Inga Magnusson

... jämfört med andra akademiska yrken och jämfört med valet att enbart gå gymnasieutbildning. Sammanställningen i tabellform visar på detta.

http://svt.se/content/1/c8/02/44/74/73/utbildningsl%F6n2.pdf

Jag skulle med min utbildning till exempel behöva jobba heltid till jag är 68 år för att kompensera det bortfall i livslön som en lärarutbildning innebär jämfört med den som väljer att enbart utbilda sig till ett yrke på gymnasiet.

http://svt.se/content/1/c8/02/44/74/73/uttr%E4des%E5lder1.pdf

Nu ska man naturligtvis inte enbart snegla på hur mycket man kommer att tjäna under sitt yrkesliv när man väljer utbildning men det är ändå inte rikigt schyst att en del offentliganställdas löner används som budgetreglering. Om det nu krävs så lång utbildning för att bli lärare så borde det  yrket ge åtminstone lika hög livslön som den som väljer att sluta efter gymnasiet. 

http://www.dn.se/ekonomi/olonsamt-bli-larare

... ska hanteras så tidigt som möjligt i skolan anser jag numera. Nu vet vi forskningsvägen en del om varför barn får svårt att läsa och skriva. (Dock inte allt!) Det betyder att vi kan sätta in tidig  hjälp för exempelvis brister i arbetsminne och fonologisk medvetenhet (förmågan att uppfatta enskilda språkljud, bla bokstäver). Vi kan inte sudda ut svårigheterna men vi kan möta dem på rätt sätt i god tid. Intensivträning tidigt hjälper många elever att kompensera sina problem så att de kan läsa åldersadekvat när de kommer upp i årskurs tre / fyra  och verkligen behöver både kunna läsa längre texter och skriva sammanhängande för att klara av andra skolämnen.

För några decennier sedan hade jag istället sagt att vi låter barn vara som har läs- och skrivbekymmer, de lär sig när de är mogna för det. Och det kanske stämmer men de kommer rätt långt efter i starten och det kan bli jobbigt att komma ifatt. Jag arbetade i tio år i en skolform där barn fick lära sig läsa när de ville själva mellan fem och åtta års ålder och vi hade under alla de åren  inte någon elev som utvecklade läs- och skrivsvårigheter. Men det byggde på att de som kom igång sent kunde få maximalt stöd när läslusten infann sig och få vara med i nybörjarläsegrupper oavsett ålder. De kunde även få hämta in annan kunskap senare om det behövdes. Men så är skolan i de flesta fall inte uppbyggd idag och då får vi inrätta oss utifrån det.  

På Silbodalskolan har vi i alla fall nu kvalitetssäkrat  arbetet med barnen som riskerar att hamna i läs- och skrivsvårigheter så att vi ska hitta dem i tid, ingen ska slinka igenom utan att vi känner till att det finns bekymmer samt vad de består i och att rätt åtgärder sätts in direkt och intensivt. Vi har kört det ett år nu och har goda resultat.

Bra att insikten om detta behov sprider sig både inom och utanför skolans värld.

http://www.expressen.se/ledare/1.2461219/malin-siwe-inflation-i-dyslexi

Det är inte så enkelt som artikeln under länken menar. Problemen försvinner inte med intensiv träning men eleven  kan i de flesta fall med hjälp av systematisk intensivträning + uppföljning uppnå den läs- och skrivkunnighet som behövs för att klara av både skolarbetet och livet.

... har varit i Årjängs kommun på besök och kommit med en rad påpekanden och det är i princip inte fel att en verksamhet granskas utifrån.

Det forskas en del på effekterna av skolinspektion och där kan man konstatera följande:

-De flesta länder i Europa har någon form av skolinspektion.

-I inget land kan man finna att skolinspektion har förbättrat skolor.

-Det finns inget samband mellan skolinspektion och bättre placering i PISA-studien.

