PAUSE / PLAY ...

... läste jag idag på morgonen. Det tog ett par timmar. Yesim Bilgic är en ung kvinnlig författare som skildrar en psykopatisk person i jet-set-miljö i Stockholm. Detta är hennes debutroman utgiven 2008, den första i en planerad serie om tre fristående böcker på temat manliga psykopater. Hon har  jobbat som make-upartist och kan väl yrkesvägen tänkas ha fått en viss inblick i den miljö hon skildrar. Nu skriver hon böcker, regisserar kortfilm och skriver manus.

Boken beskriver en man som är lever i en verklig värld av kändisskap, en värld som är så absurd att det är endast med hjälp av medfödd störning som någon kan trivas och passa in. Samtidigt som miljön för en som inte lever i den är absurd och huvudpersonen är absurd och lever absurt så finns det en annan botten i boken. Hon ger huvudpersonens version av händelseförloppet och till slut de andras version av det som utspelat sig. Det blir olika versioner förstås och kanske kan man därigenom få en inblick, inte bara i kändisvärlden, utan också i hur en lätt störd hjärna kan uppfatta det som sker runt omkring.

Om den här boken liknar några andra böcker så är det Jens Lapidus i så fall. Om man är intresserad av kändisskapets villkor så ska man förstås läsa den här boken, men det kanske inte är så många som är. Om man är intresserad av hur tillvaron kan te sig den som har en något skruvad verklighetsuppfattning så kan man också läsa den och förstå lite bättre hur och varför en del människor uppför sig som prinsessan på ärten ibland och i våra ögon tycks överreagera.

Den är garanterat rätt spännande, intensiv och lättläst. Språket och tilltalet förefaller autentiskt, alltså lätt att leva sig in i, åtminstone för en som inte lever i den här miljön.

Märkligt fenomen förresten att jag trodde när jag läste boken att den var skriven av en manlig författare, men det var den alltså inte, utan av en ganska ung kvinna. Då ändrade sig genast min uppfattning om boken på något sätt, fast jag vet inte hur. Genus är betydelsefull på ett sätt som är svårt att förstå. Jag tänker rätt ofta på att Stieg Larsson i sina böcker skildrar kvinnor som om de vore män om man ser till hur de lever sina liv och hur de tänker. Undrar om Yesim beskriver männen som om de vore kvinnor? Nej, så kan det nog inte vara.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback