Inga Magnusson

blir det. Måste det bli!
Nu har jag precis sett Kejsaren av Portugallien i en utmärkt version. Det är dramatik på hög nivå med goda skådespelare och många bottnar.  Vet inte vilken gång i ordningen jag ser den här berättelsen som film /teater men det är en story av hög klass. Den berörde då när hon skrev och den berör idag, den kommer alltid att beröra eftersom temat är klassiskt. Selma Lagerlöf var på många sätt genialisk i sitt berättarskap.

DÄRFÖR BLIR DET SÅ FÖROLÄMPANDE OCH LÅGT ATT SKILDRA SELMAS LIV SÅ DÅLIGT SOM TV GJORDE NU UNDER JULHELGEN!

Och det handlar inte om huruvida hon var lesbisk eller inte, det var bara så himla trist och lågt att inte ta vara på hennes fantastiska liv och minnet av henne när man nu fick så mycket resurser att spendera på henne till 150-årsjubiléet!

Som tanke är det lite käckt, ja nästan hädiskt!

Så här skriver Björn Wiman 20/12 i Expressen:

"Däremot är Englund helt rätt person att ta Akademien ytterligare ett steg in i samtiden. Han är - precis som Engdahl - en av Sveriges mest briljanta skrivande stilister, uppskattad inte minst som medarbetare i Expressen under hela 90-talet. Dessutom kan det vara första gången Akademien får en genuint trevlig prick som ständig sekreterare. Kan han till och med locka tillbaka Kerstin Ekman till arbetsbordet? Eller låta henne löpa? Vi kan bara hoppas."

I samma tidning utbrister Gert Fylking:
"Äntligen!"  Och uppmuntrar Englund att göra fest av tillkännagivandet av nobelpristagare, inte stå och huka i en dörröppning.

Och Horace sörjer inte jag heller. För mig känns hans flinande arrogans bara påklistrad och motbjudande. Om den vore äkta skulle den vara lättare att fördra, ungefär som hos Lef GW eller Aschberg. Men när det gäller Horace Engdahl så blir det så påtagligt att detta är en medial fasad, påhängd i samma ögonblick som kamerorna går igång. Hans tal består av stilistiska krumbukter utan ände, tillkomna enbart för att ge glans åt talaren, inte åt ämnet.

Det här bytet kan alltså bara bli till det bättre!

Den här köpte vi på Hembygdsgårdens julmarknad. Det är berättelser om människor som levde i Skomarka, hur de arbetade och hur de bodde, samt en hel del om hur de var som människor. Fascinerande bok att läsa om en helt annan värld i början på nittonhundratalet, ett tidsdokument. Man kan köpa den hos Allan Brunzell i Kålleboda tror jag. Och om det blir några pengar över på boken så ska de gå till att restaurera ett hus där uppe, en samlingslokal av något slags, kanske var det en IOGT - lokal eller något.

Nu har jag läst den, boken om kvinnornas historia i Sverige de senaste 1000 åren. Jag hittade den på länsmuseet i Örebro när jag var där och kastade mig genast över den.

Kvinnornas historia har fascinerat mig sedan jag läste historia på universitetet och en liten bit av de studierna var just om kvinnor. Det märkliga var att det fanns så lite litteratur i ämnet, bara någon enstaka bok. Resten var rapporter, avhandlingar och dammiga uppsatser. Jag återkommer ibland till dem och läser lite här och där, bl.a. Birgitta Saywer (stavningen?).

Den här boken, liksom mycket annat som skrivits om kvinnors villkor i samhället, handlar om att det inte varit sämst för länge sedan  och sedan blivit bättre och bättre. Det verkar tvärtom vara så att kvinnans ställning under "den mörka medeltiden"  och tidigare, inte var så mörk. Om man enbart ser till lagarnas text så ser det illa ut förstås och man ska akta sig för att idyllisera, men om man studerar praktiken så verkar det ha varit så att kvinnor ändå har haft mycket mer utrymme än de borde ha haft formellt sett.. De har kunnat ärva, haft egna företag, kunnat svara för sig juridiskt,  haft någon slags ekonomisk trygghet i form av morgongåva och hemgift osv. Praktiken tycks inte ha följt lagarna.

