"Utvärderingsmonstret som slukar tid och resurser"
Jag bara älskar den här artikeln. Jag har läst den hur många gånger som helst. Skulle kunna falla ner på knä och tacka försynen för att det finns åtminstone en människa till i det här landet som är sunt skeptisk till det meningslösa utvärderingsraseriet som ockuperar den dyrbara arbetstiden för exempelvis oss lärare. Lena Lindgren är inte vem som helst heller. Hon är proffsutvärderare och ordförande i Utvärderingsföreningen (en samlinga av institut och individer som sysslar med just utvärdering). Tack, tack Lena för att Du vågar ta bladet från munnen och "svära i kyrkan". Jag har inte hittat någon länk till artikeln, hämtad från Dagens samhälle vecka 35, 2008, tidning för politiker + tjänstemän i kommuner och landsting, så jag har helt enkelt fotat av den. Det går att läsa även om jag förstår att den har blivit stor och kanske svår att få fram för någon. Försök läsa i alla fall för hon har ett guldbudskap. Jag ska läsa hennes bok i ämnet så fort som möjligt.
Läs gärna efter detta den skoldebatt som Marie länkar till här i sin blogg! Den belyser olika sidor av samma problem! Ska vi enbart bygga skolans verksamhet på det som är mätbart?
Här finns också läsbart
och här
MÅste hålla med, men ska läsa igen i lugn och ro, är på språng nu. Gott med folk som vågar säga sin mening.
Vet man inte, vad man sak mäta och utvärdera, är det meningslöat, gör man inget åt resultatet, är det meningslöst. Ute i verkliga livet, i den tunga industrin, åtgärdar man dåligt reslutat, i skolan kanske papreran hamnar på hög...
Jag länkar till detta inlägg :-D
Hej, tack för tipset. Det ska jag verkligen göra! ;-)Usch ja, Gothia är defintivt inget för mig heller, lider också av höjdrädsla.
Ha en trevlig lördag. MVH
Amen!
Ja, what can I say... mer än Halleluja! Äntligen!
Det är då sant och visst att utvärderingsmonstret lagt under sig skolvärlden dvs det offentliga skolväsendet. Det skrivs skolplaner på kommunnivå verksamhetsplaner på nämndsnivå, lokala arbetsplaner på skolnivå, det skickas sedan ut enkäter,begärs in statistik av SCB, Skolverket och den kommunala skoladministrationen. Tonvis med data samlas men resultaten används sällan till mer än att mata tidningarna med. Och allt detta är förutom de nationella proven vars resultat från början enbart var tänkta att användas av den enskilda skolan och pedagogerna för att utveckla undervisningen. Men istället har det enligt anglosaxisk modell blivit ett sorts rankingsystem av det, i kombination med betygsgenomsnittet.
Och som sagt - allt kan inte mätas. Hur mäter man på ett jämförbart sätt värdet för den enskilda eleven och för samhället när en ung person inte klarar att nå behörighet till gymnasiet trots flera år på IV men via idogt arbete med praktikplatser fått ett riktigt jobb? Har skolan lyckats eller misslyckats där? Eleven finns inte med i statistiken över IV:s resultat eftersom där mäter man hur många som gått över till nationellt program och genomfört detsamma.
Rikssnittet är 20%. Detta tas till intäkt för att hela IV-idén är misslyckad. Men allt annat då... Som inte kan mätas?
Sådana exempel går att ta fram för hela barn- och ungdomsskolan men det drunknar i utvärderingsraseriet - som dessutom inte leder någonstans.
Skolverksinspektionerna har ungefär samma värde. Här istan lade man ner en utmärkt väl fungerande skola med intressant profil. Politikerna ansåg att det fanns för få barn där(elevminskning men fullt på alla förskolor så inom två år behövs skolan igen) och den var därför ekonomiskt olönsam och hade två år före haft svaga resultat i engelska. Samma år som beslutet togs klarade 100% de nationella proven i engelska i årskurs 5. Kanhända en variation i årskullarna? Skolverksinspektionen visade att det var en skola av mycket god kvalitet som lyckades utmärkt med både de mätbara och de icke-mätbara delarna av läroplanens föreskrifter. Politikerna läste inte ens rapporten.
Så för vem utvärderar och inspekterar vi?
Vårdpersonalen kvalitets-säkrar in absurdum, snart finns ingen tid över till patienterna.Många papper blir det.
Ingrid: Jag förstår att "språnget" tar Dig till Lillerud och Lillerudsdagarna! Och där är Du inte ensam, publikrekord läste jag i NWT på nätet.
Hannele: Exakt. Lena skriver just om det; att det samlas in en massa info som sedan bara blir hyllvärmare.
Marie: Tack, jag länkar tillbaka.
Thedevilwears: Du får testa, hoppas det blir bra!
Lotten: Ha ha...det tolkar jag som medhåll!
Tant: Tack för Din långa och insiktsfulla kommentar. Jag överväger att citera den i sin helhet i ett inlägg senare. Våra erfarenheter från utvärderingar i skolans värld liknar varandra. Det här utvärderingsraseriet är påbjudet uppifrån och den enskilda skolan / kommunen kan inte komma undan. Men man kan välja att blåsa upp det till jätteproportioner och låta det ockupera en stor del av tiden för planering / fortbildning / möten, eller också kan man välja att tona ner det och krafsa ihop något så snabbt som möjligt som är godtagbart uppåt. FÖR ATT SEDAN ÄGNA SIG ÅT DEN UTVÄRDERING SOM VI SOM LÄRARE BEHÖVER FÖR VÅRT JOBB OCH SOM VI HAR NYTTA AV I JOBBET FRAMÖVER. Det är exempelvis lästester där vi följer barns läsutveckling kontinuerligt.
