"Den nya överklassen" ...
För 30 år sedan var direktörens lön nio gånger högre än industriarbetarens. Men det har ändrat sig.
2007 tjänade en genomsnittlig direktör motsvarande 51 årslöner för en industriarbetare och det förtjänar de inte menar Bengt Ericson.
Adel med ekonomiska fördelar har vi inte längre men vi har fått ett annat ekonomiskt frälse. Det handlar inte om att entreprenörer som satsat i egna företag har berikat sig, utan om att en tjänstemannaöverklass, utan eget ansvar och eget risktagande, samlat orimliga förmögenheter och det genom att hjälpa varandra till till bonusavtal och välavlönade uppdrag. Bankcheferna är typexempel som beskrivs i boken.
”De är lika fina i kanten, har samma höga självuppfattning och starka övertygelse om att de har rätt. De upplever sig själva som väldigt duktiga, den berömda spetskompetensen”, säger Bengt Ericson.
Tidigare generationer av överklass lärde sina barn att uppskatta vanligt folks arbete men idag är det inte så.
”Att man efter de exempellösa bonusavtal som har godkänts i svenska företag de senaste åren har mage att gå ut och kräva nollavtal i avtalsrörelsen. Och till på köpet prata om att ta ansvar. Om de åtminstone höll tyst!” säger Bengt Ericson.
Ansvaret, de långa arbetsveckorna, det hårda krävande arbetet, spetskompetensen tycker Bengt E inte motiverar de höga lönerna.
Jag har inte läst boken själv men läst om den i Dagens industri. Den verkar intressant och tydligen också skriven på ett underhållande sätt.
Heidruns café ...
Det är ett trevligt ställe uppe i norra Värmland, norr om Torsby. Där finns konstutställning, konsthanverk till salu, böcker både gamla och nya (eget förlag Heidruns) och dessutom kaffe med bröd och en del annat ätbart. Trivsamt alltså. Man vill gå där länge och det gjorde vi.
Vi köpte en del böcker till barnbarn och så Gunnar Ehnes bok "Natta va full å stjärner". Ur den ringde vi och läste för A förstås. Vi var här en gång på gemensamt besök och då lästes det också poesi. ;-))
Vi köpte också ett par cd skivor;
Det var Dan Andersson i lite mer upprockad version "Pilgrimsstig", väldigt trevliga att lyssna på i bilen och passade det nordvärmländska landskapet där han faktiskt bodde.
Den här skivan "Tvârs genom live" längst ner var en positiv överraskning. Jag har aldrig hört talas om Bengt Arne "Plutten" Ericsson från Åmotsfors förut. Och jag har aldrig sett honom uppträda. Tydligen har han varit sotare om jag förstår hans texter rätt, han skriver egna dikter och tonsätter dem och gör det bra. Annars kan det ju bli mer burleskt än bra när man skildrar vardag så här, men han gör det riktigt bra. Jag skulle verkligen vilja att han kom hit till Årjäng i något sammanhang, eller till Tjolitta kanske.
Ungdomska-lexikon à la Anne...
... kommer här. Och uppdaterat från Lotten. Anne är ju mångårig expert på amerikansk-svengelska eller hur man ska säga. Och hon har i en kommentar till förra inlägget om nya ord fullbordat och justerat mitt försök till översättning. Vi får lära oss lite nytt, vi gravt medelålders. Här kommer det publicerat i ett inlägg så det syns:
Starstruck-rätt
Radiojinglar-truddelutter som påar inslag, reklam etc
Produktionsbolag är väl vad det låter som vad majorbolag är vet jag inte men kanske huvudbolaget?
Gated Community-rätt
Street cred-här gissar jag:cred är trovärdighet, kompetens och street måste då hänvisa till typ street smart, överlevarkompetens
Kreativ input-inspiration
Manga-rätt
Bli min cocoon-här gissar jag: någon man vill cocoona med, dvs mysa, bo ihop med, leva med, ha en relation med?
