"Det finns ingen död", Ingrid i Gyltenäs`bok ...
... kommer jag att skriva om här på bloggen under helgen. Inlägget publiceras nog under morgondagen lördag. Den finns att köpa på ICA Sillerud och i röda huset vid Claras torg i Årjäng, liksom fler av hennes böcker. Men boken om döden måste rimligen vara den senaste. Intressant ämne och en sympatisk titel, eller ......? Är det bra att det finns en död, eller inte?
"Brobyggarna" ...
... Jan Guillou`s senaste roman sågas ur historisk synpunkt av Jackie Jakubowski i DN. Hon rabblar upp felaktighet efter felaktighet i boken och punkterar Jan G:s favvomyt som handlar om att tyskarna var de goda under första världskriget och engelsmännen de onda. Det verkar inte vara någon höjdarbok och faktaunderlaget alltså magert trots något decennium av research enligt uppgift från författaren.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jackie-jakubowski-jan-guillous-roman-saknar-tackning
Boken mer eller mindre sågas i SvD också, den anses bl.a. sakna psykologiskt djup. Däremot finns mycket våld och blod, en berättelse med ett manligt fokus.
http://www.svd.se/kultur/litteratur/guillous-brobyggarna-utan-psykologiskt-djup_6447110.svd
Hårdkokt men utan någon människoskildring. Det gör att huvudpersonerna egentligen inte framträder som riktiga människor, medan de hastigt förbipasserande kvinnokropparna skildras detaljrikt. Brobygget faller sönder bakom läsaren, ja ungefär så beskrivs boken här: http://www.smp.se/noje_o_kultur/bocker/jan-guillou-brobyggarna-(2930948).gm
Spännande hela vägen genom 600 sidor i rasande tempo och en god historielektion, men utan goda personskildringar sägs här:
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/jan-guillou-brobyggarna
Jag skriver om Jan G här också:
http://inga.blogg.se/2011/september/islamreklam.html#comment
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jackie-jakubowski-jan-guillous-roman-saknar-tackning
Boken mer eller mindre sågas i SvD också, den anses bl.a. sakna psykologiskt djup. Däremot finns mycket våld och blod, en berättelse med ett manligt fokus.
http://www.svd.se/kultur/litteratur/guillous-brobyggarna-utan-psykologiskt-djup_6447110.svd
Hårdkokt men utan någon människoskildring. Det gör att huvudpersonerna egentligen inte framträder som riktiga människor, medan de hastigt förbipasserande kvinnokropparna skildras detaljrikt. Brobygget faller sönder bakom läsaren, ja ungefär så beskrivs boken här: http://www.smp.se/noje_o_kultur/bocker/jan-guillou-brobyggarna-(2930948).gm
Spännande hela vägen genom 600 sidor i rasande tempo och en god historielektion, men utan goda personskildringar sägs här:
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/jan-guillou-brobyggarna
Jag skriver om Jan G här också:
http://inga.blogg.se/2011/september/islamreklam.html#comment
Islamreklam...
... upptar en stor del av några Jan G-böcker, både i Arnserien och i Hamilton. Jag har inget emot Islam, det är normalt sett en tolerant religion, närbesläktad med kristendomen. Och precis som inom den kristna tron så är andelen extrema fanatiker få. För de flesta så finns religionen där som en etisk bakgrund i livet med utövande ceremonier endast i samband med högtider. Men det irriterar mig att hela tiden bli utsatt för ett slags budskap i en roman, åtminstone när det blir så massivt som i de här böckerna.
Sen kan jag ha svårt med attityder hos den här författaren, rätt självgod och arrogant mot människor som växt upp med / omfattar arbetarklassens traditionella livsstil. Det handlar om lite översittarfasoner, åtminstone när alkoholen gör sprickor i fasaden. ( En bedömning utifrån berättelser från vänner som haft anledning att umgås med honom i informella sammanhang.)
Jag tror ändå att jag kommer att försöka skilja på sak och person och läsa Brobyggarna, första boken i en ny romanserie om nittonhundratalet. Någon som har läst den redan?
http://www.smp.se/noje_o_kultur/bocker/jan-guillou-brobyggarna-(2930948).gm
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/jan-guillou-brobyggarna
Sen kan jag ha svårt med attityder hos den här författaren, rätt självgod och arrogant mot människor som växt upp med / omfattar arbetarklassens traditionella livsstil. Det handlar om lite översittarfasoner, åtminstone när alkoholen gör sprickor i fasaden. ( En bedömning utifrån berättelser från vänner som haft anledning att umgås med honom i informella sammanhang.)
Jag tror ändå att jag kommer att försöka skilja på sak och person och läsa Brobyggarna, första boken i en ny romanserie om nittonhundratalet. Någon som har läst den redan?
http://www.smp.se/noje_o_kultur/bocker/jan-guillou-brobyggarna-(2930948).gm
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/jan-guillou-brobyggarna
Thomas Bodström`s bok "Inifrån" ...
... har jag läst. Politik intresserar mig till innehåll men kanske mest som demokratiskt fenomen: Vilka är möjligheterna? Hur förhåller sig politiken till näringsliv och kultur och människor? Hur mycket ska politiken styra? Och kanske framför allt, hur mycket ska den låta bli att styra?
Bodström skrev boken under sin omdebatterade vistelse med familjen i USA, den tid då man ifrågasatte om han kunde stanna kvar som svensk politiker och bara vara ledig. Jag trodde att den skulle vara spännande och välskriven, det är ju faktiskt en etablerad författare av deckare som har skrivit, men den är i ärlighetens namn ganska tråkig, fast han försöker göra en "in media res" i varje kapitelbörjan typ "Jag arbetade som vikarielärare för en sexa ...", "Jag stod utanför Carolina Gynnings arbetslokal i Vasastan..." Jag får en känsla av att han mer eller mindre tvingat sig själv att skriva den här boken för att visa på något nyttigt med USA-vistelsen.
Vad handlar då boken om?
Bodström annonserar att den ska handla om "Makten, myglet och politiken". Och det gör den förstås, den handlar mycket om politik. För mig som inte är intresserad av partipolitiskt käbbel så blir långa stycken ointressanta, de som handlar om hur en viss fråga kom till beslut eller inte. Det finns en del uppräkningar av socialdemokratiska misstag, men han är förstås noga med att parallellt med dem redovisa att Allianspartierna begått ännu värre misstag. Så kontentan av de redovisningarna blir mest propagandistisk. Ointressant är också att han (givetvis!) tar chansen att ge igen mot det han kallar sina "antagonister". Tomas är ju en tävlingsmänniska och en typisk mansperson som gillar fajten i sig, både med vänner och fiender.
Så det finns kapitel som jag helt enkelt kunde ha hoppat över.
Intressant däremot tycker jag är analysen av det röd-gröna samarbetet och varför det inte funkade. Jag kan bara hålla med honom i efterhand att Mona S fick klä skott för något som egentligen inte var hennes idé och som hon mycket motvilligt hade accepterat.
Klarsyn visar Bodström också prov på när han konstaterar att socialdemokraternas naturliga väljarunderlag har minskat. På 70-talet var 50 % av yrkesarbetarna arbetare, idag är andelen endast 25 %. När han hjälper till att sätta upp det egna huset i slutet av april så konstaterar han att det är bara han av dem som jobbar med detta bygge som ska demonstrera 1:a maj. Byggjobbarna ska golfa eller bara vara lediga. Socialdemokraterna har problem med sin politiska bas när maskinerna tar över de manuella arbetena och allt fler blir småföretagare. På samma sätt har Centerpartiet problem med det faktum att det är färre bönder nu och de som finns kvar är närmast att likna vid medelstora företagare.
