Inga Magnusson

... heter boken som Andreas Carlsson skrivit om sig själv och sitt liv.  Han är låtskrivare och musikproducent med i huvudsak Sverige och USA som bas. Hans musik har sålts i 100 miljoner album och han har jobbat med världsartister. I musikvärlden är han sedan länge en välkänd auktoritet men för den stora allmänheten är han mest känd som domare i tv-programmet Idol.



Förvånat upptäcker jag att jag köpt boken och ännu mer förvånat upptäcker jag att jag läst den. Och läst den först i kön av en rad böcker. Det här är ju inte mina intressen egentligen, jag är ju en gravt medelålders kärring som lever ett liv som är  tidsmässigt, geografiskt och kulturellt långt från det som Andreas skriver om. Men på ett omedvetet plan är jag ändå nyfiken på den värld och den generation som mina barn lever i. Hur ser deras ideal ut, deras drömmar, deras erfarenheter och deras musik ut?

För det första blir jag ju imponerad av hans bekantskapskrets, vänkrets och arbetskamrater. Där finns några av ikonerna i kändisvärlden; Paul Stanley  och Gene Simmons i Kizz, Max Martin o Denniz Pop svenska musikunderlegender, Celine Dion, Britney Spears, Jon Bon Jovi osv. Och han beskriver sina privata möten och sitt samarbete med dem uppriktigt med det misslyckade och det lyckade samt med en god portion humor.  Det ger en intressant inblick i en annan värld och den världens villkor. Och det är väl kanske bokens styrka att Andreas väljer att beskriva den totala entusiasm som driver fram olika projekt, en del av dem lyckas och blir succéer medan andra floppar. I boken får man ändå uppleva varför man  från början trott på det man gjort.  Sen går säker en del av innehållet mig förbi eftersom han svänger sig med termer som jag inte förstår. Jag inser med förfärande tydlighet att nya generationer har nya ord som jag inte kan.

Privat lämnar Andreas ut lagom mycket; svår barndom med flyttningar, en pappa som hamnade i fängelse och mamma som ensam fick dra ett tungt lass. Behovet av en känslomässig o geografisk hemort lyser igenom, han återvänder alltid till Tingsryd där allt började. Han skriver om det korta förhållandet med Hannah Graf som resulterade i sonen William. Han beskriver också äktenskapet med Erika och hur deras skilsmässa inledde en livskris som blev start för något nytt. Det finns mycket upp och ner, både privat och yrkesmässigt i boken.

Jag förstår, när jag läser boken, en del av det som händer i musikbranschen nu i och med att musik kan laddas ner gratis på nätet. CD-köparna är en uttunnad och allt mer åldrande skara. Den som vill leva på musik och musikskapande måste vara beredd att tjäna sitt uppehälle på annat; reklam, sälja grejer som knyter an till idolen / musiken ( något som Kizz var först med i stor skala), liveframträdanden och inte enbart för storpublik.

Det  håller på att växa fram olika  symbioser mellan musik, musikaler, video, dataspel, serier, reklam, TV-program, internet osv och det gör att underhållning i framtiden kan utvecklas till något helt annat än det vi är vana vid. De ekonomiska och ägarmässiga villkoren håller också på att förändras på ett revolutionerande sätt för att de olika medierna ska understödja varandra.  Vi ska inte tro att det är en slump att vissa TV-program från vissa kanaler får ett stort utrymme i pressen och reklam på bloggar exempelvis. Man har helt enkelt samma ägare. Den som ska lyckas i framtiden, kreativt och ekonomiskt, i underhållningsbranschen  måste behärska ett samspel mellan olika aktörer och olika media.

 Och Andreas är ett bra exempel på det. Han har gjort massor i den vägen och lever ett stressigt men fritt liv med god ekonomi, bor fint i både Stockholm och Los Angeles, vilket han beskriver utan att skämmas som varje anständig ;-) svensk borde göra. Hans namedropping är också rätt skamlös på ett osvenskt sätt, men alltsammans balanseras av en ödmjukhet inför musiken och en humor som ger självdistans. Och kolla bilden på framsidan, han ser ner på oss uppifrån en hög position, ser farlig ut, men man förstår i boken och även på hans framträdande i Idol att han har ett varmt hjärta också bakom den tuffa fasaden.

Sen försöker jag förstå hur man kan ha musikskapandet som yrke och göra det på beställning så att säga. Och  massor. Men det är väl som Jan G säger om sitt skrivande; inspiration är till för amatörer, yrkesförfattande är ett hantverk, ett jobb från morgon till kväll, varje dag ett visst antal sidor, samt mycket research i förväg.

Sammantaget en bok värd att läsa, inte för att den är stor litteratur, man kan reta sig på namedroppingen och en del annat men den ger en unik inblick i en främmande värld, den känns som ett uppriktigt dokument över Andreas liv, över kärleken till musiken och boken är kul.