Dandy av Jan Guillou
Det var bara en hårsmån från att jag inte skulle läsa (lyssna på ) den här boken för jag var rätt kritisk till de båda andra böckerna i serien om de tre bröderna från Bergen som utbildas till ingenjörer i Dresden och som hamnar på olika platser i världen under tidigt 1900-tal: Lauritz på järnvägsbygget vid Bergensbanan, Oskar i Afrika och Sverre i Englands överklass-dekadenta konstnärs- och homokretsar.
. Men nu blev det så. Och om jag har varit negativ till en hel del av Guillou i de andra böckerna, bl.a. hans kvinnobeskrivningar som var schablonartade och ytliga, medan männen beskrivs med både inre och yttre företräden, så blir det lite hatten av för den här tredje boken.
Kvinnorna i berättelsen har fått en mer nyanserad roll i berättelsen och Guillous beskrivningar av hur en konstnär, Sverre, och hans konstnärskap utvecklas är lysande, åtminstone så vitt jag kan bedöma med mina ringa kunskaper i ämnet. Boken tar också upp en bögkulturen i London vid den här tiden och vilka hot och möjligheter som fanns bl.a. i samband med första världskrigets utbrott. Där finns säkert delar som är korrekta och därför intressanta.
Fortfarande har jag svårt för att gilla Jan G:s fortsatta mobbning av England och allt som är engelskt. Det måste liksom vara svart eller vitt i Guillous värld; Tyskland var bra - England var dåligt, Islam är bra - kristendom är dåligt, arabländer är bra - Israel är dåligt, infödingar är bra - de "civiliserade" är dåliga, osv. Det är trist och förutsägbart i alla hans böcker.
Sen har jag också problem med de uttryck som hans behov av att bedriva sin mer eller mindre politiska propaganda tar sig; det blir oändligt långa sittningar vid mat och dryck där de inblandade personerna konverserar i all evighet med varandra om ditten och datten. Det hela blir ofta ett upprepande av händelser om och om igen, först händer det, sedan ska det som hänt återberättas och ältas. Och hela tiden så upprepas Guillous egna föreställningar
Men alltså, sammanfattningsvis, på flera sätt bättre än de två andra böckerna i serien. Undrar om det plitas på fler i det här 1900-talseposet?
Surt sa räven om rabarberna
Ingen kan som Karin Brunk Holmqvist beskriva det trötta vardagsgnatet men också vardagsömheten i ett gammalt slitet förhållande. Hon hittar tonen exakt, det där smågnabbandet som fyller upp tystnaden och tomrummet, vardagskontroverser som inte är stora men som man förstår har pågått i decennier. Hon gör lite karikatyr förstås för att få det hela tydligt och det hade hon kanske inte behövt. Ibland blir huvudpersonerna beskrivna som nästan enfaldiga, vilket nog inte är avsikten, de tappar i trovärdighet.
Handlingen kretsar kring ett koloniområde med skvaller och förvecklingar bland några par i övre medelåldern / yngre ålderdom. Som kontraster är inlagda ett mc-gäng med idel snälla och omtänksamma medlemmar och en fal kvinna med fuskbröst.
Det blev lite märkligt med läsning av den här boken parallellt med Jan Guillou och Zlatan. Alla tre författarna håller sig till att beskriva vardag och mycket konversation i sin klass, Guillou det omständliga konvenansfyllda språket i övre överklassen, Zlatan det tuffa korthuggna provocerande Rosengårdsspråket, Karin det skvallriga här-och-nu-språket i äldre arbetarklass. Kontrastverkan blir häftig kan jag säga.
De första böckerna jag läste av den här författarinnan, Potensgivarna och Sirila män sökes tyckte jag var underhållande i sin skarpa teckning av vanligt folk i tidig ålderdom. Den här boken var lite mer tröttande att läsa, kanske för att greppet känns igen och inte tål att upprepas, kanske är Karins skildring elakare den här gången, mer av karikatyr, inte skriven med glimten i ögat eller ömhet, utan mest utlämnande elakhet. Jag är osäker på varför jag inte tycker om den här boken när jag tyckte om hennes tidigare. Jag läser nog ingen mer Karin Brunk Holmqvist - bok.Dynastins arvinge av Conn Iggulden
.. är en lättläst tegelsten. Det är sista boken i serien om mongolernas Kahn-välde. Det börjar med Djings Kahn och slutar nu med Kublai Kahn. Det är bra berättelser, spännande och skrivna av en person som studerat den här tiden noga. Man kan när man läser hans böcker räkna med att det mesta är korrekt ur historisk synvinkel och det som inte stämmer redovisar han sist i sina böcker. Det kan ibland finnas berättartekniska skäl att ändra på verkligheten. De här böckerna är mycket läsvärda både för spänningen och för historiska fakta. Synd att han inte fortsätter serien utan låter det här vara sista boken. Tidigar har han skrivit bl.a. en serie om Roms kejsare. Undrar vad som kommer härnäst?
Zlatan
Under den här veckans semester så har jag läst en hel del också. Bestämde mig för att ge Zlatan en chans till. Tyckte den var så tråkig förra gången och retade mig på hans överlägsna ton så jag gav upp innan jag läst klart. Men tänkte att om nu en bok fått ett antal ungdomar att läsa, kanske deras livs enda bok, så måste jag ändå försöka. Erkänner att jag hoppade över komplicerade förhandlingar med olika klubbar eftersom jag saknar fotbollskunnande och intresse. Men boken var i alla fall lite bättre nu än vid första genomläsningen.
