Klokskap hos Lena...
Himla kompetent Post-vd!
Han måste vara himla kompetent, Lars Nordström, som klarar av att sköta Posten på i stort sett en halvtid.
Man blir imponerad!
Posten är Sveriges största företag om man räknar efter antalet anställda, 50.000 tydligen. Nordström har betalt för att göra ett heltidsjobb tror jag, eller också har han bara betalt för att göra jobbet? Därom tvista de lärde just nu. Postens styrelseordförande säger att vd:n verkar sköta jobbet för Nordström är alltid på plats och svarar i telefon när han ringer och söker honom. ( ?) Ett lite ovanligt mått på effektiviteten kanske.
100 dagar per år, det måste väl nästan motsvara en halvtid, så sysslar Nordström i alla fall med lönande extraknäck istället för att jobba med Posten. Tänk om han jobbade heltid på Posten istället, så ännu mycket bättre det skulle bli! Kanske effektivare organisation och lägre porto och fortsatt brevbäring ut till kunderna. Om jag nu har förstått det rätt så ska vi så småningom hämta vår post själva i närmaste tätort och för en del blir det rätt långt. Det är väl bara en tidsfråga innan vi får hämta våra olönsamma små brev själva hos avsändaren, medan Posten koncentrerar sig på den lönsamma frakten åt företag.
Eller kanske ska man inte tänka så. Man kanske ska tänka att vi alla borde vara anställda för att se till att jobbet blir gjort, oavsett om det tar två eller åtta timmar per dag. De duktigaste kan då lönas med automatik i mer fritid, fritid som kan användas till att jobba mer med annat eller till att ligga på stranden. (Fast jag misstänker att Nordström lönas både med mycket fritid och hög lön förstås, det är inte så lätt det här och inte så självklart heller). Fast då kanske det borde vara uttalat att anställningen har den utformningen och inte är en heltidsanställning i vanlig bemärkelse. Raka puckar och öppna kort alltså! Det är nog egentligen det vi önskar, vi som är "vanligt folk" och som ibland känner oss lite lurade av dem däruppe, de som bestämmer lite mer än vi och som i skydd av sin makt kan dölja obeslutade privilegier, förmåner som vi till slut betalar med våra frimärken och vår skatt bl.a..
Undrar om staten snart spelat ut sin roll. Den bildades ju en gång i tiden för att se till att vi hade skydd (polis, rättsväsende) men numera är poliser rätt sällsynta och många får betala själva för väktare och skydd och rättsväsendet ser ut att fungera med ett par års fördröjning. Tanken med staten var också att vi skulle få postgång som fungerade (hmmm??), att vi skulle få vägar, utbildning och så vidare....
Man blir imponerad!
Posten är Sveriges största företag om man räknar efter antalet anställda, 50.000 tydligen. Nordström har betalt för att göra ett heltidsjobb tror jag, eller också har han bara betalt för att göra jobbet? Därom tvista de lärde just nu. Postens styrelseordförande säger att vd:n verkar sköta jobbet för Nordström är alltid på plats och svarar i telefon när han ringer och söker honom. ( ?) Ett lite ovanligt mått på effektiviteten kanske.
100 dagar per år, det måste väl nästan motsvara en halvtid, så sysslar Nordström i alla fall med lönande extraknäck istället för att jobba med Posten. Tänk om han jobbade heltid på Posten istället, så ännu mycket bättre det skulle bli! Kanske effektivare organisation och lägre porto och fortsatt brevbäring ut till kunderna. Om jag nu har förstått det rätt så ska vi så småningom hämta vår post själva i närmaste tätort och för en del blir det rätt långt. Det är väl bara en tidsfråga innan vi får hämta våra olönsamma små brev själva hos avsändaren, medan Posten koncentrerar sig på den lönsamma frakten åt företag.
Eller kanske ska man inte tänka så. Man kanske ska tänka att vi alla borde vara anställda för att se till att jobbet blir gjort, oavsett om det tar två eller åtta timmar per dag. De duktigaste kan då lönas med automatik i mer fritid, fritid som kan användas till att jobba mer med annat eller till att ligga på stranden. (Fast jag misstänker att Nordström lönas både med mycket fritid och hög lön förstås, det är inte så lätt det här och inte så självklart heller). Fast då kanske det borde vara uttalat att anställningen har den utformningen och inte är en heltidsanställning i vanlig bemärkelse. Raka puckar och öppna kort alltså! Det är nog egentligen det vi önskar, vi som är "vanligt folk" och som ibland känner oss lite lurade av dem däruppe, de som bestämmer lite mer än vi och som i skydd av sin makt kan dölja obeslutade privilegier, förmåner som vi till slut betalar med våra frimärken och vår skatt bl.a..
Undrar om staten snart spelat ut sin roll. Den bildades ju en gång i tiden för att se till att vi hade skydd (polis, rättsväsende) men numera är poliser rätt sällsynta och många får betala själva för väktare och skydd och rättsväsendet ser ut att fungera med ett par års fördröjning. Tanken med staten var också att vi skulle få postgång som fungerade (hmmm??), att vi skulle få vägar, utbildning och så vidare....
Gamla är lyckligast...
... enligt ny forskning! Äldre är bättre på att välja bort tråkigheter som går att välja bort och bättre på att ta vara på det goda i livet. Och jag kan bara hålla med; "att var ung var för djävligt"! Jag fyller 60 nästa år och det här är min bästa ålder någonsin åtminstone fram till krämporna sätter in.
"Du måste vara den renligaste mamman i hela världen...
... , vi är såååå stolta över Dig", kommer de vuxna barnen att säga när de under sommaren i omgångar besöker oss.
De kommer att öppna köksluckorna och dra med fingrarna på hyllorna, kolla in nederkanten på duschförhänget, kika in i det jordade vägguttaget snett ovanför spisen, (vilket pucko bestämde att jordat vägguttag skulle placeras just där???? Enda sättet att få rent ett fett-kletigt och dammtjockt jordat vägguttag är med topz, eller finns det någon genväg??), lyfta på det omtalade diskstället, peta försynt i alla luckornas gångjärn och sedan kommer de att tindra av stolthet över sina dagars upphov.
SJÄLVKLART!
"Nu skurar Du igen och håller ordning på torpet, precis som Du gjorde när vi var små och trodde att barnavårdsnämnden skulle komma och hämta oss om det inte alltid var rent överallt i huset"
Så kommer de att säga!
Eller?
De kommer att öppna köksluckorna och dra med fingrarna på hyllorna, kolla in nederkanten på duschförhänget, kika in i det jordade vägguttaget snett ovanför spisen, (vilket pucko bestämde att jordat vägguttag skulle placeras just där???? Enda sättet att få rent ett fett-kletigt och dammtjockt jordat vägguttag är med topz, eller finns det någon genväg??), lyfta på det omtalade diskstället, peta försynt i alla luckornas gångjärn och sedan kommer de att tindra av stolthet över sina dagars upphov.
SJÄLVKLART!
"Nu skurar Du igen och håller ordning på torpet, precis som Du gjorde när vi var små och trodde att barnavårdsnämnden skulle komma och hämta oss om det inte alltid var rent överallt i huset"
Så kommer de att säga!
Eller?
Årliga hemmafrusyndromet...
... har nu debuterat. När det väl händer så känner jag igen det från tidigare år, ja från varje år.
(Långt, pladdrigt, filosofiskt och lite skämmigt inlägg blir det här. Läs det inte!)
Det blir plötsligt lustfyllt att faktiskt få tid till att göra fint i huset, städa undan, slänga, torka rent, sortera osv. Hjärnan börjar alldeles på egen hand göra ekonomiska kalkyler för att utröna huvuvida jag skulle kunna bli hemmafru på heltid, skicka in en avskedansökan bara så där och stanna hemma för att fortsätta hålla ordning. Eftersom jag i stort sett aldrig annars känner det minsta dragning till städskåpet så blir det lite märkligt. Det är en ovanlig känsla och jag kan förstås inte låta bli att fundera på var den kommer ifrån.
Kanske har den en förklaring om man gräver djupt ner i mänsklighetens historia och ställer frågor.
Har det gynnat överlevnad att städa upp runt sig? Jag menar enligt lagen om "survival of the fittest", eller vad det nu heter?
Jo, det har det förstås gjort.
Under den största delen av mänsklighetens historia så har vi människor varit nomadiserande jägarfolk. Vi levde i familjegrupper som flyttade med tillgången på bytesdjur och förvaringsbara ätliga växter, ofta på ett regelbundet sätt utifrån årstiderna. Familjegrupperna var löst sammanhållna i stammar. Stammen samlades med jämna mellanrum för att hitta nya partners åt ungdomarna och för att fira / dyrka gudar förstås och för att utbyta nyheter (kort och gott skvallra!). Alla de här stamfunktionerna är alltså väldigt fundamentala i våra liv fortfarande, fast vi inte längre har stammar. :-)). (Eller har cyberbekantskapskretsen blivit vår nya stam? Eller familjegrupp?)
