Magert med bloggande...
Jag har startat upp med en ny klass med ettor. Det innebär långa arbetsdagar där varje skoldag är ett planeringshantverk som bygger på framgångar och misslyckanden från föregående dag. Ingen klass är den andra lik så det går inte att köra på gamla koncept. Jag måste försöka vara lyhörd, kolla av vad som händer, konferera med kloka kollegor och så anpassa. Just nu ringer jag runt till alla föräldrar för att checka av att skolstarten varit ok för mina elever. Jag vill inte att någon ska behöva gå till skolan med en knut av oro i magen på morgonen.
Vissa perioder måste bloggen få vara vilande. Det går inte att skriva bara för att man "måste"... för det finns inget måste i bloggarna.
Det är gott att läsa att du alltid tar dig an alla barn med stort hjärta, det är ett bra konsept för framgång. Vill bara på detta sätt säga att ditt investerade jobb med förra klassen bär frukt . De uppskattar tysnad under arbete och visar ett underbart sätt mot varandra!
Vilket oerhört bra initiativ att ringa runt till föräldrarna o checka av att barnen mår bra. Detta gjordes ICKE på victorias skola. Nu trivs hon iochförsig förträffligt,men kanske finns/fanns andra barn som inte gjorde det.
Håller med dig, absolut! Det MÅSTE vara roligt att blogga.
Tänk om mina barns lärare ringt och frågat om hur de upplevt skolstarten...
Du är verkligen en underbar lärare!!! Det har väl aldrig någonsin hänt att ngn lärare har ringt hem till oss bara för att förvissa sig om att allting är bra men flickorna...
Nina: Nej bloggandet ska vara nåt man gör för att det är roligt och känns bra.
Eva: Stort tack för Din kommentar! Va roligt att det fortsätter bra! Erkänner gärna att jag sväljer en stor klump i halsen av saknad och att ögonen blir misstänkt blöta. Jag tror att det kommer att gå bra framöver med så mycket positiv energi och så massivt föräldrastöd.
Helena: Så här i början vet man aldrig om barn vågar berätta för mig om eventuella bekymmer, Jag försöker verkligen att se allt de första veckorna och är med alla raster, men missar en del förstås.
Gubben: Den här tiden jag ringer runt och pratar med föräldrarna är väl investerad tid. Jag kan förebygga bekymmer för barnen.
Marie: Synd för jag tror att det skapar trygghet för både barn och föräldrar att vi hjälps åt redan från början.
Jag vill bara säga att du gör ett mycket bra konstverk varje dag, är glad över att få dela den med dej!!!
Ingrid: Tack för vänliga ord. Det är när vi alla jobbar tillsammans och drar åt samma håll som det kan bli en bra klass. Att ha kloka kollegor, som Du, är guld värt!
Jag tycker du resonerar sunt och förnuftigt! Det är bra om man kan undvika att skuldbelägga sig med en massa "måsten". Allra helst med sådana måsten som absolut inte är nödvändiga!
Vi som läser din blogg kollar in ibland och läser med nöje när du skrivit något. När inget nytt finns att läsa "vandrar vi vidare"....
Du gör helt rätt med bloggandet. Ta det när du har tid och lust. Även om du fattas mig så väntar jag gärna.
Du och barnen går absolut före. Du slussar in dem i skolvärlden på ett så bra sätt. När du skriver påminner du mig om min första "fröken". det är ett mycket positivt minne. Kramar...
Fantastiskt att du ringer runt! Stor eloge till dig! Det skulle vara ett lyft (trots att jag inte är missnöjd med barnens lärare).
Tack och lov för att du inte kör på gamla koncept. Underbart att läsa att du är lika engagerad idag som du var när vi nyss flygit ur boet därhemma. Önskar att min käre son haft en sån fröken när han började skolan. Dottern hade mer tur! Vad är en försummad blogg mot en försummad förstaklassare? KRAM
Mia: Vi kvinnor är bra på att omge oss med "måsten" tror jag tyvärr. Roligt att inte bli övergiven ändå trots en låg aktivitetsnivå.
Gisan: Jag kommer tillbaka.
Lotten: Jag gör den här rundringningen en kort tid efter skolstarten, sen ringer jag gärna om det hänt något speciellt och jag ringer även när det hänt något bra.
Suss: Hej gamla barndomsvän! Alltid lika roligt att ha Dig här på bloggen. Visst är jobbet med barn och föräldrar lika roligt som alltid. Det finns nya utmaningar att ta tag i varje år. Fast visst finns det sorg fortfarande över att inte kunna jobba med den praktiska matten i den här organisationen och visst finns det en vånda i att inte veta om vi ska flytta runt i andra lokaler under läsåret p.g.a. mögelsanering.
Åh! Undervisar du förstaklassare! Det måste vara så givande, och utmanande i allra högsta grad!
Du skriver så mycket klokt. Bloggandet har under sommaren varit ett stort måste, ett måste skapat av mig själv. Nu när jag varit ifrån det en dryg vecka, känns det som att detta ska jag bara göra för att jag tycker att det är kul.
Jag lät beställa en salwaar kamize i New Delhi, eller rättare sagt bara tunikadelen. Jag tänkte att "pyjamasbyxorna" som hör till kommer jag inte att använda, utan de sydde en kortärmad topp och en sjal av resterande tyg. Tyget var lindblomsgrönt siden, men pärlbroderier i ljusbrunt/beige, ingen papegojfärg. Jag älskar klara, vilda färger och indiskorna var otroligt vackra i sina saris och salwaars, men jag har nu inte deras färger och vill nog kunna använda plaggen i många sammanhang, dekorationerna är extravaganza nog.
Anne: Tack för vänliga ord om min blogg! De indiska kläderna är verkligen vackra, men som Du skriver så kan de starkaste färgerna förstås vara svåra för oss bleka nordbor att bära.
Att ha förstaklassare är verkligen roligt och givande! :-)