Inga Magnusson

... hittade inte ner till min källarskrubb men det var bra att få städat. Deras frågor i lärargrupp var relevanta. Sen ser vi förstås med tillförsikt fram emot rapporten. Den här gången hade besöket fokus på att ta fram brister och fel. Det kan ju som de själva sa, kännas lite märkligt eftersom det utvecklar en verksamhet mer att fokusera på det som fungerar bra. Men deras uppdrag har vissa ramar och det är inte så mycket att göra åt.

Så sitter jag då här och fjompar mig och snyftar glädjetårar med de glada och tindrande eleverna som höjt sina prestationer så mycket. Jag kan inte låta bli att bli  rörd när barn är så nöjda och glada och har kämpat så mycket.

Innan dess har jag lyssnat till Stavros, Thomas och Gunilla. De menar att lärarutbildningen måste förbereda lärare bättre för jobbet, bli en yrkesutbildning igen med andra ord, att lärare måste¨få chansen att återta rollen som lärare,  att aktiv coachning av lärare är effektivt och att man behöver ett starkt pedagogiskt ledarskap i skolan där skolledare har stenkoll på lärarnas prestationer,  elevernas prestationer och ett speciellt ansvar för de elever som har svårt att nå målen. Deras slutsatser låter rimliga.

- Det är roligt, jag går liksom omkring och ler hela tiden, sa Malin.

Jag ler igenkännande. Så är det när ett lärarjobb kan fungera bra, man går omkring och ler. Roligt att se hur denna blyga och ambitiösa tjej har gjort stora framsteg, vilket också noteras av eleverna.

Det här blev ett långt inlägg till slut, filat på i flera dagar. Det kan man bara läsa om man är intresserad av skola och skolutveckling! Hoppa annars över det!

"Olika är bäst" var på nåt sätt måttot när vi 1972 startade upp i Signebyns skola med att göra en grupp av barn i åldrarna 5- 9 år. Jag som då var ung och nyutbildad, hade förmånen att få jobba tillsammans med en äldre och mycket klok kollega. Vi slog samman förskoleklass 5-6 åringar med grundskola år 1-3, egentligen för att kompensera för att det var en glesbygdsskola med  få barn i varje åldersgrupp.

Vi tog bort timplan och fasta läromedel, jobbade enbart mot målen, utifrån verkligheten och studiebesök, men samtidigt med ett längre tidsperspektiv än vi gör idag i skolan, inte ett år i taget utan att eleverna efter de här fem åren i verksamheten skulle nå målen. Freinet, Freire och Úlrika Leimar och i någon mån Montessori var våra ledstjärnor.

Jag minns nu inte om varje elev nådde alla mål, men jag minns det märkliga faktum att under de här tio åren så hade vi inte en enda elev som utvecklade läs- och skrivsvårigheter.  Jag skriver med berått mod "utvecklade läs- och skrivsvårigheter".  För med fel bemötande i skolan så tror jag att läs- och skrivsvårigheter utvecklas. Då 1972 - 1982 så visste vi inte så mycket om vad läsmognad innebar och då var det klokast att verkligen invänta barnens läsmognad. De fick lära sig läsa när de själva ville under de här fem åren hos oss. Och vi märkte att det gick väldigt snabbt och enkelt då, när eleverna själva fick bestämma. Några lärde sig som femåringar redan medan andra väntade. Det fanns alltid en nyinlärningsgrupp att hänga på.

 Några barn sysslade också ivrigt med "skolarbete" som 5- 6-åringar för att sedan leka en period längre upp i åldrarna. När barnen själva fick välja så valde de ofta att jobba intensivt med något under en kortare period, för att sedan gå vidare till något annat.

Jag minns också att varje barn fick träna på att planera och utvärdera sitt eget arbete, vecka för vecka i en veckoplanering när de var 7-9 år och varje dag när de var 5-6 år. Stegrande ansvarskrav alltså. 

 De som ville fick turas att vara samtalsledare för alla 15 - 29 eleverna i gruppen i den dagliga presentationen av  färdiga jobb inför gruppen. Syftet var att de skulle tränas till social säkerhet, att hävda sig i en grupp, diskutera på ett ordnat sätt,  fungera i demokratiska arbetsformer.