Språket är korthuggget och lättläst, inga långa invecklade meningar med bisatser, ingen krånglig meningsbyggnad med långsökta syftningar. Så jag kan tänka mig att den är lättläst även för den som inte behärskar det svenska språket fullt ut. Det verkar som om det skrivna är precis som han själv pratar.
Han lämnar ut en del av sin uppväxt och sitt privatliv, men inte så mycket att det blir obehagligt. Det framgår att hans föräldrar varit upptagna med sina egna bekymmer och haft svårt att stötta sina barn, det framgår också att han kunde var en hårsmån från att hamna i yrkesmässig kriminalitet under sin uppväxt i Rosengård. Man förstår lite hur naturligt det kan bli att stjäla och missbruka om man växer upp med hans förutsättningar.
Den är en bra beskrivning av en människa som utvecklat ett mästerskap i fotboll och vad som fått honom att jobba med sin gåva, för det är inte enbart begåvning även hårt arbete. Det kan man förstå när man läser boken. Zlatan har uppenbarligen svårt att finna inre motivation för att göra sånt som är tråkigt, det vill han bara hoppa över, men blir fullkomligt manisk när han är intresserad av något, fotboll till exempel. Kanske en egenhet han delar med fler framgångsrika idrottsmänniskor, ja kanske med andra framgångsrika människor över lag.
Silvrets rike av Conn Iggulden
Nu har jag till slut läst den,fjärde delen i serien om Djingis Kahns rike. De andra heter, Stäppens krigare, Bågens mästare och Bergens väktare. Jag får erkänna att jag ibland hoppar över en del av de långa beskrivningarna av stora slag. Men för övrigt är Igguldens historiska romaner läsvärda. Han är en god berättare och det är spännande historier som ligger rätt nära verkligheten. Boken avslutas med ett kapitel som förklarar var han avvikit från vad som verkligen hände historiskt sett och varför han gör det. Känns bra att få kunskap om en annan tid.
Nu när den boken är avklarad så fortsätter jag med den senaste i serien, Dynastins arvinge. Det är också en tegelsten. Mycket rolig läsning.Tintin slängs ut från Kulturhuset...
... av den nye konstnärlige ledaren, Behrang Miri. Han anser att Tintin är rasistisk, det hjälper inte med ett förord som förklarar att böckerna speglar en annan tids ideal. Det hjälper inte heller att boken blivit "frikänd" i Belgien där den prövats mot lagstiftningen. Där har den accepterats som en produkt från en tid med andra grundvärderingar, som en del av vårt historiska arv.
Behrang Miri lär få att göra om han ska slänga ut allt som inte stämmer med vår tids mainstreamuppfattning i moralfrågor. Pippi hyllar han däremot och hon ska satsas på i Kulturhuset som ett lämpligt ideal för barn enligt den konstnärlige ledaren. Men hur går det med pappa negerkungen på Kurre-kurre-dutt-ön? Det måste nog bli censur där. De sidorna kanske kan rivas ur? Eller rader strykas över?
Personalen på Kulturhuset har uppmanats att hålla ögonen öppna så att man kan ta bort kulturyttringar som har homofobiskt eller rasistiskt innehåll. Var ska han dra gränsen för homofobi och rasism? I böcker, eller mellan böcker eller mellan författare? För att inte tala om att bibeln är helt fel. Men den kanske å andra sidan aldrig har funnits på kulturhuset.
Personalen på Kulturhuset har uppmanats att hålla ögonen öppna så att man kan ta bort kulturyttringar som har homofobiskt eller rasistiskt innehåll. Var ska han dra gränsen för homofobi och rasism? I böcker, eller mellan böcker eller mellan författare? För att inte tala om att bibeln är helt fel. Men den kanske å andra sidan aldrig har funnits på kulturhuset.
Det blir väldigt knepigt om vi blundar för den utveckling som lett fram till de värderingar vi generellt omfattar idag och som krasst sett kommer att vara historia om några hundra år. För vi ska inte inbilla oss att vi i vår tid råkat finna den ultimata sanningen, den som ska hålla sig oförändrad genom alla tider. Jag skulle till exempel kunna föreställa mig att vår lagstödda åldersdiskrimineringen (av både gamla och unga), i efterhand kommer att ses som ett märkligt inslag i vår tid. (Ett exempel är den dokumentationshysteri som lagstiftaren tvingar oss lärare att bedriva när det gäller barn och unga. Den är bl.a. framtagen för att förhindra kränkningar, men är i sig ett gränsfall för kränkning, rejält tveksam ur etisk synpunkt . Jag som vuxen skulle aldrig acceptera att bli utsatt för den, barn har svårare att värja sig, men det är en annan debatt)
Uppdaterat kl 11.00: En storm av protester under morgonen med tusentals kommentarer och Rädda-Tin-tin-insatser har fått Kulturhuset att backa. Tintin blir kvar.
Dandy ...
... heter Jan Guillous nya bok i serien om Brobyggarna. Den första boken lyssnade vi på som ljudbok i bilen när vi reste långt. Jag antar att det blir så med den här också framöver, på någon jaktresa till Norrland eller dylikt. .
Lite förvånad är jag att han nu ger sig in på att skriva om erotik. Hittills har hans försök i den genren mest haft karaktär av beskrivningar och redogörelser. De har inte haft så mycket med passion och känslor att göra.
Jan G kan berätta en historia. Men samtidigt envisas han i de senaste böckerna med att lägga in långa pratiga dialoger där en händelse ältas och ältas i flera omgångar tills den går på tomgång. Nu har jag inte läst Dandy, den senaste boken och jag får återkomma när jag har gjort det. Mina förhoppningar är lågt ställda, antingen infrias de eller också blir jag glatt överraskad och den är bättre än förväntat.
