Lärarjobbet!
Lite dagbok! (Långt inlägg blir det, om hur det kan vara att jobba som lärare. Läs det inte om Ni inte är jätte-intresserade av skola och lärarjobb! Hoppa till nästa i så fall direkt!)
Jag tycker mycket om mitt jobb som lärare!
Jag är glad under arbetsdagen och njuter av jobbet med elever och kollegor. Det fyller mig med kraft och energi!
Ett sånt uttalande kan få stå som motvikt mot allt negativt som rapporteras om skolan i allmänhet i Sverige och kanske ibland om skolan i Årjäng i synnerhet. Vi är nog rätt många ändå som upplever undervisningsjobb i skolan som positivt, fast det inte syns och hörs så mycket från oss.
Att vara klasslärare när det fungerar bra är otroligt roligt. Det är oslagbart att finnas mitt i det kokande centrum som det innebär att hålla ihop 20 - 25 små människors dagliga tillvaro och deras föräldrars. Men jag har börjat finna vägen tillbaka till rollen som speciallärare nu. Det är ett helt annat jobb.
Mitt jobb nu som speciallärare är ett detektivjobb som innebär en ständig utmaning. Jag träffar elever som har bekymmer med sin läsning och skrivning bl.a. Och jag fattar först inte alls varför det har hakat upp sig på vägen när jag möter en ny elev. Sen gäller det att starta spaningsarbetet;
- är det så att eleven i fråga har fastnat i en felaktig lästeknik och inte kommit vidare?
-eller handlar det om grundläggande svårigheter och i så fall mest auditiva eller visuella, dvs ligger de största problemen i att höra orden som ska läsas / ´skrivas eller handlar det om svårigheter att komma ihåg hur ordet ser ut rättstavat = bildseendet?
- eller har tempot i läsningen blivit för högt för förmågan så att det går för fort och förståelsen tar stryk, då märks det inte i enkla tester, men funkar inte längre fram i skoltiden när faktatexter måste förstås. Träning på tempoväxling behövs, sakta när det är svårt och snabbare när det är lätt!
- eller är det så att eleven i fråga faktiskt har fuskat sig igenom läsningen, struntat i läsläxor och fått för lite träning på lektionstid. Bra läsning kan inte erövras utan mycket övning - gäller alla.
-eller är det så att läsmognad och lust att läsa inte har infunnit sig än, det finns ingen motivation att läsa och då är det svårt att komma vidare.
- eller finns det bekymmer med synfel som inte är åtgärdade(skolhälsovårdens vanliga syntest mäter endast seendet på långt håll, inte på läsavstånd! Ibland träffar vi på elever som har svårt att läsa upp i mellanstadiet pga ganska enkla synfel! Det är märkligt, men sant!)
- eller finns det problem med hörsel, om man inte hör bra så är det svårt att läsa och särskilja olika bokstavsljud
- eller är det svårigheter att växla mellan ljudningsläsning ( som behövs för att läsa nya ord i detaljhjärnhalvan) och helordsläsning ( som används till kortare bekanta ord/ delar av ord i bildhjärnhalvan), den växlingen måste automatiseras i hjärnan och ska kunna ske snabbt i det som kallas Corpus Callosum (ungefär), bryggan mellan hjärnnhalvorna som har begränsad kapacitet - kan störas av intill-liggande nervimpulsflöde, inifrån kroppen eller utifrån omvärlden eller av omognad .
- eller funkar inte sekvensläsning? Det innebär att när man kommer till långa ord så behöver man kunna läsa delar av ett ord på ett bra sätt, som helord, istället för att ljudningsläsa hela ordet.
- eller används inte förståelsen som en av strategierna i läsningen, dvs att man av sammanhanget och bilderna försöker lista ut vilka ord som kan förekomma i texten?
- eller är det ren oro som spökar, det är helt enkelt för svårt att sitta still tillräckligt länge koncentrerat för att läsa tillräckligt mycket.
Tja, det var ett axplock ur min katalog av förklaringar. De här och ett antal till, måste finnas i bakhuvudet hela tiden när jag möter eleverna. Det är ständig spaning, detektivarbete alltså. Jag märker att ju längre jag jobbat med detta och haft det som specialintresse i jobbet, desto mer går jag på en slags känsla, en omedveten kunskap (tacit knowledge) som ligger i bakgrunden. Jag litar inte på den utan testar den ständigt men jag har allt oftare rätt redan första gången jag hör eleven läsa för mig. Och jag vet inte alltid varför. Men stödet till den enskilde elever ser olika ut, beroende vad som ligger bakom bekymren förstås. Därför måste jag ta reda på orsaken först innan jag börjar med aktivt stöd.
Och när väl orsakerna är funna så måste vi hitta ett stöd som kan accepteras av eleven också, ett som väcker intresse. Det är ett letande i hyllor och bland tips från kollegor, frågande runt i korridorerna när vi möts ( den vanliga gemensamma mötestiden är ju numera ockuperad uppifrån central skolnivå i landet, av kvalitetsutvärderingsplanehelvetet så den är inte längre särskilt användbar till att utbyta pedagogiska erfarenheter och kunskaper, vilket innebär att pedagogiska samtal förs i flygande fläng - på väg till och från ).
Tja, så där är det ungefär på mitt jobb och jag tycker om mina arbetsdagar! Kanske både "trots allt" och "tack vare"! Trots knappa resurser i form av tid, utrustning och lokaler ibland, men tack vare fantastiska kollegor och elever och föräldrar.
Jag tycker mycket om mitt jobb som lärare!
Jag är glad under arbetsdagen och njuter av jobbet med elever och kollegor. Det fyller mig med kraft och energi!
Ett sånt uttalande kan få stå som motvikt mot allt negativt som rapporteras om skolan i allmänhet i Sverige och kanske ibland om skolan i Årjäng i synnerhet. Vi är nog rätt många ändå som upplever undervisningsjobb i skolan som positivt, fast det inte syns och hörs så mycket från oss.
Att vara klasslärare när det fungerar bra är otroligt roligt. Det är oslagbart att finnas mitt i det kokande centrum som det innebär att hålla ihop 20 - 25 små människors dagliga tillvaro och deras föräldrars. Men jag har börjat finna vägen tillbaka till rollen som speciallärare nu. Det är ett helt annat jobb.
Mitt jobb nu som speciallärare är ett detektivjobb som innebär en ständig utmaning. Jag träffar elever som har bekymmer med sin läsning och skrivning bl.a. Och jag fattar först inte alls varför det har hakat upp sig på vägen när jag möter en ny elev. Sen gäller det att starta spaningsarbetet;
- är det så att eleven i fråga har fastnat i en felaktig lästeknik och inte kommit vidare?