- Det i skolsammanhang högpresterande Finland är ett av få länder som saknar skolinspektion
.
http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2011/05/18/inspektionen-skarps-blir-skolan-battre

Forskning är intressant och ibland hävdas att skolans verksamhet ska bygga på just forskning och vetenskap. Någonstans här finns alltså en logisk kullerbytta men jag kan inte riktigt sätta fingret på den.

http://www.dn.se/webbtv/kultur-noje/live-fran-skoldebatten-i-kulturhuset-stockholm/

... kan man se här. Jag har kollat på hela och den är intressant. I Kulturhuset finna alla på plats: Björklund, Damberg, Sirén, Fjelkner, Ekholm och inte minst Zaremba som skrivit artikelserien om skolan i DN. Den artikelserien har väckt stort uppseende. Zaremba har fått över tusen långa brev från lärare som tackar honom för hans beskrivning och det är enligt honom inte några korta tillrop utan långa beskrivningar av hur lärare har det i svensk skola. I kölvattnet på detta så konstaterar han förskräckt att i stort sett ingen vill framträda med namn utan skriva anonymt, skolan har blivit en tyst arbetsplats och på så sätt har utvecklingen kunnat gå åt fel håll länge utan att några whistleblowers har vågat hejda den.

... kan man fundera över´, samt lönens samband med rekryteringssituationen och med elevernas kunskapsnivå.

Enligt det senaste avtalet ska det synas i lönekuvertet om eleverna höjer sina prestationer, det finns forskning som antyder att det råder starka kopplingar mellan bra lärare och duktiga elever alldeles oavsett hur omständigheterna i övrigt ser ut.

Men det fungerar inte så enligt den översyn som gjorts. Lärare tjänar inte mer i de kommuner där många elever når målen, så borde det i så fall vara.

Stockholm gör ett försök att få en bättre löneutveckling för lärare genom en ny strategi.  Man har tagit fram kriterier för att bedöma vilka lärare som presterar bäst. Helt rättvist kan det säkert inte bli, men i alla effektivare för måluppfyllelsern bland eleverna än att man exempelvis lägger löneökningen på lärare som gör administrativa extrauppgifter vilket inte är så ovanligt.  Ändå ligger lärarlöner i Stockholm högre än för andra delar av landet. Det som är ingångslön i Stockholm, dvs runt 25.000 kr - 26.000 kr / månad kan mycket väl vara slutlön ute i landsorten. Det är ungefär vad en färdigutbildad person i ett hantverksyrke tjänar, typ en rörmokare eller en snickare.  

Självklart ska både en duktig snickare och en duktig lärare ha bra betalt för väl utfört arbete, men läraren ska ha en lönekompensation för att yrket, förutom genomgånget gymnasium,  kräver 3- 5 års utbildning på universitetsnivå. Det är år som inte bara innebär att avstå ett antal årslöner utan också att de flesta får dras med att ränta och amortera en rejäl studieskuld under en stor del av yrkeslivet.

Efter kommunalisering sackade lärarlönerna efter rejält. Av de 20 % lönelyft som utlovades som kompensation ´för att övergå från statliga förmånliga tjänster med garanterat betald fortbildning, full lön under sjukdom, karriärmöjligheter inom jobbet via lektorstjänster,  till kommunalt reglerade tjänster med sämre villkor,  såg de flesta lärare inte röken. Krutet lades på att höja ingångslönerna för lärare,  med den tröstande kommentaren till de redan yrkesverksamma att bara det var gjort så skulle allas löner höjas med automatik. Det skedde inte, utan lönetrappan förblev ihoptryckt runt i stort sett samma nivå. Och facket var till synes maktlöst.

 De lokala förhandlarna var självklart utan påtryckningsmetoder, eftersom lokal strejkrätt inte finns, det var bara att tacka och ta emot det som erbjöds av arbetsgivaren.  Centralt nöjde man sig med att hötta med näven och orera men så mycket mer blev det inte. Merparten av den  lärarkår som  med knapp majoritet röstat för kommunaliseringen,  blev alltså blåst på de där 20 % i lönelyft och fick dessutom se sin arbetsmiljö bli allt sämre.

