Inga Magnusson

Julfirandet och Lucia har naggats i kanten av en debatt om likabehandling och frihet i religion och så. Det gäller skolor, förskolor och andra samhälleliga institutioner. Man har typ "Vinterfest" istället för de gamla traditionerna i akt och mening att inte kränka någon. Nu är påskfirandet också i blåsväder. På  en del förskolor i Gnesta så har påskfirandet   lyfts ut till förmån för "Maskerad" , man talar inte alls om påsk och skälen är "likabehandling".

... kom in på lärarutbildning med 0,1 på högskoleprov! Hur man kan ha så lågt begriper jag inte för om man svarar med alternativ C på alla frågor  i provet så blir resultatet  0,4 !  Maximala poäng på högskoleprovet är 2,0. Medelresultatet för dem som antogs till lärarutbildning var 0,5. Den siffran har  sjunkit drastiskt de senaste åren och nivån är i särklass låg bland högskoleutbildningarna. Nämnas kan att den sjuksköterska som kom  in på lägsta resultat hade 0,6. Fakta här har jag hämtat från en artikel i DN 27:e mars.

Nja så drastiskt uttrycker han sig inte, professor Stellan Welin, men menar att man behöver inte särskilt mycket matte för att klara av vardagslivet och det har eleverna genomskådat. Så därför är svenska elever dåliga på matte och vi borde inte plåga dem med ännu mer är hans åsikt. Tja, detta kan man säkert diskutera länge.

... har forskaren Martin  Ingvar. Fokuset på betyg känns överdrivet. Betyg i sig spelar inte så stor roll.  Han har rätt i att barn måste lära sig läsa och det tidigt. Jag är glad över att vi på min skola länge har med hjälp av tester och observationer i god tid  fångat upp de barn som kan hamna i läs- och skrivbekymmer. Vi gjorde det till och med under den tid då det var jättefult att testa och sätta in åtgärder tidigt. Det hette då att man skulle låta gå och  vänta in. Det kan man också göra men då behövs en annan sorts skolan än den vi har. Då måste det finnas lärare som kan lära barn läsa även längre upp i åldrarna.  Och då krävs en undervisning som inte bygger på läsande utan mer på praktiska moment i de lägsta åldrarna. Men som sagt nu har vi inte en sån skola och då måste barnen lära sig läsa tidigt under sin skoltid. Det  krävs intensivträning och extra resurser för en del av barnen  för att bli framgångsrika där.  Och ofta extra reurser på ett sätt som får våra skolmyndigheter att rysa av förfäran och ilsket ta fram rödpennan vid sina inspektioner, dvs enskild träning med en lärare en kort stund flera gånger i veckan  samt en rejäl repetitionsinsats hemma tillsammans med  föräldrarna. Sånt får vi nästan inte göra, åtminstone inte hävda att det fungerar,  men vi framhärdar eftersom vi vet att det ger goda resultat. Och vi skulle förstås önska att den centrala nivåns administratörer inte petade i detaljer i vårt jobb. I framgångsrika Finland har man respekt för de enskilda lärarnas och skolornas professionalitet.

... kan man fundera över. Jag är inte så säker på att vi ska tillbaka till de gamla relativa betygen, å andra sidan så är målhysterin vi lever med nu, den som kommer från central nivå, inte helt optimal heller.  Som gammal lärare och som speciallärare så har jag haft anledning att grubbla över varför drygt 25 % av eleverna missar mål i grundskolan. Först tänkte jag att nivåerna måste vara för höga när så många missar. Ibland har jag tänkt att elever är ointresserade av skolan numera när det erbjuds så mycket annat som är stimulerande på fritiden.

 

Om några år kanske jag tänker annorlunda men  just nu har jag  landat i tankar om att betygssystemet går inte att skilja ut från undervisningens utformning. Om jag ska uttrycka mig enkelt så här ungefär:

 

Av tradition är vi lärare angelägna om att variera så mycket som möjligt, att exempelvis presentera ett so / no-område så brett som möjligt med text, berättande, film, grupparbeten, drama osv. Och det är bra, för då får många barn en chans att få sin egen bästa ingång till ämnet, vi lär oss på olika sätt.

 

Men sen får man inte glömma att ett antal elever har svårt att sortera i den här mängden av information. De har svårt att sortera ut vad som är viktigast, allt blir som en enda stor höstack där man förgäves  letar nålar. Till slut ger man upp och struntar i det hela.