Tomas står ju med ett ben i fri företagsamhet genom sin styrelseplats i friskoleföretaget "Pysslingen" och ett ben i socialdemokratisk skepsis mot privata skolalternativ samt detta med att företag tjänar pengar. Här gör han också en bra analys av läget och hur man skulle kunna förbättra lagstiftningen så att det blir bättre för alla.
De två sista kapitlen i boken, de som handlar om hur Mona Sahlin kuppades ut och jakten på makten efteråt är naturligtvis intressant. De ger en vink om politikens fantastiska möjligheter för individen och samtidigt en redovisning av hur den snabbt kan bli en personlig katastrof. Den som leder ett vanligt företag har färre personer att förhålla sig till och tydligare spelregler, men en politiker är utsatt för tillfälligheternas spel på ett helt annat sätt. Det snöpliga slutet på Monas långa politiska engagemang måste kännas bittert både för henne och många anhängare inom partiet. Risken med att så definitivt kasta ut en hel falang ur en partiledning kan vara att ett antal ännu väntar på sin revansch där ute. Möjligen hade de varit lättare att styra om några fått sitta kvar nära maktens centrum och hållits i schack med trevliga uppdrag.
Sammanfattningsvis så kan jag konstatera att det var inte fel att läsa boken men jag hade kunnat hoppa över en hel del.
Bodström skrev boken under sin omdebatterade vistelse med familjen i USA, den tid då man ifrågasatte om han kunde stanna kvar som svensk politiker och bara vara ledig. Jag trodde att den skulle vara spännande och välskriven, det är ju faktiskt en etablerad författare av deckare som har skrivit, men den är i ärlighetens namn ganska tråkig, fast han försöker göra en "in media res" i varje kapitelbörjan typ "Jag arbetade som vikarielärare för en sexa ...", "Jag stod utanför Carolina Gynnings arbetslokal i Vasastan..." Jag får en känsla av att han mer eller mindre tvingat sig själv att skriva den här boken för att visa på något nyttigt med USA-vistelsen.
Vad handlar då boken om?
Bodström annonserar att den ska handla om "Makten, myglet och politiken". Och det gör den förstås, den handlar mycket om politik. För mig som inte är intresserad av partipolitiskt käbbel så blir långa stycken ointressanta, de som handlar om hur en viss fråga kom till beslut eller inte. Det finns en del uppräkningar av socialdemokratiska misstag, men han är förstås noga med att parallellt med dem redovisa att Allianspartierna begått ännu värre misstag. Så kontentan av de redovisningarna blir mest propagandistisk. Ointressant är också att han (givetvis!) tar chansen att ge igen mot det han kallar sina "antagonister". Tomas är ju en tävlingsmänniska och en typisk mansperson som gillar fajten i sig, både med vänner och fiender.
Så det finns kapitel som jag helt enkelt kunde ha hoppat över.
Intressant däremot tycker jag är analysen av det röd-gröna samarbetet och varför det inte funkade. Jag kan bara hålla med honom i efterhand att Mona S fick klä skott för något som egentligen inte var hennes idé och som hon mycket motvilligt hade accepterat.
Klarsyn visar Bodström också prov på när han konstaterar att socialdemokraternas naturliga väljarunderlag har minskat. På 70-talet var 50 % av yrkesarbetarna arbetare, idag är andelen endast 25 %. När han hjälper till att sätta upp det egna huset i slutet av april så konstaterar han att det är bara han av dem som jobbar med detta bygge som ska demonstrera 1:a maj. Byggjobbarna ska golfa eller bara vara lediga. Socialdemokraterna har problem med sin politiska bas när maskinerna tar över de manuella arbetena och allt fler blir småföretagare. På samma sätt har Centerpartiet problem med det faktum att det är färre bönder nu och de som finns kvar är närmast att likna vid medelstora företagare.
Tomas står ju med ett ben i fri företagsamhet genom sin styrelseplats i friskoleföretaget "Pysslingen" och ett ben i socialdemokratisk skepsis mot privata skolalternativ samt detta med att företag tjänar pengar. Här gör han också en bra analys av läget och hur man skulle kunna förbättra lagstiftningen så att det blir bättre för alla.
De två sista kapitlen i boken, de som handlar om hur Mona Sahlin kuppades ut och jakten på makten efteråt är naturligtvis intressant. De ger en vink om politikens fantastiska möjligheter för individen och samtidigt en redovisning av hur den snabbt kan bli en personlig katastrof. Den som leder ett vanligt företag har färre personer att förhålla sig till och tydligare spelregler, men en politiker är utsatt för tillfälligheternas spel på ett helt annat sätt. Det snöpliga slutet på Monas långa politiska engagemang måste kännas bittert både för henne och många anhängare inom partiet. Risken med att så definitivt kasta ut en hel falang ur en partiledning kan vara att ett antal ännu väntar på sin revansch där ute. Möjligen hade de varit lättare att styra om några fått sitta kvar nära maktens centrum och hållits i schack med trevliga uppdrag.
Sammanfattningsvis så kan jag konstatera att det var inte fel att läsa boken men jag hade kunnat hoppa över en hel del.
"Om Jesus" av Gardell o självbiografi av Bingo Rimér
Det är naturligtvis helt ologiskt att skriva om de två böckerna samtidigt;
"Om Jesus" av Jonas Gardell
och
"En flickfotografs bekännelser" av Bingo Rimér med hjälp av Hugo Renberg.
Men jag har råkat parallell-läsa dem i sommar, lite av och till; Bingo när jag varit okoncentrerad och Gardell när jag har haft lästid och kunnat försjunka i texten, läsa om och fundera.
För så är det ju, det är helt olika böcker men jag upptäckte att det ändå finns något gemensamt; behovet att odla kändisskap. Bingo har varit i behov av att odla kändisskapet för att bli framgångsrik som flickfotograf. Jonas Gardell har åtminstone tidigare i livet haft behov av att bli känd som författare och showare för att kunna utöva sitt yrke som språk - och dramamästare och inte minst Jesus har haft ett behov av att bli känd = få sin lära spridd över världen genom skrifter och muntlig tradition. Allas kändisskap har fått näring av böcker, bilder och muntligt berättande. Men därmed tar väl parallerna slut. Dock respekterar jag behovet av kändisskap i sig, det är legitimt att leva av det, leva i det.
Sen kan man väl ta fram att vara bespottad och föraktad av omgivningen som en annan gemensam länk mellan båda böckerna och det gäller både författare och huvudpersoner.
Boken om Bingo läste jag av ett enda skäl; jag är nyfiken på de världar mina barn lever i och jag försöker begripa dem. För de är så långt från Sillerud, geografiskt och på annat sätt. Äldste sonen jobbade en period tillsammans med Bingo när de båda nyligen kommit in i mediabranschen och till huvudstaden. Jag var den oroliga hönsmamman som ringde till sonen nästan varje dag på jobbet för att höra efter på rösten och tonfallet att allt var bra. Inte så sällan var det Bingo som svarade i telefonen och gav den vidare.