Entourage-följe, som vad en medeltidakung eller en dagens celebrity skulla dra omkring på
Reklambranschwannabe:gissar igen-wannabe är någon som helst gärna villbli eller iaf likna någon eller något, så det blir som du skriver någon som vill bli något inom reklam, ofta finns ett litet förlöjligande i ordet wannabe
Event-tillställning av den större skolan eller sammanhanget
Minialbum: det du gissar låter bra
Track record: "banrekord", ungefär vad man hittills åstadkommit, meriter
Låtskrivar-camp: gissar läger/träff för låtskrivare
Meet and greet: mingel eller som du skriver, säkert har det ett specifikt sammanhang i just den branschen
Doer: den som gör och åstadkommer något
I realtid: samtidigt som det händer, typ konserter som spelas och samtidigt streemas (tror jag det kanske kallas) till biografer runt om i världen
Street: gissar återigen att hon är street smart, en överlevare som vet hur man tacklar de farliga gatorna i storstaden
Ungdomska a la Lotten:
"Street credibility" definierar urban dictionary som: Commanding a level of respect in an urban environment due to experience in or knowledge of issues affecting those environments.
"Meet and greet": a reception at which a public figure (as a politician or rock star) socializes with press members and other guests.
Cocoon kan ha olika betydelser, det finns en sång som handlar om "be my cocoon".
Entourage är också en TV-serie som blivit rätt populär:-)
Det låter som om han försöker använda en ungdomlig terminologi... eller så gör man det i hans bransch.
Nya ord...
När jag läste Andreas Carlssons bok så fanns det ett antal ord där som är exempel på detta:
Starstruck (betyder ungefär handlingsförlamad i mötet med en stjärna, tror jag)
Radiojinglar (nåt med musik / låtar men jag vet inte vad)
Produktionsbolag / majorbolag (???)
Gated community (stad eller stadsdel som är inhägnad / spärrad för obehöriga, tror att Pacific Palisades norr om LA där sonen bodde först var ett exempel)
Street cred (ingen aning, kanske modemedveten på ett speciellt sätt?)
Kreativ input ( ge någon idéer kanske?)
Manga (populär japansk serietecknarkonst, rätt mycket våld i dem och även en del sex)
"Bli min cocoon" (ingen aning!)
Entourage (??)
Reklambranschwannabe (någon som har ambitioner att komma in i reklambranschen kanske?)
Event (nöjesarrangemang kanske eller nåt i den stilen?)
Minialbum (skiva med färre låtar på?)
Track record (??)
Låtskrivar- camp ( samling av låtskrivare?)
"Meet and greet" -träff (Träff för att folk ska få träffas o hälsa på varandra ?)
Doer (nån som ser till att saker och ting blir utförda, inte bara pratar)
I realtid (händer nu?)
Hon är "street" (?)
"Live to win" ...
... heter boken som Andreas Carlsson skrivit om sig själv och sitt liv. Han är låtskrivare och musikproducent med i huvudsak Sverige och USA som bas. Hans musik har sålts i 100 miljoner album och han har jobbat med världsartister. I musikvärlden är han sedan länge en välkänd auktoritet men för den stora allmänheten är han mest känd som domare i tv-programmet Idol. 
Förvånat upptäcker jag att jag köpt boken och ännu mer förvånat upptäcker jag att jag läst den. Och läst den först i kön av en rad böcker. Det här är ju inte mina intressen egentligen, jag är ju en gravt medelålders kärring som lever ett liv som är tidsmässigt, geografiskt och kulturellt långt från det som Andreas skriver om. Men på ett omedvetet plan är jag ändå nyfiken på den värld och den generation som mina barn lever i. Hur ser deras ideal ut, deras drömmar, deras erfarenheter och deras musik ut?
För det första blir jag ju imponerad av hans bekantskapskrets, vänkrets och arbetskamrater. Där finns några av ikonerna i kändisvärlden; Paul Stanley och Gene Simmons i Kizz, Max Martin o Denniz Pop svenska musikunderlegender, Celine Dion, Britney Spears, Jon Bon Jovi osv. Och han beskriver sina privata möten och sitt samarbete med dem uppriktigt med det misslyckade och det lyckade samt med en god portion humor. Det ger en intressant inblick i en annan värld och den världens villkor. Och det är väl kanske bokens styrka att Andreas väljer att beskriva den totala entusiasm som driver fram olika projekt, en del av dem lyckas och blir succéer medan andra floppar. I boken får man ändå uppleva varför man från början trott på det man gjort. Sen går säker en del av innehållet mig förbi eftersom han svänger sig med termer som jag inte förstår. Jag inser med förfärande tydlighet att nya generationer har nya ord som jag inte kan.