Jag är alltså inte heller fientlig till utvärderingar som sådana. Jag har i tidigare blogginlägg beskrivit de utvärderingar som jag gör parallellet med de anbefallda, utvärderingar främst från mina elever och deras föräldrar på mål som barn och elever själva ställt upp. Det är det enda vettiga sättet att göra upp målsättning i den berörda gruppen och sedan utvärdera den.
(Exempelvis får varje barn hemma i lugn och ro vid olika tillfällen tillsammans med sina föräldrar skriva ner vad just det barnets föräldrar kan göra för att det ska bli en bra klass. Efter ett år skickas lappen hem igen och de får själva se om de tycker att de lyckats. Barnen får säga hur de tycker en bra klass ska vara; vi utvärderar de synpunkterna; har klasssen lyckats uppnå det?
Barnen får ge synpunkter på hur jag som lärare kan hjälpa dem att göra en bra klass, sedan får de utvärdera och säga om de tycker att jag gjort det de ville. De här målsättningarna för den enskilda klassen blir jordnära och möjliga att jobba mot och arbetet känns meningsfullt för alla).
Blackout: Jag har anat det. En läkare lär ju jobba endast 30 % av sin tid med patienter numera, mot 80 % förr. Och det är säkert så med fler yrkeskategorier inom vården.
Som vanligt finns mycket tänkvärt att läsa i din blogg. Du utbildar även här. Inte bara på din arbetstid. Tack! KRamar...
Jag delar förstås uppfattningen om att det utvärderas i överkant, inte bara inom skolan. Det pågår inom alla samhällssektorer. Ett problem är att utvärderingar 1. ofta inte alls är utvärderingar utan bara en avläsning av det rådande läget 2. inte används.
Men jag kan inte låta bli att påminna mig en rappport som jag läste om mina barns skola, den som för bara för några år sedan hade så strålande resultat, bäst i Stockholm. Det här var en rapport från skolinspektionen där skolan fick kritik på en punkt; man saknade relevanta utvärderingar av varför skolan lyckats så bra. Om man inte gjorde sådana fanns en risk för att inte kunna möta problem på rätt sätt. Jag tyckte det lät rätt så fånigt, men idag har skolans resultat sjunkit betänkligt och jag undrar vad man gör åt det och om det hade hjälpt med utvärderingar.
Sonen påpekar också att det inte är självklart att eleverna trivs i de där skolorna med höga resultat. Han pekade bl a på en grundskola som är synnerligen populär, lång kö att komma in. Jag läste en inspektionsrappport från förra året och den var faktiskt inte särskilt lysande. Kritik på flera punkter och inte särskilt bra resultat, lägre än den närmsta kommunala skolan. Men eleverna stortrivs, de gör de inte på något anmärkningsvärt sätt på hans gamla skola. Men det räknas förstås inte riktigt, det är ju resultatet som är det viktigaste. Jag såg ingen anmärkning i rapporten från skolan 2 om att man borde utvärdera varför eleverna trivs.
Att utvärdera i sej är inte fel.
Gisan: Ha ha...absolut yrkesskada det där att undervisa folk runt sig hela tiden! Tack för vänliga ord!
Annaa: Din beskrivning av hur utvärderingar fungerar är huvudet på spiken, en massa möda till ingen nytta. Det blir så otroligt fånigt att utvärdera smala remsor av vår verksamhet och lägga ner massor av tid på det. Fick just ett mail från en lärarkollega vars arbetslag var hjärtligt trötta på det här tramset. De skrev att de önskade en föryngring på den manliga sidan, med brilliantinofrisyrer och fasta stjärtar! :-)) Sen väntade de spänt på resultatet förstås, men ingen hörde av sig med den minsta kommentar, vare sig skratt eller skäll. Alltså är det ingen som någonsin tar del av eländet. Det läses alltså inte ens!! Än mindre används till något nyttigt. Vore himla roligt att få en siffra på hur många timmar som lärarkåren (och alla andra offentliganställda) slänger i sjön på det här viset.
Jag misstänker att den information som verkligen används upp igenom i systemet på svenska skolor fortfarande mest är det som läcker upp skvallervägen, precis som det alltid har varit.
Jag vet att utvärderingarna är anbefallda uppifrån och ingen skola kommer undan helt, men det går ju att avstå från att blåsa upp eländet till gigantiska proportioner.
Hannele: Absolut inte! Jag jobbar med de egna utvärderingarna som jag beskriver i kommentaren ovan. Och en del annat också.
Överallt räknar man kärvar för räkningen skull. Även på min arbetsplats. Där räknar man ständigt produktivitet och kvalitet och det är oftast jag som får räkna. Om resultatet inte visar det man önskar, då får jag räkna om. Och räkna om.
Allt för att det måste finnas tjusiga målsättningar, som måste kunna kvatifieras. Det lär man ut första året på Handelshögskolan.
Kanonartikel. Den har jag missat. Ibland hinner man ju inte med att läsa allt. Får titta om jag inte har kvar den tidningen så att jag kan klippa ut den.
Tjatis: Aha även Du min Brutus! Önskar att jag inte vore så gammal. Detta hyckleri blir allt svårare.
Helena: Absolut läsvärd! Guld!