Den värld Bingo bitvis beskriver i boken var alltså också sonens värld. Men boken är mest en beskrivning av några kändisars liv bakom rubrikerna och en hel del visste jag redan av det han avslöjar och jag vet nog egentligen en del till, men jag skulle inte vilja ta några billiga poänger genom att skriva om det här. Bokens beskrivningar av faktiska händelser är ointressant ur min synvinkel. Däremot kan det vara spännande att sätta sig in i tänket, hur någon kan utvecklas till att bli Bingo, formas av miljön till att stanna kvar i värderingar som de flesta lämnar i slutet på tonåren, med totalfixering vid sex, utseende och kändisfaktor. Sen kan jag känna respekt för att detta med att odla kändisskap i sig är en konst som inte alla behärskar. Bingo behärskar den. Han göder myten om sig själv framgångsrikt ser det ut som även om han inte är så bra på att ekonomiskt förvalta den enligt egen utsago.
"Boken om Jesus" av Jonas Gardell är skriven på Gardells bitvis vackra språk och mycket läsvärd. Han gör som han tidigare gjort med gamla testamentet; lyfter fram nyckelhändelser, analyserar Bibelns olika versioner, jämför med det som vi vet historiskt om den tiden och lägger på sina egna upplevelser av berättelsen. Och det är i sista momentet, när han ser händelserna genom egna ögon som både han och hans språk lever. Och då är det sååå bra skrivet. Jag hade ambitionen att göra citat och för att komma ihåg särskilt bra formuleringar så satte jag hundöron. Men det blev så många att hela boken nu är full av hundöron. ¨Jag återkommer nog till dem senare i ett nytt inlägg.
Jonas växte upp med tron genom sin mamma. Det var hon som präntade i honom:
- Du är aldrig ensam, vad som än händer är han med Dig.
Ja, ungefär så i alla fall. Och den medvandraren behövde Jonas i sitt liv, det kan man förstå när man läser hans egna berättelser om uppväxten.
Jag tycker om att läsa boken "Om Jesus". Den handlar om en tro som liknar min egen; inte bokstavstro, men tron på Gud som godheten i den här världen, som en ständig möjlighet, ständigt närvarande även om vi människor måste anstränga oss för att se den, komma ihåg att leta efter den och försöka träna oss att känna igen den. Och förlåta sig själv och andra om vi inte lyckas alltid trots goda föresatser. Försoning är nog ett nyckelord.
Fürstenwalde an der Spree!
Nu har vi gjort en boklig promenad genom idylliska Fürstenwalde vid Spree! Tackar!
Drilla fram vinnarbarn ...
... kan man göra, men priset är högt. Allt handlar om tid egentligen. Om ett barn ska tränas till perfektionism i något avseende, typ pianospelning, tennis, skolkunskaper, så kräver det en 100 %-ig insats. Det blir inte tid till något annat, typ att bara umgås, slappa, njuta av sällskap, välja, spela dataspel, kolla på teve, fundera fritt, osv.
Detta ställs på sin spets i en bok där en mamma beskriver hur hon fostrar sina barn till vinnare på ett "asiatiskt sätt". Och de blir verkligen tidigt i världsklass. Jag får ju ont i magen när jag läser hur hon gör förstås och hur hon hela tiden genomdriver sin vilja genom att skrika åt barnen och kränka dem, exempelvis genom att underkänna det födelsedagskort hon fått av ett av sina barn med kommentaren att han / hon inte gjort sitt bästa och hon vill ha ett nytt bättre. Den här kvinnan är ju hemsk.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/nina-bjork-sa-drillas-ett-vinnarbarn
Men om man kan se förbi hennes vidriga metoder så tror jag kanske att det kan vara givande att fundera på en individnivå över om det går att ställa krav på barn, parallellt med att de ibland får välja själva. Jag menar krav som inte är förhandlingsbara. Och i så fall vilken typ av krav kan man ställa på dem. Kan det vara tillåtet med gränsdragningar genom att dra in privilegier när barn överträder regler som man satt upp tillsammans och när de struntar i krav som är rimliga. Den typen av fostran kan faktiskt göras genom resonerande, utan att man skriker sig hes och skäller och kränker barn.
Man kan också fundera på en samhällsnivå, över det faktum att forskning, utveckling och kompetens numera frodas i de asiatiska länderna. Västvärlden är redan ohjälpligt på efterkälken. Men vi i väst är fortfarande bäst på demokrati, att människor växer upp med att fixa processen att bestämma tillsammans. Kanske vinner vi på det i alla fall i det långa loppet.
Boken är intressant ur flera perspektiv, alltså inte bara läsning att förfasa sig över, vilket den också fungerar som uppenbarligen. Jag har inte läst boken, bara läst om den.
Detta ställs på sin spets i en bok där en mamma beskriver hur hon fostrar sina barn till vinnare på ett "asiatiskt sätt". Och de blir verkligen tidigt i världsklass. Jag får ju ont i magen när jag läser hur hon gör förstås och hur hon hela tiden genomdriver sin vilja genom att skrika åt barnen och kränka dem, exempelvis genom att underkänna det födelsedagskort hon fått av ett av sina barn med kommentaren att han / hon inte gjort sitt bästa och hon vill ha ett nytt bättre. Den här kvinnan är ju hemsk.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/nina-bjork-sa-drillas-ett-vinnarbarn
Men om man kan se förbi hennes vidriga metoder så tror jag kanske att det kan vara givande att fundera på en individnivå över om det går att ställa krav på barn, parallellt med att de ibland får välja själva. Jag menar krav som inte är förhandlingsbara. Och i så fall vilken typ av krav kan man ställa på dem. Kan det vara tillåtet med gränsdragningar genom att dra in privilegier när barn överträder regler som man satt upp tillsammans och när de struntar i krav som är rimliga. Den typen av fostran kan faktiskt göras genom resonerande, utan att man skriker sig hes och skäller och kränker barn.
Man kan också fundera på en samhällsnivå, över det faktum att forskning, utveckling och kompetens numera frodas i de asiatiska länderna. Västvärlden är redan ohjälpligt på efterkälken. Men vi i väst är fortfarande bäst på demokrati, att människor växer upp med att fixa processen att bestämma tillsammans. Kanske vinner vi på det i alla fall i det långa loppet.
Boken är intressant ur flera perspektiv, alltså inte bara läsning att förfasa sig över, vilket den också fungerar som uppenbarligen. Jag har inte läst boken, bara läst om den.
"En mot hundra" ...
... av Jay Dobyns är boken om hans infiltration i Hells Angels. Den beskrivs på baksidan som "ruskig och spännande läsning" - en unik undercoverroman. Jag lovar den är lika spännande som en statlig utredning, den saknar nerv och engagemang. (Ruskiga kan däremot statliga utredningar vara, så den jämförelsen ska jag akta mig för ;-))
Jag får genom hela läsningen av boken en känsla av att Jay D. känt sig mer eller mindre tvingad att plita ihop den. Boken innehåller en mekansk upprabbling av en massa namn, krogar, platser, barhäng osv. Sen dessemellan landar han i hemmet och har dåligt samvete för barn och hustru som han inte hinner ägna sig åt - missar deras matcher och avslutningar och födelsedagar!. Urpuckat perspektiv med tanke på att han brinner för att lämna dem och infiltrera i HA! Det är ju liksom självvalt!
Men boken är en yttre beskrivning utan känsla och djup. Läs den inte, den är trist! Och författaren har en människosyn som jag inte ger ett vitten för. Hans sätt att kallsinnigt välja bort familjen under en lång tid är ruskigare än själva HA-infiltrationen! Från HA förväntar man sig ingen empati och normalt föräldraansvarstagande, men det gör man av en polis. En person som är anställd för att upprätthålla lag och ordning måste, enligt mitt förmenande, ha sitt känsloliv någorlunda i ordning och vara en socialt väl fungerande person. Det är minimikrav. Och det gäller inte för Jay D.