Privat lämnar Andreas ut lagom mycket; svår barndom med flyttningar, en pappa som hamnade i fängelse och mamma som ensam fick dra ett tungt lass. Behovet av en känslomässig o geografisk hemort lyser igenom, han återvänder alltid till Tingsryd där allt började. Han skriver om det korta förhållandet med Hannah Graf som resulterade i sonen William. Han beskriver också äktenskapet med Erika och hur deras skilsmässa inledde en livskris som blev start för något nytt. Det finns mycket upp och ner, både privat och yrkesmässigt i boken.
Jag förstår, när jag läser boken, en del av det som händer i musikbranschen nu i och med att musik kan laddas ner gratis på nätet. CD-köparna är en uttunnad och allt mer åldrande skara. Den som vill leva på musik och musikskapande måste vara beredd att tjäna sitt uppehälle på annat; reklam, sälja grejer som knyter an till idolen / musiken ( något som Kizz var först med i stor skala), liveframträdanden och inte enbart för storpublik.
Det håller på att växa fram olika symbioser mellan musik, musikaler, video, dataspel, serier, reklam, TV-program, internet osv och det gör att underhållning i framtiden kan utvecklas till något helt annat än det vi är vana vid. De ekonomiska och ägarmässiga villkoren håller också på att förändras på ett revolutionerande sätt för att de olika medierna ska understödja varandra. Vi ska inte tro att det är en slump att vissa TV-program från vissa kanaler får ett stort utrymme i pressen och reklam på bloggar exempelvis. Man har helt enkelt samma ägare. Den som ska lyckas i framtiden, kreativt och ekonomiskt, i underhållningsbranschen måste behärska ett samspel mellan olika aktörer och olika media.
Och Andreas är ett bra exempel på det. Han har gjort massor i den vägen och lever ett stressigt men fritt liv med god ekonomi, bor fint i både Stockholm och Los Angeles, vilket han beskriver utan att skämmas som varje anständig ;-) svensk borde göra. Hans namedropping är också rätt skamlös på ett osvenskt sätt, men alltsammans balanseras av en ödmjukhet inför musiken och en humor som ger självdistans. Och kolla bilden på framsidan, han ser ner på oss uppifrån en hög position, ser farlig ut, men man förstår i boken och även på hans framträdande i Idol att han har ett varmt hjärta också bakom den tuffa fasaden.
Sen försöker jag förstå hur man kan ha musikskapandet som yrke och göra det på beställning så att säga. Och massor. Men det är väl som Jan G säger om sitt skrivande; inspiration är till för amatörer, yrkesförfattande är ett hantverk, ett jobb från morgon till kväll, varje dag ett visst antal sidor, samt mycket research i förväg.
Sammantaget en bok värd att läsa, inte för att den är stor litteratur, man kan reta sig på namedroppingen och en del annat men den ger en unik inblick i en främmande värld, den känns som ett uppriktigt dokument över Andreas liv, över kärleken till musiken och boken är kul.
Självbiografier ...
Nu har jag läst Michael Nyqvists "När barnet lagt sig". Han berättar om sin uppväxt, hur han fick reda på att han var adopterad och att pappan var italienare. Sen lyckas han med konster och knep få träffa sina biologiska föräldrar, men mötena med dem är besvikelser. Michael når inte fram till dem, kontakten blir ytlig och mamman tar till och med avstånd. Det är obegripligt när man inte vet varför och det berättar hon inte så att det framgår av skildringen.
Vägen fram till skådespelarkarriären beskrivs också förstås.
Michael har skrivit sin bok som om han skapade en rad teaterscener och de är inte i tidsföljd. Jag brukar inte gilla tidsblandade böcker men i den här boken är det helt ok och rätt logiskt egentligen för scenerna tar tag i varandra ändå och hänger ihop på det sätt som händelser i ens liv kan hänga ihop över tid.