-eller handlar det om grundläggande svårigheter och i så fall mest auditiva eller visuella, dvs ligger de största problemen i att höra orden som ska läsas / ´skrivas eller handlar det om svårigheter att komma ihåg hur ordet ser ut rättstavat = bildseendet?
- eller har tempot i läsningen blivit för högt för förmågan så att det går för fort och förståelsen tar stryk, då märks det inte i enkla tester, men funkar inte längre fram i skoltiden när faktatexter måste förstås. Träning på tempoväxling behövs, sakta när det är svårt och snabbare när det är lätt!
- eller är det så att eleven i fråga faktiskt har fuskat sig igenom läsningen, struntat i läsläxor och fått för lite träning på lektionstid. Bra läsning kan inte erövras utan mycket övning - gäller alla.
-eller är det så att läsmognad och lust att läsa inte har infunnit sig än, det finns ingen motivation att läsa och då är det svårt att komma vidare.
- eller finns det bekymmer med synfel som inte är åtgärdade(skolhälsovårdens vanliga syntest mäter endast seendet på långt håll, inte på läsavstånd! Ibland träffar vi på elever som har svårt att läsa upp i mellanstadiet pga ganska enkla synfel! Det är märkligt, men sant!)
- eller finns det problem med hörsel, om man inte hör bra så är det svårt att läsa och särskilja olika bokstavsljud
- eller är det svårigheter att växla mellan ljudningsläsning ( som behövs för att läsa nya ord i detaljhjärnhalvan) och helordsläsning ( som används till kortare bekanta ord/ delar av ord i bildhjärnhalvan), den växlingen måste automatiseras i hjärnan och ska kunna ske snabbt i det som kallas Corpus Callosum (ungefär), bryggan mellan hjärnnhalvorna som har begränsad kapacitet - kan störas av intill-liggande nervimpulsflöde, inifrån kroppen eller utifrån omvärlden eller av omognad .
- eller funkar inte sekvensläsning? Det innebär att när man kommer till långa ord så behöver man kunna läsa delar av ett ord på ett bra sätt, som helord, istället för att ljudningsläsa hela ordet.
- eller används inte förståelsen som en av strategierna i läsningen, dvs att man av sammanhanget och bilderna försöker lista ut vilka ord som kan förekomma i texten?
- eller är det ren oro som spökar, det är helt enkelt för svårt att sitta still tillräckligt länge koncentrerat för att läsa tillräckligt mycket.
Tja, det var ett axplock ur min katalog av förklaringar. De här och ett antal till, måste finnas i bakhuvudet hela tiden när jag möter eleverna. Det är ständig spaning, detektivarbete alltså. Jag märker att ju längre jag jobbat med detta och haft det som specialintresse i jobbet, desto mer går jag på en slags känsla, en omedveten kunskap (tacit knowledge) som ligger i bakgrunden. Jag litar inte på den utan testar den ständigt men jag har allt oftare rätt redan första gången jag hör eleven läsa för mig. Och jag vet inte alltid varför. Men stödet till den enskilde elever ser olika ut, beroende vad som ligger bakom bekymren förstås. Därför måste jag ta reda på orsaken först innan jag börjar med aktivt stöd.
Och när väl orsakerna är funna så måste vi hitta ett stöd som kan accepteras av eleven också, ett som väcker intresse. Det är ett letande i hyllor och bland tips från kollegor, frågande runt i korridorerna när vi möts ( den vanliga gemensamma mötestiden är ju numera ockuperad uppifrån central skolnivå i landet, av kvalitetsutvärderingsplanehelvetet så den är inte längre särskilt användbar till att utbyta pedagogiska erfarenheter och kunskaper, vilket innebär att pedagogiska samtal förs i flygande fläng - på väg till och från ).
Tja, så där är det ungefär på mitt jobb och jag tycker om mina arbetsdagar! Kanske både "trots allt" och "tack vare"! Trots knappa resurser i form av tid, utrustning och lokaler ibland, men tack vare fantastiska kollegor och elever och föräldrar.
Klass 9A
Jag har gått några lärarutbildningar och jag minns när jag ser det här programmet att jag inför varje utbildning trodde att det var just det här jag skulle få lära mig; hur ska jag vara som lärare, hur ska jag göra för att bygga bra klass, hur ska jag hantera en klass?
Men ingen lärarutbildning snuddade ens vid detta. När jag ställde frågor om det så fick jag oftast svaret att det var inget konstigt, bara att gå in och vara sig själv ! (Herregud, det vore förfärligt om jag vore likadan hemma som i klassrummet!)
Första och andra av lärarutbildningarna så tänkte jag att jag råkat ut för undantag, men insåg så småningom att det var legio. Lärarutbildningarna lärde mig ämnena, hur jag skulle planera lektioner, en del psykologi, men inte hur jag skulle vara lärare. Det har jag fått lära mig själv med hjälp av snälla och kloka kollegor.
Onödigt och synd att det inte ingick i utbildningen, kanske är det bättre nu? Mina utbildningar ligger ju i tid mellan 1972 och 2005 ungefär
Det här programmet ser bra ut i första avsnittet. Lärorikt!
Skolforskningsfiaskot ...
.... skriver tidningen Skolvärlden om. Svenska elevers prestationer sjunker enligt internationella undersökningar, typ PISA. Nu finns det kritik mot PISA-mätningarna att de enbart mäter direkta ämneskunskaper, inte de sociala målen i läroplanen exempelvis. Men kanske måste båda delarna finnas med, både ämneskunskap och social kompetens. Social fostran på bekostnad av ämneskunskaper kallar jag nog Flumpedagogik.
Fast det verkar inte som om den sociala kompetensen är skyhög i svenska skolor, eleverna, lärare o föräldrar klagar ju samfällt just över bristen på arbetsro i klassrummen enligt forskningsrapporter på området . Och hänsynstagande måste väl ändå höra till den sociala kompetensen.
Man menar i artikeln att den forskning som skulle kunna visa på vilken pedagogik som fungerar och ger bra resultat, den är nästan obefintlig och det lilla som finns går inte att granska internationellt eftersom det är skrivet på svenska.
De reformer som genomförts och propagerats för uppifrån politiker och de centrala myndigheterna de senaste decennierna kan enligt en stor metaforskningsstudie (Hattie) ha varit skadliga istället, för de har inte varit baserade på dokumenterad eller praktisk erfarenhet från klassrummen. Och han menar att hans samlande studie visar att individualiseringen (IUP kanske?), skrotandet av klassundervisning, åldersblandning, elevinflytande över inlärning, block/ temaläsning, helordsläsinlärning och en del annat varit skadligt för skolan istället för positivt.