I det medeltida samhället var rollerna i arbetslivet (jordbruket) givna; kvinnor hade sina arbetsuppgifter och männen sina. Båda bidrog till familjens överlevnad och hade därmed i grunden en viktig samhällsroll, det kan ha gjort det svårt att bortse från kvinnors krav. Under  1600-talet växte det fram en tjänstemannasektor och ett högre utbildningsväsende som båda var förbehållna män och det kom att diskriminera kvinnor rejält fram till  1900-talet.

Synen på sexualitet är ett exempel: Ett förhållande under vikingatiden och medeltiden ansågs etablerat när man var trolovade och hade "legat tillsammans", inte när kyrkan hade välsignat det hela med äktenskap. Vid trolovningen skrevs ekonomiskt avtal mellan släkterna som skulle bindas samman. Det var mannen som straffades med skadestånd till kvinnans far vid "lönskaläge",  dvs förbindelser utan trolovning, inte kvinnan. Senare kom fördömandena över utomäktenskapliga förbindelser att bli hårda (kyrkan!) och kvinnor fick ta allt större ansvar för männens sexualitet. Mannen kunde svära sig fri från sitt ansvar, medan kvinnan stod där med en svällande mage som knappast gick att förneka. Det hela verkar ha startat på 1600-talet  (bl.a. häxprocesserna) och kulminerat i början på 1800-talet som i praktiken kan ha varit den allra mörkaste tiden i kvinnornas historia. 

Under 1900-talet erövrade kvinnor långsamt den någorlunda jämställda roll som vi lever med idag. Sett i ljuset av historien så är det mycket bättre idag, men visst fattas en del än, inte enligt lagtexterna men i praktiken, när det gäller lönesättning och karriärmöjligheter exempelvis.

Himla intressant ämne och det är roligt att läsa om hur kvinnors villkor sett ut. Det är lättare att förstå det som händer idag i ljuset av historien. 

Så har jag då äntligen läst den färdigt, Sommarbarnboken. Den är ok, värd att läsa, men ingen höjdare. Jo, kanske ändå om man har en bakgrund som liknar hennes; invandrare på  60 - 70-talet. Hon skildrar invandringen ur barnets perspektiv och hon gör det med stor autenticitet. Det känns äkta och rätt in i ryggmärgen, självutlämnande; visst var det så och så där måste en invandrare ha uppfattat den tidens fenomen.  Men jag kan reta mig lite på titeln. Sommarbarn är hon ju bara någon dryg månad i sista kapitlet, resten beskriver tiden i Tjeckoslovakien före flytten till Sverige och den allra första tiden i Danmark och Sverige. 

För mig hamnar boken i samma fålla som "Svinalängorna", realistisk skildring av speciella levnadsomständigheter, nyttig och intressant att läsa, fast utan skönlitterära kvaliteter i övrigt.

Motvilligt dragen till den så går jag nu vidare med Jens Lapidus uppföljare till Snabba Cash, motvilligt för jag ville inte gilla cashboken,  men kan inte låta bli. Den blev bättre nu vid omläsningen. Första gången var jag för trött och läste för osammanhängande, blandade hela tiden ihop de många personerna i storyn. Men vid omläsningen så var jag mer utvilade och kunde reda ut sammanhangen. Det gav mersmak, som en logisk efterföljare till alla de maffiadokumentärer jag läst nu en period.

Så får det väl låta i framtiden när Nobelkommittén ringer upp de utvalda för att lämna sitt meddelande. Doris Lessing har åter igen beklagat sig över att hon fått Nobelpriset. Hon har fått en massa medial uppmärksamhet och kan inte skriva längre. Och alla de här klagovisorna från henne har stänkt över lite negativt på Nobelpriset som institution. Tvingar man pristagarna till reklamjippon för att gynna egen sak? Lessing lär ha framfört sådana anklagelser. För att slippa sånt här i fortsättningen så borde man kanske ringa och fråga de presumtiva pristagarna om de vill ha priset eller inte.  :-)

Samtidigt gnager en liten misstanke att den goda Doris är sur för att hon inte fick priset för länge sedan. Hon tycker nog att hon  hade förtjänat det. :-)

Den är intressant, boken om den italienska maffian skriven av dess bekämpare, domare Giovanni Falcone. Han berättar om maffian, om personerna, familjerna, våldet, ritualerna, ja allt. Som litteratur betraktad är boken rörig förstås och man tvingas läsa lite fram och tillbaka för att få ihop det. Men mycket läsvärd med sitt exklusiva innehåll.

