"Efter floden" av Jersild.
Nu har jag läst den, "Efter floden" av P.C. Jersild, science fictionromanen om livet på jorden efter den stora katastrofen.
Jersild beskriver hur människor som förlorat allt hopp om en meningsfull framtid återgår till primitiva sociala system med värderingar som närmar sig flockdjurs.
De som är främlingar eller inte passar in i gruppen förskjuts och förgörs utan pardon. Straffen för enkla förseelser är grymma och sadistiska. Dödandet blir vardagsmat och en av flera strategier för att överleva. Kvinnor och män lever i könssegregerade grupper, inte i par för det ställer till för mycket elände. Många grupper består av endast män eftersom de med sin fysiska styrka har överlevt i större antal. Det innebär att homosexualitet blir norm. Unga människor finns inte längre och inga barn heller eftersom inga barn kan födas normala efter det som hänt. Människorna är medelålders eller gamla. Osv, osv. Det hela är ytligt sett en dramatisk berättelse om en man som försöker överleva i förnedrande situationer. Spänningsfaktorn är hög och boken är svår att lägga ifrån sig.
Boken är inte endast en roman som speglar Jersilds skepsis till kärnkraften, den fick sina första planering i kärnkraftsdebattens tid i mitten av 70-talet och publicerades 1982. Den är också en studie i mänskligt beteende under extrema omständigheter. Jersild låter i sin bok den plågade mänskligheten överleva avskalad sin moderna civiliserade polityr och återgå till mer djurliknande, instinktiva beteenden där den dagliga överlevnaden blir det primära. Och man kan på ett sätt säga att han undersöker hur vi egentligen fungerar utan den fostran till kulturvarelser som vi alla bestås med under hela vårt liv. Det är en intressant botten i den här boken och den följer med naturligt hela vägen genom läsningen.
En annan intressant botten som glimtar till ibland för mig men som jag inte förmår att hålla kvar hela tiden i läsningen, för det blir för mycket på en gång, är att den också skulle kunna vara en berättelse om den mentala processsen hos en enskild individ efter det stora psykiska sammanbrottet. Alltså en beskrivning av det primitiva tillstånd som en totalt psykiskt tillintetgjord människa kan befinna sig i, med den egna döden hela tiden närvarande som en slags destruktiv drivkraft.
Det är alltså en bok som jag borde läsa om för att utforska nya bottnar.
Typiskt goda författare att leverera böcker som manar till omläsning för nya upptäckter.
Tack Karin för lånet och tipset!
Jersild beskriver hur människor som förlorat allt hopp om en meningsfull framtid återgår till primitiva sociala system med värderingar som närmar sig flockdjurs.
De som är främlingar eller inte passar in i gruppen förskjuts och förgörs utan pardon. Straffen för enkla förseelser är grymma och sadistiska. Dödandet blir vardagsmat och en av flera strategier för att överleva. Kvinnor och män lever i könssegregerade grupper, inte i par för det ställer till för mycket elände. Många grupper består av endast män eftersom de med sin fysiska styrka har överlevt i större antal. Det innebär att homosexualitet blir norm. Unga människor finns inte längre och inga barn heller eftersom inga barn kan födas normala efter det som hänt. Människorna är medelålders eller gamla. Osv, osv. Det hela är ytligt sett en dramatisk berättelse om en man som försöker överleva i förnedrande situationer. Spänningsfaktorn är hög och boken är svår att lägga ifrån sig.
Boken är inte endast en roman som speglar Jersilds skepsis till kärnkraften, den fick sina första planering i kärnkraftsdebattens tid i mitten av 70-talet och publicerades 1982. Den är också en studie i mänskligt beteende under extrema omständigheter. Jersild låter i sin bok den plågade mänskligheten överleva avskalad sin moderna civiliserade polityr och återgå till mer djurliknande, instinktiva beteenden där den dagliga överlevnaden blir det primära. Och man kan på ett sätt säga att han undersöker hur vi egentligen fungerar utan den fostran till kulturvarelser som vi alla bestås med under hela vårt liv. Det är en intressant botten i den här boken och den följer med naturligt hela vägen genom läsningen.
En annan intressant botten som glimtar till ibland för mig men som jag inte förmår att hålla kvar hela tiden i läsningen, för det blir för mycket på en gång, är att den också skulle kunna vara en berättelse om den mentala processsen hos en enskild individ efter det stora psykiska sammanbrottet. Alltså en beskrivning av det primitiva tillstånd som en totalt psykiskt tillintetgjord människa kan befinna sig i, med den egna döden hela tiden närvarande som en slags destruktiv drivkraft.
Det är alltså en bok som jag borde läsa om för att utforska nya bottnar.
Typiskt goda författare att leverera böcker som manar till omläsning för nya upptäckter.
Tack Karin för lånet och tipset!
Kommentarer
Postat av: Mia
Jag misstänker att jag har läst den här boken för länge sedan, den känns bekant. Men ska låna den och läsa den - i mina öron låter den mycket intressant. Jersild är en författare som brukar lyckas fånga mitt intresse!
Trackback