Inga Magnusson

... kan man fundera över. Jag är inte så säker på att vi ska tillbaka till de gamla relativa betygen, å andra sidan så är målhysterin vi lever med nu, den som kommer från central nivå, inte helt optimal heller.  Som gammal lärare och som speciallärare så har jag haft anledning att grubbla över varför drygt 25 % av eleverna missar mål i grundskolan. Först tänkte jag att nivåerna måste vara för höga när så många missar. Ibland har jag tänkt att elever är ointresserade av skolan numera när det erbjuds så mycket annat som är stimulerande på fritiden.

 

Om några år kanske jag tänker annorlunda men  just nu har jag  landat i tankar om att betygssystemet går inte att skilja ut från undervisningens utformning. Om jag ska uttrycka mig enkelt så här ungefär:

 

Av tradition är vi lärare angelägna om att variera så mycket som möjligt, att exempelvis presentera ett so / no-område så brett som möjligt med text, berättande, film, grupparbeten, drama osv. Och det är bra, för då får många barn en chans att få sin egen bästa ingång till ämnet, vi lär oss på olika sätt.

 

Men sen får man inte glömma att ett antal elever har svårt att sortera i den här mängden av information. De har svårt att sortera ut vad som är viktigast, allt blir som en enda stor höstack där man förgäves  letar nålar. Till slut ger man upp och struntar i det hela.

 

 De eleverna  behöver  i förväg få info om vad det måste kunna av det här ämnesområdet  för att bli godkända, alltså avskalat vad de måste kunna för att nå godkändnivån. Om det är känt så kan eleven välja sin nivå, satsa på mer än godkänt eller bara godkänt. Om detta är klart för eleverna innan ett ämnesområde dras igång så kan eleven själv välja sin ambitionsnivå och därmed sin betygsnivå. De eleverna kan också få hjälp med instuderingstakten, dvs att läsa in kortare avsnitt av det här begränsade materielet varje / varannan dag, parallellt med att de följer klassundervisningen som är mer varierad.  För väldigt många av de här 25% eleverna har egentligen inte bekymmer med att lära sig, de har bekymmer med att sortera i stora faktamängder och att dela upp inläsningen i lagom stora portioner. Under en lång period så har det varit modernt att elever själva ska söka sig till kunskap, sortera och bestämma takten och det passar många elever.  Men  då faller de här eleverna igenom,  de som har svårt att nå godkänt, de behöver mer handledning och lärarstöd för att nå målen och godkändnivån.Framför allt måste godkändnivån bli tydlig och valbar, det ger motivation.

 

Det här sättet att jobba kan passa  elever som  inte har så höga studieambitioner men som ändå vill bli godkända, elever som har svårt att läsa stora mängder svensk text på grund av att de har ett annat hemspråk och föräldrar som kanske inte kan hjälpa dem att sortera ut det viktigaste, elever med dyslexi som behöver begränsa textmassorna och sen kan lägga på mer med att lyssna in kunskap från digitala läromedel exempelvis.

 

Om själva godkändnivån blir tydlig så blir det större möjligheter att rationalisera in inläsningen av den och så lägga på lite mer än så  om lusten infinner sig. Nu finns det inga universallösningar som löser alla problem, men det här sättet att jobba passar rätt många elever.