 

 De eleverna  behöver  i förväg få info om vad det måste kunna av det här ämnesområdet  för att bli godkända, alltså avskalat vad de måste kunna för att nå godkändnivån. Om det är känt så kan eleven välja sin nivå, satsa på mer än godkänt eller bara godkänt. Om detta är klart för eleverna innan ett ämnesområde dras igång så kan eleven själv välja sin ambitionsnivå och därmed sin betygsnivå. De eleverna kan också få hjälp med instuderingstakten, dvs att läsa in kortare avsnitt av det här begränsade materielet varje / varannan dag, parallellt med att de följer klassundervisningen som är mer varierad.  För väldigt många av de här 25% eleverna har egentligen inte bekymmer med att lära sig, de har bekymmer med att sortera i stora faktamängder och att dela upp inläsningen i lagom stora portioner. Under en lång period så har det varit modernt att elever själva ska söka sig till kunskap, sortera och bestämma takten och det passar många elever.  Men  då faller de här eleverna igenom,  de som har svårt att nå godkänt, de behöver mer handledning och lärarstöd för att nå målen och godkändnivån.Framför allt måste godkändnivån bli tydlig och valbar, det ger motivation.

 

Det här sättet att jobba kan passa  elever som  inte har så höga studieambitioner men som ändå vill bli godkända, elever som har svårt att läsa stora mängder svensk text på grund av att de har ett annat hemspråk och föräldrar som kanske inte kan hjälpa dem att sortera ut det viktigaste, elever med dyslexi som behöver begränsa textmassorna och sen kan lägga på mer med att lyssna in kunskap från digitala läromedel exempelvis.

 

Om själva godkändnivån blir tydlig så blir det större möjligheter att rationalisera in inläsningen av den och så lägga på lite mer än så  om lusten infinner sig. Nu finns det inga universallösningar som löser alla problem, men det här sättet att jobba passar rätt många elever.

 

Det är sossarnas förslag! Nä, jag håller inte med. Nästan alla ungdomar väljer ambitiöst att gå gymnasiet, men om några nu faktiskt inte vill, så låt dem slippa! Erbjud istället andra alternativ till gymnasieutbildning; praktik, lärlingsplatser, prova-på av olika slag! Men tvinga dem inte att fortsätta en skola som de inte vill ha! De är ju ändå ganska få och några kanske till och med har fixat ett jobb efter nio år i grundskolan!

... i centrala förhandlingar under strejkhot, tack!. Det är enda chansen för oss lärare att få högre lön. För kommunerna känner inget  kollektivt nationellt ansvar för att det finns nya behöriga lärare att sätta in när många nu går i pension. Och den  dåliga lönen är en viktig avskräckande faktor när lärarutbildningsplatser står tomma. Lärares låga löner är inte längre ett problem för den egna plånboken utan ett landsomfattnade problem när för få söker till lärarutbildningarna och de som kommer in ofta ville bli nåt annat, man kom in på sitt andrahands eller tredjehandsval.

Nu basunerar chefernas organisation ut att lönen ska sättas lokalt i idylliska samtal mellan arbetstagare och chef, präglade av ömsesidig förståelse och klokskap! Allt centralt  kämpande är gammalmodigt och fel.

.... från  TCO, SACO och LO.  Det handlar inte i första hand om var och en lärares  plånbok för det är ett individuellt problem. Det handlar om att de låga lärarlönerna avskräcker unga människor från att söka lärarutbildningarna, platser gapar tomma och lärarbristen kommer att bli ett samhällsproblem inom några år när stora årgångar lärare går i pension. Samhällsproblem som berör hela landet måste staten ta ett ansvar för. Den senaste avtalsrörelsen var spiken i kistan, den vägen blir det ingen lösning de närmaste 4 åren!

... plötsligt och mycket! Det är alltid lite nervöst för oss lärare när ledande politiker, oavsett parti, börjar driva skolfrågor intensivt; vad ska det nu bli mer av som går att plocka politiska poäng på i rikspolitiken?

