Inga Magnusson

Det är bara hopplöst ibland! Gick nu ner i källaren för att lägga in i pannan och utnyttja min maktposition som chef över temperaturen i huset. Men fastnade vid tvättmaskinen som gått färdigt under natten. Hängde upp den och stoppade i en ny. Fick för mig att öppna maskin 2 (har en gammal till hundfiltar och mattor) och vad finner jag där; JO TVÅ AV ROLANDS T-SHIRTAR OCH EN HANDDUK OCH DE HAR LEGAT DÄR BLÖTA I VECKOR.  De luktade jättesnuskigt av mögel. Jag hade bara glömt bort dem.  Slängde nu snabbt in plaggen i den riktiga maskinen och satte på den.

Gick upp i våningen och fortsatte med plock i köket och gick sen tillbaka till viloläge med en god bok, och dagens brunch; min italienska frukost. Inspirerad av utläggningen om nyttan med mat från jägartiden så blev det rester från igår; pinjenötssallad med skinka och tomater och varmt vatten till.

Just då när jag ska kolla mailen på datorn så kommer jag ihåg; jag glömde ju lägga in i pannan. Jag fastnade vid  tvättmaskinen.

Det håller på att slå till totalt alltså; glömmer tvättmaskin, glömmer lägga in i pannan. Jag glömmer en hel del annat också för den delen; en massa namn och så som jag borde komma ihåg. Är det så här att börja bli senil på riktigt? Eller är det så att efter ett långt lärarliv med mycket namnlagring så är förrådet fullt? Det får inte plats mer i hjärnans lagerhylla för namn. Så varje gång det ska in ett nytt namn så slängs ett gammalt ut?

Under jägartiden så var det förstås männens uppgift att jaga och kvinnornas att sköta barnen och samlandet. Insamling av växter och nötter som kunde ätas har varit mycket viktigare än man tidigare trott och stod för en stor del av födan. Kvinnorma borde alltså rimligen haft en ganska hög status även om de fysiskt var svagare.

De här kringvandrande flockarna var löst sammanfogade till en en stam. Stammen fyllde en del funktioner. Ibland måste man ordna samlingar för att unga män och kvinnor från olika familjeflockar skulle få träffas och bilda nya flockar / ombilda gamla. För det har varit  tabu med incest sedan länge. Människan har alltid instinktivt vetat att inavel inte är bra för artens utveckling.

Man träffades säkert också för att skvallre lite om senaste nytt från andra flockars/ stammars liv o leverne. Säkert behövde man träffas för fortbildning (herregud är det behovet så gammalt ?) när det gällde senaste nytt på bytesfronten och samlarfronten. Det kunde säkert vara så att man vid stamsammankomster passade på att jaga djur som enklare låter sig jagas av många, exemplevis älgjakt med drev.

Men varje flock hade så att säga sitt revir, sitt livsområde avpassat till behovet av föda. Man inkräktade inte på varandras revir utan höll gränserna. Man känner inte till att krig egentligen förekom under den här tiden. De redskap man finner lämningar av har använts till jakt inte till bråk mellan människor. Sjukdomar räknar man inte heller med fanns. Man träffades inte så ofta så att något smittade. 'Det fanns inte heller något avfall som kunde försörja och dra till sig råttor vilka ofta har med sig smitta. Däremot finns det  skador på människor grund av olyckshändelser.

Kort sagt; mänskligheten levde i balans med sig själv och den omgivande naturen i lagom stora grupper. Och det här levnadssättet var effektivt stabilt och har alltså upptagit minst 11 av mänsklighetens 12 timmar om man ska använda en tidssymbol.

För att återgå till historielärare Lennart Berendz vid Karlstad Universitet så gjorde han ett djupt intryck på mig och det inte enbart med sitt engagemang i undervisningen, vilket jag beskrivit på annan plats i bloggen utan också med sin syn på mänskligheten.

Han ansåg att människans bästa tid var jägartiden. Då levde vi i flockar om 8-15 individer, en utökad familj med flera generationer. Flocken flyttade med bytesdjuren och därmed fanns ingen avfallsproblematik. Det avfall som producerades,  lämnades kvar när man flyttade vidare och var borta till nästa gång man kom tillbaka.