Boken "Ålderdomen som befriare" ...
... av Jane Miller ska jag nog läsa så småningom.
http://www.svd.se/kultur/litteratur/alderdomen-som-befriare_7289491.svd
Jag tycker mig känna igen mig i titeln. Ännu så länge har jag ett tag kvar till författarens 80 år men gillar absolut mina senaste 10 år. Den tiden har i mitt liv varit oslagbar, faktiskt ganska befriande ur olika aspekter. Det var lite överraskande för min del, precis som det uppenbarligen var för Jane Miller. Tänkte nog att de som uttalade sig uppskattande om livet efter 50 var mer inne på att skyla över eländet, men så behöver det inte alls vara. Fast en positiv upplevelse av ålderdomen är givetvis starkt knuten till hälsan. Den som plågas av åldrandets sjukdomar har svårt att uppskatta att bli gammal.
Jag tycker mig känna igen mig i titeln. Ännu så länge har jag ett tag kvar till författarens 80 år men gillar absolut mina senaste 10 år. Den tiden har i mitt liv varit oslagbar, faktiskt ganska befriande ur olika aspekter. Det var lite överraskande för min del, precis som det uppenbarligen var för Jane Miller. Tänkte nog att de som uttalade sig uppskattande om livet efter 50 var mer inne på att skyla över eländet, men så behöver det inte alls vara. Fast en positiv upplevelse av ålderdomen är givetvis starkt knuten till hälsan. Den som plågas av åldrandets sjukdomar har svårt att uppskatta att bli gammal.
Hannibalfejden kallas ...
,,, ett krig på 1600 talet här i gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Jag har köpt en bok om den och den var fin,enkelt med bilder och text. Jag återkommer om den.
"Herrarna i skogen" av Kerstin Ekman ...
... har jag läst nu. Det har tagit tid för jag ville låta läsningen sjunka in mellan varven. Det är en bok i tegelstensformat som kräver eftertänksamhet, inget man hastar igenom. Jag har försökt köpa den men inte lyckats. Det är en bok jag vill äga och återkomma till, om och om igen, för den är lite märklig. Nu lånade jag den på vårt förnämliga bibliotek och man har haft fördragsamhet med min långa lånetid. Tack för det! (lätt att låna om numera och få påminnelse via sms!)
Det är ingen roman, men heller ingen faktabok. Samtidigt är den både och. K E rör sig fritt mellan genrerna i den här berättelsen om skogen. Det är sakligt beskrivet om skogens betydelse för människor och samhälle, men också rent biologiskt om sambanden mellan arterna och naturskyddets framväxt. Kerstin skriver naturligtvis också om skogen som hemvist för romantik, poesi, trolska väsen, stråtrövare och ensamma utstötta. Samtidigt så har Kerstin förankring i skogen som ekonomisk resurs och som jaktens hemvist. Familjen äger skog, hennes man är jägare och jakthundarna är en del av vardagen.
Hon spänner över ett brett fält och jag bara älskar att läsa det här. Skogen har alltid varit speciell för mig så mest intryck på mig gör Kerstins beskrivning av hur hon bodde på en ensligt belägen gård och var mörkrädd men finner tryggheten i skogen, inte inne i huset. Så här skriver hon:
"Efter en sömnlös natt var jag utmattad och orolig för nästa pärs. Och natten som kom blev likadan. Men då flydde jag.
Det var mörk höst ute men jag hade ingen svårighet att i den öppna hagmarken ta mig förbi de hotande småhus som hörde till gården och över fårstängslet in i skogen. Där lossnade rädslans grepp om mig. Det var mycket björk och asp därinne i granskogen och ner mot en lägda som hörde till grannen växte det stora häggar. När jag kommit upp från den lövinsprängda sluttningen tog de allvarsamma granarna vid och skogen blev ett rum med pelare. Jag trevade omkring där, satte försiktigt ner stövelfoten i mossan och tog stöd mot trädstammar. Känslan av bark och av en stams rundning under handen är alltid tillfredsställande. Då var det som att känna en vän i mörkret. En vänligt sinnad kropp med sträv hud."
Det är ingen roman, men heller ingen faktabok. Samtidigt är den både och. K E rör sig fritt mellan genrerna i den här berättelsen om skogen. Det är sakligt beskrivet om skogens betydelse för människor och samhälle, men också rent biologiskt om sambanden mellan arterna och naturskyddets framväxt. Kerstin skriver naturligtvis också om skogen som hemvist för romantik, poesi, trolska väsen, stråtrövare och ensamma utstötta. Samtidigt så har Kerstin förankring i skogen som ekonomisk resurs och som jaktens hemvist. Familjen äger skog, hennes man är jägare och jakthundarna är en del av vardagen.
Hon spänner över ett brett fält och jag bara älskar att läsa det här. Skogen har alltid varit speciell för mig så mest intryck på mig gör Kerstins beskrivning av hur hon bodde på en ensligt belägen gård och var mörkrädd men finner tryggheten i skogen, inte inne i huset. Så här skriver hon:
"Efter en sömnlös natt var jag utmattad och orolig för nästa pärs. Och natten som kom blev likadan. Men då flydde jag.