Jag kan inte låta bli att tänka på min lärare i historia på Karlstads universitet, Lennart Berendz. Han betraktade jägartiden som den lyckligaste i mänsklighetens historia. Det var en tid utan sjukdomar, krig och avfallsbekymmer. Avfallet, och därmed sjukdomarna flyttade man ju ifrån hela tiden. Varje familjegrupp hade så stort område som den behövde, liksom varje stam och man bråkade inte med varandra. Forskare har inte funnit några krigsredskap när man grävt efter jägartidens historia, bara nyttoföremål. Människan är ju i grunden ett flockdjur, behöver alltså leva i ett bestämt livsrum och i en bestämd hieraki för att må bra. När det blir för trångt runt oss eller när vi saknar en bestämd plats i ett överblickbart socialt nätverk så blir vi aggressiva och vilsna. Titta bara på hur det blir med små barn i för stora klasser i skolan!
Krig, avfallsproblem och överbefolkning kom när någon frusen typ i järnålderns fimbulvinter förstörde alltsammans genom att bygga sig en åretruntboning, rita en gräns runt den och förklara en bit land som sin egendom. Ägande-oskicket spred sig och nu står vi här med facit i hand. Alltsammans är alltså klimatets fel egentligen. Det ändrade sig och vi undrar förstås här på Liane om det kan ha varit G8 som beslutade om den förändringen? Flera grader lägre temperatur och fort gick det. Skäms!
Var kommer städlusten in nu då? Jo, det har i alla tider gynnat överlevnad att hålla rent i och omkring sin bostad. Under jägartiden för att farliga rovdjur annars drogs till boningen med lukten av avfall. (Faktiskt åter igen en realitet för oss som tvingas umgås med varg och björn!) Under jordbrukartiden för att sjukdomar (oftast orsakade av råttor som spred dem!) frodades i soporna. Alltså har de renligaste och mest städlystna människorna haft högre överlevnadsgrad under årtusenden, medan lortsmockorna har successivt rensats ut.
Hmm... känns lite pyrt att min städlust inte bottnar i att jag är en ovanligt rekorderlig människa, utan i primitiva instinkter från en förgången tid, någonstans finns en liten överlevnads-städ-gen inbyggd i mig, liksom i de flesta andra. Och den finns där tillsammans med partnerskapsgenerna och skvallergenerna och behovet - av - tro- generna.
Sen kan jag lägga till att, när den civiliserade polityren nu långsamt krackelerar, så dyker ytterligare ett urfenomen upp här i huset; det är roligt att laga mat till mannen när han kommer hem från jobbet. Vad det kan bero på har jag inte spekulerat i än. Det borde alltså enligt urtida principer ha varit så att han kommer från jakten på villebråd, men nu är det vanligt snickeriarbete som gäller och just nu jobbar han inom åka-hem-för-att-äta-lunch-avstånd. Så han serveras lunch med efterrätt varje dag klockan 1 och sedan någon lämplig "aftavâl" vid hemkomst.
Fast till helgen kommer Stockholmssonen hem med flickvänsällskap (tror jag!) och gubben får semester. Då ändrar sig allt, för min man dras inte med städgener från urtiden, han har bara fått med av jägargenerna och de ligger i träda fram till hundsläpp första september.
(Långt, pladdrigt, filosofiskt och lite skämmigt inlägg blir det här. Läs det inte!)
Det blir plötsligt lustfyllt att faktiskt få tid till att göra fint i huset, städa undan, slänga, torka rent, sortera osv. Hjärnan börjar alldeles på egen hand göra ekonomiska kalkyler för att utröna huvuvida jag skulle kunna bli hemmafru på heltid, skicka in en avskedansökan bara så där och stanna hemma för att fortsätta hålla ordning. Eftersom jag i stort sett aldrig annars känner det minsta dragning till städskåpet så blir det lite märkligt. Det är en ovanlig känsla och jag kan förstås inte låta bli att fundera på var den kommer ifrån.
Kanske har den en förklaring om man gräver djupt ner i mänsklighetens historia och ställer frågor.
Har det gynnat överlevnad att städa upp runt sig? Jag menar enligt lagen om "survival of the fittest", eller vad det nu heter?
Jo, det har det förstås gjort.
Under den största delen av mänsklighetens historia så har vi människor varit nomadiserande jägarfolk. Vi levde i familjegrupper som flyttade med tillgången på bytesdjur och förvaringsbara ätliga växter, ofta på ett regelbundet sätt utifrån årstiderna. Familjegrupperna var löst sammanhållna i stammar. Stammen samlades med jämna mellanrum för att hitta nya partners åt ungdomarna och för att fira / dyrka gudar förstås och för att utbyta nyheter (kort och gott skvallra!). Alla de här stamfunktionerna är alltså väldigt fundamentala i våra liv fortfarande, fast vi inte längre har stammar. :-)). (Eller har cyberbekantskapskretsen blivit vår nya stam? Eller familjegrupp?)
Jag kan inte låta bli att tänka på min lärare i historia på Karlstads universitet, Lennart Berendz. Han betraktade jägartiden som den lyckligaste i mänsklighetens historia. Det var en tid utan sjukdomar, krig och avfallsbekymmer. Avfallet, och därmed sjukdomarna flyttade man ju ifrån hela tiden. Varje familjegrupp hade så stort område som den behövde, liksom varje stam och man bråkade inte med varandra. Forskare har inte funnit några krigsredskap när man grävt efter jägartidens historia, bara nyttoföremål. Människan är ju i grunden ett flockdjur, behöver alltså leva i ett bestämt livsrum och i en bestämd hieraki för att må bra. När det blir för trångt runt oss eller när vi saknar en bestämd plats i ett överblickbart socialt nätverk så blir vi aggressiva och vilsna. Titta bara på hur det blir med små barn i för stora klasser i skolan!
Krig, avfallsproblem och överbefolkning kom när någon frusen typ i järnålderns fimbulvinter förstörde alltsammans genom att bygga sig en åretruntboning, rita en gräns runt den och förklara en bit land som sin egendom. Ägande-oskicket spred sig och nu står vi här med facit i hand. Alltsammans är alltså klimatets fel egentligen. Det ändrade sig och vi undrar förstås här på Liane om det kan ha varit G8 som beslutade om den förändringen? Flera grader lägre temperatur och fort gick det. Skäms!
Var kommer städlusten in nu då? Jo, det har i alla tider gynnat överlevnad att hålla rent i och omkring sin bostad. Under jägartiden för att farliga rovdjur annars drogs till boningen med lukten av avfall. (Faktiskt åter igen en realitet för oss som tvingas umgås med varg och björn!) Under jordbrukartiden för att sjukdomar (oftast orsakade av råttor som spred dem!) frodades i soporna. Alltså har de renligaste och mest städlystna människorna haft högre överlevnadsgrad under årtusenden, medan lortsmockorna har successivt rensats ut.
Hmm... känns lite pyrt att min städlust inte bottnar i att jag är en ovanligt rekorderlig människa, utan i primitiva instinkter från en förgången tid, någonstans finns en liten överlevnads-städ-gen inbyggd i mig, liksom i de flesta andra. Och den finns där tillsammans med partnerskapsgenerna och skvallergenerna och behovet - av - tro- generna.
Sen kan jag lägga till att, när den civiliserade polityren nu långsamt krackelerar, så dyker ytterligare ett urfenomen upp här i huset; det är roligt att laga mat till mannen när han kommer hem från jobbet. Vad det kan bero på har jag inte spekulerat i än. Det borde alltså enligt urtida principer ha varit så att han kommer från jakten på villebråd, men nu är det vanligt snickeriarbete som gäller och just nu jobbar han inom åka-hem-för-att-äta-lunch-avstånd. Så han serveras lunch med efterrätt varje dag klockan 1 och sedan någon lämplig "aftavâl" vid hemkomst.
Fast till helgen kommer Stockholmssonen hem med flickvänsällskap (tror jag!) och gubben får semester. Då ändrar sig allt, för min man dras inte med städgener från urtiden, han har bara fått med av jägargenerna och de ligger i träda fram till hundsläpp första september.
Demokratin och internet och Iran!