Falcone var den domare som vigde sitt lov åt att bekämpa maffian i Italien och som till slut själv fick betala med sitt liv. Hans framgång berodde på  att han kände maffian i grunden och kunde tala "maffians språk". Han kunde tolka tecken, gester, budskap och tystnader. På det sättet fick han ett antal maffiamedlemmar att  berätta. Det lade grunden för stora processer där många kunde dömas och fängslas. Falcone lade också ner mycken möda på att faktiskt skapa fungerande skyddsprogram för de som vittnat så att de kunde få överleva.

Maffian är ett system som lättast växer fram ur en diktatur, ett politiskt system där staten är frånvarande eller enbart agerar förtryckare. Då blir maffian ett skydd mot staten och annan brottslighet. Det är den som sätter agendan och träder in i statens ställe med skydd, rättsskipning, hierarkier, ekonomiskt system, tillhörighet, etik. Genom att på alla plan vara en stat i staten så utgör den förstås i grunden ett hot mot demokratin. Det finns paralleller till de svenska brottsnätverken förstås. Framför allt när det gäller att styra genom våld och hot. Och som en tanke så brinner Olssons brygga i Arvika när jag håller på och läser maffiaböckerna. Sant eller inte, men många tror ju att branden har anknytning till den organiserade brottsligheten i Sverige på ett eller annat sätt.

Falcone verkade från början av 80-talet och ett decennium framåt. Det startade med maxiprocessen där 474 maffiamedlemmar åtalades. Av dessa fälldes så där en tiondel. För att skydda sig själv så tvingades Falcone att leva ett speciellt liv. Han bytte ständigt vistelseort och utan något system, han satte sig själv inom lås och bom ibland för att vara skyddad, han hade livvakter och eletroniska skyddssystem. Till slut dödades han ändå. Det skedde på motorvägen utanför Palermo. En kulvert fylldes med 600 kilo trotyl som fjärrutlöstes.

Efter sin död blev Falcone en legend, en hjälte och maffians stöd bland vanligt folk krympte. Fast jag får ibland när jag läser en känsla av att man egentligen accepterar maffian men inte alla krig som hela tiden uppstår mellan olika familjer och grupperingar.

(Oj, det blev verkligen spridda funderingar märker jag!)

Det är nog ett udda intresse, det här med maffian. Jag har ju just läst boken om den svenska maffian, skriven av ett par journalister. Den var väldigt intressant. Det ligger lite i tiden också om svensk maffia. Enligt Aftonbladet idag den 14:e mars så har vi en våg av bankrån över Sverige "under de svenska maffiagängens styre". Det sker ett rån varannan dag i genomsnitt i landet. Man har flyttat över sin verksamhet från värdetransporter till banker, men kommer över så lite varje gång att man gör många fler rån istället. Enligt tidningen är det organiserad brottslighet med anknytning till mc-gäng som är inblandade.



Idag kom en kollega på skolan C, med en bok som hon ville låna mig. Den handlar om maffian i Italien. Hon är Italienfrälst och trodde länge att hon skulle bo där och hade mycket kontakt med landet. Men avskräcktes bl.a. av de begränsningar som låg just i det nätverk av lojaliteter som finns i landet och infiltrerat i det också den organiserade brottsligheten.

Den här boken till vänster, beskriver en verklig händelse. Den om den ensamme domaren som tog upp kampen mot maffian i Italien, som vann men som själv blev mördad. Mordet på honom upprörde en hel nation och det gjorde att maffian förlorade många anhängare bland vanligt folk och mycket goodwill. Domarens död blev kanske viktigare än hans livsgärning för att sticka hål på Cosa Nostra.
 
Den andra boken säger C är väldigt bra och den måste jag läsa. Jag ska göra det också, jag undrar om jag läst boken tidigare eller kommit i kontakt med den på annat sätt. Jag har en känsla av att jag känner till storyn; han som föddes på en bordell och levde vind för våg, var för evigt sammanlänkad med henne som föddes samma dag som han osv.