Jag får genom hela läsningen av boken en känsla av att Jay D. känt sig mer eller mindre tvingad att plita ihop den. Boken innehåller en mekansk upprabbling av en massa namn, krogar, platser, barhäng osv. Sen dessemellan landar han i hemmet och har dåligt samvete för barn och hustru som han inte hinner ägna sig åt - missar deras matcher och avslutningar och födelsedagar!. Urpuckat perspektiv med tanke på att han brinner för att lämna dem och infiltrera i HA! Det är ju liksom självvalt!
Men boken är en yttre beskrivning utan känsla och djup. Läs den inte, den är trist! Och författaren har en människosyn som jag inte ger ett vitten för. Hans sätt att kallsinnigt välja bort familjen under en lång tid är ruskigare än själva HA-infiltrationen! Från HA förväntar man sig ingen empati och normalt föräldraansvarstagande, men det gör man av en polis. En person som är anställd för att upprätthålla lag och ordning måste, enligt mitt förmenande, ha sitt känsloliv någorlunda i ordning och vara en socialt väl fungerande person. Det är minimikrav. Och det gäller inte för Jay D.
Kungen och Haijbyaffären
Nu har jag läst den, boken om Haijbyaffären. Den handlar om en kungaskandal några generationer tillbaka och det är onekligen lite extra intressant att läsa den just nu när vi är upptagna med eventuell kungaskandal igen.
Jag minns ju pratet om Haijby när jag var liten och det mest spännande då var ju att det fanns delar av det hela som en god förälder absolut mörklade för sina barn.
Om Haijbyaffären har skrivits och stötts och blötts många hyllmetrar under åren, men nu har juristerna Lena Ebervall - Per E Samuelson granskat den under ett par års tid ´genom att kolla igenom dokument samt personliga berättelser i sammanhanget och man har funnit en hel del nytt som är värt att läsa. Boken kom ut 2008 på Piratförlaget och nu på Pocketförlaget.
Författarna har valt att skriva om Haijby i romanform. Det är alltså faktagrund men med en berättelseram som naturligtvis är fiction. Boken är synnerligen välskriven och lättläst, man sliter sig motvilligt från läsningen av de dryga 400 sidorna.
Det som slår mig medan jag läser boken är hur härdig monarkin är mot skandaler. Det vi upplever nu med en kung som kanske eventuellt vid något tillfälle har besökt en stripteaseinrättning utgör ju en västanfläkt sett i historiskt och internationellt perspektiv.
I Gustav V hade Sverige att göra med en kung som var kriminell, inte bara enstaka tillfällen, utan hela tiden! Han var aktivt homosexuell vilket var klart olagligt och straffbart då. På ålderns höst (ända upp i 80- 90-årsåldern till omgivningens häpnad!) var han dessutom sexuellt aktiv på ett för omgivningen påträngande sätt, kanske beroende på åldersförvirring: Han kunde alltså i en paus på älgjakten plötsligt öppna gylfen på den chockade unge mannen bredvid sig och plocka ut snoppen! Tidgare hade han fiskat upp majblommeförsäljande unga män (Kurt Johansson- Haijby) för att inleda längre tids sexuell relation där umgänget försiggick på slottet. Han tafsade på sin chaufför så att bilen med flera passagerare gick av vägen och platsen döptes därefter till Kungens kurva. Hans chaufför fick extra lönepåslag för att han ibland måste stå ut med liknande tilltag från kungen. Fantasisummor betalades ut av kungens personliga medel, men också från hovstaten till Kurt Haijby för att försäkra sig om dennes diskretion, även om det är svårt att finna dokument som stödjer direkt utpressning. I bokföringen hette det "till nådigt känt ändamål"
I sin iver att försöka hindra Haijby från att avslöja kungen så begicks flera kriminella handlingar från omgivningen runt kungahuset. Man såg till att spärra in den mentalt (någorlunda!) friske Haijby på Beckomberga mentalsjukhus för att hans eventuella utsagor skulle ifrågasättas. Haijby tvingades flytta till det då nazistiska Tyskland och man arrangerade så att han hamnade i tyskt fängelse och det gjordes också försök från svensk sida att få honom inspärrad i koncentrationsläger. Dessutom blev de rättsliga ingripandena mot honom riggade så att han omöjligen kunde försvara sig; kort förberedelsetid och hemligstämpling av utredningar som åtal byggde på. Den då unge Henning Sjöström var en av hans många försvare.
Nu var inte Haijby något helgon heller. Hans väg kantades av fantasifulla kostsamma projekt och han framstår i boken som en genuin rättshaverist med manodepressiva drag. Det enda helgonet i boken är nog hans fru Anna Haijby som jobbar och sliter och hela tiden ställer upp för den man hon skiljt sig från men uppebarligen älskar djupt och innerligt hela livet. Trots att han ständigt sviker och överger henne så räddar hon honom ur trångmål gång på gång, försvarar honom och lirkar med honom.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att förnekande och mörkläggandet var mer förödande rent moraliskt än själva handlingarna när man nu i efterhand kan granska allt. Det svenska folket tog dock under hela tiden som avslöjandena pågick, det hela med upphöjt lugn och folkhumorn fick bränsle. Här finns på flera sätt paralleller till det som händer idag. Inte särskilt många hade väl orkat delta i ett vältande av monarkin om det hade stannat vid enstaka kungliga strip-besök eller någon otrohet under ett långt äktenskap. Men det kriminella inslaget, utpressningsituationen som sådan, eventuella offentliga lögner blir mer graverande och kan rubba förtroendet för monarkin.
"The Dirt" om Mötley Crüe ...
... sammanställd av Neil Strauss. Det är storyn om just lorten som finns runt och kanske delvis är förutsättningen för ett rockband av den här kalibern. Deras image handlade ju till rätt stor del om att omhulda bilden av det destruktiva. Detta förstörande vände bandmedlemmarna både mot sig själva som personer, mot varandra som grupp och mot sin närmaste omgivning så som familj, släkt och vänner. Kittet som ändå höll ihop dem under ett par decenniers musiktillverkning var nog deras genialitet och hängivenhet mot det som var deras speciella musikstil.
Jag har läst boken av nyfikenhet på människan, samma nyfikenhet som gör mig intresserad av vad som kan döja sig bakom en bloggidentitet. (Inga andra jämförelser dock efter vad jag har förstått ;-)Vad har format just den här individen till att bli det jag kan se av den, för det synliga är ju alltid en fasad? Det handlar alltså inte alls om nostalgi, så som med en del andra biografier av kändisar, för jag har inget förhållande till M C. De var kända på 80-talet och då syssslade jag enbart med att vara mamma parallellt med ambitiöst yrkesarbete. Jag kan inget om deras musik eller deras liv egentligen och jag tror inte ens att någon av barnen hade dem som idoler. Det var nog mer Kizz och Guns N` Roses och sånt.
Det blir onekligen lite märkligt att läsa den här boken direkt efter "Sirila gentlemän sökes", boken som doftar pelargoner och kokkaffe. I "The Dirt" finns vare sig blomdoft eller kokkaffe. Det är boken om just smuts och om det alls doftar i den så är det av hasch, sprit, narkotika, kvinnor, spyor och blod. För bandmedlemmarnas liv överträffar nog till och med den egna extrema imagen. De satt verkligen i fängelse för diverse brott, ett par av dem slogs verkligen på riktigt med vänner och fruar, någon överdoserade nästan till döds flera gånger. Jag har förstås lånat boken av Kathrine och jag håller med henne om att det bitvis blir för mycket. Om man vill kan man rationalisera bort bitar i mitten av den här tegelstenstjocka boken på bortåt 600 sidor för att läsa enbart början och slutet, dvs hur de växte upp och blev kända och sedan hur de tog tag i sina liv och rättade upp det efter karriären.