Länge har jag hoppats att nätet skulle innebära en demokratisk revolution av något slag. Att folket till slut ska få en större del av makten så som redan de gamla grekerna och romarna önskade. De kom till beslut i stormötesform bland fria män, folkvalda församlingar och delat ledarskap. I och för sig bra ideér och i grunden bärkraftiga genom århundraden. . De försökte verkligen, till skillnad från dagens makthavare som hellre tycks lägga locket på för att själva vinna mer makt. Intresset idag för att utveckla demokratin med hjälp av de nya kommunikationesformerna är svagt för att inte säga obefintligt.
Men när jag ser hur diktaturen i Iran misslyckas med att tysta oppositionens protester så blir jag ändå lite hoppfull. Så kan i alla fall nätet åstadkomma detta; sprida information om diktaturen och dess konsekvenser. Det blir aldrig i fortsättningen lika enkelt att styra ett helt folk med hjälp av kapital, armé och hemlig polis. Säkert inte omöjligt, men aldrig mer lika enkelt. Filmer och bilder på en regims övergrepp kan inte längre hejdas av censur och förbud.
Kanske är det ändå början på en demokratisk revolution via nätet. Ingen har ens börjat undersöka nätets politiska sprängkraft på allvar.
Men när jag ser hur diktaturen i Iran misslyckas med att tysta oppositionens protester så blir jag ändå lite hoppfull. Så kan i alla fall nätet åstadkomma detta; sprida information om diktaturen och dess konsekvenser. Det blir aldrig i fortsättningen lika enkelt att styra ett helt folk med hjälp av kapital, armé och hemlig polis. Säkert inte omöjligt, men aldrig mer lika enkelt. Filmer och bilder på en regims övergrepp kan inte längre hejdas av censur och förbud.
Kanske är det ändå början på en demokratisk revolution via nätet. Ingen har ens börjat undersöka nätets politiska sprängkraft på allvar.
Den ekonomiska krisen...
kanske finns på riktigt ? Eller inte?
Ibland slår det mig att någon kanske har iscensatt det hela för att få ner lönerna, frysa utvecklingen och tjäna pengar. För säkert finns det några som tjänar pengar på att många förlorar.
Det handlar ju om "Marknaden", denna oformliga slingrande amöba som styr allt och alla med sin nyckfulla gunst. Hon är vår tids gudomliga vidskepelse upphöjd av de profeter , i form av ekonomer, som har blivit välsignade med gåvan att kunna tolka hennes reaktioner. Nåde oss om vi inte försöker blidka Marknaden med offergåvor i form av skattepengar, pengar som inte betyder så mycket egentligen för den gigantiska marknaden! Det handlar mer om symbolik, ungefär som att offra ett lamm eller så. Att visa förtroende. Ja, kanske också underkastelse, lydnad? En form av tillbedjan måhända. Mönstret känns igen historiskt.
Om några hundra år så kommer man att undra vad vi sysslade med egentligen, som lämnade ut vår ekonomi och människors välstånd till tro och hopp. Precis som vi fascineras av den medeltida vidskepelsen inom den tidens religion, med reliker, häxor och avlatsbrev.
Skit detsamma, jag bidrar i alla fall till att få nationalekonomin på fötter igen genom att passa på att snörvla och hosta mig genom ett lov, istället för att vara sjuk på arbetstid. (Undantaget gårdagen, då jag pulade i mig en massa lindrande medicin och flyttade tillbaka till det gamla klassrummet på skolan tillsammans med Ingrid och OSA-laget)
Plötsligt har jag löjligt mycket tid att blogga och läsa böcker, ingen kan kräva någon fönsterputsning eller storstädning av mig i det här tillståndet. Det enda jag orkar i den vägen är att köra tvättmaskinen. Så nu tvättar jag en massa mattor. Hundarna lortar ner dem hela tiden.
Gubben har rymt till huvudstaden för att få information om det bedrövliga förslaget till rovdjursförvaltning, eller rättare sagt det som Naturvårdsverket presenterat för regering istället för ett förslag till förvaltning: Behov av en räcka nya utredningar. Men det är en annan femma, den återkommer vi till.
Ibland slår det mig att någon kanske har iscensatt det hela för att få ner lönerna, frysa utvecklingen och tjäna pengar. För säkert finns det några som tjänar pengar på att många förlorar.
Det handlar ju om "Marknaden", denna oformliga slingrande amöba som styr allt och alla med sin nyckfulla gunst. Hon är vår tids gudomliga vidskepelse upphöjd av de profeter , i form av ekonomer, som har blivit välsignade med gåvan att kunna tolka hennes reaktioner. Nåde oss om vi inte försöker blidka Marknaden med offergåvor i form av skattepengar, pengar som inte betyder så mycket egentligen för den gigantiska marknaden! Det handlar mer om symbolik, ungefär som att offra ett lamm eller så. Att visa förtroende. Ja, kanske också underkastelse, lydnad? En form av tillbedjan måhända. Mönstret känns igen historiskt.
Om några hundra år så kommer man att undra vad vi sysslade med egentligen, som lämnade ut vår ekonomi och människors välstånd till tro och hopp. Precis som vi fascineras av den medeltida vidskepelsen inom den tidens religion, med reliker, häxor och avlatsbrev.
Skit detsamma, jag bidrar i alla fall till att få nationalekonomin på fötter igen genom att passa på att snörvla och hosta mig genom ett lov, istället för att vara sjuk på arbetstid. (Undantaget gårdagen, då jag pulade i mig en massa lindrande medicin och flyttade tillbaka till det gamla klassrummet på skolan tillsammans med Ingrid och OSA-laget)
Plötsligt har jag löjligt mycket tid att blogga och läsa böcker, ingen kan kräva någon fönsterputsning eller storstädning av mig i det här tillståndet. Det enda jag orkar i den vägen är att köra tvättmaskinen. Så nu tvättar jag en massa mattor. Hundarna lortar ner dem hela tiden.
Gubben har rymt till huvudstaden för att få information om det bedrövliga förslaget till rovdjursförvaltning, eller rättare sagt det som Naturvårdsverket presenterat för regering istället för ett förslag till förvaltning: Behov av en räcka nya utredningar. Men det är en annan femma, den återkommer vi till.
Good enough!
Jag har gillat uttrycket sedan jag hörde det första gången för länge sedan och då i samband med uttrycket "Good enough mother". Det är / var en term inom psykologin på 80-talet tror jag. Vet inte om den existerar längre, vetenskapande är ju rätt flyktigt och begreppet har säkert hunnit bli otrendigt. Det innebär att ett barns känslomässiga / sociala utveckling klarar sig med föräldrar som ser till att barnet får sina grundläggande behov tillgodosedda. En tillräckligt bra mamma räcker alltså långt. Det behöver inte vara super och bäst och himla ambitiöst. Barn har en märklig förmåga att suga åt sig det de behöver, även om omständigheterna lämnar en del att önska.
Nästa gång jag konfronterades med tanken bakom uttrycket var för något drygt decennium sedan i samband med ett personalmöte på skolan. Alla lärare var med och rektor förstås. Vi lyssnade alla till visdomsord från dåvarande ordföranden i Barn- och utbildnngsnämnden i vår kommun. Han höll en lång föreläsning, tungt vilande på overheadtexter i glada färger och temat var kommunens krav på vår ständiga fortbildning. Vi fick aldrig slå oss till ro och tro att vi kunde jobbet. Vi måste hela tiden vidareutbilda oss. Och om jag inte minns fel var det då vi hade en rektor som sa att lönen skulle stiga de första 5 åren efter att en nyutbildad lärare gått i tjänst, sedan var det stopp. Efter det kunde man inte lära sig mer genom erfarenhet och bli bättre lärare. Efter BUN-ordförandens långa litania så blev det lite tyst, sedan frågade en av skolans mest tystlåtna och försynta lärare med låg röst;
- Får vi aldrig känna att vi är nöjda med det vi gör?
Svaret blev som väntat att det var fullkomligt otänkbart att slå sig till ro på det sättet.
Good enough-temat kom upp lite i kväll också. Vi kollade lite på Skavlan. Han hade en gäst vid namn Elisabet Gummesson som har skrivit en bok med just den titeln; "Good enough". Hon beskrev budskapet i boken som att man ska våga vara nöjd med sig själv utan krav på topprestation på alla områden. Helt ok att sträva mot perfektionism inom något område, men då kanske man måste ge avkall på ambitionerna inom något annat för att vara snäll mot sig själv. Det går inte att samtidigt göra yrkeskarriär, vårda alla vänner, sköta hemmet perfekt, ha en vacker trädgård osv. Människor behöver ha tid att leka lite och chansa på sånt som kanske inte är givet lyckat, men som kan överraska. Hennes tankar lät sympatiska.
