Inga Magnusson

... plötsligt och mycket! Det är alltid lite nervöst för oss lärare när ledande politiker, oavsett parti, börjar driva skolfrågor intensivt; vad ska det nu bli mer av som går att plocka politiska poäng på i rikspolitiken?

 

För mindre av nåt blir det aldrig, jo med viss automatik blir det mindre av tid och resurser för just  den dagliga undervisningens planering och uppföljning när andra arbetsuppgifter breder ut sig, typ dokumentation i massor, nedskrivna planer och uppföljningar för skolan, klassen och för varje elev, utvärderingar av olika nivåer inom verksamheten, skyldigheter att kontrollera oanmäld frånvaro, allt mer tid till rasttillsyn, skyldigheter att planera för och följa upp enskilda elevers lärande under semesterresor på terminstid,  osv, osv.

 

Hittills har Alliansens röst, när det gäller skolan, varit Björklund och numera vet vi ungefär vad han vill och var vi har honom. Han har haft rätt fokus, även om inte alla förslag varit lysande.  Men tycker Reinfeldt likadant eller kommer det nya riktlinjer nu? Är de två ense eller vill de olika saker? Ska dom bråka med varandra? Bjuda över varandra?

 

Sen kan man ju undra över den politiska taktiken. Är det vettigt av det stora regerande partiet att sluka sina regeringspartners käpphästar när några av dem halkar omkring på 4% i opinionsmätningarna?  Det verkar oartigt, för att inte säga fräckt. Och som sagt otaktiskt, istället för att dela upp den politiska arenan mellan sig; Moderaterna tar landsfaderligheten, näringsliv,  ekonomi och utrikespolitik, Folkpartiet skolan, Centern skog, jord, infrastruktur, KD familjepolitiken, vård och sociala frågor. Ja, ungefär så. Man kan inte låta bli att undra om det här utspelet från Reinfeldt verkligen är förankrat i hela Alliansen? 

 

En central fråga framöver måste också bli om det är klokt att samtliga etablerade partier  trängs i den politiska mittfåran för att försöka fånga upp de stora stimmen av väljare, medan SD plockar upp  alla dem som nu hamnar i utkanterna.  Det börjar bli rätt många väljare som känner sig svikna av sina partier; pensionärer, arbetare, landsbygdsboende, arbetslösa, sjuka.