Det var mörk höst ute men jag hade ingen svårighet att i den öppna hagmarken ta mig förbi de hotande småhus som hörde till gården och över fårstängslet in i skogen. Där lossnade rädslans grepp om mig. Det var mycket björk och asp därinne i granskogen och ner mot en lägda som hörde till grannen växte det stora häggar. När jag kommit upp från den lövinsprängda sluttningen tog de allvarsamma granarna vid och skogen blev ett rum med pelare. Jag trevade omkring där, satte försiktigt ner stövelfoten i mossan och tog stöd mot trädstammar. Känslan av bark och av en stams rundning under handen är alltid tillfredsställande. Då var det som att känna en vän i mörkret. En vänligt sinnad kropp med sträv hud."
"Havsmannen" av Carl - Johan Vallgren
Vallgren brukar jag läsa med förtjusning. Hans skildringar av människans utsatthet parallellt med kapacitet till stor kärlek är fascinerande. Nu har han skrivit en bok som heter Havsmannen. När jag läser recensionerna blir jag dock tveksam till att läsa just den här boken. Den verkar innehålla väldigt detaljerade och grymma beskrivningar av hur ett barn far illa, både i sitt hem med havererade föräldrar och i skolan med mobbning. Räddningen är systern och Havsmannen. Detta gör mig lite skeptisk och fundersam till att läsa boken. Jag värjer mig för detaljerade och långdragna beskrivningar där människor, speciellt barn, plågas. Jag hör ju till dem som tror att allt ont som vi tar del av sätter något slags negativa spår i själen. På samma sätt lämnar det goda kvar sina märken. Och vi har ju på nåt sätt ibland makt att välja det onda eller det goda, behöver inte alltid vara utlämnade till slumpen eller andras val.
http://www.svd.se/kultur/litteratur/plagsam-historia-om-mobbning_6944957.svd?adapt_wid=sc_svd_w2&adapt_group=2&adapt_ma=0&adapt_mp=0&fcId=4
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/han-har-lamnat-skronorna-och-skrivit-en-bok-som-gor-ont?rm=print
Med boken lär Vallgren kombinera genrer på ett ovanligt sätt, stark realism med fiction. Det gör mig förstås nyfiken, det skulle jag vilja läsa. Får grunna lite hur jag gör. Har precis avslutat "Män kan också amma", en samling krönikor av Jonas Cramby (god vän till äldste sonen, alltid kallad Crampa).
http://www.svd.se/kultur/litteratur/plagsam-historia-om-mobbning_6944957.svd?adapt_wid=sc_svd_w2&adapt_group=2&adapt_ma=0&adapt_mp=0&fcId=4
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/han-har-lamnat-skronorna-och-skrivit-en-bok-som-gor-ont?rm=print
Med boken lär Vallgren kombinera genrer på ett ovanligt sätt, stark realism med fiction. Det gör mig förstås nyfiken, det skulle jag vilja läsa. Får grunna lite hur jag gör. Har precis avslutat "Män kan också amma", en samling krönikor av Jonas Cramby (god vän till äldste sonen, alltid kallad Crampa).
Ett språkligt näringsbad ...
... är det att med eftertänksamhet läsa Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen". Det går inte att jäkta igenom den så den blev sparad till lovet. Nu har jag tid att försjunka i en bok. Kerstin har ju en fantastisk kvalitativ ordrikedom, en skatt av ålderdomliga ord och uttryck som hon elegant svänger sig med i associationer över tid och rum. Det är bara så himla bra, men läsningen kräver tid och långsamhet på ett sätt som vi nutidsmänniskor inte alltid vill ge oss själva. Det känns helt enkelt ovant.
Felicia försvann ...
... är boken där Anna Wahlgrens dotter Felicia gör upp med sin barndom och sin mamma. Jag har inte läst boken än så det är vanskligt att skriva om den. Men jag har läst artiklar som behandlar boken och visst väcker den känslor redan före läsningen.
1. Skadeglädje över att präktiga Anna Wahlgren får en råsop, hon som skåpade ut oss mammor som arbetade samtidigt som vi hade småbarn, vi som måste försörja oss och lämna avkomlingarna till barntillsyn på dagis eller hos dagmamma. Vi som var jobbande småbarnsmammor på den tiden var redan lite skuldbelagda av omgivningen på ett sätt som är svårt att begripa idag och hennes attacker träffade en öm punkt. Samtidigt tror jag att hennes praktiska erfarenheter av barn var värdefulla för många oerfarna föräldrar.
2. Medlidande med stackars Anna. Dottern är ju inte ens ute efter försoning, hon är nöjd med läget nu (säger hon i Skavlan) och alltså bara ute efter simpel hämnd. Hur man kan säga sig vara nöjd med det läget begriper jag ju inte. På något sätt gör man som förälder så gott man kan utifrån de förutsättningar som råder och det hade nog stannat vid det om inte Anna gjort anspråk på att vara just fostrarguru samtidigt som det bakom stängda dörrar blev stora brister i bastrygghet för barnen.
3. Medlidande med dottern som upplevt sin barndom så negativt och så traumatisk. Jag kan bara anta, utan att ha läst boken att barnen i den här barnflocken blev mycket utlämnade till varandra när de var så många (9 stycken) och hade en alkoholiserad mamma som befann sig i något slags karriär och dessutom tydligen i konstant byte av man och bostad. Felicia kan ha varit känslig och inte tålt den otryggheten, medan andra barn i skaran tog både de nya männen och bostadsbytena med en klackspark så länge mamma och syskonskaran fanns där. Vi har ju alla med oss olika basutrustning för att klara av påfrestningar. Felicia hör ju också till de äldsta barnen, de som fick ta mest ansvar och träda in i mammas ställe. De yngre kan ha haft en annan upplevelse av samma familj, beskyddade av äldre syskon.
http://www.svd.se/kultur/fiktionen-har-rad-med-fragetecken_6768277.svd
http://www.svd.se/kultur/litteratur/recension-av-felicia-forsvann-en-tragisk-flod-av-vrede_6765695.svd
http://www.svd.se/kultur/sondag-cover-felicia-feldt_6751681.svd
http://www.dn.se/kultur-noje/felicia-feldt-bryter-monologen
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/felicia-feldt-felicia-forsvann
Det blir tydligt när man läser om boken att Felicia och Anna (och vi alla) är en produkter av det genetiska arvet (exempelvis Annas och Felicias depressiva läggning och känslighet), det sociala arvet (exempelvis deras benägenhet att snabbt gå i och ur relationer, dvs de är ytliga), och de egna valen som naturligtvis också finns. Utifrån likheterna i genetik och sociala förutsättningar så väljer individen de strategier som behövs för att hantera livet, så det blir olika.