Positivt däremot skulle ha varit att få med av följande:
"1. Strukturerad utvärdering av enskilda lärare
2. Lärare får video-feedback på sin undervisning.
3. Snabbare undervisning för snabba elever.
4. Insatser som minskar störande beteenden i klassrum.
5. Omfattande stöd till elever med inlärningssvårigheter.
6. Feedback från lärare till elev.
7. Goda relationer mellan elever och lärare.
8. Undervisning utspridd i tiden (ej blockundervisning).
9. Meta-kognitiva strategier för inlärning (till exempel minnesträning för att snabbt ta till sig en komplex text).
10. Direkt undervisning (klassisk katederundervisning).
Jag har läst artikeln med intresse, men jag skulle ju vilja granska både Hattie och annat själv förstås. Han som högljutt klagar på skolan är docent i psykologi, Knut Sundell. Och instinktivt blir jag skeptisk när psykologer klagar på skolan, på samma sätt som det är lite suspekt när lärare talar om för psykologer hur de ska jobba. Hur mycket av varandras yrkesområden förstår man egentligen? Blir det ett utanpåverk?
Jag gillar att hämta tankar om undervisning från den forskning som finns; Mary Clay, Vygotsky, Lundberg, Taube osv. Men samtidigt får man akta sig för att ge sig helt forskningen i våld som lärare. För det är ändå sammantaget en så liten del av skolans värld som är beforskad. Och väldigt mycket måste göras helt improviserat, beslut från dag till dag utifrån den elevgrupp, den föräldragrupp och andra förutsättningar som råder just för tillfället. När förutsättningarna ändrar sig måste man som lärare vara beredd att ta fram nya redskap ur verktygslådan. Och det snabbt! Det går inte att först konsultera ett antal doktorsavhandlingar och i förväg uppgjorda planer.
Med en klass på 16 elever går det alldeles utmärkt att undervisa i matte enbart laborativt- praktiskt utan matteböcker. Men när man plötsligt står där med 25 st 7-åringar i en klass då är det bara att packa in mattelabbet längst in i garderoben, ta fram matteböckerna igen och börja ett systematiskt arbete att tillsammans med föräldrarna göra en fungerande grupp av "barnaflocken". För då är det det allra viktigaste, att se till att barnen, parallellt med kunskapsinhämtandet, är snälla mot varandra fast förutsättningarn för det är urdåliga med en alldeles för stor grupp. Inget annat kan vara viktigare än ämneskunskaper och bra grupp då. Sen kan forskningen och kvalitetsutvärderingsplanehelvetet säga vad de vill om innovativ pedagogik och reformer, det är "här och nu"-kraven som läraren måste ta itu med.
Fast det verkar inte som om den sociala kompetensen är skyhög i svenska skolor, eleverna, lärare o föräldrar klagar ju samfällt just över bristen på arbetsro i klassrummen enligt forskningsrapporter på området . Och hänsynstagande måste väl ändå höra till den sociala kompetensen.
Man menar i artikeln att den forskning som skulle kunna visa på vilken pedagogik som fungerar och ger bra resultat, den är nästan obefintlig och det lilla som finns går inte att granska internationellt eftersom det är skrivet på svenska.
De reformer som genomförts och propagerats för uppifrån politiker och de centrala myndigheterna de senaste decennierna kan enligt en stor metaforskningsstudie (Hattie) ha varit skadliga istället, för de har inte varit baserade på dokumenterad eller praktisk erfarenhet från klassrummen. Och han menar att hans samlande studie visar att individualiseringen (IUP kanske?), skrotandet av klassundervisning, åldersblandning, elevinflytande över inlärning, block/ temaläsning, helordsläsinlärning och en del annat varit skadligt för skolan istället för positivt.
Positivt däremot skulle ha varit att få med av följande:
"1. Strukturerad utvärdering av enskilda lärare
2. Lärare får video-feedback på sin undervisning.
3. Snabbare undervisning för snabba elever.
4. Insatser som minskar störande beteenden i klassrum.
5. Omfattande stöd till elever med inlärningssvårigheter.
6. Feedback från lärare till elev.
7. Goda relationer mellan elever och lärare.
8. Undervisning utspridd i tiden (ej blockundervisning).
9. Meta-kognitiva strategier för inlärning (till exempel minnesträning för att snabbt ta till sig en komplex text).
10. Direkt undervisning (klassisk katederundervisning).
I botten på listan, det vill säga sådant som till och med kan ha negativ effekt på elevers prestationer, hamnar exempelvis mentorskap, helordsmetoden vid läsinlärning, åldersblandade klasser och när elev bestämmer inlärningen.
KÄLLA: Studie utförd av professor John Hattie, Nya Zeeland."
Jag har läst artikeln med intresse, men jag skulle ju vilja granska både Hattie och annat själv förstås. Han som högljutt klagar på skolan är docent i psykologi, Knut Sundell. Och instinktivt blir jag skeptisk när psykologer klagar på skolan, på samma sätt som det är lite suspekt när lärare talar om för psykologer hur de ska jobba. Hur mycket av varandras yrkesområden förstår man egentligen? Blir det ett utanpåverk?
Jag gillar att hämta tankar om undervisning från den forskning som finns; Mary Clay, Vygotsky, Lundberg, Taube osv. Men samtidigt får man akta sig för att ge sig helt forskningen i våld som lärare. För det är ändå sammantaget en så liten del av skolans värld som är beforskad. Och väldigt mycket måste göras helt improviserat, beslut från dag till dag utifrån den elevgrupp, den föräldragrupp och andra förutsättningar som råder just för tillfället. När förutsättningarna ändrar sig måste man som lärare vara beredd att ta fram nya redskap ur verktygslådan. Och det snabbt! Det går inte att först konsultera ett antal doktorsavhandlingar och i förväg uppgjorda planer.
Med en klass på 16 elever går det alldeles utmärkt att undervisa i matte enbart laborativt- praktiskt utan matteböcker. Men när man plötsligt står där med 25 st 7-åringar i en klass då är det bara att packa in mattelabbet längst in i garderoben, ta fram matteböckerna igen och börja ett systematiskt arbete att tillsammans med föräldrarna göra en fungerande grupp av "barnaflocken". För då är det det allra viktigaste, att se till att barnen, parallellt med kunskapsinhämtandet, är snälla mot varandra fast förutsättningarn för det är urdåliga med en alldeles för stor grupp. Inget annat kan vara viktigare än ämneskunskaper och bra grupp då. Sen kan forskningen och kvalitetsutvärderingsplanehelvetet säga vad de vill om innovativ pedagogik och reformer, det är "här och nu"-kraven som läraren måste ta itu med.
