Inga Magnusson

Igår kväll var vi här. Högt uppe på en bergklack i Sillebotten ligger det här speciella timmerhuset. Det har stått där så länge jag kan minnas. Det byggdes av en man L. H. som ägde mycket mark här, c:a 1000 ha. Han ville att det skulle kunna användas av alla. Det står alltid öppet. Vem som helst är välkommen in, ta en rast, en fika, ja till och med en övernattning, skriva i gästboken. Och det märkliga är att aldrig någonsin på alla dessa år har huset blivit vandaliserat. Det är alltid städat och fint inne. En bit in i skogen finns ett prydligt litet utedass.


Det är gediget byggt med grovt timmer.


Det är som sagt alltid prydligt o städat inne och det sköter gästerna själva. Det står sopborstar i ett hörn.


På bordet ligger alltid en gästbok som man skriver i. Igår var vi de sista gästerna men inte de första. Några hade redan varit där.


Här uppe står fulla gästböcker. Det är roligt att bläddra i dem och se vilka som varit här.


Nu har det vuxit upp skog runt men man kan fortfarande skymta sjön Östra Silen där nere.
Här är vyn åt andra hållet.

Om man läser tidningar kan man tro att människan som varelse är ond och världen är full av tjuvnad, bråk och elände. När man kommer hit och ser detta så kan man återfå tron på att människan egentligen är en god och snäll företeelse. Om vi bjuds in vänligt och generöst så skapar det något gott! Det var det jag ville visa, inte huset som sådant.