Boken får en extra dimension genom att de olika bandmedlemmarna för historien framåt i varsina kapitel, det blir en slags flerdimensionell bild av händelseförloppet. De skildrar samma sak lite olika, precis som livet uppfattas olika av oss alla. Jag läste först en och ens berättelse rakt igenom, men gick sedan tillbaka och läste om del avsnitt där jag behövde få mer sammanhang. Det funkade för mig men man kan ju läsa den rakt igenom också.
Boken skrevs 2001, översattes till svenska 2006 och kom som pocket 2008 tror jag. Översättningen av Niclas Nilsson är inte den sämsta jag har läst men inte den bästa heller. Det finns en del grodor som till och med jag upptäcker trots att jag inte är världsbäst på ungdomlig amerikansk-engelska.
Håller med äldste sonen; biografier är läsvärda och intressanta.
Jag har läst boken av nyfikenhet på människan, samma nyfikenhet som gör mig intresserad av vad som kan döja sig bakom en bloggidentitet. (Inga andra jämförelser dock efter vad jag har förstått ;-)Vad har format just den här individen till att bli det jag kan se av den, för det synliga är ju alltid en fasad? Det handlar alltså inte alls om nostalgi, så som med en del andra biografier av kändisar, för jag har inget förhållande till M C. De var kända på 80-talet och då syssslade jag enbart med att vara mamma parallellt med ambitiöst yrkesarbete. Jag kan inget om deras musik eller deras liv egentligen och jag tror inte ens att någon av barnen hade dem som idoler. Det var nog mer Kizz och Guns N` Roses och sånt.
Det blir onekligen lite märkligt att läsa den här boken direkt efter "Sirila gentlemän sökes", boken som doftar pelargoner och kokkaffe. I "The Dirt" finns vare sig blomdoft eller kokkaffe. Det är boken om just smuts och om det alls doftar i den så är det av hasch, sprit, narkotika, kvinnor, spyor och blod. För bandmedlemmarnas liv överträffar nog till och med den egna extrema imagen. De satt verkligen i fängelse för diverse brott, ett par av dem slogs verkligen på riktigt med vänner och fruar, någon överdoserade nästan till döds flera gånger. Jag har förstås lånat boken av Kathrine och jag håller med henne om att det bitvis blir för mycket. Om man vill kan man rationalisera bort bitar i mitten av den här tegelstenstjocka boken på bortåt 600 sidor för att läsa enbart början och slutet, dvs hur de växte upp och blev kända och sedan hur de tog tag i sina liv och rättade upp det efter karriären.
Boken får en extra dimension genom att de olika bandmedlemmarna för historien framåt i varsina kapitel, det blir en slags flerdimensionell bild av händelseförloppet. De skildrar samma sak lite olika, precis som livet uppfattas olika av oss alla. Jag läste först en och ens berättelse rakt igenom, men gick sedan tillbaka och läste om del avsnitt där jag behövde få mer sammanhang. Det funkade för mig men man kan ju läsa den rakt igenom också.
Boken skrevs 2001, översattes till svenska 2006 och kom som pocket 2008 tror jag. Översättningen av Niclas Nilsson är inte den sämsta jag har läst men inte den bästa heller. Det finns en del grodor som till och med jag upptäcker trots att jag inte är världsbäst på ungdomlig amerikansk-engelska.
Håller med äldste sonen; biografier är läsvärda och intressanta.
"Sirila gentlemän sökes"
av Karin Brunk Holmqvist har jag nu läst färdigt. Det hon som författare till "Potensgivarna" också. Den har jag skrivit om förut. Det är samma stuk på båda böckerna; det handlar om äldre damers liv och leverne. Man kan känna en doft av gammaldags kokkaffe över boksidorna, miljön kryllar av små prydnadssaker prydliga och väldammade. Huvudpersonerna lyssnar på radion och följer noga med tv-programmen.
Samtidigt vågar de göra sånt som inte hör deras generation till. Jag som nu närmar mig ålderdomen och "hålls" med den gillar förstås de här böckerna. Kan inte låta bli att undra om jag kommer att byta dubbel espresso mot lankigt kokkaffe på ålderns höst. Men det tror jag inte, lika lite som jag kom att uppträda i kappa och rejäl handväska på armen i medelåldern (Det trodde jag på fullt alllvar var en klädkod som med automatik skulle infinna så småningom. Så tänkte jag då när jag var 20 år och kroniskt jeansklädd. Jeansen har dock hängt med till nu och någon brun handväska över armen blev det inte heller.)
Personerna som beskrivs i boken blir ibland övertydliga, nästan snudd på karikatyrartade och det kan reta mig lite. De tappar därmed sin trovärdighet, men boken är enkel i sin handling, smårolig och läsvärd när man behöver något lätt-tuggat.
Samtidigt vågar de göra sånt som inte hör deras generation till. Jag som nu närmar mig ålderdomen och "hålls" med den gillar förstås de här böckerna. Kan inte låta bli att undra om jag kommer att byta dubbel espresso mot lankigt kokkaffe på ålderns höst. Men det tror jag inte, lika lite som jag kom att uppträda i kappa och rejäl handväska på armen i medelåldern (Det trodde jag på fullt alllvar var en klädkod som med automatik skulle infinna så småningom. Så tänkte jag då när jag var 20 år och kroniskt jeansklädd. Jeansen har dock hängt med till nu och någon brun handväska över armen blev det inte heller.)
Personerna som beskrivs i boken blir ibland övertydliga, nästan snudd på karikatyrartade och det kan reta mig lite. De tappar därmed sin trovärdighet, men boken är enkel i sin handling, smårolig och läsvärd när man behöver något lätt-tuggat.
Betraktare eller brukare av naturen?
Vi kommer ständigt tillbaka dit, antingen det handlar om rovdjursfrågorna eller barnböcker: Ses naturen från ett betraktarperspektiv eller ett brukarperspektiv?. Den som mest betraktar den vackra naturen på avstånd är mindre därmed berörd av landets stora rovdjur och har lättare att vurma för dem än den som ska bo i och jobba i naturen, ha sin fritid i naturen tillsammans med hund eller häst. Föräldrar vistas allt mindre i naturen med sina barn men köper gärna böcker om naturen. Allt större andel av befolkningen är betraktare av naturen istället för brukare av naturen. När man inte vistas med sina barn i naturen så kompenserar man det genom att köpa naturböcker till barnen.
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/foraldrar-vurmar-for-grona-bocker
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/foraldrar-vurmar-for-grona-bocker
Son till Kerstin Thorvall ...
... Hans Falk, har skrivit en bok om hur det var att växa upp med en neurotisk mamma, en mamma som hela familjen uppenbarligen fick vara mamma åt, eftersom hon hade enorma problem med sitt eget liv och framför allt leverne.
Jag tror att jag ska läsa den så småningom. Jag har ju läst en del böcker av Kerstin. De är rätt självutlämnande, hon gör inga försök att skönmåla sig själv men det kan vara intressant att läsa den andra sidan av saken. Det finns på ett personligt plan en djup tragik i hennes livsöde, hon förödde sina barn och sin familj genom att låta sig kastas hit och dit av häftiga känslor typ förälskelser. Hon drar i någon bok parallellen mellan sig själv och en "löpsk katta".