Silbodalsskolan ...
... f- 6, får uppmärksamhet från kommunens politiker; kommunalråd + BUN -ordföranden på måndag och så nya BUN på torsdag och vi ska alla få chansen att träffa dem, i alla fall på torsdag. Intressant! Sen kommer Skolverket hit och inspekterar fram på vårkanten. Jag hoppas att man gör sig mödan att leta upp inte bara det som är negativt utan det positiva också. Positiv feedback utifrån kan vara bra.
Ser fram emot skolprogrammet ...
... i TV där lärare ska coachas till bättre jobb. Visst är det så att jag som lärare inte kan uppträda som jag gör privat. Jag ska ju leda en stor grupp och det kräver 100 % närvaro hela tiden, allt måste vara planerat när jag står inför eleverna. Mitt kroppspråk och min röst är mina verktyg.
Jag som normalt har ett snabbt sätt att röra mig måste dra ner tempot och jag måste också tala långsammare och vänligare och mjukare än annars. Och lågt. Fast det är inte svårt för jag har en låg röst. Om jag står inför eleverna i ett klassrum lite lätt framåtlutad när jag talar, så annonserar jag intresse för dem. Om jag sitter i en stol bakåtlutad så annonserar jag ointresse. Pauserna är nästan lika viktigt som orden att använda. På rätt ställe. Då får jag uppmärksamhet. Ja, osv, osv.
Sen måste kraven vara relevanta, både på skolprestationer och uppträdande. Båda delarna bör kunna vara någorlunda åldersadekvata. Jag har ofta undrat varför den här typen av kunskap inte förmedlas i lärarutbildningen. Ska bli spännande att höra vad det kommer att handla om.
Jag som normalt har ett snabbt sätt att röra mig måste dra ner tempot och jag måste också tala långsammare och vänligare och mjukare än annars. Och lågt. Fast det är inte svårt för jag har en låg röst. Om jag står inför eleverna i ett klassrum lite lätt framåtlutad när jag talar, så annonserar jag intresse för dem. Om jag sitter i en stol bakåtlutad så annonserar jag ointresse. Pauserna är nästan lika viktigt som orden att använda. På rätt ställe. Då får jag uppmärksamhet. Ja, osv, osv.
Sen måste kraven vara relevanta, både på skolprestationer och uppträdande. Båda delarna bör kunna vara någorlunda åldersadekvata. Jag har ofta undrat varför den här typen av kunskap inte förmedlas i lärarutbildningen. Ska bli spännande att höra vad det kommer att handla om.
Hur läser man egentligen?
|
Den här texten dyker upp då och då i olika varianter och jag har publicerat några här på bloggen förut. Den här var ovanligt klurig och jag tror att det finns ett skrivfel i den, det borde vara "se bokstäverna i vilken ordning som helst" inte "orden". Lika fascinerande varje gång dock och jag som jobbar med att lära människor läsa förundras förstås över hur flott hjärnan skiftar mellan att utnyttja sin bildseende- halva i läsning av helord och sin detalj- halva för att se enskilda bokstäver! Länge leve Corpus Callosum (stavning?)!
Betygsprövningsförslaget ....
... var ännu mer korkat än jag kunde föreställa mig. Det innebär alltså att betyget ska inte överklagas till en utomstående instans fristående från skolan, vilket hade varit det naturliga om man velat få en seriös prövning, utan till den berörda skolans rektor!
Så fånigt! Han / hon väljer ju troligtvis att skicka tillbaka betyget till läraren i fråga för en ny bedömning. Läraren tvingas skriva en längre motivering och redovisa varför betyget ser ut som det gör och så ska det gå tillbaka till rektor som bifogar detta dokument tillsammans med ett troligt avslag. På det viset har man återigen lyckats med konststycket att sysselsätta lärare och rektorer med meningslösa skrivuppgifter som enbart är spel för gallerierna. Och som tar tid från det riktiga arbetet.
Man kan bara hoppas att riksdagen går på Björklunds linje, sansar sig och slänger detta i papperskorgen!
http://www.dn.se/nyheter/politik/bjorklund-sagar-overklagade-betyg
Betyg ska kunna omprövas ...
... föreslås i en utredning och tanken har stöd hos en majoritet i riksdagen. Anledningen är rättvisekrav eftersom betygen ligger till grund för kommande studiemöjligheter och att betygssättning är en myndighetsutövning.
Det låter som ett vansinnigt förslag av flera skäl.
1. Det finns upp emot 100.000 elever i varje årgång i Sverige och lågt räknat gissar jag att ett 10% av dem kommer att överklaga något av sina betyg för att de tycker det var orättvist. Det innebär att man varje år ska utreda 10.000 överklagningar! Antagligen blir det fler som väljer att försöka få sitt betyg omprövat, det är ju som man säger viktigt och jag skulle tro att många vill ta chansen att få ett högre betyg. Om man ser detta krasst pragmatiskt så undrar jag om vi har samhällsresurser till detta och om det är vettigt att använda så mycket resurser till detta. Jag misstänker att de i så fall tas från skolbudgeten och därmed blir det mindre resurser över till att göra bra skola.
2. Hur ska en utomstående rättslig instans kunna pröva ett betyg och göra det rättvisare än den lärare som har följt en elev i skolarbetet? Jag utgår ifrån att ett betyg sätts utifrån både muntliga och skriftliga prestationer under skoltiden. En del elever har svårt att uttrycka sig i skrift och är helt beroende av att visa upp sin "sammanhangskunskap" i tal. Sen att det aldrig går att göra ett betyg helt 100 % rättvist får vi nog leva med, oavsett om det är läraren eller en rättslig instans som gör bedömningen.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/elever-bor-fa-ratt-overklaga-betyg_5859695.svd
http://www.dn.se/nyheter/politik/bjorklund-sagar-overklagade-betyg
Det låter som ett vansinnigt förslag av flera skäl.
1. Det finns upp emot 100.000 elever i varje årgång i Sverige och lågt räknat gissar jag att ett 10% av dem kommer att överklaga något av sina betyg för att de tycker det var orättvist. Det innebär att man varje år ska utreda 10.000 överklagningar! Antagligen blir det fler som väljer att försöka få sitt betyg omprövat, det är ju som man säger viktigt och jag skulle tro att många vill ta chansen att få ett högre betyg. Om man ser detta krasst pragmatiskt så undrar jag om vi har samhällsresurser till detta och om det är vettigt att använda så mycket resurser till detta. Jag misstänker att de i så fall tas från skolbudgeten och därmed blir det mindre resurser över till att göra bra skola.