Ibland har jag ju släktforskat och jag har väldigt starkt upplevt att det gett mig kunskaper om mina egna föräldrar och deras förutsättningar. Det har ställt mycket, som jag inte begrep förut, i ett förklarande ljus. Det har naturligtvis också därmed lärt mig att förstå mig själv bättre och i någon mån också att förstå mina barn bättre.
Vi är alla länkar i den egna släktkedja, delvis bundna, men också bärare av individens fria val att forma det egna livet.
Jag vet inte om jag kommer att läsa boken, det kanske räcker att läsa alla artiklar om den. De är väl så intressanta och det är ju egentligen dem jag skriver om här, inte själva boken.
1. Skadeglädje över att präktiga Anna Wahlgren får en råsop, hon som skåpade ut oss mammor som arbetade samtidigt som vi hade småbarn, vi som måste försörja oss och lämna avkomlingarna till barntillsyn på dagis eller hos dagmamma. Vi som var jobbande småbarnsmammor på den tiden var redan lite skuldbelagda av omgivningen på ett sätt som är svårt att begripa idag och hennes attacker träffade en öm punkt. Samtidigt tror jag att hennes praktiska erfarenheter av barn var värdefulla för många oerfarna föräldrar.
2. Medlidande med stackars Anna. Dottern är ju inte ens ute efter försoning, hon är nöjd med läget nu (säger hon i Skavlan) och alltså bara ute efter simpel hämnd. Hur man kan säga sig vara nöjd med det läget begriper jag ju inte. På något sätt gör man som förälder så gott man kan utifrån de förutsättningar som råder och det hade nog stannat vid det om inte Anna gjort anspråk på att vara just fostrarguru samtidigt som det bakom stängda dörrar blev stora brister i bastrygghet för barnen.
3. Medlidande med dottern som upplevt sin barndom så negativt och så traumatisk. Jag kan bara anta, utan att ha läst boken att barnen i den här barnflocken blev mycket utlämnade till varandra när de var så många (9 stycken) och hade en alkoholiserad mamma som befann sig i något slags karriär och dessutom tydligen i konstant byte av man och bostad. Felicia kan ha varit känslig och inte tålt den otryggheten, medan andra barn i skaran tog både de nya männen och bostadsbytena med en klackspark så länge mamma och syskonskaran fanns där. Vi har ju alla med oss olika basutrustning för att klara av påfrestningar. Felicia hör ju också till de äldsta barnen, de som fick ta mest ansvar och träda in i mammas ställe. De yngre kan ha haft en annan upplevelse av samma familj, beskyddade av äldre syskon.
http://www.svd.se/kultur/fiktionen-har-rad-med-fragetecken_6768277.svd
http://www.svd.se/kultur/litteratur/recension-av-felicia-forsvann-en-tragisk-flod-av-vrede_6765695.svd
http://www.svd.se/kultur/sondag-cover-felicia-feldt_6751681.svd
http://www.dn.se/kultur-noje/felicia-feldt-bryter-monologen
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/felicia-feldt-felicia-forsvann
Det blir tydligt när man läser om boken att Felicia och Anna (och vi alla) är en produkter av det genetiska arvet (exempelvis Annas och Felicias depressiva läggning och känslighet), det sociala arvet (exempelvis deras benägenhet att snabbt gå i och ur relationer, dvs de är ytliga), och de egna valen som naturligtvis också finns. Utifrån likheterna i genetik och sociala förutsättningar så väljer individen de strategier som behövs för att hantera livet, så det blir olika.
Ibland har jag ju släktforskat och jag har väldigt starkt upplevt att det gett mig kunskaper om mina egna föräldrar och deras förutsättningar. Det har ställt mycket, som jag inte begrep förut, i ett förklarande ljus. Det har naturligtvis också därmed lärt mig att förstå mig själv bättre och i någon mån också att förstå mina barn bättre.
Vi är alla länkar i den egna släktkedja, delvis bundna, men också bärare av individens fria val att forma det egna livet.
Jag vet inte om jag kommer att läsa boken, det kanske räcker att läsa alla artiklar om den. De är väl så intressanta och det är ju egentligen dem jag skriver om här, inte själva boken.
Gabriel Odgrens ...
... nya fina barnbok har jag antytt att jag kommer att skriva om. Men jag väntar med det tills skolan börjar igen tror jag, det passar bättre då.
Agenda blir det senare idag.
Agenda blir det senare idag.
Knapptryckarkompaniet
Riksdagen reducerad till marknadsförare, till ett knapptryckarkompani? Landet styrs
i praktiken av partieliter och media?
Om detta skriver Ann-Marie Pålsson i boken "Knapptryckarkompaniet"
Hon var riksdagsledamot 2002 - 2010. Jag tror att jag vill läsa den.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/reducera-inte-riksdagsledamoterna-till-marknadsforare_6690342.svd
Rovdjurspolitiken i Sverige är ett typexempel; Riksdagen beslutade om ett tak för
vargstammen + genetisk förstärkning + vargjakt + samarbete med de berörda +
regional förvaltning.