Det är en välskriven bok med god komposition, spännande och lätt att ta till sig. Man vill sträckläsa den, vilket jag också gjorde en förmiddag på 3 timmar. ;-)
"Live to win" ...
Jag återkommer när jag läst färdígt med mer tyckanden om boken, men den är intressant och rätt välskriven, med en genomtänkt komposition, typisk musiker kanske att komponera ihop texter till en helhet. Sen kan jag väl misstänka att han tagit råd av proffs när han skrivit, det vore väl också typiskt musiker; att våga vara kreativ tillsammans med andra, ge och ta kritik under resans gång.
"Maskarna på Carmine Street" ...
Jag brukar gilla Håkan Nessers böcker. Han är ju en utmärkt författare som har ett bra språk, jag tycker om hans ordbilder, ofta nyskapande. Miljöerna brukar också vara välbeskrivna och ibland till och med bekanta, åtminstone när han förlägger handlingen till Kumlasjön och Blackstabacken vilka hör till min barndom.
Men den här boken gillar jag inte. Kan inte sätta fingret på vad som är fel. Kanske att den så tydligt är skriven som en film? Eller att handlingen är förlagd till USA, i alla fall den sista delen? Eller att huvudpersonerna hela boken igenom är så levande döda av sorg? Jag saknar något av Nessers vanliga berättarglädje tror jag, det är för kompakt svart och storyn känns lite pliktskyldig, ungefär som att författaren nu måste få till en roman för att förlaget vill ha en? Eller att han måste försörja sig? (Tror jag i och för sig inte!). Eller att det finns för många utvik i berättelsen, utvik som saknar betydelse egentligen? Ok, alla är inte betydelselösa men en hel del av dem, det luktar lite Jan Guillou, han håller på med det hela tiden för att få ut sitt budskap till läsaren. Här handlar det inte om budskap på det sättet men det blir tråkigt.
Nej, för mig så lyfter inte berättelsen om Erik och Winnie och Sarah, men nu har jag i alla fall läst den.
PAUSE / PLAY ...
Boken beskriver en man som är lever i en verklig värld av kändisskap, en värld som är så absurd att det är endast med hjälp av medfödd störning som någon kan trivas och passa in. Samtidigt som miljön för en som inte lever i den är absurd och huvudpersonen är absurd och lever absurt så finns det en annan botten i boken. Hon ger huvudpersonens version av händelseförloppet och till slut de andras version av det som utspelat sig. Det blir olika versioner förstås och kanske kan man därigenom få en inblick, inte bara i kändisvärlden, utan också i hur en lätt störd hjärna kan uppfatta det som sker runt omkring.
Om den här boken liknar några andra böcker så är det Jens Lapidus i så fall. Om man är intresserad av kändisskapets villkor så ska man förstås läsa den här boken, men det kanske inte är så många som är. Om man är intresserad av hur tillvaron kan te sig den som har en något skruvad verklighetsuppfattning så kan man också läsa den och förstå lite bättre hur och varför en del människor uppför sig som prinsessan på ärten ibland och i våra ögon tycks överreagera.
Den är garanterat rätt spännande, intensiv och lättläst. Språket och tilltalet förefaller autentiskt, alltså lätt att leva sig in i, åtminstone för en som inte lever i den här miljön.
Märkligt fenomen förresten att jag trodde när jag läste boken att den var skriven av en manlig författare, men det var den alltså inte, utan av en ganska ung kvinna. Då ändrade sig genast min uppfattning om boken på något sätt, fast jag vet inte hur. Genus är betydelsefull på ett sätt som är svårt att förstå. Jag tänker rätt ofta på att Stieg Larsson i sina böcker skildrar kvinnor som om de vore män om man ser till hur de lever sina liv och hur de tänker. Undrar om Yesim beskriver männen som om de vore kvinnor? Nej, så kan det nog inte vara.
"Skynda att älska"
Som en del av sorgearbetet efter min mamma, så är det givande att läsa böcker. Den här är skriven av Alex Schulman son till den berömde tevemannen Allan Schulman. Allan gifte om sig på äldre dar med den betydligt yngre Lisette (dotter till författaren Sven Stolpe eller blandar jag ihop nåt nu??) och fick fler barn bl.a. Alex och Calle.