2. Hur ska en utomstående rättslig instans kunna pröva ett betyg och göra det rättvisare än den lärare som har följt en elev i skolarbetet? Jag utgår ifrån att ett betyg sätts utifrån både muntliga och skriftliga prestationer under skoltiden. En del elever har svårt att uttrycka sig i skrift och är helt beroende av att visa upp sin "sammanhangskunskap" i tal. Sen att det aldrig går att göra ett betyg helt 100 % rättvist får vi nog leva med, oavsett om det är läraren eller en rättslig instans som gör bedömningen.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/elever-bor-fa-ratt-overklaga-betyg_5859695.svd
http://www.dn.se/nyheter/politik/bjorklund-sagar-overklagade-betyg
Barn behöver ramar och kramar.
Glömmer aldrig när ett av mina egna barn en gång fällde kommentaren:
- Jamen Ni vuxna o lärare fattar ju ingenting, det är ju kriget därute - alltid!
om skolan.
Och här finns en krönika på delvis samma tema. Hon har nog lite rätt tyvärr. Barn behöver stöd från oss vuxna, föräldrar och lärare för att klara av gruppdynamiken, det sociala samspelet. De ska inte lämnas vind för våg med ett alldeles för stort ansvar, de behöver kramar, men också tydliga ramar, ramar som alltid finns där. Annars inträder anarkin och "kriget".
En vit jul ...
... önskar jag barn och då handlar det inte om snö. Hillevi Wahls beskrivning under länken är hjärtskärande. De föräldrar som behärskar alkohol kan säkert ta glögg och snaps, men en del klarar det inte utan att det spårar ur. Även svaga och trasiga människor blir föräldrar. De orkar ibland inte med ens sig själva och då ännu mindre att ta hand om sina barn. Livet är så.
Barn kan ha dåliga jular av olika skäl och alkohol kan vara ett. När jag hade klass så sa jag varje år ungefär så här sista dagen före lovet:
- På julaftonskväll har jag en speciell stund när jag tänker på er alla. Då tänker jag lite på var och en av er. Jag tänker på ........ (och så rabblade jag upp allas namn lite långsamt och tittade på dem i tur och ordning).
Och jag hade verkligen den stunden varje julafton när jag tänkte på varje barn i min klass, rad för rad, en och en, allihop. Och samtidigt bad jag en bön till högre makt att någon skyddsängel skulle hålla sin hand över mina små änglar. För de flesta barnen spelade detta ingen som helst roll, men om någon fick en jobbig och ensam julafton så föreställde jag mig att det kunde värma lite att veta att någon tänkte på just honom / henne.
Nu har jag ingen klass men kommer att tänka på de barn jag har nu istället.
Barn kan ha dåliga jular av olika skäl och alkohol kan vara ett. När jag hade klass så sa jag varje år ungefär så här sista dagen före lovet:
- På julaftonskväll har jag en speciell stund när jag tänker på er alla. Då tänker jag lite på var och en av er. Jag tänker på ........ (och så rabblade jag upp allas namn lite långsamt och tittade på dem i tur och ordning).
Och jag hade verkligen den stunden varje julafton när jag tänkte på varje barn i min klass, rad för rad, en och en, allihop. Och samtidigt bad jag en bön till högre makt att någon skyddsängel skulle hålla sin hand över mina små änglar. För de flesta barnen spelade detta ingen som helst roll, men om någon fick en jobbig och ensam julafton så föreställde jag mig att det kunde värma lite att veta att någon tänkte på just honom / henne.
Nu har jag ingen klass men kommer att tänka på de barn jag har nu istället.
Ingen ville ha mig ...
... på jobbet i morgon onsdag, sista skoldagen. Så jag tog tjänstledigt hela dagen. Klasserna håller på med en massa pyssel och annat juligt, inte läge för specialundervisning. Och sista handen vid planerna för nästa termin lade vi tillsammans med stödteamet i dag på eftermiddagen. Jag gillar det här jobbet, det är bra och kreativt. Vi har möjlighet att genomföra nytänk och bygga upp ett samarbete. Vi har skapat ett nätverk för att fånga upp elever som kan behöva stöd och göra det snabbt, dessutom redskap att ge den hjälp som behövs. Och det funkar.
Skolinspektionen ...
... har varit i Värmland igen och klagat. Den myndigheten, om någon, borde veta att det bästa sättet att utöva en positiv effekt på en verksamhet eller en person, är att fokusera på de positiva sidorna, lyfta fram det man ska bevara och bygga vidare på istället för att göra stort offentligt gnäll över det man själva kallar "skönhetsfläckar". Om man går ut och slår ner på enstaka företeelser eller enstaka personer så riskerar man att rasera istället. Det finns exempel på det.
Särskoleplaceringar ...
....ska granskas av Skolinspektionen. Bakgrunden är ett stort hallå runt felaktiga placeringar i särskola i Örebro.
Jag undrar lite om det inte är dags att avskaffa särskolan. Ok, tidigare behövdes naturligtvis ordentliga utredningar om vem som var utvecklingsstörd och inte, vem som tillhörde den s.k. personkretsen (?) och inte, vem som var autistisk och inte. Då tänker jag på den tiden 1970 och tidigare, då de här barnen skickades bort från hemmet till skola ofta med internat också. De skiljdes alltså från sina föräldrar och sin familj och sitt nätverk redan vid sju års ålder och fick bo största delen av sitt liv på institution!
Tack och lov så får de här barnen oftast bra skola på sin hemort numera och integrerat i den vanliga skolan. Men jag kan lite undra över diagnostiseringshysterin. Vore det inte enklare att lägga ner den och det som heter särskola och istället ge alla barn rätt till den skolgång som de behöver? Oavsett eventuellt handikapp?
Självklart ska barn som har stora bekymmer utredas så att man hittar de svagheter som kan behöva kompenseras för och de stýrkor som man ska bygga vidare utifrån. Men just själva diagnosen, själva stämplingen fyller ingen funktion annat än som eventuellt sorteringsinstrument. Och det bör inte vara "diagnosen" som styr placeringar, utan behovet hos det enskilda barnet. Och behovet kan se olika ut för olika barn, alla barn med utvecklingsstörning har inte samma behov när det gäller exempelvis skolplacering, det är stora skillnader mellan individer.
Tanken att "diagnostisera" kommer från den medicinska världen, där en diagnos med automatik leder till en viss typ av behandling. Den härstammar säkert från den tiden då allt som rörde förståndshandikappade hanterades av landstingen; institutionsboende + särskola.