 Vartannat arbetsområde valde vi lärare utifrån kursplanerna, vartannat valde eleverna själva i en valprocess som innebar att lista alternativ, argumentera för sin favorit och till slut välja genom omröstning med gällande majoritetsbeslut. Sedan tog vi också fram tillsammans hur vi skulle arbeta med området i mindre åldersblandade grupper och redovisa det.  

Hjälpsamhet var alltid uppmärksammat och uppmuntrat. Våra tre arbetsrum var indelade i ljudnivåer, ett helt tyst rum, ett för samtalsnivå och ett för lek. Barnen kunde välja vilket rum de vill sitta och jobba i, det fanns inga fasta platser.

Vi hade också utbyte (skriftligt och via besök)  med en skola med helt annan bakgrund; en friskola i Köpenhamns innerstad / fattigkvarter. Tanken var att det skrivna skulle läsas av någon, inte bara sättas in i en pärm.

Allt enligt devisen; olika är bäst, barn lär mycket av varandra! 

(Numera vet vi mer om vad läsmognad innehåller för ingredienser och kan gå in aktivt tidigare och stimulera. Det ger också bra resultat. )

Men jag tror fortfarande på att olika är bäst. Det är utvecklande  att omge sig med människor med annnan bakgrund, med andra erfarenheter, med olika  nationaliteter, med olika  kompetenser, fast med någon gemensam nämnare, kanske samma humor, eller nåt. Oavsett ålder!

Många studiebesök hade vi under de här tio åren i Signebyns skola, fast aldrig mer än två per vecka. På slutet kunde vi bli fundersamma på värdet av de här besöken. Vad spred vi egentligen? Vi hade ju egentligen bara gjort ett försök att anpassa en liten skola till just de egna förutsättningarna. Arbetssättet hade utvecklats över tid parallellt med att vi faktiskt läste olika pedagoger och gjorde studiebesök och pratade oss samman väldigt mycket. Många timmar av prat blev det och jag har ibland tänkt att tid till den här typen av skolutveckling finns inte idag när lärare måste göra en massa annat än koncentrera sig på undervisning.  Alltsammans var sprunget ur vår´egen önskan om att göra en så bra verksamhet som möjligt för barnen, inte utifrån propåer uppifrån. Dock hade vi gediget och aktivt stöd uppifrån av våra skolledare. Och det var ju tur, för visst var det ett lagbrott att slopa timplanen. Vi hade ingen aning om hur många timmar varje barn gjorde i varje ämne. En del barn valde ju att mest leka sig igenom årskurs ett exempelvis, men gjorde sedan snabbt igen det de behövde senare.

Glömmer aldrig när någon lärare vi inte träffat (jag tror hon jobbade på Gotland) gråtande ringde  oss och frågade hur vi egentligen jobbade med eleverna för hennes rektor hade varit på studiebesök hos oss och nu ville han att hon skulle göra likadant (!!!!) Vi bara baxnade över tanken på att man skulle kunna flytta över ett arbetssätt på order så uppifrån, från ett ställe till ett annat. Det vi gjorde hade ju utvecklats under en lång tid utifrån de förutsättningar som rådde hos oss, med elevgruppen, med våra kunskaper som lärare, med föräldrarnas godkännade osv.

Efter tio år av vridande och vändande på den här verksamheten för att få den så bra som möjligt, så kändes som om vi inte kunde utveckla den mer och vi lämnade den för att syssla med annat, en i taget med ett års mellanrum. Det passade bra eftersom mina egna barn började i  skolan och man ska helst inte ha de egna ättlingarna i undervisning.

Detta var bara en yrkesmässig nostalgitripp! Ville ha den dokumenterad. Den här tiden finns för mig alltid med som en slags referensbotten tror jag.

... jag är så oppörd att jag tror snart jag får en hjärinfarkt"

Så sa Stavros i tisdagens  klass 9A. Han var upprörd och förtvivlad över att se elevernas förvirring när deras mattelärare inte kan lära ut ett avsnitt i matten, utan bara stökar till det Stavros försökt landa hos eleverna tidigare under dagen. Han måste lämna klassrummet.

Matteläraren Jonny säger att han lärt sig mer om undervisning på några dagar med Stavros än på hela sin lärarutbildning. På universitetet lärde han sig inte något sånt här om hur undervisning skulle gå till.