Men detta riksdagsbeslut smulades ner till intet av partieliter, media och kan man
tillägga, högljudda minoritetsintressen via media och EU.
i praktiken av partieliter och media?
Om detta skriver Ann-Marie Pålsson i boken "Knapptryckarkompaniet"
Hon var riksdagsledamot 2002 - 2010. Jag tror att jag vill läsa den.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/reducera-inte-riksdagsledamoterna-till-marknadsforare_6690342.svd
Rovdjurspolitiken i Sverige är ett typexempel; Riksdagen beslutade om ett tak för
vargstammen + genetisk förstärkning + vargjakt + samarbete med de berörda +
regional förvaltning.
Men detta riksdagsbeslut smulades ner till intet av partieliter, media och kan man
tillägga, högljudda minoritetsintressen via media och EU.
"Änglamakerskan" ...
... av Camilla Läckberg har jag läst ett tag nu. Men jag fixar den inte, lika bra att erkänna. Det är för många parallella stories. Antingen är jag för senil, eller också är min basic simultankapacitet för dålig. Hon skriver alltså skeenden i olika tidsepoker i vartannat kapitel ungefär och så kommer levnadsteckningar av ett antal personer också parallellt med varandra. Kanske hade jag fixat det om jag börjat bokläsningen med att rita upp något slags tankekarta över personerna i boken, men nu gjorde jag inte det. Jag försökte läsa allt det i gammal tid, det med kursiv text först rakt igenom, sen ta det andra. Men det hjälpte inte heller. Till slut fick jag fuska och läsa slutet så jag kunde begripa vad som hade hänt.
Suck! Läckberg är inget för såna här lätt åderförkalkade som jag längre! Trist, för jag vet att jag läst böcker av henne med stor behållning förr.
Suck! Läckberg är inget för såna här lätt åderförkalkade som jag längre! Trist, för jag vet att jag läst böcker av henne med stor behållning förr.
"Herrarna i skogen" måste jag läsa,
jag förstår det efter att ha fått rekommendationer och recensioner från Karin. De berörde mig. Karin tycker också om skogen, vi delar det intresset. Jag har ett märkligt förhållande till skog och träd. Det är personligt på ett sätt som går att berätta för andra, men det är också privat på ett sätt som inte är tillgängligt för kreti och pleti, det får stanna hos mig själv, bara hos mig. Jag måste bo nära skog tror jag, hela mitt liv. Och träden i trädgården är ömt vårdade och deras eventuella avverkning länge övertänkt, men måste ske i rationella syften, för att man ska ta sig in i pannrummet med ved utan att anstränga sig till exempel..
Med Kerstin Ekmans texter känner jag mig befryndad på många sätt och våra liv har många tangenter; naturen, skogen, jakten, landsbygden men också litteraturen med förtjusning över det skrivna och lästa ordet. Jag har inte läst allt Kerstin har skrivit men mycket . Nu är hon egentligen aktuell med en annan bok.
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/asa-beckman-moter-kerstin-ekman-tio-meningar-ur-arets-basta-bok
Nu har jag frågat efter "Herrarna i skogen" överallt i Stockholm, men möts av samma svar. Den är slut men går att beställa som inbunden, eller låna på bibliotek förstås.
(Oj, det här inlägget hamnar efter det om eken. Det var inte planerat. Jag fäster mig vid träd och skog, men för mig är rågången mellan människovärde och djur och växter helt klar)
Med Kerstin Ekmans texter känner jag mig befryndad på många sätt och våra liv har många tangenter; naturen, skogen, jakten, landsbygden men också litteraturen med förtjusning över det skrivna och lästa ordet. Jag har inte läst allt Kerstin har skrivit men mycket . Nu är hon egentligen aktuell med en annan bok.
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/asa-beckman-moter-kerstin-ekman-tio-meningar-ur-arets-basta-bok
Nu har jag frågat efter "Herrarna i skogen" överallt i Stockholm, men möts av samma svar. Den är slut men går att beställa som inbunden, eller låna på bibliotek förstås.
(Oj, det här inlägget hamnar efter det om eken. Det var inte planerat. Jag fäster mig vid träd och skog, men för mig är rågången mellan människovärde och djur och växter helt klar)
Män kan förstå kvinnor ...
... lite bättre med hjälp av den här boken
Tack Lindeberg som förser oss med sånt här då och då!
Brobyggarna ...
... av Jan Guillou lyssnar vi på som ljudbok i bilen vid längre resor, bl.a. till och från Jämtland. Det är 19 cd-skivor, en tjock bok med andra ord men vi har lyssnat oss igenom det mesta.
Det var med visst motstånd jag köpte den, jag tycker inte om Guillou som person och har inte orkat läsa de senaste böckerna, men tänkte att nu måste väl ändå vendettan mot världens islam-motstånd vara över. Och det var den nog. Nu blev det istället hån mot jurister exempelvis och engelsmän. Några måste mobbas.
Men ingen ska ta ifrån Jan G att han är en god berättare. Han kan måla upp scenerier så att man känner sig närvarande, det finns inlevelse och känsla, alla sinnenas upplevelser. Man är med i mörkaste Afrika på lejonjakt och i snöstorm i norska fjällen. Det inte bara händer utan man får också hela tiden reda på hur människorna som drabbas av händelserna känner sig, vad de tänker, hur de associerar runt händelsen. Händelser beskriver Jan G bra och han har verkligen studerat sina miljöer så bra att skildringarna är trovärdiga. Jag kan inte tänka mig annat än att boken blir film så småningom, precis som Hamilton-böckerna.
