Föräldramöte ...
Uppdaterat:
Nu har jag varit på föräldramöte på min skola. Det som direkt slår mig är att barn idag har två föräldrar som bryr sig om dem, det finns både mammor och pappor med när man blickar ut över föräldragruppen. När jag började jobba som lärare i början på 1970-talet så var föräldramöten rätt nya företeelser och det fanns i stort sett bara mammor närvarande. Barnen var på något sätt mammornas angelägenhet då. Idag har barn bättre nätverk runt sig, papporna finns med i bilden på ett helt annat sätt, även hjälpsamma far- och morföräldrar och andra närstående. Det funkar numera när vi kan åka till varandra med bil och hålla kontakt med mobiltelefon osv.
Det styrker min teori om att barn aldrig har haft det så bra någonsin i historien, som de har idag. Barn har aldrig varit så omhuldade och stöttade som nu, aldrig tidigare har så stor del av familjens resurser, tidsmässigt och ekonomisk gått till barnen. Och det är himla bra! Därför är det också roligt att vara lärare på föräldramöte och möta så mycket engagemang. När vi tillsammans, föräldrar och lärare och barn vill samma sak så blir det bra. Och vi har haft en lugn skolstart hos oss, det är positivt.
Om du visste, hur det gläder mig att höra detta..
Ha dé!
Åsa: Jag köper inte medias klankande på dagens föräldrar. Det historiska perspektivet ger en mer rättvisande bild av hur det är generellt sett. Sen finns det naturligtvis enstaka barn som inte mår bra och föräldrar som inte orkar, men det har det alltid funnits, det är inget specifikt som drabbar vår tid. Och jag tror ändå att barn idag har bättre nätverk till skydd och hjälp när det är jobbigt runt omkring.
Vi får verkligen hoppas att dessa positiva vibbar i sinom tid även kommer att synas i BRIS:s och andras psykosociala statistik! Hos äldre barn har jag tyvärr i min verksamhet sett så mycket sådant som gjort mig ledsen många gånger.
Det gäller alltså att kunna hålla den nivå som ni skapar.
Ailas: Jag tänker mig ett rätt långt tidsperspektiv, alltså mot min barndom och över århundraden tillbaka i tiden. Jag menar den tiden när det var tillåtet att aga barn både hemma och i skolan, och det inte fanns något BRIS och det knappt fanns någon socialtjänst som kunde rycka in. Barn har varit väldigt skyddslösa.
Ja, verkligen... alltså i alla fall VISSA barn var väldigt utsatta. Men, så är det faktiskt fortfarande... trots BRIS, trots socialtjänst och trots alla lagar.
Jag minns min barndom som en lycklig tid med MÅNGA vuxna som hade TID och engagemang, även om de inte överbeskyddade oss barn. Det fanns klara regler och mycket kärlek! Vi var trygga. Tror nog att många hade det bra även på "min tid"! Vissa barn blev agade, så sant, men många blir det fortfarande. Både fysiskt och inte minst psykosocialt.
Jag tror att det är ganska svårt att göra exakta jämförelser över tid, för det finns hela tiden saker för och emot och barn anpassar sig till tidens villkor. Det är den upplevda lyckan som är viktigast, inte vår tids facit och vår materiella överlägsenhet.
Missbruk, krig och sjukdomar har i alla tider varit svårt för barnen och är så idag. Själv är jag uppvuxen med krigsberättelser, även om jag är född efter själva kriget... Så fort män träffades, talade de om krig. Ett och annat lärde jag mig av deras upplevelser, men jag kände mig ändå trygg, eftersom de vuxna hanterade svåra känslor på ett så bra sätt. Döden var något mer naturligt än idag.
Detta är en tankeväckande diskussion!
Ja, jag tror att de flesta barn har det mycket bra idag. Sedan finns det barn som har eländig uppväxt, idag som förr. Skillnaden är väl att det är uttalat otillåtet att aga barn, eller på annat sått skada dem fysiskt och psykiskt. Förr så hände mycket som bara tystades ned.
Sedan håller jag med Ailas att döden var naturligare för 50 år sedan än idag. Men vi böarjar låta döden komma in i våra hem igen och det tror jag är bra. Det är en del av våra liv... eller slutet på allas våra liv, alltså en naturlig del av livet.