Eftersom Allan var runt 60 när han blev pappa igen så blev det att "skynda att älska" innan pappan blev för gammal. Det är en bra bok, mycket läsvärd. Den lämnar ut lagom mycket av händelserna i familjen och kränker inte någon genom att bli för privat. Alex nöjer sig med att berätta ur ett personligt perspektiv hur han själv upplevde sin pappa både som barn och som vuxen. Hans bok är i hög grad ett sätt att bearbeta sorgen efter pappan och med i den processen finns också i hög grad torpet i Värmland och terapeuten. Jag hade tidigare en bild av Alex Schulman som sensationslysten och ytlig, men jag har ändrat mig. Det här är en läsvärd bok, skriven med djup och fingertoppskänsla, dessutom har Alex språket i sin hand och det gör boken läsvärd som litteratur, inte enbart som en beskrivning av far - sonförhållande och sorg.
Potensgivarna...
Det är en oerhört söt historia om två hemmadöttrar i sjuttioårsåldern som får en idé. Jag gillar den här boken för att den ger mig många igenkännande leenden just över bondesamhällets gamla fenomen; hemmadöttrar. Det var alltså barn som blev kvar hemma för att ta hand om gården och föräldrarna när de andra barnen flyttade hemifrån för att söka andra jobb. Deras tillvaro blev i verkligheten och i boken ofta rätt inskränkt och präglad av hur det alltid hade varit och rädsla för att förändra något. Detta förutsatte förstås att det var en gård av någorlunda storlek och var nog ett typiskt fenomen på 1800-talet med de stora barnkullarna och en jordbruksbefolkning, fortsatte kanske en bit in på 1900-talet. Min far hade exempelvis syskon som blev kvar hemma så. Först behövdes de hemma, sedan kom de sig inte för med att flytta och äktenskapsmarknaden var kanske inte aktuell med åren, utbudet minskade drastiskt förstås när många jämnåriga drog in till stan.
Potensgivarna är en finstämd skildring av några människoöden, det finns humor och ömhet med. Man skrattar med huvudpersonerna, inte åt dem. Det gillar jag som tycker om snällhet. Sen kan jag tycka att beskrivningen av brodern Rutger tar ut svängarna lite för mycket men det kanske inte är så lätt för en kvinna att beskriva en man med potensbekymmer.
Men sammataget fin sommarläsning och lättläst. Rekommenderas!
Fond för Stieg Larssons sambo...
Jag hoppas att det hela är juste och att pengarna kommer dit som det är tänkt!
"Tryck stjärna"
har jag läst nu på semestern och den är riktigt läsvärd. Det är en typisk Bodil Malmsten - bok. Massor av vackert språk, många goda tankar. Fast det här är också en sån där bok med ett innehåll som är väldigt löst sammanhållet. Man kan hoppa in och läsa här och där med behållning. Det är alltså en bra resebok.
Den är läsvärd, fast inte hennes bästa!
Tack för lånet Ingrid! Nu ska Du få tillbaka dem! Alla är lästa!
"Låt den rätte komma in"...
Jag antar att den har blivit en riktigt grym film, det borde den kunna bli med den här storyn i bakgrunden, men jag vill inte se den heller!
Läs den inte, om det finns något bättre att ta till! Det blir i alla fall mitt råd!
"Mitt första liv" är bäst!
När jag läser den här boken reagerar jag ungefär som när jag läser Jonas Gardell, jag tycker om ilskan och ömheten, raseriet och skratten och alla detaljer i hur det var att leva då. Jag har ju glömt och hon påminner mig om trender, talesätt, levnadsmönster, fördomar, teknik, allt.
Om man vill börja läsa Bodil Malmsten så är nog det här den boken som man ska börja med. För mycket av nycklarna till hennes andra romaner finns här i uppväxtbeskrivningen, personer och associationer. Jag kommer att läsa om boken inom de närmste dagarna för att gotta mig mer.
Läs den! alla Ni tanter som har upplevt 50-talet! Det är inte en rekommendation, det är en order!!
