Inga Magnusson

Mia frågade i en kommentar för några inlägg sedan om jag hade funderat över varför man förr kunde undervisa i ganska stora klasser men ändå  ha arbetsro och barnen lärde sig det de skulle.

Jo ungefär så här tänker jag om det:


Skolan idag har krav på sig att lära barn mer än faktakunskaper. Barn ska också lära sig att själva söka fakta och ifrågasätta fakta. Det gör man inte genom att sitta tyst och matas med kunskap, som vi fick göra i min generation (började skolan 1957). Det kräver elever som är aktiva själva och som tänker själva. Sånt både hörs och syns.

Skolan ska också numera lära barn att samarbeta, alltså ge dem social kompetens. Och det får man inte heller genom att sitta tyst i sin egen bänk och lyssna och skriva av texter. Det kräver att eleverna får jobba tillsammans, vara kreativa, prata och röra på sig, inte hela tiden, men ibland. För de yngre innebär det mer av pararbete.

Skolan har också ett samhällsuppdrag att fostra barn till demokrati, dvs de ska i skolan få öva sig på demokratins spelregler.

Det som bl.a. har hänt är alltså att skolans uppdrag har ändrat sig. Med de krav skolan har på sig idag uppifrån genom lagstiftning och förordningar, så är det svårt att ha stora elevgrupper.  Det blir helt enkelt för stökigt. 

Sen finns det fler faktorer förstås;

-Barn får idag ta plats och gör det, det gjorde inte vi.

-Skolan har inget att sätta emot maktlystna elever idag, de som vill kunna styra både lärare och kamrater. Förr fanns maktmedel för lärare, skola och samhälle, exempelvis varningar, hemanmärkningar, sänkt ordnings- och uppförandebetyg, kvarsittningar, "uppfostringsanstalt" och fram till 50 - talet även  helt enkelt skolaga.

-Skolan är idag skyldig att ta emot alla elever, förr kunde rätt många sållas bort till skolformer utanför vanlig klass såsom särskola, hjälpklass osv.

-Skolan tog slut tidigare förr, efter fyra eller sju år. Den  höll inte på i nio år plus tre på gymnasiet som idag.

-Lärare fick utbildning i att hantera stora elevgrupper.