Inga Magnusson

... har nu debuterat. När det väl händer så känner jag igen det från tidigare år, ja från varje år. 

(Långt, pladdrigt, filosofiskt och lite skämmigt  inlägg blir det här.  Läs det inte!)

Det blir plötsligt lustfyllt  att faktiskt få tid till att göra fint i huset, städa undan, slänga, torka rent, sortera osv. Hjärnan börjar alldeles på egen hand göra ekonomiska kalkyler för att utröna huvuvida jag skulle kunna bli hemmafru på heltid, skicka in en avskedansökan bara så där och stanna hemma för att fortsätta hålla ordning. Eftersom jag i stort sett aldrig  annars känner det minsta dragning till städskåpet så blir det lite märkligt. Det är en ovanlig känsla och jag kan förstås inte låta bli att fundera på var den kommer ifrån.

Kanske har den en förklaring om man gräver djupt ner i mänsklighetens historia och ställer frågor.

Har det gynnat överlevnad att städa upp runt sig? Jag menar enligt lagen om "survival of the fittest", eller vad det nu heter?

Jo, det har det förstås gjort.

Under den största delen av mänsklighetens historia så har vi människor varit nomadiserande jägarfolk. Vi levde i familjegrupper som flyttade med tillgången på bytesdjur och förvaringsbara ätliga växter, ofta på ett regelbundet sätt utifrån årstiderna. Familjegrupperna var löst sammanhållna i stammar. Stammen samlades med jämna mellanrum för att hitta nya partners åt ungdomarna och för att fira / dyrka gudar förstås  och för att utbyta nyheter (kort och gott skvallra!). Alla de här stamfunktionerna är alltså väldigt fundamentala i våra liv fortfarande, fast vi inte längre har stammar. :-)).  (Eller har cyberbekantskapskretsen blivit vår nya stam? Eller familjegrupp?)

Jag kan inte låta bli att tänka på min lärare i historia på Karlstads universitet, Lennart Berendz. Han betraktade jägartiden som den lyckligaste i mänsklighetens historia. Det var en tid utan sjukdomar, krig och avfallsbekymmer. Avfallet, och därmed sjukdomarna flyttade man ju ifrån hela tiden. Varje familjegrupp hade så stort område som den behövde, liksom varje stam och man bråkade inte med varandra. Forskare har inte funnit några krigsredskap när man grävt efter jägartidens historia, bara nyttoföremål. Människan är ju i grunden ett flockdjur, behöver  alltså leva i ett bestämt livsrum och  i en bestämd hieraki för att må bra. När det blir för trångt runt oss eller när vi saknar en bestämd plats i ett överblickbart socialt nätverk så blir vi aggressiva och vilsna. Titta bara på hur det blir med små barn i för stora klasser i skolan!

Krig, avfallsproblem och överbefolkning kom när någon frusen typ  i järnålderns fimbulvinter  förstörde alltsammans genom att bygga sig en åretruntboning,  rita en gräns runt den och förklara en bit land som sin egendom. Ägande-oskicket spred sig och nu står vi här med facit i hand. Alltsammans är alltså klimatets fel egentligen. Det ändrade sig och vi undrar förstås här på Liane om det kan ha varit G8 som beslutade om den förändringen?  Flera grader lägre temperatur  och fort gick det. Skäms!

Var kommer städlusten in nu då? Jo, det har i alla tider gynnat överlevnad att hålla rent i och omkring sin bostad. Under jägartiden för att farliga rovdjur annars drogs till boningen med lukten av avfall. (Faktiskt åter igen en realitet  för oss som tvingas umgås med varg och björn!) Under jordbrukartiden för att sjukdomar (oftast orsakade av råttor som spred dem!) frodades i soporna. Alltså har de renligaste och mest städlystna människorna haft högre överlevnadsgrad under årtusenden, medan lortsmockorna har successivt rensats ut. 

Hmm... känns lite pyrt att min städlust inte bottnar i att jag är en ovanligt rekorderlig människa, utan i primitiva instinkter från en förgången tid, någonstans finns en liten överlevnads-städ-gen inbyggd i mig, liksom i de flesta andra. Och den finns där tillsammans med partnerskapsgenerna och skvallergenerna och behovet - av - tro- generna.

Sen kan jag lägga till att, när den civiliserade polityren nu långsamt krackelerar, så dyker ytterligare ett urfenomen upp här i huset; det är roligt att laga mat till mannen när han kommer hem från jobbet. Vad det kan bero på har jag inte spekulerat i än. Det borde alltså enligt urtida principer ha varit så att han kommer från jakten på villebråd, men  nu är det vanligt snickeriarbete som gäller och just nu jobbar han inom åka-hem-för-att-äta-lunch-avstånd. Så han serveras lunch med efterrätt varje dag klockan 1 och sedan någon lämplig "aftavâl" vid hemkomst.

Fast till helgen kommer Stockholmssonen hem med flickvänsällskap (tror jag!) och gubben får semester. Då ändrar sig allt, för min man dras inte med städgener från urtiden, han har bara fått med av jägargenerna och de ligger i träda fram till hundsläpp första september.