"Det är fortfarande ingen ordning på mina papper"
Om jag skulle tvingas välja bort någon av hennes böcker så skulle det bli den här. Början av boken var till och med lite prat-trist. Men sen blev jag fångad igen av hennes språkbehandling och svindlande associationsbanor och sträckläste resten.
Den här boken är inte en sammanhängande berättelse utan varje litet kapitel står på egna ben och de kan läsas i vilken ordning som helst. Så till vida är det en bra bok att ha med sig på resor då det kan bli många korta läspass.
Efter genomläsningen av den här boken så blev jag nyfiken och googlade mer på Bodil, jag hamnade på hennes blogg bl.a. Jag tror att den hade namn efter den ort i Frankrike som hon bor på; Finistere (stavning?).
"MÄN SOM HATAR KVINNOR"...
...måste jag snart få se. Jag är inte någon filmfreak men just den filmen tror jag blir bra. Jag väntar så på att få några reaktioner på bloggen om hur den är. Har någon därute sett den? Hur var den?
Jag har läst serien flera gånger förstås. Trögfattad tänker någon då, och det är helt rätt. Men gravt medelålders kärringar får fatta långsamt och ha lite sirap i huvudet.
Fast just böcker som jag gillar har jag nog alltid läst om och funnit något nytt i dem varje gång. Minns inte hur många gånger jag tröskade igenom de stora ryska författarna under min ryska period.
Men det jag är mest intresserad av, är att se är om den kvinnliga huvudpersonen blir en man i filmen också, om manuset har följt boken på den punkten. För vid andra omläsningen så upptäckte jag att hon agerar och lever precis som en man. Stieg har egentligen beskrivit en man utom när det gäller namnet. Hon tar avstånd från föräldraskap, hon lever ensam, hon är aggressiv, hon är data- och teknikfreak, hon tar för sig, hon är bitvis känslokall, hon lever ut sin sexualitet. Mycket av detta skulle platsa i en manlig roll utan att väcka uppmärksamhet. Men när en kvinna lever så, så är det ovanligt och blir spännande.
(Här finns en intervju med Noomi
Jag blir glad förstås när jag ser att intervjuaren också har upptäckt det manliga hos Lisbet Salander, huvudpersonen i filmen. Hon kallar det för testosteronstinn feminism. Men jag tycker att manligheten här går längre än till att vara en genusfilosofi)
Min kärlek till träd...
... via Bodil Malmstens bok "Nästa som rör mig" sid 81-82 i pocketupplagan:
"Att de kan leva på så lite näring, att de kan stå så raka.
Respekten jag känner för träd.
Högaktningen, vördnaden.
Ett enda träd ger syre som räcker för tio människors årsbehov.
När löven är utslagna tar trädkronorna upp stoftet i luften och på vintern tar grenarna emot avgaserna, tar det på sig som Jesus i Bibeln, sträcker ut armarna och tar emot luftföroreningarna, stora lungor i städerna, träden andas så luften blir ren.
Platanerna längs boulevarderna, platanerna är det, med fläckiga stammar, de tar emot giftet som gerillakrigare, kamouflageklädda, kraftiga, närmast trafiken. Värnar, skyddar. Platanerna i de stora städerna, nyttan de gör.
Gamla träd kan ha en bladyta på mer än en kvadratkilometer och en inre bladyta på 160 kvadratkilometer - den inre kvadratytan är summan av alla cellytor som bladen är uppbyggda av.
Jag klippte en artikel ur en tidning, Dagens Nyheter, var det den? Texten var på svenska, det måste ha varit den. Jag klippte ur och klistrade in i min bok.
Träden är överlägsna stod det, att träden är överlägsna allting som människor kan uppfinna, allt folk tänker ut.
Det finns stadsbyggare som inte vet att träd avger syre, politiker som inte känner till nödvändigheten med träd, beslutsfattare som inte vet att det är träden som andas åt en stad, dämpar oljudet, som ger lä, skänker skugga, skydd och livsrum åt människor och mikroorganismer, att träden fungerar som luftkonditioneringsapparater.
Att allt träden kräver är plats för sina rötter, och en himmel att sträcka grenarna mot.