Nu när jag skickat ut en ansenlig mängd böcker på book-crossing så är det roligt att fylla luckorna i bokhyllan med nya böcker. Böckerna nedan köpte jag på¨rean.


Pradaboken tror jag inte att jag kommer att gilla. Det ser ut att vara en sån där förhatlig umgänges och pratbok. Mazetti är en gammal favorit sedan Grabben i graven bredvid.  Ken "Nålens öga" Follett är också en gammal favorit. Har nog tagit mig igenom det mesta av hans tegelstenar, rätt tjocka är de, men spännande. Är tveksam om jag har läst den här förut, i så fall får den åka ut på bokluffen.


När vi var i Stockholm så fick jag några böcker av sonen. Tidningsankor verkar ju aktuellt i hans bransch, Osbournebiografin var mest sålda bok i England 2006 och sonen läser numera endast biografier. Den där lärarinneboken tyckte han väl kunde passa mig, det är en deckare också.

Det här med bokrea är ju frestande men man vill ju inte komma hem med en massa stolpskott. Om jag inte redan hade Igguldens Kejsarserie så skulle jag köpa den, även Läckberg om jag inte hade läst några stycken av henne, likaså Svensk Maffia av Wierup - Larsson. Maffiaboken är mycket intressant. Fast sedan har jag lite svårt att välja av de böcker som jag inte känner till. Boktips från rean mottages tacksamt!

Det här var kul! Nu har jag sammanlagt prånglat ut c:a 20 böcker på egen hand och med andras hjälp. Ingen enda har hamnat i Årjäng men på andra orter här och där. Kollegor tycker det här är spännande och erbjuder sig att ta med böcker och dumpa dem när de ska ut och resa. I kväll gjorde jag i ordning en ny trave på 10 böcker som ska iväg vartefter. Jag klistrar in en lapp i boken  med den här texten. Vet inte om den går att läsa, men det står ungefär att jag har lagt ut boken för att luffa vidare på egen hand till läsning och ber uppgittaren att vidarebef. den efter év. läsning. Den som vill kan skriva något i boken innan den går vidare men det är frivilligt. Sedan finns min bloggadress förstås.

Och Ni kan inte ana hur prydlig bokhyllan har blivit. Inga böcker ligger längre på tvärs. Alla står där så fint och några har till och med så gott om plats att de lutar lite och det finns en och annan iliten lucka. Det har inte hänt på många år. 

Det blir också allt lättare att slita sig från böckerna. Jag vänjer mig och glädjer mig åt att böckerna kanske blir lästa av någon åtminstone där ute i världen, även om jag inser att några säkert åker raka vägen i någon papperskorg.

Tänkte på det sen att nyårsdagen kanske inte är den ultimata dagen för frågesport. Hjärncellerna kan ju vara upptagna med att helt enkelt överleva en sådan dag. Jag menar i efterdyningarna av nyårsaftonsfirandet.

Roligt att några verkade ha roligt med frågorna. Det går bra att sprida dem här och där i bekantskapskretsen och terrorisera omgivningen med dem.  Som grupparbete är det i alla fall kul.

Nu har jag några dagar framför mig som är rätt blanka och trevliga. Det är inga förpliktelser kvar utan jag kan laja runt och bara vara lat.

Trodde ett tag att jag läst sista boken i Igguldens Kejsarserie när jag klämt trean, men så var det inte alls. Ceasars berömda dödsscen har ju inte kommit än så det finns en bok till. Svärdens fält eller nåt tror jag den heter. Den vill jag gärna försöka få tag på. Sedan läser jag någonstans att författaren börjat på en ny serie med typ Djingis Kahn eller nåt så det är bara att börja om igen på den.  Jag trodde att författaren var en gammal ärrad historielärare men så är det inte alls. Det här är en rätt ung man, visserligen f.d. historielärare, men han lär kunna fortsätta att producera någon sån här tegelsten per år under många år framöver.

Till Karlstad ska vi i alla fall framåt dagen, onsdag. Gubben ska dit på något möte och vi åker i god tid så att vi hinner handla lite. Det måste väl vara något sorts mellandagsrea. Om inte annat så står ju alltid IKEA kvar och väntar på besök.

