Inga Magnusson

... har jag läst. Politik intresserar mig till innehåll men kanske mest som demokratiskt fenomen:  Vilka är möjligheterna? Hur förhåller sig politiken till näringsliv och kultur och människor?  Hur mycket ska politiken styra?  Och kanske framför allt, hur mycket ska den låta bli att styra? 


Bodström skrev boken under sin omdebatterade vistelse med familjen i USA, den tid då man ifrågasatte om han kunde stanna kvar som svensk politiker och  bara vara ledig. Jag trodde att den skulle vara spännande och välskriven, det är ju faktiskt en etablerad författare av deckare som har skrivit, men den är i ärlighetens namn ganska tråkig, fast han försöker göra en "in media res" i varje kapitelbörjan typ "Jag arbetade som vikarielärare för en sexa ...",  "Jag stod utanför Carolina Gynnings arbetslokal i Vasastan..." Jag får en känsla av att han mer eller mindre tvingat sig själv att skriva den här boken för att visa på något nyttigt med USA-vistelsen.

Vad handlar då boken om?

Bodström annonserar att den ska handla om "Makten, myglet och politiken". Och det gör den förstås, den handlar mycket om politik. För mig som inte är intresserad av partipolitiskt käbbel så blir långa stycken ointressanta, de som handlar om hur en viss fråga kom till beslut eller inte. Det finns en del uppräkningar av socialdemokratiska misstag, men han är förstås noga med att parallellt med dem redovisa att Allianspartierna begått ännu värre misstag. Så kontentan av de redovisningarna blir mest propagandistisk. Ointressant är också att han (givetvis!) tar chansen att ge igen mot det han kallar sina "antagonister". Tomas är ju en tävlingsmänniska och en typisk mansperson som gillar fajten i sig, både med vänner och fiender.

Så det finns kapitel som jag helt enkelt kunde ha hoppat över.

Intressant däremot tycker jag är analysen av det röd-gröna samarbetet och varför det inte funkade. Jag kan bara hålla med honom i efterhand att Mona S fick klä skott för något som egentligen inte var hennes idé och som hon mycket motvilligt hade accepterat.

Klarsyn visar Bodström också prov på när han konstaterar att socialdemokraternas naturliga väljarunderlag har minskat. På 70-talet var 50 % av yrkesarbetarna arbetare, idag är andelen endast 25 %. När han hjälper till att sätta upp det egna huset i slutet av april så konstaterar han att det är bara han av dem som jobbar med detta bygge som ska demonstrera 1:a maj. Byggjobbarna ska golfa eller bara vara lediga. Socialdemokraterna har problem med sin politiska bas när maskinerna tar över de manuella arbetena och allt fler blir småföretagare.  På samma sätt har Centerpartiet problem med det faktum att det är färre bönder nu och de som finns kvar är närmast att likna vid medelstora företagare.  

Tomas står ju med ett ben i fri företagsamhet genom sin styrelseplats i friskoleföretaget "Pysslingen" och ett ben i socialdemokratisk skepsis mot privata skolalternativ samt  detta med att företag tjänar pengar. Här gör han också en bra analys av läget och hur man skulle kunna förbättra lagstiftningen så att det blir bättre för alla.

De två sista kapitlen i boken, de som handlar om hur Mona Sahlin kuppades ut och jakten på makten efteråt är naturligtvis intressant. De ger en vink om politikens fantastiska möjligheter för individen och samtidigt en redovisning av hur den snabbt kan bli en personlig katastrof.  Den som leder ett vanligt företag har färre personer att förhålla sig till och tydligare spelregler, men en politiker är utsatt för tillfälligheternas spel på ett helt annat sätt.  Det snöpliga slutet på Monas långa politiska engagemang måste kännas bittert både för henne och många anhängare inom partiet. Risken med att så definitivt kasta ut en hel falang ur en partiledning kan vara att ett antal  ännu väntar på sin revansch där ute. Möjligen hade de varit lättare att styra om några fått sitta kvar nära maktens centrum och hållits i schack med trevliga uppdrag.   

Sammanfattningsvis så kan jag konstatera att det var inte fel att läsa boken men jag hade kunnat hoppa över en hel del.