Inga Magnusson

... via Bodil Malmstens bok "Nästa som rör mig" sid 81-82 i pocketupplagan:

"Att de kan leva på så lite näring, att de kan stå så raka.

Respekten jag känner för träd.

Högaktningen, vördnaden.

Ett enda träd ger syre som räcker för tio människors årsbehov.

När löven är utslagna tar trädkronorna upp stoftet i luften och på vintern tar grenarna emot avgaserna, tar det på sig som Jesus i Bibeln, sträcker ut armarna och tar emot luftföroreningarna, stora lungor i städerna, träden andas så luften blir ren.

Platanerna längs boulevarderna, platanerna är det, med fläckiga stammar, de tar emot giftet som gerillakrigare, kamouflageklädda, kraftiga, närmast trafiken. Värnar, skyddar. Platanerna i de stora städerna, nyttan de gör.

Gamla träd kan ha en bladyta på mer än en kvadratkilometer och en inre bladyta på 160 kvadratkilometer - den inre kvadratytan är summan av alla cellytor som bladen är uppbyggda av.

Jag klippte en artikel ur en tidning, Dagens Nyheter, var det den? Texten var på svenska, det måste ha varit den. Jag klippte ur och klistrade in i min bok.

Träden är överlägsna stod det, att träden är överlägsna allting som människor kan uppfinna, allt folk tänker ut.

Det finns stadsbyggare som inte vet att träd avger syre, politiker som inte känner till nödvändigheten med träd, beslutsfattare som inte vet att det är träden som andas åt en stad, dämpar oljudet, som ger lä, skänker skugga, skydd och livsrum åt människor och mikroorganismer, att träden fungerar som luftkonditioneringsapparater.

Att allt träden kräver är plats för sina rötter, och en himmel att sträcka grenarna mot.

Att städer blir omänskliga utan träd.

Som om det mänskliga vore något att stå efter - Siri och Siris familj, James, de rika kvinnorna, deras kroppar i provrummen, deras läten.

Hur människor är mot varandra.
Trädens mänsklighet. Hur tysta de är, hur de andas.
Trädens värdighet jämfört med människornas.

Okränkbarheten. Oberoendet. Kraften.

Men en natt stormar det och en gren slits av trädet, stammen bryts av. Trädet knäcks.
Inget blod, bara trädet som skriker i mörkret och ingen som hör."

Slut citat ur Bodil Malmstens bok!

Träd har alltid fascinerat mig, precis som de tydligen har fascinerat Bodil Malmsten. Jag känner mig besläktad med henne, så som jag antar att många andra läsare känner sig besläktade med henne. Det är nog ett signum hos en god författare, att man någonstans i det lästa känner igen sig själv.

Texten här ovan kan jag läsa hur många gånger som helst, både för innehållet och för det vackra språket.

Googlade lite på Bodil. Hon är alltså barnbarn till den store Carl Malmsten, han med möblerna visste jag inte. Hon är lite drygt 60 år, född 1944 tror jag. En av hennes anfäder grundade Grand Hotell i Stockholm. Hon växte upp hos sina morföräldrar uppe Norrland och sedan i fosterfamilj i Stockholm. Hon har skådespelat, skrivit drama, målat och en del annat och fått ett antal utmärkelser för sin littertur.