Var hände det någonstans?
När blev lärarskickligheten borta ur spelet som en väsentlig faktor i utbildningen? Själva undervisningskunnandet?
Vid vilken tidpunkt inträdde filosofin "Det är bara att gå in och vara sig själv"?

Var det när Lärarhögskolorna skrotades som självständiga yrkesutbildningar på högskolenivå och integrerades med universiteten?

Var det när metodiklärarna slängdes ut, de som hade rätt många lektioner med blivande lärare förr och som knöt ihop praktiken med teorin i samband med praktikperioderna ute på skolorna? (Eller de kanske är tillbaka igen?)

Var det när lärarutbildningarna började fyllas av människor som egentligen hade velat bli något annat, men som fick bli lärare när poängen inte räckte till förstahandsvalet?

Lärarutbildningarna har ju förlängts så till den grad att tiden måste räcka ¨både för ämneskunskaperna och för lärarkunskaper, för didaktiska kunskaper.

... i årets upplaga tyckte jag först var lite mindre intressant är förra årets. Men det är nog ändå bra att lärarrollen sätts i fokus. Visst betyder läraren mycket för om klassen och enskilda elever lyckas eller misslyckas! Och det är otroligt bra om vi äntligen kan börja prata öppet om lärares ledarskap. Det har nästan varit skamligt under en lång tid. Mina frågor i ämnet í de lärarutbildningar jag har gått, åtminstone på senare år, har mötts med lätt förakt och  svaret:
 "Det är bara att gå in och vara sig själv".  

Men det är ju en smärtsam erfarenhet för de flesta av oss att det inte räcker. Lärare som ska hantera 20-30 elever samtidigt i grupp måste också vara professionella i sitt ledarskap.

Det är bra att avsaknaden av  ledarutbildning i lärarutbildningarna kommer i dagen så att man kan åtgärda det.  Men lösningen kan ju inte ligga i att avskeda alla de lärare som inte fick någon utbildning i ämnet och som upplever sig ha brister i detta avseende.  Istället måste man ge dem möjlighet att förbättra sin ledarkompetens.

 En del människor är födda ledare och de behöver inte bry sig, liksom Stavros tror jag. Vi andra försöker att lära oss på egen hand lite vart efter, av kloka kollegor. Men det skulle naturligtvis också behövas formella utbildningar  och andra insatser i ett brett perspektiv.

- Lärarutbildningarna skulle kunna erbjuda typ 5-poängskurser i ledarskap

- Coachutbildning för de lärare som är dokumenterat duktiga ledare och som den enskilda skolan vill satsa på som handledare för kollegor.

- Nedsättning i tjänstgöring + extra lönepåslag för lärare som kan tänka sig att coacha kollegor till stärkt ledarroll.

 
- Metoden med videofilming som hjälpmedel (minns inte vad den heter) för att utveckla praktisk lärarkompetens i ett arbetslag, borde lärare kunna utbildas till att använda sig av kontinuerligt så att det inte bara blir "projekt". Det är himla nyttigt, jag har testat. (Och skolforskaren Hattie rekommenderar den i sin gigantiska globala undersökning om vad som gör en skola bra. )

- Avsatt tid för lärare att lära av varandra, stötta varandra i arbetslag hela tiden i vardagsarbetet. Om inte den tiden finns riskerar lärarjobbet att återigen bli det ensamarbete det var förr, då var och en stängde sin dörr. All gemensam tid i det egna arbetslaget får inte ockuperas uppifrån av kvalitetsutvärderingsplaneeländet (som Sveriges alla lärare tycks hålla  på med), ett elände som ofta är utformat på ett sätt som gör det i stort sett oanvändbart som verktyg i det verkliga jobbet.   Kvalitetsarbetet som är på riktigt är viktigt men det sker liksom vid sidan om de officiella pappersluntorna.  

- Mentorskap för nya lärare och ett slags AT-år att börja med. Och det borde även följa med lärare som inte direkt kan gå in i en fast tjänst utan vikarierar. Vikarien om någon behöver mentor och de eleverna som har en vikarie behöver också få en bra undervisning.

Detta är bara några idéer, det finns säkert fler. Och nu när ledarskap kommer i ropet så kommer också ett antal fristående utbildningsföretag att tjäna kulor på att erbjuda sig  fixa alla problem i den här vägen på ett par studiedagar, mot en rundlig avgift. Men det får vi hoppas att kommunerna inte går på. Såna där snabbfix tenderar att bli utanpåverk som rinner ut i sanden. De tjänar mest som dimridå att lägga ut för godtrogna kommunala skolpolitiker.  