Nästa gång jag konfronterades med tanken bakom uttrycket var för något drygt decennium sedan i samband med ett personalmöte på skolan. Alla lärare var med och rektor förstås. Vi lyssnade alla till visdomsord från dåvarande ordföranden i Barn- och utbildnngsnämnden i vår kommun. Han höll en lång föreläsning, tungt vilande på overheadtexter i glada färger och temat var kommunens krav på vår ständiga fortbildning. Vi fick aldrig slå oss till ro och tro att vi kunde jobbet. Vi måste hela tiden vidareutbilda oss. Och om jag inte minns fel var det då vi hade en rektor som sa att lönen skulle stiga de första 5 åren efter att en nyutbildad lärare gått i tjänst, sedan var det stopp. Efter det kunde man inte lära sig mer genom erfarenhet och bli bättre lärare. Efter BUN-ordförandens långa litania så blev det lite tyst, sedan frågade en av skolans mest tystlåtna och försynta lärare med låg röst;
- Får vi aldrig känna att vi är nöjda med det vi gör?
Svaret blev som väntat att det var fullkomligt otänkbart att slå sig till ro på det sättet.
Good enough-temat kom upp lite i kväll också. Vi kollade lite på Skavlan. Han hade en gäst vid namn Elisabet Gummesson som har skrivit en bok med just den titeln; "Good enough". Hon beskrev budskapet i boken som att man ska våga vara nöjd med sig själv utan krav på topprestation på alla områden. Helt ok att sträva mot perfektionism inom något område, men då kanske man måste ge avkall på ambitionerna inom något annat för att vara snäll mot sig själv. Det går inte att samtidigt göra yrkeskarriär, vårda alla vänner, sköta hemmet perfekt, ha en vacker trädgård osv. Människor behöver ha tid att leka lite och chansa på sånt som kanske inte är givet lyckat, men som kan överraska. Hennes tankar lät sympatiska.
Meterologen Per-Eriks skräddare...
... var det nog många som funderade över idag. Jag tror inte så många tittade på väderkartan! :-))
Elisabeth Tarras Wahlberg - uppdaterat!
Eftersom skvallerpressen inte tar sitt ansvar och kollar upp hur Bettan har det, så gör jag ett försök att axla den bördan istället. Nu blir det ett sånt här lågt inlägg igen. Alla som inte gillar skvaller och som betraktar sig själva som mer seriösa / kulturella kan alltså genast sluta upp med att läsa för att slippa bli besudlade med onödig information.
Jag startade med att googla förstås, det är ju enklast...
... och hittade en intervju gjord med henne i december 2008. Intressant! Av det samtalet blev jag inte så mycket klokare när det gällde hennes privatliv. Det var inga klargöranden om huruvida förvillande förälskelse kunde ha dragit iväg med henne till främmande land. Det var ju en av mina spekulationer i ett tidigare blogginlägg om varför hon lämnade kungabarnen och flyttade långt bort plötsligt.
Av intervjun framgår i alla fall att hon jobbar med "protokoll". Fast protokoll är inte vad vi vanliga dödliga menar med protokoll. Det handlar inte om att hon sitter och präntar ner sammanträdesresultat. Protokoll i de här sammanhangen handlar om att göra ungefär det som Michael Bindefelt gör fast på en annan nivå liksom. Alltså är det Bettans arbetsuppgift att fixa till staten Qatars sällskapsliv så att det blir lite stil på det och att det kan fasa in i Västerländska staters umgängesformer. Qatar är en modern stat, ja, eller har ambitionen att utvecklas mot att bli en modern stat. Bettan gör tydligen det här tillsammans med en norsk kollega. Och vad jag förstår så har de tillsammans himla kul på jobbet. Det handlar om att planera statsbesök, officiella födelsedagsfiranden och annat storslaget festligt. Jag fick en känsla av att det var ett kreativt och nyskapande jobb som kan vara roligt av just den anledningen och värt att flytta för.
Det där med behov av bättre inkomst kan ha varit ett annat skäl till att hon lämnade slottet och kungahuset. För jag hittade av en slump en uppgift om att hon 2006 klockades för en årsinkomst på blygsamma 524 000 kr. Det innebär att hon måste ha shoppat de där flotta jobbkläderna på Myrorna eller Blocket, samt förmodligen tvingats häcka i en tvåa i någon oglamorös förort och ta tunnelbanan till jobbet. För de där pengarna räcker inte för en ensamstående kvinna till en våning i Stockholms innerstad och till avancerad shopping. Om nu inte den frånskilde gubben Björn lämnat henne en förmögenhet att leva av. Det måste ändå kännas lite pyrt att göra ett så proffsigt och påpassat jobb, med antar jag konstant jour, till en så försynt ersättning. Det är ju inte mer än vad en vanlig sketen lärare kunde dra ihop då. i intervjun så fick hon faktiskt frågan om hur mycket hon tjänar nu och hon passade den frågan med sitt vanliga pokerfejs: "Jag har så jag reder mig". Men jag tyckte mig ana lite triumf bakom hennes uttalande.
När det gäller mina spekulationer om hon var tänkt att bli sagotant (som i Tusen och en natt) hos en eventuellt sömnlös härskare så får jag nog lägga den teorin på hyllan. Emiren har inte mindre än tre fruar redan så det hade blivit trångt på sängkanten.
Hittar förresten i bråten på google en blogg som stärker mina dubier om han Grimstad som kommenterade kungahusets årskrönika på TV. Han är alltså statsvetare och f.d. anställd vid norska kungahuset. Han har varit över hövan tyckmycken om kungahusens i Norden medlemmar och om det är något som är lågt så är det sladdrande forskare. Sladdrandet är ett privilegium förbehållet oss odisputerade. Forskare ska hålla sig till sina "Sanningar", inte äventyra (eventuell ?) trovärdighet genom att sväva ut i tendensiöst trams.
Det fanns också en bra förklaring till varför Elisabeth var med i årskrönikan. Hon jobbade ju en del av året 2008 åt kungahuset så det var helt i sin ordning. Hon har till och med skrivit en bok om året.
Detta var frukterna av en liten stunds googlande. Den som vet mer får gärna fylla på i kommentarerna!
Jag startade med att googla förstås, det är ju enklast...
... och hittade en intervju gjord med henne i december 2008. Intressant! Av det samtalet blev jag inte så mycket klokare när det gällde hennes privatliv. Det var inga klargöranden om huruvida förvillande förälskelse kunde ha dragit iväg med henne till främmande land. Det var ju en av mina spekulationer i ett tidigare blogginlägg om varför hon lämnade kungabarnen och flyttade långt bort plötsligt.
Av intervjun framgår i alla fall att hon jobbar med "protokoll". Fast protokoll är inte vad vi vanliga dödliga menar med protokoll. Det handlar inte om att hon sitter och präntar ner sammanträdesresultat. Protokoll i de här sammanhangen handlar om att göra ungefär det som Michael Bindefelt gör fast på en annan nivå liksom. Alltså är det Bettans arbetsuppgift att fixa till staten Qatars sällskapsliv så att det blir lite stil på det och att det kan fasa in i Västerländska staters umgängesformer. Qatar är en modern stat, ja, eller har ambitionen att utvecklas mot att bli en modern stat. Bettan gör tydligen det här tillsammans med en norsk kollega. Och vad jag förstår så har de tillsammans himla kul på jobbet. Det handlar om att planera statsbesök, officiella födelsedagsfiranden och annat storslaget festligt. Jag fick en känsla av att det var ett kreativt och nyskapande jobb som kan vara roligt av just den anledningen och värt att flytta för.
Det där med behov av bättre inkomst kan ha varit ett annat skäl till att hon lämnade slottet och kungahuset. För jag hittade av en slump en uppgift om att hon 2006 klockades för en årsinkomst på blygsamma 524 000 kr. Det innebär att hon måste ha shoppat de där flotta jobbkläderna på Myrorna eller Blocket, samt förmodligen tvingats häcka i en tvåa i någon oglamorös förort och ta tunnelbanan till jobbet. För de där pengarna räcker inte för en ensamstående kvinna till en våning i Stockholms innerstad och till avancerad shopping. Om nu inte den frånskilde gubben Björn lämnat henne en förmögenhet att leva av. Det måste ändå kännas lite pyrt att göra ett så proffsigt och påpassat jobb, med antar jag konstant jour, till en så försynt ersättning. Det är ju inte mer än vad en vanlig sketen lärare kunde dra ihop då. i intervjun så fick hon faktiskt frågan om hur mycket hon tjänar nu och hon passade den frågan med sitt vanliga pokerfejs: "Jag har så jag reder mig". Men jag tyckte mig ana lite triumf bakom hennes uttalande.
