Inga Magnusson

 ... är en bok skriven av journalisten Bengt Ericson. Han beskriver enlig DI hur det växt fram en ekonomisk tjäsntemannaöverklass som valt att belöna sig själva på ett orimligt sätt, på ett sätt som ibland får hela nationalekonomin att svaja,  exempelvis i bankernas kriser.

För 30 år sedan var  direktörens lön nio gånger högre än industriarbetarens. Men det har ändrat sig.

2007 tjänade en genomsnittlig direktör motsvarande 51 årslöner för en industriarbetare och det förtjänar de inte menar Bengt Ericson.

Adel med ekonomiska fördelar har vi inte längre men vi har fått ett annat ekonomiskt frälse. Det handlar inte om att entreprenörer som satsat i egna företag har berikat sig, utan om att en tjänstemannaöverklass, utan eget ansvar och eget risktagande, samlat orimliga förmögenheter och det genom att hjälpa varandra till till bonusavtal och välavlönade uppdrag. Bankcheferna är typexempel som beskrivs i boken.

”De är lika fina i kanten, har samma höga självuppfattning och starka övertygelse om att de har rätt. De upplever sig själva som väldigt duktiga, den berömda spetskompetensen”, säger Bengt Ericson.

Tidigare generationer av överklass lärde sina barn att uppskatta vanligt folks arbete men idag  är det inte så.

”Att man efter de exempellösa bonusavtal som har godkänts i svenska företag de senaste åren har mage att gå ut och kräva nollavtal i avtalsrörelsen. Och till på köpet prata om att ta ansvar. Om de åtminstone höll tyst!” säger Bengt Ericson.

Ansvaret, de långa arbetsveckorna, det hårda krävande arbetet, spetskompetensen tycker Bengt E inte motiverar de höga lönerna.

Jag har inte läst boken själv men läst om den i Dagens industri. Den verkar intressant och tydligen också skriven på ett underhållande sätt.