Hennes klarsynta beskrivningar av ett liv utelämnat åt ständiga känslosvall ger insikt i konsekvenserna av att ständigt ge efter för magkänsla och göra den legitim som livsledare. När man läser hennes böcker så blir det tydligt att i livsavgörande frågor så kan den annars ofta hyllade omedelbara magkänslan vara förödande och borde, om inte ersättas så i alla fall, kombineras med klokskap, analys och långsam eftertanke.
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/hans-falk-uppvaxt
Uppdaterat efter kommentar, Kerstins avskedsbrev lämnades oöppnat:
http://www.svd.se/kultur/avslut-kerstin-thorvalls-sista-onskan_6164859.svd
Jag tror att jag ska läsa den så småningom. Jag har ju läst en del böcker av Kerstin. De är rätt självutlämnande, hon gör inga försök att skönmåla sig själv men det kan vara intressant att läsa den andra sidan av saken. Det finns på ett personligt plan en djup tragik i hennes livsöde, hon förödde sina barn och sin familj genom att låta sig kastas hit och dit av häftiga känslor typ förälskelser. Hon drar i någon bok parallellen mellan sig själv och en "löpsk katta".
Hennes klarsynta beskrivningar av ett liv utelämnat åt ständiga känslosvall ger insikt i konsekvenserna av att ständigt ge efter för magkänsla och göra den legitim som livsledare. När man läser hennes böcker så blir det tydligt att i livsavgörande frågor så kan den annars ofta hyllade omedelbara magkänslan vara förödande och borde, om inte ersättas så i alla fall, kombineras med klokskap, analys och långsam eftertanke.
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/hans-falk-uppvaxt
Uppdaterat efter kommentar, Kerstins avskedsbrev lämnades oöppnat:
http://www.svd.se/kultur/avslut-kerstin-thorvalls-sista-onskan_6164859.svd
"Efter floden" av Jersild.
Nu har jag läst den, "Efter floden" av P.C. Jersild, science fictionromanen om livet på jorden efter den stora katastrofen.
Jersild beskriver hur människor som förlorat allt hopp om en meningsfull framtid återgår till primitiva sociala system med värderingar som närmar sig flockdjurs.
De som är främlingar eller inte passar in i gruppen förskjuts och förgörs utan pardon. Straffen för enkla förseelser är grymma och sadistiska. Dödandet blir vardagsmat och en av flera strategier för att överleva. Kvinnor och män lever i könssegregerade grupper, inte i par för det ställer till för mycket elände. Många grupper består av endast män eftersom de med sin fysiska styrka har överlevt i större antal. Det innebär att homosexualitet blir norm. Unga människor finns inte längre och inga barn heller eftersom inga barn kan födas normala efter det som hänt. Människorna är medelålders eller gamla. Osv, osv. Det hela är ytligt sett en dramatisk berättelse om en man som försöker överleva i förnedrande situationer. Spänningsfaktorn är hög och boken är svår att lägga ifrån sig.
Boken är inte endast en roman som speglar Jersilds skepsis till kärnkraften, den fick sina första planering i kärnkraftsdebattens tid i mitten av 70-talet och publicerades 1982. Den är också en studie i mänskligt beteende under extrema omständigheter. Jersild låter i sin bok den plågade mänskligheten överleva avskalad sin moderna civiliserade polityr och återgå till mer djurliknande, instinktiva beteenden där den dagliga överlevnaden blir det primära. Och man kan på ett sätt säga att han undersöker hur vi egentligen fungerar utan den fostran till kulturvarelser som vi alla bestås med under hela vårt liv. Det är en intressant botten i den här boken och den följer med naturligt hela vägen genom läsningen.
En annan intressant botten som glimtar till ibland för mig men som jag inte förmår att hålla kvar hela tiden i läsningen, för det blir för mycket på en gång, är att den också skulle kunna vara en berättelse om den mentala processsen hos en enskild individ efter det stora psykiska sammanbrottet. Alltså en beskrivning av det primitiva tillstånd som en totalt psykiskt tillintetgjord människa kan befinna sig i, med den egna döden hela tiden närvarande som en slags destruktiv drivkraft.
Det är alltså en bok som jag borde läsa om för att utforska nya bottnar.
Typiskt goda författare att leverera böcker som manar till omläsning för nya upptäckter.
Tack Karin för lånet och tipset!
Jersild beskriver hur människor som förlorat allt hopp om en meningsfull framtid återgår till primitiva sociala system med värderingar som närmar sig flockdjurs.
De som är främlingar eller inte passar in i gruppen förskjuts och förgörs utan pardon. Straffen för enkla förseelser är grymma och sadistiska. Dödandet blir vardagsmat och en av flera strategier för att överleva. Kvinnor och män lever i könssegregerade grupper, inte i par för det ställer till för mycket elände. Många grupper består av endast män eftersom de med sin fysiska styrka har överlevt i större antal. Det innebär att homosexualitet blir norm. Unga människor finns inte längre och inga barn heller eftersom inga barn kan födas normala efter det som hänt. Människorna är medelålders eller gamla. Osv, osv. Det hela är ytligt sett en dramatisk berättelse om en man som försöker överleva i förnedrande situationer. Spänningsfaktorn är hög och boken är svår att lägga ifrån sig.
Boken är inte endast en roman som speglar Jersilds skepsis till kärnkraften, den fick sina första planering i kärnkraftsdebattens tid i mitten av 70-talet och publicerades 1982. Den är också en studie i mänskligt beteende under extrema omständigheter. Jersild låter i sin bok den plågade mänskligheten överleva avskalad sin moderna civiliserade polityr och återgå till mer djurliknande, instinktiva beteenden där den dagliga överlevnaden blir det primära. Och man kan på ett sätt säga att han undersöker hur vi egentligen fungerar utan den fostran till kulturvarelser som vi alla bestås med under hela vårt liv. Det är en intressant botten i den här boken och den följer med naturligt hela vägen genom läsningen.
En annan intressant botten som glimtar till ibland för mig men som jag inte förmår att hålla kvar hela tiden i läsningen, för det blir för mycket på en gång, är att den också skulle kunna vara en berättelse om den mentala processsen hos en enskild individ efter det stora psykiska sammanbrottet. Alltså en beskrivning av det primitiva tillstånd som en totalt psykiskt tillintetgjord människa kan befinna sig i, med den egna döden hela tiden närvarande som en slags destruktiv drivkraft.
Det är alltså en bok som jag borde läsa om för att utforska nya bottnar.
Typiskt goda författare att leverera böcker som manar till omläsning för nya upptäckter.
Tack Karin för lånet och tipset!
"Efter floden" ...
... av PC Jersild har jag börjat läsa. Den har länge legat överst i högen av böcker som väntat på sin tur, men det har inte funnits läsutrymme förut. Boken är så här långt, efter några sidor, en fascinerande hemsking, en science fiction om livet efter den stora katastrofen. Den är som allt Jersild skrivit ett gott litterärt hantverk med en spänningssfär som gör det svårt att lägga den ifrån sig.
Gösta Ekman - biografi.
Nu har jag äntligen läst färdigt den, Klas Gustafsons biografi om Gösta Ekman: "Farbrorn som inte vill và stor".
Boken har legat bredvid sängen sedan i slutet av november och jag har läst lite av och till. Varför har det tagit så lång tid?
Det finns flera skäl förstås:
-Boken är ovanligt tjock, bortåt 400 sidor.