 

För mindre av nåt blir det aldrig, jo med viss automatik blir det mindre av tid och resurser för just  den dagliga undervisningens planering och uppföljning när andra arbetsuppgifter breder ut sig, typ dokumentation i massor, nedskrivna planer och uppföljningar för skolan, klassen och för varje elev, utvärderingar av olika nivåer inom verksamheten, skyldigheter att kontrollera oanmäld frånvaro, allt mer tid till rasttillsyn, skyldigheter att planera för och följa upp enskilda elevers lärande under semesterresor på terminstid,  osv, osv.

 

Hittills har Alliansens röst, när det gäller skolan, varit Björklund och numera vet vi ungefär vad han vill och var vi har honom. Han har haft rätt fokus, även om inte alla förslag varit lysande.  Men tycker Reinfeldt likadant eller kommer det nya riktlinjer nu? Är de två ense eller vill de olika saker? Ska dom bråka med varandra? Bjuda över varandra?

 

Sen kan man ju undra över den politiska taktiken. Är det vettigt av det stora regerande partiet att sluka sina regeringspartners käpphästar när några av dem halkar omkring på 4% i opinionsmätningarna?  Det verkar oartigt, för att inte säga fräckt. Och som sagt otaktiskt, istället för att dela upp den politiska arenan mellan sig; Moderaterna tar landsfaderligheten, näringsliv,  ekonomi och utrikespolitik, Folkpartiet skolan, Centern skog, jord, infrastruktur, KD familjepolitiken, vård och sociala frågor. Ja, ungefär så. Man kan inte låta bli att undra om det här utspelet från Reinfeldt verkligen är förankrat i hela Alliansen? 

 

En central fråga framöver måste också bli om det är klokt att samtliga etablerade partier  trängs i den politiska mittfåran för att försöka fånga upp de stora stimmen av väljare, medan SD plockar upp  alla dem som nu hamnar i utkanterna.  Det börjar bli rätt många väljare som känner sig svikna av sina partier; pensionärer, arbetare, landsbygdsboende, arbetslösa, sjuka.

... är ingen förolämpning mot lärare. Någon som har skrivit en artikel i ämnet har missuppfattat vad läxor är; en repetition av kunskapsstoff som tidigare gåtts igenom och bearbetats på skolan. Det finns automatiseringar i matten och glosor i främmande språk som behöver ältas för att sitta där, det finns inga genvägar. Men för att hjälpa till med läxor ska inte behövas någon speciell utbildning och det ersätter inte en lärares jobb. Det är inget hån mot lärarares kompetens att någon vuxen hjälper ett barn med läxor, oavsett om den vuxne är betald arbetskraft eller en förälder eller ett storasyskon.  Konstigt att det finns så många självutnämnda experter på grundskolan / gymnasieskoloan och de får finaste skrivutrymme i dagspressen.

... har förändrats de senaste decennierna. Om detta kan man läsa i en gedigen artikel under länken nedan:

... har 829 miljoner klick på You Tube! Koreapop.  Leder förstås. Psy är knappast någon traditionellt atletisk dansare och  det hela påminner mest om  fågeldansen. Ibland är det här med vad som styr popularitet obegripligt. Men alla dansar till detta och ungarna kan varenda steg! Vår gympalärare använder den också i undervisningen. Bra!

 

... på alla förslag som går ut på att skolan ska lösa alla samhällsproblem, från integrationsbehov till problemet med en stillasittande befolkning.

 

Nu går Expressen ut i en ledare och kräver en gympalektion varje dag i skolan. Men man undviker nogsamt att tala om huruvida skoldagen ska förlängas eller inte. Och om den ska förlängas, om  det  får kosta att anställa fler lärare och vem som ska betala, stat eller kommun? . Man talar inte heller om huruvida man tänkt sig att istället ta bort något annat av skolans undervisning för att få plats med mer gympa. Ska vi minska på lästräningen eller matten eller historia eller vad?  .

 

Och så svamlar man om en promenad före första lektionen! Ursäkta mig, men antingen så bedrivs undervisning och då har lektionerna startat eller också så bedrivs ingen undervisning och då har lektionerna inte startat och eleverna har fritid.

 

Flum är det här kravet som det framställs här. Sen kan det säkert vara rätt och bra med mer rörelse för barn och ungdomar men faktiskt får nog en del av detta vila på föräldrarnas ansvar också. Det kan inte vara skolans uppdrag att ta över alla förpliktelser i barns fostran och det kan inte vara meningen heller.