Det som kan bli tradigt och långtråkigt är däremot de långa dialogerna som inte för handlingen framåt, dialoger som bara är upprepningar av sånt som redan skett eller som till 90 % består av svulstiga artighetsfraser. Det är måhända verkligen överklassen vardagsumgänge (kan det vara eftersom det är Jan G:s uppväxtmiljö och den umgängesform han är van vid) men i så fall är jag väldigt glad att jag inte är överklass och tvingas genomlida såna långa spel för gallerierna. Just i dialogerna liknar språket det hos amerikanska författare, de som får betalt per sida presterad litteratur. Då går handlingen ofta på tomgång, det blir repetition mellan varven, för att öka på författarens inkomst med minsta möjliga arbetsinsats. Ett talande exempel i Brobyggarna är beskrivningen av den hemska kannibalscenen när missionärsfamiljen blir dödad och delvis uppäten. Den tvingas man som läsare först genomlida när den verkligen händer och det med alla groteska detaljer. Sen måste man hacka i sig den en gång till med samma detaljer i den efterföljande rättegången och delvis en tredje gång när domaren berättar för huvudperson Oskar.
En del dialoger fyller uppenbarligen mest syftet att ställa vissa politiska överväganden mot varandra och låta "rätt sida" vinna till slut, dvs den sida som Jan G gillar. De känns konstruerade.
Sen är ju temat delvis det samma som i vilda västern-skildringar. Huvudpersonen tycker inte alls om det hans land / landsmän gör, men "tvingas" att delta genom olika omständigheter. Egentligen är det vildarna /urbefolkningen som ska ha läsarens sympatier, det är dem det är synd om och så den stackars tvingade huvudpersonen förstås, som inte kan värja sig för deltagandet.
Till sist bokens tveksamma kvinnoskildringar, de är nog det sämsta med boken. Det är verkligen så; kvinnor skildras genomgående utifrån sina fysiska företräden; vackra ögon, glänsande böljande hår, barmar som häver sig och fasta bakdelar, medan männen i boken beskrivs som bärare av mentala förmågor så som heder, intelligens, ära och höga ambitioner. Den kvinnosynen känns nattstånden och lätt gubbsjuk.
Ingrid Fredrikssons bok "Det finns ingen död" ...
... börjar kännas aktuell när ålderdomen närmar sig. ;-) Boken är nyutkommen och jag läser den nu - av och till - framlänges och baklänges. Och det behövs för Ingrid skriver lite så där som Paulo Freire, i cirklar. Svåra begrepp kommer tillbaka om och om igen, läsandet blir en pedagogisk spiral på något sätt, inte en inlärning från en punkt till en annan utan ett ständigt pågående sammanlänkande mellan olika vinklingar som griper tag i varandra. Hermeneutiskt kanske man skulle kalla det med en finare term än spirallärande.
Titeln är ju både lockande och skrämmande.
Boken är en tvärvetenskaplig genomgång av vad livet och döden är utifrån framför allt fysik, men också medicin, psykologi, parapsykologi, religion, filosofi och en del annat. Ingrid är välutbildad på det naturvetenskapliga området och har skrivit flera böcker både på svenska och engelska. Hon använder förstås en naturvetenskaplig terminologi eftersom det inte går att hantera fysikens begreppsvärld utan rätt ord. Det gör ju boken svårtillgänglig för oss som inte har den bakgrunden. Antagligen måste man läsa den flera gånger för att sätta sig in i sammanhangen. Men Ingrid har verkligen gjort sitt bästa för att göra sammanhangen begripliga även för oss som inte är fysiker.
I korta ordalag så handlar det om att det verkar inte finnas någon död och kanske inget liv heller så som vi normalt föreställer oss det. Både universum och hjärnans funktion kan vara hologram, dvs ett slags tredimensionella illusoriska optiska fenomen, där varje liten del äger samma information som helheten. Här närmar vi oss teorierna om svarta hål och fysikens supersträngar och väven av tid - rum ( fattar jag inte!).
När vi dör så drar tankar, känslor, kunskaper, ja allt som är vi själva utom kroppen, iväg till en slags gemensam andevärld. Och att den (och vi) existerar parallellt över tid och rum, dvs alla tider existerar i någon mån hela tiden samtidigt i en annan dimension än de som tidigare är kända. Tid och rum har andra samband än de som är direkt synliga, vilket redan Einstein begrep i sin relativitetsteori som i princip går ut på att om man färdas med ljusets hastighet eller snabbare så kan man förflytta sig till annan tid ( fattar jag!) Men nu kan vi inte det i praktiken, så det blir ett teoretiskt resonemang. Han lär enligt Ingrid förresten ha använt sig av meditation för att optimera sin klokskap.
Hittills har det varit i stort sett omöjligt att vara tvärvetenskaplig och samtidigt betraktad som seriös. Varje forskningsgren har ivrigt försvarat det egna reviret och vägrat acceptera kombinationstänk. Men Ingrid framkastar tanken att vi står inför ett paradigmskifte härvidlag eftersom det finns så många bevisligen existerande fenomen som inte kan förklaras enbart utifrån en enda vetenskap. Och det här nya sättet att forska kan påskyndas av LHC, acceleratoranläggningen i Cern i Schweiz. Den är ett revolutionerande verktyg inom fysiken. Den kan ge oss ny kunskap men kan också bidra till att få ett nytt vetenskapligt tänk där tvärvetenskaplighet har en plats.