-Den är gjord i ett bildvänligt format, dvs nästan så stor som ett A4 vilket gör att de många fotografierna kommer till sin rätt, men det betyder långa raderna och de är inte läsvänliga. Antagligen måste ögonen göra mer än två fixeringar per rad för att kunna avläsa och det blir mer långsam läsning än annars. Normalt har jag som är snabbläsare bara en till två fixpunkter per rad.
- Den är lite trist skriven, författaren använder inga cliffhangers eller andra dramatiserande tjuvknep, sånt som gör att man inte vill lägga ifrån sig en bok.
Innehållet i boken är ett slags skelett med allt, säger precis allt, i Göstas yrkesliv. Här fínns beskrivet varenda produktion med förberedelser, kringpersonbeskrivningar, genomförande och eftermäle. På så sätt är det ett gediget verk och mycket intressant. För Gösta är inte bara en skådespelare, film- och teatermänniska, utan hans liv är också en bit av svenskt kulturliv under flera decennier. När man läser om hans släktingar och hans vänner så förstår man hur liten kärnan av skådespelare - författare - dramatiker - regissörer - producenter är. Och ibland är det slumpen som avgör vem som ska göra vad i en produktion. Eftersom Gösta har ett långt yrkesliv bakom sig så finns intressanta porträtt från en äldre generation, exempelvis Ingmar Bergman, Victor Sjöström, Edvin Adolfsson och Mauritz Stiller.
Skelettet av yrkesliv är lite här och där kompletterat med korta avsnitt om hans privatliv. Särskilt hans uppväxt finns beskriven och hans ångestfyllda ungdomstid, dominerad av det sköra förhållandet till de berömda föräldrarna och farföräldrarna. Men i resten av boken så blir det väldigt få glimtar av Gösta i vardagen. Förhållandet till kvinnorna i hans liv Fatima, Pia och Marie-Louise, samt till de tre barnen förblir ganska anonymt, mer av pliktskyldig avrapportering. Det saknas på så sätt "kött och blod" i biografin, den blir mycket fyrkantig uppräkning av det professionella, för lite av det som kunnat ge en "hel" bild av Gösta som människa. Man blir ju så vansinnigt nyfiken på vem han egentligen är när man läser boken, för han är ju just udda, men boken snuddar inte ens vid svaret på den frågan.
Mängden av positiva superlativer över Gösta och hans yrkesmässiga prestationer kan bitvis upplevas som påfrestande. Ok, han har säkert gjort det mesta fantastiskt bra, men det blir lite mäktigt med ständigt återkommande beröm som är helt översvallande. Om Gösta istället hade valt att skriva en självbiografi tror jag att han hade beskrivit sig själv med mer kritisk självdistans och humor. Lite kan man ana att Klas Gustafson, specialisten på biografier, bäddar för kommande böcker om kändisar, genom att göra en genomgående positiv berättelse om sin huvudperson.
Sammantaget absolut en bok värd att läsa för beskrivningen av Göstas yrkesliv och inblickarna i svenskt kulturliv under flera decennier, ett gediget hantverk i sin genre. Men ingen höjdarbok rent litterärt och som sagt den saknar lite av det "kött och blod" som kunde ha gett läsaren en mer hel bild av människan Gösta Ekman.
"Vägen" ...
... är den torftiga och lite menlösa titeln på en bok som är varken det ena eller det andra. Om man nu kan säga att en bok ställer en fråga så handlar Cormac McCarthys "Vägen" om frågan hur ondskefull människan kan bli och om hur viktig godhet är både för den enskilda människan och för mänsklighetens överlevnad i stort.
Det blir i boken tydligt att det är godheten som för människor samman i ett givande och tagande, godheten är kittet i gemenskaper, stora och små. Det är hoppet om att möta de goda människorna som bär genom katastrofer, världsliga och personliga, och som gör att ondskan kan hanteras. Utan tron på godhet slocknar hoppet och drivkraften att leva vidare. Sen kan man kalla godheten för Gud eller bara godhet, det spelar nog inte så stor roll. Och ondskan för djävulen eller bara ondska. För mig är det bara en lek med ord som inte är viktig.
Det är inte juste att berätta för mycket om en bok om någon nu till äventyrs inte har läst den än och har tänkt göra det, men berättelsen i boken handlar om livet efter den stora katastrofen, den som utplånat allt i stort sett. Människor driver omkring och försöker desperat att hitta skydd och mat. Huvudpersonerna är en pappa och hans lille son som befinner sig på en vandring mot något bättre. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att om nu pappan är den som bär ansvaret för att skaffa mat och skydd, så bär pojken ansvaret för att godheten finns med hela vägen.
Först tänkte jag skriva att den ska nog inte läsas av nedstämda människor, men jag ändrar mig. Den kanske just ska läsas av nedstämda människor, eftersom den hela tiden beskriver hoppet som så mäktigt, det som till slut segrar. Rent litterärt är den absolut suverän, med märkliga korthuggna dialoger, så som de blir med barn. De ger en suggestiv stämning som mer än långa beskrivningar speglar huvudpersonernas inre värld och tankar. Utelämnandet av en hel del, är också en effektiv spänningshöjare, det lämnar utrymme för fantasin.
Så funkar en bra bok, ungefär som en paus i en god föreläsning, tid för tankarna att flyga runt några varv.
Sen kan man tydligen se den här som film också. Kathrine, som jag lånat boken av, berättar att den ska vara sevärd, framför allt pga samspelet mellan pappan och pojken. Temat i boken har givetvis paralleller med filmer som "Sagan om ringen" som också spelar på samma tema, även den utspelar sig i en värld som är främmande för oss.
Jag kommer att få mer lästid framöver lovet som ligger framför oss snart och då ska jag läsa en annan bok på framtidstema; Jersilds "Efter floden". Jersild är jag väldigt förtjust i och jag ser verkligen fram emot att läsa den. Jag trodde jag hade läst allt han skrivit men den här har jag missat och fick låna den av snäll kollega.
Det blir i boken tydligt att det är godheten som för människor samman i ett givande och tagande, godheten är kittet i gemenskaper, stora och små. Det är hoppet om att möta de goda människorna som bär genom katastrofer, världsliga och personliga, och som gör att ondskan kan hanteras. Utan tron på godhet slocknar hoppet och drivkraften att leva vidare. Sen kan man kalla godheten för Gud eller bara godhet, det spelar nog inte så stor roll. Och ondskan för djävulen eller bara ondska. För mig är det bara en lek med ord som inte är viktig.
Det är inte juste att berätta för mycket om en bok om någon nu till äventyrs inte har läst den än och har tänkt göra det, men berättelsen i boken handlar om livet efter den stora katastrofen, den som utplånat allt i stort sett. Människor driver omkring och försöker desperat att hitta skydd och mat. Huvudpersonerna är en pappa och hans lille son som befinner sig på en vandring mot något bättre. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att om nu pappan är den som bär ansvaret för att skaffa mat och skydd, så bär pojken ansvaret för att godheten finns med hela vägen.
Först tänkte jag skriva att den ska nog inte läsas av nedstämda människor, men jag ändrar mig. Den kanske just ska läsas av nedstämda människor, eftersom den hela tiden beskriver hoppet som så mäktigt, det som till slut segrar. Rent litterärt är den absolut suverän, med märkliga korthuggna dialoger, så som de blir med barn. De ger en suggestiv stämning som mer än långa beskrivningar speglar huvudpersonernas inre värld och tankar. Utelämnandet av en hel del, är också en effektiv spänningshöjare, det lämnar utrymme för fantasin.
Så funkar en bra bok, ungefär som en paus i en god föreläsning, tid för tankarna att flyga runt några varv.