Sen var jag inne och kollade på book-crossing för att försöka bli av med några av böckerna i bokhyllan så som Josephine tipsade om. Men det var minsann anmälan på engelska till någon hemsida, så jag vet inte om jag ska ge mig in på det. Sånt kan ju resultera i en massa nya spam och annat viruselände. Får fundera ett tag till. Eller man kanske kan göra book-crossing utan att vara anmäld? Någon som har prövat?

Den här boken klämde jag idag på förmiddagen. Jag snabbläste. Kan göra det om jag vill. Fäster nog blicken bara en gång på varje rad, det funkar nästan som att kursivläsa. Det går bra att göra om handlingen är enkel och lite förutsägbar och inte alltför krånglig med olika tiden och för många parallellskeenden. Köpte den efter tips på bloggen faktiskt. Och den var läsvärd. Fast jag vill inte läsa för många böcker om elände som jag inte kan påverka själv. Det ger sådan maktlöshet.

Och det här är en bok om prostitutionseländet. Hon som skrivit boken brinner för utsatta kvinnor och skildar kvinnors situation initierat och gripande. Det gäller både de kvinnor som säljer sig och de kvinnor som blir utsatta för männens svek. Hon ger även en trovärdig bild av männen som köper sex.

Jag får en känsla av författarinnan vill dela med sig av sin kunskap på området genom att skriva den här boken. Hon är journalist vid SVT och har tidigare skrivit böcker om våldtäkt, men det här är hennes första roman. Och den är en läsvärd och spännande roman. Eftersom jag läst en hel del fakta i ämnet förut så var det inga nyheter på det området. Katarina Wennstam verkar inte heller tro på myten om den lyckliga horan och inte heller på beskrivningen av den stackars ensamme och utstötte sexköparen.

Boken rekommederas både som roman och som initierad berättelse om ett tragiskt ämne. Boken har tydligen blivit något av en bestseller och en krona av varje såld bok går till ECPAT mot barnsexhandel.


Nu väntar Igguldens nästa bok i serien om Kejsaren. Det är nr två i raden alltså "Kungars död". Jag fick tag på den på bokreabordet på OBS i Karlstad igår.

Nu har jag hittat en bra bok! Det är Fördömd av Johanne Hildebrandt. Ok, hon är säkert ingen aspirant på Nobelpriset heller, lika lite som Camilla Läckberg, men fullt läsvärd.

Jag läste ju Valhallaserien med stor behållning. Den var underhållande och med handlingen förlagd till historisk miljö. Det gillar jag och jag har stöts inte av om det blir lite fel ur rent historievetenskaplig synpunkt. Det behöver inte vara Peter Englundskt för att utgöra  god läsunderhållning. Jag har  lyckats klämma så där  40 poäng historia så jag har blivit nogsamt itutad att man ska vara rabiat noga med fakta så fort man beskriver något från förr, men jag har kommit över det.

I den här boken är handlingen förlagd till Norrland i olika tidsepoker och de beskrivs parallellt. Det brukar jag inte gilla fast det här är ju en rysare med same-mytiska och mystiska förtecken så här fyller det en viktig funktion att röra sig mellan decennier och århundraden.  J H beskrivs som en Sveriges Stephen King och jag kan hålla med, hennes stil påminner om honom. Annars är hon tydligen prisbelönt krigsreporter och kolumnist  i Aftonbladet.

Men om nu Liza Marklund var dålig så har jag lyckan att ha hittat en riktigt bra bok. En bok med fascinerande miljö 


Den har också en spännande historia att berätta. Om jag förstått det hela rätt så är det här den första boken i en serie om Kejsaren. Jag har läst om böckerna i Börjes konstblogg (finns på min länklista) och eftersom jag gjort det så började jag med att läsa boken bakifrån; dvs jag läste först författaren Conn Igguldens beskrivning av vad som inte är sant i boken. Men mycket av miljöbeskrivningarna lär vara så nära sanningen man kan komma om än hanterad med krav på dramatik.

Om någon tycker att jag försummat bloggen några dagar så är detta alltså förklaringen, åtminstone en del av den.

Priset på boken är också rätt bra; halva reapriset på Konsum, dvs 27.50! Den är värd det, minst!