... är vi glada och tacksamma att möta.  Det är ofta människor med hög social kompetens, men det behövs inte alltid en, vad vi i traditionell mening kallar, hög IQ = intellektuell  intelligens. Det blev tydligt idag när jag stod på ICA i Årjäng och plockade  ner varor i min kasse.

 Då kom en smal, lång man med stor entusiasm,  hejade på kassörskan och berättade glädjestrålande att han varit bjuden på korv och mos hos någon. Kassörskan  log glatt.  Och så gick han vidare till postavdelningen, klappade kassörskan där  på kinden. Jag hörde inte vad han sa, men  jag såg att även hon  sprack upp i ett stort leende.  Jag blev också varm inombords och glada miner spred sig runt oss. Vi gladdes med honom för att han var glad och beredvilligt delade med sig av sin glädje. Vi var glada  tillsammans med honom, skrattade  inte åt honom. Det är stor skillnad.  

I kväll såg jag ICAs nya tv-reklam och insåg att det börjar bli accepterat att de bästa glädjespridarna kan vara människor som har mer social än intellektuell kompetens.

 Äntligen!!

Jag har 15 år av mitt yrkesliv jobbat med förståndshandikappade barn. Och jag upptäckte ganska snart att de här människorna på många sätt väcker upp det goda hos omvärlden, både bland barn och vuxna. De har en direktkanal från hjärta till hjärta, utan omvägen via hjärnan, på samma sätt som musik, konst, litteratur och teater kan ha.  

 Jag hade då ett brevutbyte under en period med biskop Ingemar Ström om "styrkan i svaghet", den makt som ligger i att de svagaste i samhället har kraft att föda och göda det goda hos människan och det bästa, sett ur ett etiskt perspektiv. Och om bristen på etiskt fokus i vår tid, riskerna med en snabb teknisk / medicinsk utveckling utan motsvarande utveckling när det gäller moraliska ställningstaganden. Men det var länge sedan nu och den dialogen lär vara preskriberad, fast den finns kvar som spår i mina grundläggande värderingar: Olika är bäst. 

När vi, bland de första skolorna i Sverige integrerade de här s.k. handikappade  barnen i vanliga grundskoleklasser på Silbodalsskolan, så var det revolutionerande. Vi var en av de första skolorna i Sverige att få in i kommunens mål att integrering skulle vara det första alternativet, sen skulle det finnas en förlängd specialundervisning som kompletterade med det som kunde behövas av extra undervisning. Och vi startade ett lekotek på skolan som komplement. Det gjorde vi medan andra kommuner fortfarande "gömde" de här barnen i "särskilda skolor" långt från andra barn. Åren var 1980-talet, 30 år sedan alltså.

 Och jag kan i efterhand vara stolt över det och glad över att ha fått vara en del av det. Sen blev det ju praxis i hela landet och huvudansvaret för särskolebarnen övergick från landsting till kommun. Bra!

 Och nu hoppas jag att "särskoleinskrivning" på lite längre sikt inte ska behövas längre för att varje barn ska få den skola som de behöver.  Det är ju ändå kommunen som är huvudman för allas skola.

Rätt till inskrivning eller inte,  blir ibland ett hårklyveri, en fånig strid om påvens skägg, något som ger stora rubriker och underlag för larmrapporter: "Kommunerna skriver in fel barn i särskola!" Det ska inte spela någon roll vilken kassa  som betalar, huvudsaken är att alla barn får den skolgång som de har rätt till, en skolgång som utvecklar dem som människor. Låt alla elever få vara grundskolelever fast med olika behov!

.... kan man funderar över, speciellt om man bor i Årjäng och den politiska majoriteten vill  satsa på om- eller nybyggnation. De sämsta skollokalerna är den gula låga lågstadiebyggnaden av trä i Årjäng. Bredvid  finns gamla mellanstadiebyggnaden som visserligen är gammal, men ändå byggd i en kvalitet som är fantastisk.  Med stengolv, metallräcken och tjocka väggar kan den stå i hundratals år med lite förnyelse då och då.