När det gäller mina spekulationer om hon var tänkt att bli sagotant (som i Tusen och en natt) hos en eventuellt sömnlös härskare så får jag nog lägga den teorin på hyllan. Emiren har inte mindre än tre fruar redan så det hade blivit trångt på sängkanten.
Hittar förresten i bråten på google en blogg som stärker mina dubier om han Grimstad som kommenterade kungahusets årskrönika på TV. Han är alltså statsvetare och f.d. anställd vid norska kungahuset. Han har varit över hövan tyckmycken om kungahusens i Norden medlemmar och om det är något som är lågt så är det sladdrande forskare. Sladdrandet är ett privilegium förbehållet oss odisputerade. Forskare ska hålla sig till sina "Sanningar", inte äventyra (eventuell ?) trovärdighet genom att sväva ut i tendensiöst trams.
Det fanns också en bra förklaring till varför Elisabeth var med i årskrönikan. Hon jobbade ju en del av året 2008 åt kungahuset så det var helt i sin ordning. Hon har till och med skrivit en bok om året.
Detta var frukterna av en liten stunds googlande. Den som vet mer får gärna fylla på i kommentarerna!
Jonas Gardell - jag älskar Dig!
Så sa Janne Loffe Karlsson i Stjärnorna på slottet och så säger jag också. Du är den mest fantastiska artist jag vet! Och jag gråter och skrattar om vartannat när jag ser Dig och hör Dig! Har sett alla Dina shower (tror jag) och läst alla böcker (vet jag) och nu har jag sett Dig på Stjärnorna på slottet och min beundran för Dig som proffs bara växer.
Tänk när Jonas säger att det kommer inte att bli någon bra teater i framtiden för inga frusna stackars barn kommer att sitta av alla raster på toa för att slippa gå ut och frysa och bli mobbade. Alla måste åka pulka i backen. Det var alltså så att Jonas var mobbad under hela sin barndom och därför tillbringade en stor del av rasttiden på toa. Och där hittade han på berättelser, berättelser som sedan blivit teater, film, ståuppkomedi, böcker osv. Jag kommer osökt att tänka på Astrid Lindgren som vid något tillfälle talade om att hon började göra berättelser inne i huvudet när hon som barn tvingades att rensa rovor, rad efter rad efter rad, riktigt tråkigt. Jag har inte riktigt anammat tanken att stor konst kräver lidande och tristess, men nu börjar jag undra.
Visste inte att Jonas Gardell är teologie hedersdoktor. Helt suveränt! Helt rätt! Han har hämtat djupa kunskaper om människan och Gud genom sitt eget liv och sina egna erfarenheter. Däremot inte genom att förstå andra människor, inte genom empati. Det stod klart för mig i det förra avsnittet i serien där han behandlade musikpedgogen okänsligt och illa. Människor som växer upp som Jonas har gjort och haft hans upplevelser kan få empatistörningar. Men det spelar inte så stor roll, ingen av oss är fullkomlig.
Att umgås med/ se Jonas Gardell är som att åka Berg och dalbana känslomässigt. Man skrattar och så plötsligt fastnar skrattet i halsen och strax är man gråtfärdig. För han har djupa kunskaper i människans innersta liv. Han kan både ande och själ och har hittat sambanden där emellan. Jag delar inte bara hans tro på hur människor är, jag delar också hans tro på Gud som den älskande guden och som det godas företrädare på jorden.
När jag ser Stjärnorna på slottet så förstår jag plötsligt varför Jonas Gardell älskar allsång med publik. Han som har ett liv bakom sig med en delvis tragisk barndom och övergrepp har naturligtvis stora känslomässiga hål i själen. Hål som hela tiden och oavbrutet måste fyllas med kärlek från Gud och från människor. Människor med hans bakgrund har läckage känslomässigt, det goda som vederfars dem gör gott men räcker liksom aldrig till, för de hål som barndomen har åstadkommit är oläkbara och gör att det hela tiden läcker ut igen och därför måste kärlek fyllas på varje dag hela livet, annars rinner det ut och blir tomt. Guds kärlek och människors kärlek fyller på. Det handlar om att överleva. Hans konstnärskap är briljant men också en överlevnadsstrategi. Kanske just därför briljant, för att det är livsnödvändigt.
Och så nyckeln i det hela; Skulle Du vilja ha det onda ogjort om Du fick leva om Ditt liv?
Nej, då vore jag inte jag.
Det är stort!
Om kungafamiljen ...
fick vi se i årskrönikan. Jag brukar inte missa den eftersom jag är en sann rojalist. Ja, eller kanske egentligen gillar det här med kungahuset ur ett lägre perspektiv; som såpa på hög nivå, en slags sannsaga. Så det här blir ett lågt inlägg. Alla som är mer seriösa kan sluta läsa här. För nu blir det skvaller och spekulationer och inget annat.
Kungafamiljen och deras medlemmars liv är ju en fantastisk sannsaga. De här vackra människorna finns ju och lever här och nu. Precis som på bloggen kan vi följa deras liv, nästan in i detalj. Och det har vi på något vis lite rätt att göra eftersom det till syvende och sidst är vi, svenska folket, som försörjer och avlönar dem för just detta.
Man får ju ta det för vad det är, representation, knappast en institution som är ägnad att förändra något. De kan på sin höjd välja att sätta fokus på vissa frågor och det gör de; typ miljö, natur och export. Enligt den anlitade kommentatorn (norsk Grimstad?) så är svenska kungahuset det i Europa som sitter lösast, bara ett beslut från republik, men samtidigt det mest populära, det mest folkliga.
Jag gillade inte den här Grimstad. Han ifrågasatte kungens miljöengagemang utifrån att han har många bilar och att han flyger. Vad hade han väntat sig? Trampcykel till statsbesök i Indien? Flyg är nog en förutsättning här. Kungen har faktiskt kostat på (ja, eller vi då!) ett väldigt miljövänligt och patriotiskt värmesystem på Drottningholm. Sen såg han G. sur och skeptisk ut varje gång han pratade om kungen medan han tindrade och berömde när han pratade om Victoria. Klart tendensiös!
Och hon är superduktig, Victoria, kan pendla obehindrat mellan att vara sakligt formell och avslappnat skämtsam. Klarar av att bli ställd på en låda iförd en urfånig dräkt för att hylla några personer och hon bara ler milt och smått roat. När hon pratar om sin dyslexi så vill man bara krama henne, för det är så viktigt att hon förmedlar hur kämpigt det är för alla med den problematiken. Sen är jag ju bekymrad över att bröllopet dröjer. Fertiliten avtar rejält där över 35 och efter 40 är det ren tur om det ska bli nåt.
Vi noterade också att kungen blir avslappnad och pratar flytande när han hamnar ihop med barn och ungdomar och när han är ute i naturen. Men när han ska vara mer formell i intervjuer och ska svara spontant utan manus då kan det bli knövligt. Fast bättre när det är på engelska lustigt nog.
Drottningen är som vanligt vänligt korrekt. Men det börjar synas att hon har gjort ingrepp här och där. Det såg i en viss vinkel ut som om hon hade sprutmärken i pannan. (Fyllt i rynkor eller botoxat?). Kinderna var också väldigt stelt uppblåsta (Restalyne eller vad det heter?). Läpparna vid något filmat inslag ovanligt fylliga och stela. Skinnet i ansiktet ser lite småknöligt ut när hon inte är så sminkad.
Jag har inga moraliska betänkligheter om hon eller någon annan opererar eller sprutar sig snygg. Utseendet är en del av hennes arbetsverktyg och jag kan fatta att hon som ständigt måste konfronteras med sitt eget ansikte överallt på tidningarnas frontsidor vill göra det bästa möjliga av sig själv. På stillbilder ser det prydligt ut, men när hon pratar så blir det hela väldigt maskartat. Det ser hon väl inte själv så ofta och det är ju trist. För då ringer inga varningsklockor att det kanske är dags av sluta med det här nu när hon blivit 65. Bättre att ta lite skrynklor och ha kvar en trovärdig mimik. Det ger ett bättre helhetsintryck.
och till sist:
JAG VILL VETA HUR BETTAN HAR DET! ELISABET TARRAS -W SYNTES PÅ NÅGRA BILDER. OCH JAG FÖRSTÅR INTE VARFÖR. FÖR HON HAR VÄL SLUTAT JOBBA ÅT KUNGAFAMILJEN OCH ÄGNAR SIG ÅT NÅGON SCHEJK DÄR NERE I NÅGOT ARABLAND. HAR HON SKIPPAT SCHEJKEN OCH KOMMIT TILLBAKA ELLER VAR DET ETT GÄSTSPEL BARA? JAG FATTAR INTE ATT INTE NÅGON TIDNING KAN UPPLYSA OSS I DETTA, DET MÅSTE VÄL ÄNDA VARA LITE IDETORKA I AVVAKTAN PÅ BRÖLLOPSYRORNA SOM MÅSTE KOMMA.
