Drilla fram vinnarbarn ...
... kan man göra, men priset är högt. Allt handlar om tid egentligen. Om ett barn ska tränas till perfektionism i något avseende, typ pianospelning, tennis, skolkunskaper, så kräver det en 100 %-ig insats. Det blir inte tid till något annat, typ att bara umgås, slappa, njuta av sällskap, välja, spela dataspel, kolla på teve, fundera fritt, osv.
Detta ställs på sin spets i en bok där en mamma beskriver hur hon fostrar sina barn till vinnare på ett "asiatiskt sätt". Och de blir verkligen tidigt i världsklass. Jag får ju ont i magen när jag läser hur hon gör förstås och hur hon hela tiden genomdriver sin vilja genom att skrika åt barnen och kränka dem, exempelvis genom att underkänna det födelsedagskort hon fått av ett av sina barn med kommentaren att han / hon inte gjort sitt bästa och hon vill ha ett nytt bättre. Den här kvinnan är ju hemsk.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/nina-bjork-sa-drillas-ett-vinnarbarn
Men om man kan se förbi hennes vidriga metoder så tror jag kanske att det kan vara givande att fundera på en individnivå över om det går att ställa krav på barn, parallellt med att de ibland får välja själva. Jag menar krav som inte är förhandlingsbara. Och i så fall vilken typ av krav kan man ställa på dem. Kan det vara tillåtet med gränsdragningar genom att dra in privilegier när barn överträder regler som man satt upp tillsammans och när de struntar i krav som är rimliga. Den typen av fostran kan faktiskt göras genom resonerande, utan att man skriker sig hes och skäller och kränker barn.
Man kan också fundera på en samhällsnivå, över det faktum att forskning, utveckling och kompetens numera frodas i de asiatiska länderna. Västvärlden är redan ohjälpligt på efterkälken. Men vi i väst är fortfarande bäst på demokrati, att människor växer upp med att fixa processen att bestämma tillsammans. Kanske vinner vi på det i alla fall i det långa loppet.
Boken är intressant ur flera perspektiv, alltså inte bara läsning att förfasa sig över, vilket den också fungerar som uppenbarligen. Jag har inte läst boken, bara läst om den.
Detta ställs på sin spets i en bok där en mamma beskriver hur hon fostrar sina barn till vinnare på ett "asiatiskt sätt". Och de blir verkligen tidigt i världsklass. Jag får ju ont i magen när jag läser hur hon gör förstås och hur hon hela tiden genomdriver sin vilja genom att skrika åt barnen och kränka dem, exempelvis genom att underkänna det födelsedagskort hon fått av ett av sina barn med kommentaren att han / hon inte gjort sitt bästa och hon vill ha ett nytt bättre. Den här kvinnan är ju hemsk.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/nina-bjork-sa-drillas-ett-vinnarbarn
Men om man kan se förbi hennes vidriga metoder så tror jag kanske att det kan vara givande att fundera på en individnivå över om det går att ställa krav på barn, parallellt med att de ibland får välja själva. Jag menar krav som inte är förhandlingsbara. Och i så fall vilken typ av krav kan man ställa på dem. Kan det vara tillåtet med gränsdragningar genom att dra in privilegier när barn överträder regler som man satt upp tillsammans och när de struntar i krav som är rimliga. Den typen av fostran kan faktiskt göras genom resonerande, utan att man skriker sig hes och skäller och kränker barn.
Man kan också fundera på en samhällsnivå, över det faktum att forskning, utveckling och kompetens numera frodas i de asiatiska länderna. Västvärlden är redan ohjälpligt på efterkälken. Men vi i väst är fortfarande bäst på demokrati, att människor växer upp med att fixa processen att bestämma tillsammans. Kanske vinner vi på det i alla fall i det långa loppet.
Boken är intressant ur flera perspektiv, alltså inte bara läsning att förfasa sig över, vilket den också fungerar som uppenbarligen. Jag har inte läst boken, bara läst om den.
Kommentarer
Postat av: Ailas
Den där sortens robotuppfostran tycker jag inte om, utan tror mycket mer på att stimulera barnens fantasi och förse dem med utmaningar som väcker deras nyfikenhet och får dem att själva vilja utvecklas. Jag tror alltså mycket på den egna fria viljan och tycker illa om att de vuxna hela tiden ska tala om vad barnen ska göra, tycka och tänka!
Vi ser redan bland annat i Japan tecken på att vissa unga inte längre finner sig i det hårda tempot.
Önskar dig en trevlig midsommar!
Trackback