Sammanfattningsvis: Gärna bra utredningar vid behov och ge alla barn en skolverksamhet som passar deras behov, men ta bort "diagnoserna" och den särskilda skolan "särskolan".
Jag undrar lite om det inte är dags att avskaffa särskolan. Ok, tidigare behövdes naturligtvis ordentliga utredningar om vem som var utvecklingsstörd och inte, vem som tillhörde den s.k. personkretsen (?) och inte, vem som var autistisk och inte. Då tänker jag på den tiden 1970 och tidigare, då de här barnen skickades bort från hemmet till skola ofta med internat också. De skiljdes alltså från sina föräldrar och sin familj och sitt nätverk redan vid sju års ålder och fick bo största delen av sitt liv på institution!
Tack och lov så får de här barnen oftast bra skola på sin hemort numera och integrerat i den vanliga skolan. Men jag kan lite undra över diagnostiseringshysterin. Vore det inte enklare att lägga ner den och det som heter särskola och istället ge alla barn rätt till den skolgång som de behöver? Oavsett eventuellt handikapp?
Självklart ska barn som har stora bekymmer utredas så att man hittar de svagheter som kan behöva kompenseras för och de stýrkor som man ska bygga vidare utifrån. Men just själva diagnosen, själva stämplingen fyller ingen funktion annat än som eventuellt sorteringsinstrument. Och det bör inte vara "diagnosen" som styr placeringar, utan behovet hos det enskilda barnet. Och behovet kan se olika ut för olika barn, alla barn med utvecklingsstörning har inte samma behov när det gäller exempelvis skolplacering, det är stora skillnader mellan individer.
Tanken att "diagnostisera" kommer från den medicinska världen, där en diagnos med automatik leder till en viss typ av behandling. Den härstammar säkert från den tiden då allt som rörde förståndshandikappade hanterades av landstingen; institutionsboende + särskola.
Sammanfattningsvis: Gärna bra utredningar vid behov och ge alla barn en skolverksamhet som passar deras behov, men ta bort "diagnoserna" och den särskilda skolan "särskolan".
Rensa i lärarutbildningarna ...
... gör Björklund helt rätt i! Självklart är det bra att sjösätta åtgärder för att hålla uppe kvaliteten på de universitet som ska utbilda lärare. Om jag inte är helt felunderrättad så är lärarutbildningarna universitetens mjölkko. Här får man rejält med inkomster, samtidigt som man kan undervisa i stora grupper. En hel del kurser går på distans med minimal insats vad gäller lokaler och undervisningsresurser. Lärarutbildningarna bidrar indirekt till att försörja kurser som inte lockar så många sökande och som körs med små grupper. Det är min uppfattning men jag kan ha fel.
Snöoväder!!!
Många skolskjutsar inställda idag torsdag! Bra att man inte riskerar barnens liv för att ta dem till skolan.
Humoristisk analys ...
... av skolans dilemman finns här!
Kloka tankar om Pisaundersökningen ...
... fick jag i en kommentar. Jag har fått lov att publicera de här tankarna i ett inlägg men skribenten vill vara anonym:
"Förklaringar till PISA-resultaten är väldigt komplexa; det finns givetvis inget supersvar, annars hade ju PISA inte längre behövs.
När det gäller migranter i Tyskland:
Barn i migrantfamiljer har 2010 klart bättre resultat än i PISA 2000, de har börjat komma ikapp ”äkta tyska” barn. Ursakarna är dock oklara, , men hur olika statliga åtgärdar påverkade vågar ingen uttala sig om. Forskarna verkar dock vara överens att sedan 2000 har följande ändrats:
ungdomars prestationsvilja har förbättrats (gäller även allmänt), invandrarbarn visar större lust att lära sig något,
migrationsbarn resignerar inte så snabbt som infödda barn,
lärarna är mer engagerade, de bemöda sig mer att hjälpa sk problemelever,
föräldrarna är mer engagerade, t ex pratas det (kanske) mer tyska i hemmen.
Sen är det olika för olika invandrargrupperna:
Förbättringarna i läskompetens bland turkiska barn är inte så stora som bland barn med föräldrar från fd Sovjetunion, barn från Vietnam når oftast goda resultat i alla ämnen.
Dock har 15åriga invandrarpojkar sämst läskompetens.
Rent allmänt:
Största problemet i Tyskland är att det inte finns någon likvärdighet. Social bakgrund spelar stor roll, oberoende i vilken delstat du lever (Bildning är reglerad på delstatsnivå, vilket är nog lika illa som kommunaliseringen här). Sociala klyftor i vissa delstater påverkar större än i andra, t ex i Bayern har barn med samma intelligens 6 ggr större chans att komma in på gymnasiet (gymnasiet börjar med åk5) än barn från arbetarhem (och då menas arbetare typ kvalificerad bilmekaniker), medan det är ”bara” 2ggr-skillnad i Berlin (här börjar gymnasiet med åk7, men det spelar ingen roll i sammanhanget). Man har börjat diskutera dessa skillnader och ökningen av sociala klyftor, men klyftorna är allmänt accepterade.
Vad som vallar rejäla bekymmer är att orättvisan/segrationen blir mycket större beroende på miljön i skolan. Vid liknande sociala förutsättningar i hemmet presterar barn som går på en sk problemskola sämre, ibland mycket sämre, än de som gå på en ”vanlig” skola. Problemskola betyder: otrygg och stökig lärmiljö pga hög andel föräldrar som är migranter eller/och arbetslösa eller/och utan yrkesutbildning. I Bremen, där läskompetensen är sämst av alla delstater är andelen problemskolor enorm stor, i Baden-Württemberg (nr 3 i läskompetens) extremt låg.
Under de senaste åren påbörjades i nästan alla tyska delstater åtgärder som ska motverka den socioekonomiska orättvisan - antalet dagis ökas enligt lagstiftningen, bildningschanser i förskoleåldern förbättras (språkutveckling) och fler heltidsgrundskolor enligt svensk förebild. Allt detta förväntas ge resultat vid nästa PISA-undersökning. Stödåtgärder för problemskolor ska komma nu.
Tyskland ligger i läskompetens i princip jämt med Sverige, men Sverige har ju redan allt det som tyskarna nu vill bygga upp. Blir intressant att se nästa PISA-resultaten!