Kungafamiljen och deras medlemmars liv är ju en fantastisk sannsaga. De här vackra människorna finns ju och lever här och nu. Precis som på bloggen kan vi följa deras liv, nästan in i detalj. Och det har vi på något vis lite rätt att göra eftersom det till syvende och sidst är vi, svenska folket, som försörjer och avlönar dem för just detta.
Man får ju ta det för vad det är, representation, knappast en institution som är ägnad att förändra något. De kan på sin höjd välja att sätta fokus på vissa frågor och det gör de; typ miljö, natur och export. Enligt den anlitade kommentatorn (norsk Grimstad?) så är svenska kungahuset det i Europa som sitter lösast, bara ett beslut från republik, men samtidigt det mest populära, det mest folkliga.
Jag gillade inte den här Grimstad. Han ifrågasatte kungens miljöengagemang utifrån att han har många bilar och att han flyger. Vad hade han väntat sig? Trampcykel till statsbesök i Indien? Flyg är nog en förutsättning här. Kungen har faktiskt kostat på (ja, eller vi då!) ett väldigt miljövänligt och patriotiskt värmesystem på Drottningholm. Sen såg han G. sur och skeptisk ut varje gång han pratade om kungen medan han tindrade och berömde när han pratade om Victoria. Klart tendensiös!
Och hon är superduktig, Victoria, kan pendla obehindrat mellan att vara sakligt formell och avslappnat skämtsam. Klarar av att bli ställd på en låda iförd en urfånig dräkt för att hylla några personer och hon bara ler milt och smått roat. När hon pratar om sin dyslexi så vill man bara krama henne, för det är så viktigt att hon förmedlar hur kämpigt det är för alla med den problematiken. Sen är jag ju bekymrad över att bröllopet dröjer. Fertiliten avtar rejält där över 35 och efter 40 är det ren tur om det ska bli nåt.
Vi noterade också att kungen blir avslappnad och pratar flytande när han hamnar ihop med barn och ungdomar och när han är ute i naturen. Men när han ska vara mer formell i intervjuer och ska svara spontant utan manus då kan det bli knövligt. Fast bättre när det är på engelska lustigt nog.
Drottningen är som vanligt vänligt korrekt. Men det börjar synas att hon har gjort ingrepp här och där. Det såg i en viss vinkel ut som om hon hade sprutmärken i pannan. (Fyllt i rynkor eller botoxat?). Kinderna var också väldigt stelt uppblåsta (Restalyne eller vad det heter?). Läpparna vid något filmat inslag ovanligt fylliga och stela. Skinnet i ansiktet ser lite småknöligt ut när hon inte är så sminkad.
Jag har inga moraliska betänkligheter om hon eller någon annan opererar eller sprutar sig snygg. Utseendet är en del av hennes arbetsverktyg och jag kan fatta att hon som ständigt måste konfronteras med sitt eget ansikte överallt på tidningarnas frontsidor vill göra det bästa möjliga av sig själv. På stillbilder ser det prydligt ut, men när hon pratar så blir det hela väldigt maskartat. Det ser hon väl inte själv så ofta och det är ju trist. För då ringer inga varningsklockor att det kanske är dags av sluta med det här nu när hon blivit 65. Bättre att ta lite skrynklor och ha kvar en trovärdig mimik. Det ger ett bättre helhetsintryck.
och till sist:
JAG VILL VETA HUR BETTAN HAR DET! ELISABET TARRAS -W SYNTES PÅ NÅGRA BILDER. OCH JAG FÖRSTÅR INTE VARFÖR. FÖR HON HAR VÄL SLUTAT JOBBA ÅT KUNGAFAMILJEN OCH ÄGNAR SIG ÅT NÅGON SCHEJK DÄR NERE I NÅGOT ARABLAND. HAR HON SKIPPAT SCHEJKEN OCH KOMMIT TILLBAKA ELLER VAR DET ETT GÄSTSPEL BARA? JAG FATTAR INTE ATT INTE NÅGON TIDNING KAN UPPLYSA OSS I DETTA, DET MÅSTE VÄL ÄNDA VARA LITE IDETORKA I AVVAKTAN PÅ BRÖLLOPSYRORNA SOM MÅSTE KOMMA.
Stjärnorna på slottet var det...
och Staffan Schejas dag.
Jag brukar inte ta kort på TV:n :-))
men jag tyckte om bordsdekorationen med mossa och stenar och glasljuskulor på svart duk. Litade inte på mitt minne så jag tog bilder.
Jag missade den första sändningen men såg på reprisen. Det var kul att se lite mer av Staffan Scheja och höra honom berätta om sitt liv. Jag köpte hans den där första skivan för länge sedan när den kom ut och den har jag kvar än. Måste ha varit 70-tal eller nåt. En fantastisk pianist! Sen är ju karln så himla vacker också. Han är ju bildskön faktiskt.
Hans fight med Jonas Gardell gillade jag. Ja, man kan väl inte gilla fighter egentligen. Men det var ju klockren och bra konfliktlösning: Den som känner sig kränkt säger det direkt, man pratar om saken och reder ut vad var och en kände. Utifrån det kan man förstå och respektera varandra och gå vidare. De blev tydligen också goda vänner på kuppen och umgås familjevis numera. Det här var betydligt bättre än de fåniga knytnävskamperna på ishockeyn i Karlstad. Sandlådenivå!!
Men vad jag inte gillade var att vi inte fick se något av hur det löste sig med den stackars musikpedagogen. Det var ju hon som fick det hett om öronen när Gardell burrade upp sig och blev "Kalle Anka" som han uttryckte det i någon tidning. Hon blev tydligen ledsen och åkte därifrån. Struntade Jonas i henne för att hon inte var "någon"? Ingen annan heller brydde sig om henne. Man brydde sig bara om varandra. En stjärna bryr sig bara om andra stjärnor! Hur är det med värderingarna egentligen? Vem är viktig och vem är oviktig? Och vad gör en människa värdefull? Är alla människor lika värdefulla eller är det skillnad? Och i så fall varför?
Uppdaterat: Märker när jag läser kommentarerna att det jag reagerar så starkt på i Jonas Gs och de övriga stjärnornas agerande är att jag känner igen det från skolans värld och mobbning. Dvs en elev med högre status behandlar en elev med lägre status öppet nedlåtande och illa, medan de andra står bredvid och ser ner i golvet, rädda för att själva bli utsatta. Vem vill bli ovän med klassen elakaste elev i skolan? Och vem skulle vilja bli ovän med Jonas Gardell i "stjärnsverige" ? Det finns uppenbara risker i båda fallen. Inte så många har skinn på näsan och vågar säga ifrån. Så vitt man kan se på TV åtminstone så har stjärnorna samma problem som barn när det kommer till gruppfenomen och till att rädda sitt eget skinn först.
Jag brukar inte ta kort på TV:n :-))
men jag tyckte om bordsdekorationen med mossa och stenar och glasljuskulor på svart duk. Litade inte på mitt minne så jag tog bilder.
Jag missade den första sändningen men såg på reprisen. Det var kul att se lite mer av Staffan Scheja och höra honom berätta om sitt liv. Jag köpte hans den där första skivan för länge sedan när den kom ut och den har jag kvar än. Måste ha varit 70-tal eller nåt. En fantastisk pianist! Sen är ju karln så himla vacker också. Han är ju bildskön faktiskt.
Hans fight med Jonas Gardell gillade jag. Ja, man kan väl inte gilla fighter egentligen. Men det var ju klockren och bra konfliktlösning: Den som känner sig kränkt säger det direkt, man pratar om saken och reder ut vad var och en kände. Utifrån det kan man förstå och respektera varandra och gå vidare. De blev tydligen också goda vänner på kuppen och umgås familjevis numera. Det här var betydligt bättre än de fåniga knytnävskamperna på ishockeyn i Karlstad. Sandlådenivå!!
Men vad jag inte gillade var att vi inte fick se något av hur det löste sig med den stackars musikpedagogen. Det var ju hon som fick det hett om öronen när Gardell burrade upp sig och blev "Kalle Anka" som han uttryckte det i någon tidning. Hon blev tydligen ledsen och åkte därifrån. Struntade Jonas i henne för att hon inte var "någon"? Ingen annan heller brydde sig om henne. Man brydde sig bara om varandra. En stjärna bryr sig bara om andra stjärnor! Hur är det med värderingarna egentligen? Vem är viktig och vem är oviktig? Och vad gör en människa värdefull? Är alla människor lika värdefulla eller är det skillnad? Och i så fall varför?