Sen kan man tydligen se den här som film också. Kathrine, som jag lånat boken av, berättar att den ska vara sevärd, framför allt pga samspelet mellan pappan och pojken. Temat i boken har givetvis paralleller med filmer som "Sagan om ringen" som också spelar på samma tema, även den utspelar sig i en värld som är främmande för oss.
Jag kommer att få mer lästid framöver lovet som ligger framför oss snart och då ska jag läsa en annan bok på framtidstema; Jersilds "Efter floden". Jersild är jag väldigt förtjust i och jag ser verkligen fram emot att läsa den. Jag trodde jag hade läst allt han skrivit men den här har jag missat och fick låna den av snäll kollega.
Amanda Erikssons "Prinsessor"
... är egentligen en lättläst barnbok, men jag skrattade hejdlöst när jag läste den idag efter tips från kollega K.L.! Hon fattade genast att jag skulle gilla den, vi har nog samma slags humor. Här fanns prinsessor av olika slag med och jag kände igen mig i en del av dem ;-)) Det är en bok man måste läsa, i alla åldrar.
Sen diskuterar vi ibland bristen på barnböcker om traktorer och bilar och maskiner. Det är en bristvara. Böcker är oftare stadsorienterade, miljövänliga, sportiga och tjejiga. Barn som är intresserade av motor har inget att hämta i litteraturen, inte så konstigt om en del av dem läser alldeles för lite.
Sen diskuterar vi ibland bristen på barnböcker om traktorer och bilar och maskiner. Det är en bristvara. Böcker är oftare stadsorienterade, miljövänliga, sportiga och tjejiga. Barn som är intresserade av motor har inget att hämta i litteraturen, inte så konstigt om en del av dem läser alldeles för lite.
Conn Igguldens "Bergens väktare" ...
... läste jag också på semesterveckan i Skyttmon (förutom Vallgrens "Kunzelmann"). Semester är för mig att läsa och nu har boken legat här och väntat ett tag på att bli läst.
Conn Iggulden skriver romaner i historisk miljö. Först och främst läser jag hans böcker för att de är så grymt spännande. Det är svårt att lägga dem ifrån sig när man väl öppnat första sidan. Så det gäller att planera sin läsning till en tidpunkt när inte så mycket annat måste göras, typisk semesterlitteratur med andra ord.
Boken "Bergens väktare" är den tredje i serien "Ervövraren" om Djingis Kahn och Kublai Kahn. Den första boken heter "Stäppens krigare" och den andra "Bågens mästare". Jag hoppas på minst en bok till i den här serien, en bok som handlar mer om Kublai Kahn.
Nu är det inte bara spänningen som gör de här böckerna mycket läsvärda. Iggulden är en hyfsat duktig historiker. Han är kunnig om de historiska epoker han skildrar i romanform. Han följer inte det historiska skeendet in i minsta detalj, men i stort så är det rätt skildrat som det verkligen var. Och beskrivningarna av vardagslivet lär ligga nära sanningen. Varje bok avslutas med en text där författaren berättar i vilka avseenden han avviker från historien för att få till en bra story och var han ibland tvingats hitta på för att fakta helt enkelt saknas.
Tidigare har Iggulden gett ut serien "Kejsaren" om romarrikets kejsare. Den serien innehåller fyra böcker;
"Roms portar", "Kungars död", "Svärdens fält" och "Krigets gudar". De är minst lika läsvärda och jag har dem alla här i bokhyllan för att kunna läsa om ibland. (Utom en som är utlånad för en närståendes läsning på Egyptensemester!)
Conn Iggulden hittade jag efter tips från Börjes konstblogg, tack Börje för det. Det har gett mig många goda läsupplevelser.
Mer om Skyttmon senare. Eftersom jag inte kommer åt min egen mail så är det krångligare än vanligt att bearbeta bilder. Och från Skyttmon måste det bli bilder som ser bra ut.
Conn Iggulden skriver romaner i historisk miljö. Först och främst läser jag hans böcker för att de är så grymt spännande. Det är svårt att lägga dem ifrån sig när man väl öppnat första sidan. Så det gäller att planera sin läsning till en tidpunkt när inte så mycket annat måste göras, typisk semesterlitteratur med andra ord.
Boken "Bergens väktare" är den tredje i serien "Ervövraren" om Djingis Kahn och Kublai Kahn. Den första boken heter "Stäppens krigare" och den andra "Bågens mästare". Jag hoppas på minst en bok till i den här serien, en bok som handlar mer om Kublai Kahn.
Nu är det inte bara spänningen som gör de här böckerna mycket läsvärda. Iggulden är en hyfsat duktig historiker. Han är kunnig om de historiska epoker han skildrar i romanform. Han följer inte det historiska skeendet in i minsta detalj, men i stort så är det rätt skildrat som det verkligen var. Och beskrivningarna av vardagslivet lär ligga nära sanningen. Varje bok avslutas med en text där författaren berättar i vilka avseenden han avviker från historien för att få till en bra story och var han ibland tvingats hitta på för att fakta helt enkelt saknas.
Tidigare har Iggulden gett ut serien "Kejsaren" om romarrikets kejsare. Den serien innehåller fyra böcker;
"Roms portar", "Kungars död", "Svärdens fält" och "Krigets gudar". De är minst lika läsvärda och jag har dem alla här i bokhyllan för att kunna läsa om ibland. (Utom en som är utlånad för en närståendes läsning på Egyptensemester!)
Conn Iggulden hittade jag efter tips från Börjes konstblogg, tack Börje för det. Det har gett mig många goda läsupplevelser.
Mer om Skyttmon senare. Eftersom jag inte kommer åt min egen mail så är det krångligare än vanligt att bearbeta bilder. Och från Skyttmon måste det bli bilder som ser bra ut.
Kunzelmann & Kunzelmann av C-J Vallgren
Nu har jag läst den färdigt ordentligt, noggrannt, varje ord med eftertänksamhet. Och det ska man göra med Vallgren, hans metaforer är så underbara, man måste njuta av dem långsamt och en bit i taget. Han uppehåller sig ständigt i sina böcker om vad som är sant och vad som är falskt, vad är verkligt och vad är inte verkligt, är det som det ser ut att vara eller något helt annat. Med mer av konstruerade verkligheter på internet så blir hans böcker allt mer aktuella. Jag tilltalas också av hans genuina kunskaper om Tyskland och om konst.
Det är förstås en fascinerande bok. Huvudpersonernas karaktärer utmejslas som verkliga människor med en god portion egoism, kortsynthet, girighet och luststyrning. Genom hela boken så är det svårt att hitta något genuint gott hos människorna som Vallgren beskriver. De är alla rätt egotrippade och kämpar mot sin ångest genom att döva den med allehanda vanliga destruktiva knep; förälskelser, droger, alkohol, konsumtion. Det är brett pålagt med skurkaktigheten men ändå på något vis trovärdigt eftersom skurkaktighetens funktion finns med också.
Men vad händer sen??? Jo, som genom ett trollslag blir alla godsinta i sista kapitlet och förlorar därmed hela sin äkthet!!! Man får en känsla av att förläggaren har ringt till Vallgren och sagt att nu måste Du komma in med manus inom en vecka. Och så måste allt snabbt avrundas enkelt och oslipat.
Nej, det var inget bra alls! Det var riktigt dåligt och gav en trist eftersmak till en bok som på många andra sätt är suverän. Sammantaget är Vallgren dock alltid läsvärd, resan genom boken är mer värd än själva målet.