Snälla barn...
Sen när det gäller att ha en extra resurs i en klass för barn som har speciellt behov av stöd, så är jag inte så blåögd att jag tror att det alltid är bästa lösningen att använda den resursen till att dela klassen. En del barn behöver verkligen en egen vuxen i lugn och ro delar av dagen istället. Jag för min del vill gärna först pröva att dela klass och se hur långt det räcker. Sen kan man behöva komplettera med tider i en till en - jobb.
Tankar och synpunkter blir mycket mer kategoriska och enkelspåriga i text än man tänker sig. När man sitter och resonerar fram och tillbaka är man inte alls så säker. Och det finns inte så många sanningar. Det skrivna ordet är lurigt så, man bedrar sig.
Kloka, kloka du, jag förstod vartenda ord och tänka sig tåren kom, mina två år med dej har lärt mig så mycket. Detta kommer jag att ha med mig, en del kan jag bara minnas tillbaka och må gott av, annat tar jag med mig som lärdom, men viktigast av allt: jag fick lära känna dig både som fröken och som arbetskamrat o vän! Kram tills vi får till en träff.
Ingrid: Senast igår hade jag behövt ha Dig som samtalspartner. Du är saknad här hos mig. Vi ska absolut ses så fort det går.
Dela klass? Bara för att få färre barn per vuxen eller för att portionera ut de som stökar runt mest?
Det är nog bra att som vuxen att påminna sig om att det är just det man är eller förväntas vara; barn och tonåringar kan man inte ställa de kraven på.
Ingrid och Inga, släpp inte varandra! Er samhörighet måste ni bevara till bådas glädje.
Kloka ord, Inga. En liten bild från min systers barnbarns första klass i västra Gbg. 26 barn, varav en med ADHD och två under utredning. Ordinarie lärare på kurs resten av terminen. Sju fritidspedagoger delar på "undervisningen". Barnbarnet, född i slutet av november, snäll och lite långsam, har ännu inte kunnat räkna ett enda tal i skolan. Det får han försöka få hjälp med hemma. Lästräningen går "så där". Oro och bus fyller hans skoltimmar.
Man tar sig för pannan och undrar vad som håller på att hända i den svenska skolan.
Anne: När jag delar klass så handlar det inte om att portionera ut stökiga elever utan om att få till grupper som är lagom stora för 7- 8 åringar; 10 - 12 elever i varje. De klarar egentligen inte att fungera i större grupper och där finns också forskningsstöd. Och många års erfarenhet bland klasslärare för yngre barn. Sen när barn blir äldre så spelar gruppstorleken inte så stor roll för vad som presteras.
Lena: Det Du beskriver är inte acceptabelt! Man ska kunna kräva utbildad personal och rimliga studieförhållanden för barnen. Barnen har rätt att få åtgärdsprogram där man redovisar vad som görs för att det enskilda barnet ska nå målen, åtgärdsprogram som föräldrarna skriver på. Om det inte nås några mål så ska man överklaga till Skolverket. För då har skolan inte gjort nog.
Svårigheten är här att föräldrarna kanske tycker att situationen ännu inte kräver åtgärdsprogram. Svårt att veta vad som krävs. En utbildad lärare hade löst det problemet!