 Lärare jobbade  vidare, men med en tagg  av ilska kvar mot både fack och arbetsgivare som lät det hela ske utan att agera.  Allt medan Göran Persson, ingenjören bakom det hela, myste över att han lyckats ta ner lärarnas status och göra dem maktlösa. Senare kom han att göra avbön och erkänna att det gick för långt, så långt att det blev negativt för skolan som helhet.  Men då var det redan för sent, sedan länge för sent. Och Göran Persson hade inte längre någon makt att rätta till.

Zaremba i DN har gjort det igen, satt fingret på pinsamma fakta som ligger bakom den situation svensk skola befinner sig i med sjunkande kunskaper hos eleverna och en allt mer uppgiven lärarkår.

Han beskriver processen fram till att lärarna förlorade sin yrkesroll, som ett målmedvetet arbete från politiskt håll, ett arbete som leddes av Göran Persson och socialdemokraterna. Det är bra att ( s ) ändå under Mona Sahlin gjorde avbön från den linjen och började inse att man måste byta spår.

Han tar fram hur det gick till när lärarjobbet gick från att vara ett professionellt yrke för välutbildade med specifika undervisningsuppgifter till att bli något som vem som helst kunde anställas till att utföra breda behörigheter i en slags diversehandel. Vi fick alltså lärare som var formellt behöriga att lära barn läsa och skriva men som inte hade en enda timmes utbildning på det.   Behörighetskraven luckrades upp med facket i spetsen, Man sålde med fackets hjälp  ut skolan till kommunerna med  hjälp av löften om höga lönelyft (som inte blev av!), Det till och med kanske blev mindre önskvärt att vara en duktig undervisare  i skolan (viktigare att vara social och hålla på med projekt av olika slag vid sidan av kärnverksamheten). Skolans profil som pedagogisk diversehandel växte fram, det fanns snart sagt inget problem i samhället som inte skolan skulle klara av.

I en ledare tas forskningens ansvar i det hela upp. Man menar att den svenska pedagogiska forskningen har lierat sig nära politikerna och därmed förstärkt felaktigheterna i skolans inriktning, att den har avskärmat sig från omvärlden och internationell forskning och därmed fått en lågt anseende i större sammanhang.

Bra att någon äntligen vågar ifrågasätta den pedagogiska forskningen som bedrivits i Sverige under flera decennier, den som jag upplever delvis indirekt har gjort beställningsjobb för att legitimera politiska beslut. Forskningen borde stå fri därvidlag och se på skolans verklighet med öppna ögon, det hade ´förhindrat en del av de misstag som begåtts när det gällt lärarutbildningarna och läroplaner och flyttning av skolan från stat till kommun. Jag tror att det har varit frestande för forskare att inrätta sig i det "korrekta" politiska ledet i skolfrågor för det har dels genererat forskningsanslag, dels öppnat upp karriärvägar för enskilda forskare till ledande positioner inom statliga verk med anknytning till skolan.

Det höjs hela tiden röster (speciellt från forskarhåll!) att skolan ska styras av forskning. Det är naturligtvis fel. Skolan ska inte alls styras av forskning. Skolan ska styras av goda och kloka och skickliga personer på de olika nivåerna. De ska göra det med hjälp av sin kunskap, klokskap, sina goda avsikter och den forskning som efter granskning visat sig användbar. Men att enbart styra skolan efter forskningsparadigmer som skiftar hela tiden fungerar inte långsiktigt. Dessutom är det en så liten del av skolans dagliga verklighet som är beforskad så det fungerar inte att låta skolan vila i händerna på den. Allt det som inte är vetenskapligt utforskat men känt genom erfarenhet måste också få ha sin roll och en viktig roll.