 Från Grums och Gunnar Rinstad kom den här bilden på hur man där lyckats få en riktigt bra skola som alla är nöjda med. Med lite fantasi kan man tänka sig något liknande i Årjäng. Det ser inte så illa ut heller faktiskt. En ombyggnad skulle kunna se ut så här eller på något annat sätt. Det vore en oerhörd kapitalförstöring att riva ner det gamla mellanstadiehuset. Undrar om det inte var realskola ett tag?

Man kan ju i alla fall hoppas att det inte blir ett nytt "torgelände", utan att man tar lärdom och låter planeringen  ta den tid som behövs. Det  ger möjlighet till ett brett inflytande. När problemen nu funnits så länge så kan det inte vara panik att få "spaden i backen".  


Bild Gunnar Rinstad (tack!)

... har vi gått kurs på alltså på Åkerby. Det finns delar av den som jag gillar; allt är sammanhållet i lagtexterna som rör skolan och man behöver inte längre leta i olika lagområden. Bra! Det finns nu inte bara mål utan också avsnitt om vad varje område bör ha innehållit. Det liknar lite mer de gamla läroplanerna. Hoppas den röda tråden är så bra som man säger. Lagtexten lär ska vara modernt skriven så att den är lätt att tolka, det vore ju inte fel.

Om man ska vara kritisk också så är det i så fall mot två saker fast de ryms inom samma område: Man tar bort skyldigheten att den ekonomiskt ansvarige ska ha direkt ansvar för de åtgärdsprogram som skrivs för barn som inte når målen. Likaså tas skyldighet för den ekonomiskt ansvarige att  kalla till o delta i elevvårdskonferens. EVK, som vi kallar den i skolan, har varit en tydlig och bra institution. Vem som helst av förälder, elev, lärare, skolhälsovård eller rektor har kunnat initiera EVK vid behov, men rektor har kallat och varit skyldig att närvara. Det har inte varit delegeringsbart förr men blir det alltså nu. Och gissa om rektorerna i landet kommer att delegera detta till några andra, liksom ansvaret för åtgärdsprogrammen!

Undrar vilka vi lärare kan delegera våra arbetsuppgifter till när vi har alldeles för mycket att göra?

... o co har vi sett förstås, klass 9 A. Det är intressant och jag är lite fascinerad av den här vackre unge läraren som inte tycks fatta sin del i sina elevers misslyckanden. Han uppträder som en riktig teflonfigur och verkar skylla allt på eleverna. Jag skulle ha skämts ögonen ur mig om någon utomstående kommit på mig med att ha undervisat en klass med så dåligt resultat. 

 När Stavros hade varit hos lärare Malin så sa jag till Roland att det här kommer han inte att stå ut med, han kommer att ta över klassen! Och en minut senare så sa Stavros precis det; nu tar vi över! Ha ha...jag kunde känna hans frustration över situationen genom rutan! Det går inte att stå vanmäktig bredvid.

Bra program! Bra teve!

(Inläggen om Åkerby, skollagen och helgen i Karlstad är färdiga med bilder och allt, men jag lägger ut dem när det här är överståndet med NWTs artiklar)

... har jag fångat på bild! I och för sig var det med hans kamera men jag tog bilden så den är min!! I ärlighetens namn har Jens redigerat den för jag lyckades naturligtvis lägg skärpan på väggen bakom, inte på honom.

Här står alltså Jens och filosoferar över att han en gång i tiden funderade på att bli lärare men det blev inte så, han blev journalist istället. Och det jobbet gör han riktigt bra så vi kan vara nöjda med hans yrkesval här  i Årjäng.

 Jag överlevde hans bildtagning med lätt panik i blicken vilket kommer att synas i morgondagens tidning. Jag ville gärna gömma mig bakom bokhyllan där och det fick jag, antar att han också var tacksam för det förslaget, ha ha....! Det kan inte vara lätt att plåta motvilliga och skräckslagna offer.

Vi tycks ha det gemensamt; motviljan mot att finnas framför kameran och dessutom pratgladheten. Vi babblade om skolan en god stund.

.... har jag!! Utan deras  stimmande och benägna bistånd hade jag aldrig överlevt två dagars deportation till Västmanland, borta från gubbe och hundar! Jag är ett riktigt fjomp! Det hjälpte inte att Åkerby är fantastiskt och en del av studiedagarnas innehåll var intressant. Ska berätta mer om det senare.