Uppdaterat: Märker när jag läser kommentarerna att det jag reagerar så starkt på i Jonas Gs och de övriga stjärnornas agerande är att jag känner igen det från skolans värld och mobbning. Dvs en elev med högre status behandlar en elev med lägre status öppet nedlåtande och illa, medan de andra står bredvid och ser ner i golvet, rädda för att själva bli utsatta. Vem vill bli ovän med klassen elakaste elev i skolan? Och vem skulle vilja bli ovän med Jonas Gardell i "stjärnsverige" ? Det finns uppenbara risker i båda fallen. Inte så många har skinn på näsan och vågar säga ifrån. Så vitt man kan se på TV åtminstone så har stjärnorna samma problem som barn när det kommer till gruppfenomen och till att rädda sitt eget skinn först.
Forskning är viktigt, ja eller ???
Jag lärde mig i början på 90-talet att man med hjälp av forskning kan bevisa nästan vad som helst. Då lät staten (läs Naturvårdsverket!) konstruera forskning med vars hjälp man kunde dra slutsatsen att människor som bor i vargområde var mer positiva till varg än andra. Naturligtvis var det inte sant, lika lite då som nu. Men resultatet var behändigt att ha med i den proposition som skulle läggas.
Sedan dess har jag varit skeptisk till alla tankar om att låta forskning (= den för tillfället rådande sanningen, ibland medvetet konstruerad i bestämt syfte) ensam ha ett avgörande inflytande på samhällsutvecklingen. Ibland fyller forskning en viktig funktion, men den måste alltid hanteras med sunt förnuft och sättas in i mer långsiktiga tankegångar. Annars blir det en förfärlig slalomåkning hit och dit och ibland beslut utifrån väldigt snäva politiska intressen.
Med rätt korta intervaller får jag vatten på kvarn och nu kan jag återigen få lov att dra på smilbanden när jag läser om vad man kan bevisa med forskning:
Den som slarvar med frukosten, riskerar att förlora oskulden tidigare!
Det låter dels som en fantastisk slutsats att dra så där alldeles ensamt utan att sätta in resultatet i ett större socio-ekonomiskt sammanhang, dels som rätt oväsentligt. Men jag kan ha fel. Det har hänt förr :-)) Rätta mig i så fall!
Kanske är inte all forskning helt seriös utan görs mest för att vi ska få ha lite roligt.
Sedan dess har jag varit skeptisk till alla tankar om att låta forskning (= den för tillfället rådande sanningen, ibland medvetet konstruerad i bestämt syfte) ensam ha ett avgörande inflytande på samhällsutvecklingen. Ibland fyller forskning en viktig funktion, men den måste alltid hanteras med sunt förnuft och sättas in i mer långsiktiga tankegångar. Annars blir det en förfärlig slalomåkning hit och dit och ibland beslut utifrån väldigt snäva politiska intressen.
Med rätt korta intervaller får jag vatten på kvarn och nu kan jag återigen få lov att dra på smilbanden när jag läser om vad man kan bevisa med forskning:
Den som slarvar med frukosten, riskerar att förlora oskulden tidigare!
Det låter dels som en fantastisk slutsats att dra så där alldeles ensamt utan att sätta in resultatet i ett större socio-ekonomiskt sammanhang, dels som rätt oväsentligt. Men jag kan ha fel. Det har hänt förr :-)) Rätta mig i så fall!
Kanske är inte all forskning helt seriös utan görs mest för att vi ska få ha lite roligt.
"Peters princip"!
Jag är inne och läser på Peter Englunds blogg, han som ska ta över Svenska Akademien och kan inte låta bli att citera en del av det han skriver här nedan. Peter gör med anledning av utnämningen, en intervju med sig själv på bloggen :-)
Och där tar han upp det han kallar "Peters princip":
" Jag: Vad är du mest rädd skall hända?
Mig: Nejnej, det är inte min princip. Den är formulerad av den amerikanske sociologen Dr Laurence Peter, och säger att personer i var hierarkisk organisation tenderar att bli befodrade tills han eller hon når en nivå där han eller hon inte längre klarar av sin uppgift - man säger att man nått sin inkompetensnivå. Du fattar?"
Intressant aspekt av fenomenet karriär! :-))
Och där tar han upp det han kallar "Peters princip":
" Jag: Vad är du mest rädd skall hända?
Mig: Det är nog att vakna upp en dag och upptäcka att jag fallit offer för Peters princip.
Jag: När myntade du den principen, och vad innebär den?
Mig: Nejnej, det är inte min princip. Den är formulerad av den amerikanske sociologen Dr Laurence Peter, och säger att personer i var hierarkisk organisation tenderar att bli befodrade tills han eller hon når en nivå där han eller hon inte längre klarar av sin uppgift - man säger att man nått sin inkompetensnivå. Du fattar?"
Intressant aspekt av fenomenet karriär! :-))
Om kvinnlig moral...
läser jag här hos Lena. Det är huvudet på spiken!
Små klokskaper!
Kan inte låta bli att citera ett par små uttalanden i dagens Expressen; 12:e nov, sid 6:
"Man måste göra sina egna misstag. Ibland gör jag om mina egna, bara för att kolla om jag verkligen inte lärt mig av dem"
Singla
Och så ett som jag hört förut:
"Jag är fortfarande något mer intelligent än inkontinent"
Mingel
"Man måste göra sina egna misstag. Ibland gör jag om mina egna, bara för att kolla om jag verkligen inte lärt mig av dem"
Singla
Och så ett som jag hört förut:
"Jag är fortfarande något mer intelligent än inkontinent"
Mingel
Stureplan - en arena för korporativistisk kändisskapsproduktion?
Han var inne på det korporativistiska Ingvar Kamprad i TV-intervjun härdomdagen. (Jag bara måste tycka om honom f.ö. fast inte pga av det!). När det var tal om nazismen så hänvisade han till att han trott på den korporativistiska tanken i en vid bemärkelse, som en djup intressegemenskap. De som sysslade med en viss typ av produktion höll ihop och hjälpte varandra och hela produktionskedjan var en sammanhållen gemenskap ( i motsats till klassamhället där man fokuserar på motsättningarna mellan olika nivåer inom samhällskroppen, corpus, för att uttrycka det hela förenklat) . Och man behövde fora för sina gemensamma intressen. Ja, ungefär så uppfattade jag honom.
Vi är vana att tänka att kändisskap är något fult och något plastiskt och något pseudo. Det förefaller vara en delvis sluten värld med enbart yta, inget innehåll. Fast jag måste tänka lite till när jag nu varit i den här världen på besök några gånger och bekantat mig. Och till min egen stora förvåning finner att den här världen verkar vara befolkad av människor, inte av den stora ondskan personifierad som man lätt kan förledas att tänka fördomsfullt utifrån bilden i media.
Visst finns det egennytta här, liksom fördomar, droger, maktlystnad och diskriminering av olika slag. Det finns människor som inte lever laglydigt. Men förmodligen inte mer här än inom andra samhällsområden. De flesta är bara nöjda med att ha trevligt tillsammans och träffa andra som vill leva / lever i den här gemenskapen av kändisskap och inneliv. Man har något gemensamt som skiljer ut från alla andra.
Om man nu ser krasst på saker och ting så kan man fundera över vad kändisskap är och vad det betyder. Visst finns det i kändisvärlden människor som uträttat något och fortfarande uträttar något inom idrott, journalistik, författande, skådespeleri, sång, musik, reklam, modellande, film, företagande, skådespelande, restaurangägande osv. Och visst är yrkesarbetet en kärna i deras värv, men det går ändå inte att bortse från att själva kändisskapet ofta är en förutsättning för mer rejäla inkomster och framgångar. Kändisskapet har fått ett egenvärde som står på egna ben och det går att bli framgångsrik på enbart kändisskap. Detta är något nytt i vår tid, något som inte var möjligt förr. Kändisskapet kan vara litet,, dvs i en begränsad men viktig krets, eller stort inför många.
Det är som att ett antal människor befinner sig på en arena och genomför sitt liv på i en offentlig show och många av oss vanliga dödliga är beredda att betala för att läsa om dem eller se dem eller vara i deras närhet. Ett slags vardagslivets dokusåpa inför öppen ridå. Och det kräver både aktörer och åskådare för att fungera. De flesta av oss är alltså mer eller mindre medverkande, antingen står vi på scenen och agerar eller är nyfikna och bidrar genom att se på / läsa om / se på film.