Det pågår just nu en artikelserie i DN om skolan. Det är en analys som tar fram de känsligaste  punkterna i dagens skola i Sverige. Alla som är det minsta intresserade av skolan bör följa den. Det är mycket text, men intressant innehåll och tidningen  går på djupet med hjälp av konkreta beskrivningar från  enskilda skolor. Det betyder inte att det är universella sanningar som skicklige journalisten Maciej Zaremba tar upp, men intressanta infallsvinklar. De torde kunna generera minst lika spännande  försvarsartiklar från skolfolk på olika nivåer. 

 Dagens artikel handlar om "En förolämpning mot barnen ; Så sänkte skolan kraven på barnens läskunnighet"
http://www.dn.se/kultur-noje/maciej-zaremba-en-forolampning-mot-barnen-sa-sankte-skolan-kraven-pa-laskunnighe

Jag vill bara snabbt beskriva vad vi just nu gör på min  skola för att kvalitetssäkra verksamheten när det gäller barnens läsning:

- Insatser på förskolan (dagis) för att bädda för bra start i förskoleklass när det gäller barn som behöver extra omsorg, först och främst med syfte att barnen ska må bra och känna sig lyckade när de byter till nästa nivå i skolsystemet.

- Insatser i förskoleklass (6-åringar) både på hela-gruppen- nivå och på individnivå för att tidigt fånga upp barn som riskerar att hamna i läs- och skrivsvårigheter. Idag vet vi en del om vad som ligger i begrepppet "ej skolmogen"; till exempel brister i fonologisk medvetenhet och brister i arbetsminne. Det betyder att vi kan sätta in riktade insatser på de områdena omedelbart och elever slipper dra på sig en negativ självbild (vilket ofta blir resultatet av att "bara vänta", så som vi tänkte förr). Samtidigt ska vi vara ödmjuka och inse att vi ännu inte vet allt om varför ett barn får problem med läs- och skriv, så vi kan  nå ett antal barn med våra insatser,  men inte riktigt alla - än.

- Ett system av kontrollstationer de tre första åren i grundskolan med tester av hela klasserna när det gäller avkodning i läsningen och förståelse för det lästa, så att ingen ska slinka igenom. Efter varje koll finns  givna insatser som ska in snabbt och resultaten av dem ska systematiskt  utvärderas. Om en elev misslyckas så är det inte elevens "fel" utan skolans, som inte lyckats hitta rätt metod och då ska  skolan leta vidare för att nå framång. Det måste var utgångspunkten i jobbet.

- Där det finns forskningsbaserade åtgärder ska de självklart prioriteras, exempelvis RoboMemo datorträning av arbetsminne, Bornholmsprojektet från Ingvar Lundberg för fonologisk medvetenhet.

Det jag beskriver nu är insatser när det gäller att kvalitetssäkra elevernas läs- och skrivfärdigheter. Det är ett prioriterat område eftersom detta med att kunna läsa och skriva är nyckeln till de andra skolämnena. En elev som inte behärskar läs- och skriv faller också igenom i alla andra ämnen. Det går inte att bli duktig på matte om man inte kan läsa sig till att förstå  matteuppgifterna, eller på  engelska om lässkickligheten saknas, eller de andra ämnena om det inte går att söka kunskap genom att läsa sig till fakta på nätet eller i böcker. Därför måste de yngsta barnen  följas extra noga när det gäller ämnet svenska.

... ska förändras i grunden så att man belönar de lärare som gör ett bra och ambitiöst jobb.
http://www.dn.se/debatt/sa-ger-vi-duktiga-larare-i-stockholm-hogre-lon

Stockholms skolpolitiker lägger fram ett åtgärdspaket som ska locka till sig de bästa lärarna och som ska stimulera lärare till goda prestationer i jobbet som lärare. Man ska inte behöva bli administratör eller rektor för att få högre lön menar man. Lärarna är den viktigaste resursen för måluppfyllelse hos eleverna.  Himla klokt! Hoppas att man får utdelning på detta. Inte en dag för tidigt med lite nya förslag. Och man tänker som jag, de bästa egna lärarna ska uttnyttjas som coacher för andra lärare som vill ha stöd i sin lärarroll. Det
blir mer långsiktigt hållbart än försök till snabbfix utifrån.