De dåliga resultaten från PISA 2000 var väldigt chockerande i Tyskland. Ordet ”PISA-Schock” blev ett allmänt känt begrepp. Tyskarna ansåg ju att landet tack vara sin historia har monopol på ”Bildung”. Nu blev det tydligt att den bildningstradition som en gång uppskattades i väl hela världen kommit på skam. I många länder nämns ju fortfarande tysk bildning som något eftersträvansvärt (så som Sverige fortfarande har gott rykte som ett land med fantastiskt väl utbyggd välfärd). Chocken utlöste många debatter, ”hela folket” intresserar sig nu för ämnet.
Tabellen nedan tycker jag är intressant. Den visar att tex i Finland har läsförmågan försämrats, om än inte så mycket som i Sverige.
www.spiegel.de/fotostrecke/fotostrecke-62397-3.html
"Förklaringar till PISA-resultaten är väldigt komplexa; det finns givetvis inget supersvar, annars hade ju PISA inte längre behövs.
När det gäller migranter i Tyskland:
Barn i migrantfamiljer har 2010 klart bättre resultat än i PISA 2000, de har börjat komma ikapp ”äkta tyska” barn. Ursakarna är dock oklara, , men hur olika statliga åtgärdar påverkade vågar ingen uttala sig om. Forskarna verkar dock vara överens att sedan 2000 har följande ändrats:
ungdomars prestationsvilja har förbättrats (gäller även allmänt), invandrarbarn visar större lust att lära sig något,
migrationsbarn resignerar inte så snabbt som infödda barn,
lärarna är mer engagerade, de bemöda sig mer att hjälpa sk problemelever,
föräldrarna är mer engagerade, t ex pratas det (kanske) mer tyska i hemmen.
Sen är det olika för olika invandrargrupperna:
Förbättringarna i läskompetens bland turkiska barn är inte så stora som bland barn med föräldrar från fd Sovjetunion, barn från Vietnam når oftast goda resultat i alla ämnen.
Dock har 15åriga invandrarpojkar sämst läskompetens.
Rent allmänt:
Största problemet i Tyskland är att det inte finns någon likvärdighet. Social bakgrund spelar stor roll, oberoende i vilken delstat du lever (Bildning är reglerad på delstatsnivå, vilket är nog lika illa som kommunaliseringen här). Sociala klyftor i vissa delstater påverkar större än i andra, t ex i Bayern har barn med samma intelligens 6 ggr större chans att komma in på gymnasiet (gymnasiet börjar med åk5) än barn från arbetarhem (och då menas arbetare typ kvalificerad bilmekaniker), medan det är ”bara” 2ggr-skillnad i Berlin (här börjar gymnasiet med åk7, men det spelar ingen roll i sammanhanget). Man har börjat diskutera dessa skillnader och ökningen av sociala klyftor, men klyftorna är allmänt accepterade.
Vad som vallar rejäla bekymmer är att orättvisan/segrationen blir mycket större beroende på miljön i skolan. Vid liknande sociala förutsättningar i hemmet presterar barn som går på en sk problemskola sämre, ibland mycket sämre, än de som gå på en ”vanlig” skola. Problemskola betyder: otrygg och stökig lärmiljö pga hög andel föräldrar som är migranter eller/och arbetslösa eller/och utan yrkesutbildning. I Bremen, där läskompetensen är sämst av alla delstater är andelen problemskolor enorm stor, i Baden-Württemberg (nr 3 i läskompetens) extremt låg.
Under de senaste åren påbörjades i nästan alla tyska delstater åtgärder som ska motverka den socioekonomiska orättvisan - antalet dagis ökas enligt lagstiftningen, bildningschanser i förskoleåldern förbättras (språkutveckling) och fler heltidsgrundskolor enligt svensk förebild. Allt detta förväntas ge resultat vid nästa PISA-undersökning. Stödåtgärder för problemskolor ska komma nu.
Tyskland ligger i läskompetens i princip jämt med Sverige, men Sverige har ju redan allt det som tyskarna nu vill bygga upp. Blir intressant att se nästa PISA-resultaten!
De dåliga resultaten från PISA 2000 var väldigt chockerande i Tyskland. Ordet ”PISA-Schock” blev ett allmänt känt begrepp. Tyskarna ansåg ju att landet tack vara sin historia har monopol på ”Bildung”. Nu blev det tydligt att den bildningstradition som en gång uppskattades i väl hela världen kommit på skam. I många länder nämns ju fortfarande tysk bildning som något eftersträvansvärt (så som Sverige fortfarande har gott rykte som ett land med fantastiskt väl utbyggd välfärd). Chocken utlöste många debatter, ”hela folket” intresserar sig nu för ämnet.
Tabellen nedan tycker jag är intressant. Den visar att tex i Finland har läsförmågan försämrats, om än inte så mycket som i Sverige.
www.spiegel.de/fotostrecke/fotostrecke-62397-3.html
Pisa-undersökningen ...
... skrev jag ett inlägg om här nedan, den som handlar om svenska skolelevers sämre prestationer. Nu finns det några mycket intressanta kommentarer till det. Läsninge rekommenderas för den som är intresserad.
Waldorfskolan i Umeå ...
... är stor, fast man har inte en enda stor skolbyggnad utan många mindre trähus byggda som i en by. Mitt äldsta barnbarn, Moses, går andra året i Waldorfskolan här. Hans klass har ett eget hus, liksom ettorna har ett eget hus osv. De äldre eleverna, åtminstone gymnasiet, har ett stort gemensamt hus. Kanske högstadiet också, jag vet inte säkert. Färgerna är vackra och speciella för Waldorf. Lokalerna och möblerna är enkla men vackra och genomtänkta för sitt ändamål.
Waldorfpedagogiken lägger tonvikt vid olika områden utifrån barnets mognad. Hela tiden så är skapande verksamhet, drama, dans och sagor viktiga inslag i undervisningen, de är verktyg att nå kunskap. Skolan fokuserar inte så klockrent på intellektuella färdigheter som den vanliga kommunala skolan. Kontakten med läraren som person är betydelsefull och man vill inte gärna byta lärare i en klass förrän ämneskunskaperna verkligen kräver det. Jag tror att man har samma lärare upp till och med 6:an. Jag är glad att mina barnbarn går i Waldorf. Isak, den yngste går på Waldorfdagis. Jag var med den äldste på skolan / fritis en dag och med den yngste på dagis en dag. På dagis var jag imponerad över att man inte jäktade barnen utan det fanns tid för dem att ställa om mellan olika aktiviteter. När det var dags för påklädning för utevistelse så fanns gott om plats i hallen för barnen att sitta på golvet med de egna kläderna runt sig och klä på sig själv. Allt var gjort i trä och man hade aktivt sökt att få äldre möbler med av stabilt utförande. Barnens förvaring var i träkorgar, inte plast exempelvis. Plast fanns ingenstans i inredningen.
