klok karl Neil Young!!
Men nu fick vi se en suverän intervju gjord med honom om hans musik. Han började i slutet på 1960-talet och håller på än. Ger i princip ut en skiva varje år. Det kan man kalla proffs.
Det som kommer att stanna kvar hos mig efter intervjun är hans tankar om perfektionism. Han menar att vi nu kan göra perfekt musik. Varenda tillstymmelse till fel i sång eller instrument kan justeras i efterhand så att det blir klockrent perfekt. Men han menade att det är inte eftersträvansvärt.
DET SKA INTE VARA PERFEKT!!
Han drog liknelser från den indianska kulturen där man gör en mycket vacker vävnad med ett komplicerat mönster och allt görs rätt, men medvetet lägger man in ett fält i den som inte är perfekt, där finns fel och där ska det finnas fel!!
Allt för att helheten ska bli rätt, det ska inte vara perfekt, dit strävade vi inte.
Jag känner igen mig från hur jag vill vara som lärare. Jag försöker vara så bra som möjligt men perfekt går inte. Om jag skulle sträva efter perfektionism så skulle det jag gör bli så fyrkantigt och tråkigt, jag skulle aldrig våga utforska nya sätt att arbeta på för det innebär alltid risker för att göra fel.
Klok karl Neil Young!!