Om kändisskapet vårdas professionellt så är det i sig en grund för en karriär som sedan kan gå vilken väg som helst. Det duger idag som en språngbräda mot vidare äventyr och om detta kan man tycka vad man vill, men det är ett faktum. Det kan dessutom hända att det krävs ett visst mått av professionalitet för att vårda sitt kändisskap så att det blir framgångsrikt; vårda sitt yttre, sin klädsel, sitt kontaktnät, sitt språk, sina attityder, sina åsikter, dramatisera sitt vardagsliv, osv. Och jag är övertygad om att det är djupt fördomsfullt att tro att alla som är kändisar är korkade, lika dumt som att tro att alla blonda frissor är ytliga bimbotyper för att dra en parallell till en diskussion alldeles nyss på min blogg och Maries.
Själva kändisskapet behöver ha kontaktpunkter och jag upplever begreppet Stureplan som en av dem. Det är som en basnivå där kreti och pleti har tillträde, sen har vi hela vägen i hierarkin i vertikal riktning med en stor intressegemenskap ( det korporativistiska) . Sen finns det förstås inom den här arenan mer stängda företeelser; fester, vipkortsrum / vipkortsevenemang, gå-förbi-kön-knep osv. (Jfr formella medlemskap, kvalificeringar osv i andra korporativistiska sammanhang)
Om man väljer att se det hela utifrån en klassiskt korporativistisk arena så är det som det gamla skråväsendets lärlingsnivå, gesällnivå och mästarnivå. Man höll ihop och hjälpte fram varandra samtidigt som man stängde ute dem som inte passade in eller fick plats och det fanns en klar rangordning att klättra i. Olika typer av intressegemenskaper finns överallt i samhället idag, mer eller mindre formaliserade och de har alla vissa drag gemensamma med begreppet Stureplan. Det kan vara Rotary, småstadens frikyrkoförsamling, Nordmarkens Stövargille, föreningen Mensa - respektive FUB. Man vill hålla ihop och träffas för att odla kontakter och gemenskap utifrån de egna behoven och eventuellt bli kända på ett sätt som gynnar den egna verksamheten.
Bilden ovan är från vårt besök på Vassa Eggen. Detär en restaurang på Stureplan, mitt emot Sturehof.
Här var Stockholmssonens kompis Mats DJ för kvällen. Han var också med här på Liane på Hemingwayhelg för ett tag sedan under marknaden och han var här och firade sonen när han fyllde 30 för några år sedan. Han hade bett att Roland skulle ta med sin hatt så han kunde få posera i den.
Stockholmssonen berättar för Petra till höger och någon mer om sitt lägenhetsköp (Han har också lånat fars hatt!)
Petra var också med här på Liane och firade sonens 30-årsdag för några år sedan. Hon och mannen Johan och barnet bodde här hos oss i källaren då. (Fast det här är inte Johan, han står längre till vänster, ur kameravinkeln)
Stockholmssonen känner sig hemma här och pratar med många.
Här är fler som gick med på att finnas med på bloggen. Alla ställer upp på det här, ingen är rädd att bli utsatt för internetrisker. En trevlig man här med skägg frestades jag att ge mig in i en diskussion om familjevärderingar (mina är från stenåldern!)och det var ju fånigt av mig förstås. Man ska inte hålla på med sånt med människor som man känner flyktigt och framför allt ska mammor ligga lågt och uppföra sig. Ska inte hända igen, jag lovar!
Vi kan inte riktigt fatta att LA-sonen är hemma igen i Sverige, vi har så¨mycket att ta igen.
Taket här på Vassa eggen är snyggt.
Vi hade en trevlig kväll här och det var flera kära återseenden med sonens vänner, vilka vi fått följa de senaste åren och som vi träffat både här och hemma på Liane flera gånger. För varje gång har det blivit lite stabilare förhållanden, nya giftermål, fler barn, nya jobb, osv. Dagen efter, lördag, var det svensexa för en i gänget exempelvis. Det stadgar sig här och där.
Vi gamlingar orkade inte med musiken så länge så vi drog oss hemöver mot Sergel Plaza hotell efter en händelserik dag. I nästa inlägg ska jag beskriva museebesöken i huvudstaden. Kan bara säga att jag var begeistrad över dem och gärna hade stannat en dag till för att se en gång till.
Äntligen sömnlösa nätter...
Att vara sömnlös på nätterna är ett elände när man jobbar och måste vara utvilad kl 7 på morgonen varje dag! Men att vara sömnlös nattetid på ledigheten är suveränt! Ok, jag vet att det är omoraliskt att vända på dygnet, ligga vaken på nätterna och sova på dagarna, men sååååå läckert! På nätterna kan man äntligen få tänka långa tankekedjor färdigt. Jag har under nattimmar planerat för hur många hus som helst, gjort planlösning, inrett, färgsatt, möblerat osv. Fast det är bara två av dem som blivit byggda i praktiken = våra uthyrningsstugor. Och tankarna kan få hänga ihop utan att bli avbrutna av mat, sällskapskrav o. dy. Jag har också planerat för praktisk matematik, läsprojekt, resor, blogginlägg, ja allt under snabbt flyende nattimmar! Minns att det svåraste att avstå under tiden med egna små barn var just detta; tiden att tänka kreativt och tänka färdigt utan att bli avbruten. Jag trivs i mina tankars sällskap. Oj det lät nästan poetiskt!!
På torsdag ska jag försöka lägga ut bilder från länge sedan. Skriver det eftersom jag vet att några / någon väntar på det. Hamnar nog under rubriken nostalgi här bredvid. Glömde säga när de kunde komma.
På torsdag ska jag försöka lägga ut bilder från länge sedan. Skriver det eftersom jag vet att några / någon väntar på det. Hamnar nog under rubriken nostalgi här bredvid. Glömde säga när de kunde komma.
Om att åldras...
Jag skrev något om att åldras i inlägget om linneskåpet här nere. Tänkte sen att många nog inte läste längre ner bland dukarna eftersom det blev långt. Så jag tar ut texten om åldrande och klistrar in den här istället. Det handlar om min gamla mormor som jag blev påmind om när jag städade i linneskåpet.
Min mormor Lina tillbringade de sista åren av sitt liv i stor ensamhet på ett ålderdomshem under senare delen av 1950-talet. Hon var en tystlåten och försynt gammal kvinna som inte gjorde något väsen av sig och som heller inte skaffade sig några nya vänner på ålderns höst. Hennes man, min morfar, var död sedan flera år tillbaka, och min mamma, hennes enda kvarvarande barn bodde långt därifrån. Hon skrev med spretig stor skrivstil på baksidan av ett kort föreställande henne själv, taget av lokaltidningen när hon fyllde 80 jämnt; "här sitter jag nu,ensamma gamla gumma" . Hon ser oändligt sorgsen ut på kortet och levde i endast ett år till.
Jag har tänkt på just det uttrycket ibland. Hur var det att se sig själv i spegeln och plötsligt upptäcka att en gammal gumma har tagit plats där? Nästan som en främling som ockuperat hennes liv. Jag har i kölvattnet på detta fundrat över när en människa egentligen dör: Är det när hjärtat slutar slå eller är det när man för sista gången lämnar sitt eget hem för att åka mot sitt döende och ser hemmet försvinna där borta? Det som återstår efter detta är egentligen inget liv utan en sorts kemisk /teknisk avveckling av den rent fysiska uppenbarelsen.
Min mormor Lina tillbringade de sista åren av sitt liv i stor ensamhet på ett ålderdomshem under senare delen av 1950-talet. Hon var en tystlåten och försynt gammal kvinna som inte gjorde något väsen av sig och som heller inte skaffade sig några nya vänner på ålderns höst. Hennes man, min morfar, var död sedan flera år tillbaka, och min mamma, hennes enda kvarvarande barn bodde långt därifrån. Hon skrev med spretig stor skrivstil på baksidan av ett kort föreställande henne själv, taget av lokaltidningen när hon fyllde 80 jämnt; "här sitter jag nu,ensamma gamla gumma" . Hon ser oändligt sorgsen ut på kortet och levde i endast ett år till.
Jag har tänkt på just det uttrycket ibland. Hur var det att se sig själv i spegeln och plötsligt upptäcka att en gammal gumma har tagit plats där? Nästan som en främling som ockuperat hennes liv. Jag har i kölvattnet på detta fundrat över när en människa egentligen dör: Är det när hjärtat slutar slå eller är det när man för sista gången lämnar sitt eget hem för att åka mot sitt döende och ser hemmet försvinna där borta? Det som återstår efter detta är egentligen inget liv utan en sorts kemisk /teknisk avveckling av den rent fysiska uppenbarelsen.