Flocken kunde bara ha ett barn att bära på eftersom man måste kunna flytta. Fler orkade man inte med, så eventuellt ytterligare barn sattes ut i skogen för att dö. Det kunde alltså inte bli någon överbefolkning och problem med utrymmet för överlevnad. Befolkningen var konstant i antal. Likaså sattes barn ut som var handikappade eller rejält avvikande och som därmed blev en beslastning för flocken.

Jag har ibland funderat över detta att nyblivna föräldrar ofta (men inte alltid) uppvisar en instinktiv motvilja mot ett nyfött barn som har ett synligt handikapp. Det är säkert en uråldrig instinkt som måste finnas där för att föräldern känslomässigt skulle klara av att göra sig av med barnet. Hos ett flockdjur måste ju flockens överlevnad vara överordnad individens, annars skulle arten dö ut på sikt.

För den förälder som känner det här är det naturligtvis skamligt och skuldbelagt, men vore kanske lättare att acceptera om man hade kunskap om mekanismerna bakom. Av alla  föräldrar jag har träffat i den situationen så har några kunnat prata öppet om sina känslor.  (Jag träffade många under åren som förskolekonsulent och särskollärare) Efter den första periodens avoghet har alla tagit barnet till sitt hjärta och därefter haft alldeles "normal" föräldrakärlek till barnet.

Jag vill att det ska vara varmt i huset och jag skruvar upp elementen lite så att det ska bli lagom. Jag märker  inte våra "termostatskillnader" så mycket när jag är hemma mest som jag varit nu, eftersom jag då är chef över elementen. Men nu har jag jobbat den första dagen och kommer självklart hem till ett kallt hus. Ja, gubben skulle inte med hot om tortyr erkänna att det är kallt, men det är det verkligen. Antagligen har han gått och skruvat ner alla element idag i min frånvaro. Men det skulle han heller aldrig erkänna inte under några omständigheter. 

Jag har i alla fall två reservat med värme; det är badrummet där vi har den fantastiska golvvärmen och det är mitt omklädnings - och strykrum. Att gå in i de här två rummen är som att gå in i en varm grotta, en kuvös. Det är ombonat och gossigt för en frusen stackare.

Så här ser det ofta ut i mitt kök, bilden är inte arrangerad speciellt för fotot. Det ser ju defintivt inte bra ut. Det ser sämre ut än i de flesta kök jag har anledning att betrakta. Ändå har jag inte fler apparater än andra; det är brödrost, espressobryggare, smörgåsgrill, vattenkokare och kaffebryggare. Jag undrar hur andra gör? Kanske ställer de undan varje gång, i så fall är väl vi lata som inte gör det.

Rostfritt, skåpdörrar i ek, kakel och spottar frestar inte mig till att köpa ett nytt kök, men om någon köksförsäljare kom med ett kök som har en smart lösning på mitt apparatproblem så skulle jag nog börja kalkylera i alla fall.  Funderar ibland på om de som gör kök och som säljer kök egentligen är de som inte använder dem så mycket. Något har väl hänt med funktionen de senaste åren med utdragbara skåp och mycket lådor o så. Men det mesta som har hänt handlar enbart om utseende.  De som inte använder köket så mycket skulle kunna vara män och de som använder kök mer skulle kunna vara kvinnor. Eller är jag fördomsfull nu?

Häromkvällen fick vi äntligen tid att se "Så som i himmelen" på videon! Det var en suverän film, den kröp under skinnet både med en fin story och fantastiska skådespelare. Det finns en trend sedan ett par åtr tillbaka att göra film som utspelar sig på vischan. Det var  "Grabben i graven bredvid", "Jägarna", "Smala Sussie", "Fucking Åmål"  osv  Och jag förstår varför. Livet på landet måste idag vara lika ofattbart och exotiskt som en sience fiction. Det är en helt annan värld än den "normale" svensken lever i idag.  De här filmerna är i bästa fall gjorda med ömsinthet när de betraktar de märkliga människor som ännu inte gett sig av från strömavbrotten, de gropiga vägarna och skvallret. I sämsta fall blir det sårande schabloner.