På skolan kan barnen välja att gå på innefritis eller utefritis. Moses har valt utefritis. Då tillbringar man den största delen av fritistiden utomhus. I anslutning till skolan finns ett skogsområde. Där finns en lagom stor åkbacke för madrasser och liknande. Roland var med en stund och åkte.
Det finns också ett antal byggnader i skogen. Här är en grillkoja med öppen eld i mitten och här äter barnen sitt mellanmål om det är kallt eller dåligt väder.
Vi var också på julbasar på skolan. Och Ni kan bara tänka Er vilka läckra bakverk som föräldrarna här har åstadkommit.
Waldorflamporna i trä och tyg finns överallt och de ger ett behagligt sken
Waldorfpedagogiken lägger tonvikt vid olika områden utifrån barnets mognad. Hela tiden så är skapande verksamhet, drama, dans och sagor viktiga inslag i undervisningen, de är verktyg att nå kunskap. Skolan fokuserar inte så klockrent på intellektuella färdigheter som den vanliga kommunala skolan. Kontakten med läraren som person är betydelsefull och man vill inte gärna byta lärare i en klass förrän ämneskunskaperna verkligen kräver det. Jag tror att man har samma lärare upp till och med 6:an. Jag är glad att mina barnbarn går i Waldorf. Isak, den yngste går på Waldorfdagis. Jag var med den äldste på skolan / fritis en dag och med den yngste på dagis en dag. På dagis var jag imponerad över att man inte jäktade barnen utan det fanns tid för dem att ställa om mellan olika aktiviteter. När det var dags för påklädning för utevistelse så fanns gott om plats i hallen för barnen att sitta på golvet med de egna kläderna runt sig och klä på sig själv. Allt var gjort i trä och man hade aktivt sökt att få äldre möbler med av stabilt utförande. Barnens förvaring var i träkorgar, inte plast exempelvis. Plast fanns ingenstans i inredningen.
På skolan kan barnen välja att gå på innefritis eller utefritis. Moses har valt utefritis. Då tillbringar man den största delen av fritistiden utomhus. I anslutning till skolan finns ett skogsområde. Där finns en lagom stor åkbacke för madrasser och liknande. Roland var med en stund och åkte.
Det finns också ett antal byggnader i skogen. Här är en grillkoja med öppen eld i mitten och här äter barnen sitt mellanmål om det är kallt eller dåligt väder.
Vi var också på julbasar på skolan. Och Ni kan bara tänka Er vilka läckra bakverk som föräldrarna här har åstadkommit.
Waldorflamporna i trä och tyg finns överallt och de ger ett behagligt sken
Svenska elever ...
... halkar efter allt mer enligt den Pisa-undersökning som presenterades idag tisdag förmiddag. Jag ser en rad anledningar;
-kommunaliseringen,
- slopandet av småskollärarutbildningen där lärare verkligen lärde sig hur man lär barn läsa och förstå den första matten.
- fokusflytt från pedagogik till kvalitetsutvärderingsplanehelvetet (= pappersproduktion för hyllorna),
- okunskap i skolan om små barns speciella behov av mindre grupper och stabila vuxenkontakter,
- svårigheter att rekrytera studenter till lärarutbildningarna (lärare har man blivit för att man inte kom in på sitt förstahandsval),
- svårigheter att skapa arbetsro o trygghet i klasserna.
- lärarens vardagsarbete tenderar att allt mer bli ett ensamjobb då nästan all gemensam planeringstid ockuperas av planer, utvärderingar och annat som är påbjudet uppifrån högsta nivå i landet.
Ja, jag har säkert glömt nåt.
Men på min skola, Silbodalskolan f- 6 i Årjäng, är risken numera minimal att någon elev ska ta sig igenom skolan utan att bli en bra läsare. Vi har nu en medveten och genomtänkt satsning på att alla barn ska lära sig läsa bra och göra det direkt. De barn som finns i riskzon fångas upp tidigt och kan få rätt stöd i att utveckla fonologisk medvetenhet och arbetsminne vilket är grundläggande för läsinlärningen. Vi väntar inte på att det ska bli bra av sig själv, för det leder bara till en felaktig negativ självbild som i sig kan bli det största bekymret. Det är en satsning både ekonomiskt och personellt, den ger god utdelning märker vi, inte minst i nöjda barn. Jag är nog egentligen lite stolt och glad åt att få vara en del av ett lyckat koncept, det är roligt att jobba som lärare. :-). Jag kan kosta på mig att strunta i Pisa!
http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-elevers-resultat-forsamras-1.1223003
http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-skolan-pa-efterkalken-1.1222773
http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-elevers-resultat-forsamras-1.1223003
-kommunaliseringen,
- slopandet av småskollärarutbildningen där lärare verkligen lärde sig hur man lär barn läsa och förstå den första matten.
- fokusflytt från pedagogik till kvalitetsutvärderingsplanehelvetet (= pappersproduktion för hyllorna),
- okunskap i skolan om små barns speciella behov av mindre grupper och stabila vuxenkontakter,
- svårigheter att rekrytera studenter till lärarutbildningarna (lärare har man blivit för att man inte kom in på sitt förstahandsval),
- svårigheter att skapa arbetsro o trygghet i klasserna.
- lärarens vardagsarbete tenderar att allt mer bli ett ensamjobb då nästan all gemensam planeringstid ockuperas av planer, utvärderingar och annat som är påbjudet uppifrån högsta nivå i landet.
Ja, jag har säkert glömt nåt.
Men på min skola, Silbodalskolan f- 6 i Årjäng, är risken numera minimal att någon elev ska ta sig igenom skolan utan att bli en bra läsare. Vi har nu en medveten och genomtänkt satsning på att alla barn ska lära sig läsa bra och göra det direkt. De barn som finns i riskzon fångas upp tidigt och kan få rätt stöd i att utveckla fonologisk medvetenhet och arbetsminne vilket är grundläggande för läsinlärningen. Vi väntar inte på att det ska bli bra av sig själv, för det leder bara till en felaktig negativ självbild som i sig kan bli det största bekymret. Det är en satsning både ekonomiskt och personellt, den ger god utdelning märker vi, inte minst i nöjda barn. Jag är nog egentligen lite stolt och glad åt att få vara en del av ett lyckat koncept, det är roligt att jobba som lärare. :-). Jag kan kosta på mig att strunta i Pisa!
http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-elevers-resultat-forsamras-1.1223003
http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-skolan-pa-efterkalken-1.1222773
http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-elevers-resultat-forsamras-1.1223003