Att städer blir omänskliga utan träd.
Som om det mänskliga vore något att stå efter - Siri och Siris familj, James, de rika kvinnorna, deras kroppar i provrummen, deras läten.
Hur människor är mot varandra.
Trädens mänsklighet. Hur tysta de är, hur de andas.
Trädens värdighet jämfört med människornas.
Okränkbarheten. Oberoendet. Kraften.
Men en natt stormar det och en gren slits av trädet, stammen bryts av. Trädet knäcks.
Inget blod, bara trädet som skriker i mörkret och ingen som hör."
Slut citat ur Bodil Malmstens bok!
Träd har alltid fascinerat mig, precis som de tydligen har fascinerat Bodil Malmsten. Jag känner mig besläktad med henne, så som jag antar att många andra läsare känner sig besläktade med henne. Det är nog ett signum hos en god författare, att man någonstans i det lästa känner igen sig själv.
Texten här ovan kan jag läsa hur många gånger som helst, både för innehållet och för det vackra språket.
Googlade lite på Bodil. Hon är alltså barnbarn till den store Carl Malmsten, han med möblerna visste jag inte. Hon är lite drygt 60 år, född 1944 tror jag. En av hennes anfäder grundade Grand Hotell i Stockholm. Hon växte upp hos sina morföräldrar uppe Norrland och sedan i fosterfamilj i Stockholm. Hon har skådespelat, skrivit drama, målat och en del annat och fått ett antal utmärkelser för sin littertur.
"Nästa som rör mig....
Jag läser den nu och är alldeles förstummad över hennes skicklighet som författare. Hon kryper in i en annan människas tankevärld och lyckas skildra den precis som den är, när den händer, logisk och på samma gång ologisk. Hur kan hon lyckas med det konststycket??
Jag har ofta önskat att jag kunde följa någon annans tankeverksamhet, exempelvis ett litet barns när en massa vuxna sticker ner näsan i barnvagnen och gullar, en elevs när jag inte lyckas förklara ett matteproblem, en hunds när den lyder / inte lyder, beslutsfattares när de fattar vansinniga beslut.
Bodil beskriver tankarna just så som de fladdrar mellan då och nu och framtid, lyckas fånga associationsbanor som är fullkomligt logiska. Det är alltså en bok i stort sett utan dialoger men så spännande uppbyggd att man inte vill lägga bort den, för den person hon skildrar på det här sättet är en rätt galen människa och man anar naturligtvis hur slutet ska bli, då man får förklaringarna på alla spridda tankspån.
Huvudpersonen är alltså en f.d. modell som lever i Paris, utan hem, boende på olika hotell. Genom hennes tankar träder hennes liv fram som det har varit och som det kom att bli. Boken är rätt gammal, från 1996, i pocket 2003. Finns kanske på bokmässan? Rekommenderas i alla fall!
Conn Iggulden "Bågens mästare" om Djingis Kahn
Nu har jag läst ut den här boken också, Igguldens bok om Djingis Kahn. Den ingår i en serie om Djingis. Iggulden har tidigare skrivit en serie böcker om Roms kejsare. Jag tyckte kanske att Kejsarböckerna var mer intressant, kanske för att deras göranden och låtanden kom att påverka Europa mer än mongoler och kineser.
Jag gillar Igguldens böcker för att det är spännande och välskrivna först och främst. Det är svårt att lägga bort boken när man väl börjat läsa.
Sen så har han studerat de tider och personer han skildrar i böckerna så det finns mycket som är autentiskt. Han dramatiserar verkliga historiska förlopp och händelser, stuvar om lite kanske i tidsordning och utelämnar en del. Men det känns i alla fall kul att få verklig insikt i hur människor levde, åt, bodde, trodde, bildade familj, krigade osv på den tiden det här begav sig, dvs strax efter Jesu födelse.
En renlärig historiker skulle naturligtvis bli galen över att han inte följer historien exakt, men Iggulden erkänner öppet att han ändrar lite. Han beskriver i slutet på boken i korta ordalag vad som hände i verkligheten och var han ändrat. Det måste vara författarens rätt när han erkänner (fast inte fejka som Liza gjorde, det är fusk!)