 Ibland finns det rent plumpa generaliseringar som kommer igen i flera av filmerna. Ett exempel är att när någon ska framställas som grym och hänsynslös så görs han till jägare och som sådan får han vifta omkring med vapen och panga på hit och dit. Hans jaktutövning går också genomgående  ut på att plåga djur!!  Detta är en konstig fördom hos dem som inte har erfarenhet av jakt och den kan frodas enbart långt ifrån landsbygdsliv. Filmer som framställer jägare så här förlorar i trovärdighet eftersom det är omöjligt för någon att uppföra sig så med vapen i hand. Den som gör så skulle omedelbart bli anmäld och inburad. Här finns ingen "by-lojalitet" som skyddar, vilket ibland antyds i filmerna. By-lojalitet kan skydda ibland men aldrig mot detta. Det är inte godtagbart att på minsta sätt brista i god vapenhantering på landet. I stort sett alla har goda kunskaper om vapen och jakt, även den som inte själv är intresserad och gränserna är mycket tydliga.

Att  jägare skulle drivas till att jaga för att få utlopp för lusten  att plåga en annan varelse verkar också märkligt. Jag känner många jägare och ingen jagar driven av ondska. Den jägare jag lever tillsammans med sedan drygt 30 år är en genuint godhjärtad människa och han skulle aldrig kunna plåga vare sig människor eller djur.  Ingen av de andra heller. De är alldeles normala äkta män och pappor, eller för all del mammor. Det finns idag många kvinnliga jägare.

Nej, det måste finnas andra sätt att få fram på filmduken att en människa är elak och ondskefull än att göra honom till jägare. I en film är väl ok, men i varenda landsbygdfilm!! Nu börjar det verka lite fantasilöst.

VARFÖR HÅLLER JAG PÅ MED DET HÄR BLOGGANDET EGENTLIGEN??
Det roar mig mycket mer än jag kunde föreställa mig och då kan det vara läge att fundera över vilka dunkla krafter som satts igång. Om  jag tittar tillbaka till mitt första inlägg så påstår jag snusförnumstigt att jag vill hålla kontakt med barn o vänner långt bort och reflektera över vardag o jobb.  Ambitionen var nog framför allt att ge de utflugna barnen möjlighet att hålla kontakt, inte i första hand med en hopplöst klistrig morsa, utan med livsstilen på Liane; släkt, vänner, traditioner. Och jag kommer fortsatt att när jag skriver i hög grad rikta mig till dem fast uttrycka mig på ett sätt som gör att även en oinvigd kan förstå, åtminstone elementa.   
  
  Samtidigt som skrivandet möjligtvis fyller en funktion för läsaren så börjar jag tro att det också fyller en funktion hos mig själv. Efter många år av annat skrivande; några hundra universitetspoäng vetenskapligt skrivande, artikelskrivande på frilansbasis, debattskrivande osv så är det lustfyllt att långsamt hitta tillbaka till barndomens / ungdomens kravlösa dagboksskrivande / brevskrivande. 

 För visst är det det som bloggandet är, en blandning av dagbok och brev med en stor frihet att fästa egna tankemönster i ord. Jag tillhör en generation som skrev brev. Jag skrev brev till faster och mormor när jag var liten, till föräldrar när jag flyttat hemifrån eller var på resor. Alla skrev brev.  Vi skrev brev därför att det var tradition och därför att telefonerande ansågs dyrt. Och det var dyrt. Lokalsamtal inom det egna riktnummerområdet var billiga, men s.k. rikssamtal var dyra. Jag hade brevvänner från hela världen, exotiskt skulle det vara; Hideo Kitahara i Japan, Philomena Antao i Zanzibar, Ladislav Zsoldos i Tjeckoslovakien och en del andra.  Jag minns att Ladislav och hans kompis var på besök hos mig o min familj just precis de där dagar då Pragvåren tog slut och ryssarna gick in i Tjeckoslovakien. Då kom lokaltidningen hem till oss och intervjuade pojkarna, men de vågade inte säga så mycket, öststatsbor vågade inte det på den tiden. Risken var uppenbar att de inte skulle få resa utomlands igen. 

Jag lyckades få in en annons om brevvänner önskas i en ungersk tidning som hette Vilag Ifjusaga eller nåt sånt i mitten på 1960-talet och fick 800 svar! Brevbäraren kom med breven i säckar de första dagarna. Svaren kom från flera öststater, det var visst en populär ungdomstidning jag hamnat i. 
 
Roligt är bloggandet i alla fall och det sker precis som annat skrivande inte alls vid datorn utan i huvudet, medan jag t.ex. klipper och klistrar till mina elevers nästa mattearbetsschema. Sen går det  alldeles utmärkt att skriva på datorn medan jag laminerar och det har jag precis nu gjort färdigt så nu får det vara slut för denna gång.