Det finns alltså ett antal fenomen som bevisligen existerar, fast de inte borde existera:
- Om man lär ett gäng råttor att hitta rätt väg ut ur en labyrint så tar det rätt lång tid innan de kan vägen, men deras ättlingar kommer sedan att ha lättare att lära sig den här vägen. Något slags genetiskt personligt / gemensamt universellt minne?
- Kemister som syntetiskt framställer helt nya ämnen vet att de är svåra att få att kristallisera sig första gången, men sedan går det allt lättare.
- Starka känslomässiga upplevelser som drabbar många samtidigt (typ 11:e september) går att registrera med mätinstument spridda över hela jorden.
Det är s.k. morfiska fält som förenar oss alla levande varelser i en dimension som vi inte känner till. Detta resonemang närmar sig telepati som både människor och djur kan använda. Men det finns annat också som finns men som inte går att förklara, jag kan inte rabbla upp allt här.
Jag inser att jag bara förstått fragment ur den här boken och Ingrids resonemang, det vore roligt att höra henne berätta om detta också. Och det vore inte omöjligt, hon bor här i Sillerud, inte så långt från oss. Boken finns att köpa bl.a. på ICA Sillerud.
Märkligt sammanträffande är att just som jag skrivit det här blogginlägget så upptäcker jag en artikel i SvD som tangerar det område som Íngrid skriver om
http://www.svd.se/kultur/understrecket/einsteins-teori-moter-storsta-hotet-hittills_6546865.svd
Titeln är ju både lockande och skrämmande.
Boken är en tvärvetenskaplig genomgång av vad livet och döden är utifrån framför allt fysik, men också medicin, psykologi, parapsykologi, religion, filosofi och en del annat. Ingrid är välutbildad på det naturvetenskapliga området och har skrivit flera böcker både på svenska och engelska. Hon använder förstås en naturvetenskaplig terminologi eftersom det inte går att hantera fysikens begreppsvärld utan rätt ord. Det gör ju boken svårtillgänglig för oss som inte har den bakgrunden. Antagligen måste man läsa den flera gånger för att sätta sig in i sammanhangen. Men Ingrid har verkligen gjort sitt bästa för att göra sammanhangen begripliga även för oss som inte är fysiker.
I korta ordalag så handlar det om att det verkar inte finnas någon död och kanske inget liv heller så som vi normalt föreställer oss det. Både universum och hjärnans funktion kan vara hologram, dvs ett slags tredimensionella illusoriska optiska fenomen, där varje liten del äger samma information som helheten. Här närmar vi oss teorierna om svarta hål och fysikens supersträngar och väven av tid - rum ( fattar jag inte!).
När vi dör så drar tankar, känslor, kunskaper, ja allt som är vi själva utom kroppen, iväg till en slags gemensam andevärld. Och att den (och vi) existerar parallellt över tid och rum, dvs alla tider existerar i någon mån hela tiden samtidigt i en annan dimension än de som tidigare är kända. Tid och rum har andra samband än de som är direkt synliga, vilket redan Einstein begrep i sin relativitetsteori som i princip går ut på att om man färdas med ljusets hastighet eller snabbare så kan man förflytta sig till annan tid ( fattar jag!) Men nu kan vi inte det i praktiken, så det blir ett teoretiskt resonemang. Han lär enligt Ingrid förresten ha använt sig av meditation för att optimera sin klokskap.
Hittills har det varit i stort sett omöjligt att vara tvärvetenskaplig och samtidigt betraktad som seriös. Varje forskningsgren har ivrigt försvarat det egna reviret och vägrat acceptera kombinationstänk. Men Ingrid framkastar tanken att vi står inför ett paradigmskifte härvidlag eftersom det finns så många bevisligen existerande fenomen som inte kan förklaras enbart utifrån en enda vetenskap. Och det här nya sättet att forska kan påskyndas av LHC, acceleratoranläggningen i Cern i Schweiz. Den är ett revolutionerande verktyg inom fysiken. Den kan ge oss ny kunskap men kan också bidra till att få ett nytt vetenskapligt tänk där tvärvetenskaplighet har en plats.
Det finns alltså ett antal fenomen som bevisligen existerar, fast de inte borde existera:
- Om man lär ett gäng råttor att hitta rätt väg ut ur en labyrint så tar det rätt lång tid innan de kan vägen, men deras ättlingar kommer sedan att ha lättare att lära sig den här vägen. Något slags genetiskt personligt / gemensamt universellt minne?
- Kemister som syntetiskt framställer helt nya ämnen vet att de är svåra att få att kristallisera sig första gången, men sedan går det allt lättare.
- Starka känslomässiga upplevelser som drabbar många samtidigt (typ 11:e september) går att registrera med mätinstument spridda över hela jorden.
Det är s.k. morfiska fält som förenar oss alla levande varelser i en dimension som vi inte känner till. Detta resonemang närmar sig telepati som både människor och djur kan använda. Men det finns annat också som finns men som inte går att förklara, jag kan inte rabbla upp allt här.
Jag inser att jag bara förstått fragment ur den här boken och Ingrids resonemang, det vore roligt att höra henne berätta om detta också. Och det vore inte omöjligt, hon bor här i Sillerud, inte så långt från oss. Boken finns att köpa bl.a. på ICA Sillerud.
Märkligt sammanträffande är att just som jag skrivit det här blogginlägget så upptäcker jag en artikel i SvD som tangerar det område som Íngrid skriver om
http://www.svd.se/kultur/understrecket/einsteins-teori-moter-storsta-hotet-hittills_6546865.svd