Inga Magnusson

... läser jag mycket om just nu på förekommen anledning.

Vi tjafsade lite om det på jobbet häromdagen. Att små barn kan adopteras är helt klart, men hur är det med vuxna? Vi konstaterade att alla barn och föräldrar helt enkelt inte passar ihop, alldeles oavsett om biologin är "korrekt".  Självklart kan människor alltid med konster och knep undvika att träffas men rent juridiskt? Hur är det? 

Föräldrar kan ju göra sina barn arvslösa och barn kan frivilligt avstå från arv (kanske mindre vanligt ;-)). Det funkar ju.  Men barnen kanske skulle vilja ha några nya trevligare föräldrar att bli adopterade av. Och föräldrarna vilja ha bättre barn? Jag menar hela kittet.

Föräldrar kan ju vilja  slippa skriva på borgen för  odrägliga barns lån?

Barn kanske vill slippa sitta i oändliga vårdplaneringar för gamla skröpliga föräldrar som de aldrig gillat? Och inte behöva  ordna med begravning och bouppteckning och alla abonnemangsuppsägningar och allt annat arbete som följer en  förälders  dödsfall,  för förälder som de önskat dit pepparn växer så länge de kan minnas?

Om nu vuxenadoptioner vore möjliga så behövdes ju en sajt för det. Jag menar det finns säkert en marknad; trevlig förälder ledig - önskar adoptera omtänksamt vuxet barn - gärna med vårdutbildning alternativt disputerad i geriatrik.

Ja eller vuxna "föräldralösa barn"  som önskar bli adopterade av snälla och generösa barnlösa  föräldrar - gärna med byggbar strandtomt och hus i Thailand.

Eller nåt sånt. ;-))

Behövs ingen ny sajt förresten, det  räcker med en ny underavdelning på Blocket.

 
Så här visade sig symptomen:
Jag bestämde mig för att tvätta bilen. När jag är på väg ut till garaget upptäcker jag posten i hallen. Bäst att kolla posten innan jag tvättar bilen, säger jag till mig själv.
Jag lägger bilnycklarna på bordet,
kastar reklamen i papperskorgen och märker att den behöver tömmas.
Därför lägger jag räkningarna och ett brev med en svarsblankett på bordet och bestämmer mig för att tömma papperskorgen först. Eftersom jag trots allt går förbi en brevlåda när jag ska till pappersinsamlingen kan jag lika gärna posta svarsblanketten.
Men då behöver jag en penna.
Mina pennor ligger på skrivbordet i arbetsrummet, så jag går in dit och hittar en flaska juice som jag börjat dricka ifrån. Jag ska börja leta efter pennan, men först måste jag flytta juicen så jag inte råkar spilla på skrivbordet. Juicen håller på att bli varm och bör sättas in i kylen. På väg till köket med juicen får jag syn på en blomvas som står på bänken.
Blommorna behöver vatten, så jag ställer ifrån mig juicen på bordet.. Då ser jag mina glasögon som jag letat efter hela förmiddagen.
Det är bäst att jag lägger dem på mitt skrivbord, men först ska jag vattna blommorna. Jag lägger glasögonen på köksbänken och fyller vattenkannan med vatten.
Då får jag plötsligt syn på fjärrkontrollen till TV:n.
Någon har lagt den på köksbordet.
Ikväll när vi ska se på TV kommer vi att få leta efter kontrollen,
men ingen kommer att tänka på att den ligger på köksbordet..
Jag bör lägga den där den ska vara, men först ska jag vattna blommorna. Jag häller lite vatten i vasen,
men det mesta hamnar på golvet. Jag lägger tillbaka kontrollen på bordet och går för att leta en trasa..
Så går jag ut i hallen igen för att försöka komma på vad jag hade tänkt göra.
Vid dagens slut är bilen fortfarande smutsig, svarsblanketten har inte blivit postad, det står en flaska med varm juice på bänken, blommorna är vissna,
jag kan inte hitta någon penna, jag kan inte hitta fjärkontrollen till TV:n, jag kan inte hitta mina glasögon och jag har ingen aning om var jag lagt bilnycklarna.
Jag försöker komma på varför det inte blev något gjort idag.
Det är förbluffande för jag vet att jag har varit upptagen hela
dagen och jag är helt FÄRDIG. Jag förstår att detta är ett allvarligt problem och jag ska söka hjälp för det, men först ska jag kolla min mail. 

(Detta kom från J, tack! Jag kände igen mig direkt, jag som vimsar runt i livet)

... tycker jag om. Jag tror att man själv mår bra av att åtminstone försöka vara god, alldeles gammaldags hederligt god. Dessutom mår omgivningen bra av goda människor. Människan är född god tror jag och det finns en kärna av gott i alla människor, även om livet ibland kan göra att den  döljs bakom annat.

Jag väljer alltså att tro att Stockholmsterroristen, när han kom ut i folklivet på Drottninggatan med sin dödliga packning, råkade möta ett barns tindrande kärleksfulla blick, ångrade sig,  skyndade tillbaka till den i stort sett folktomma Bryggargatan och lät bomben detonera där för att inte skada någon annan än sig själv.

Jag vill att det ska vara så och jag kan välja den förklaringen eftersom ingen får veta sanningen - någonsin.

.... känns helt rätt. Det är dessutom roligt att botanisera bland gamla grejer och tänka att de redan har en historia bakom sig. Numera kan man till och med köpa begagnat  och ge bort i present. Det var omöjligt för bara några år sedan. Sen finns det ett miljötänk också förstås i att återanvända. Vår medfödda samlarinstinkt / jaktinstinkt driver oss  att köpa alldeles för mycket prylar och då är det vettigt att skänka bort till någon second hand istället för att slänga det som blir över eller inte får plats.

... tror jag att miniatyrstaden i Holland heter om jag minns rätt, bara apropå att det finns små hus i världen också. Men varför ska jag egentligen hålla på och minnas en massa sånt trams???? Jag vill ha en deleteknapp så det går att sudda ut allt onödigt i minnet. Det behövs nu om det ska bli plats för något nytt. Glömskan tilltar med åren!

... och släkthistoria tar jag mig nu långsamt igenom efter min mammas bortgång. Långsamt och systematiskt har jag arbetat mig igenom de papper min mamma lämnat efter sig. Jag, som är släktens slarviga svarta får, kommer alltså från anfäder som varit otroligt systematiska och ordentliga. Kan man inte tro!

Det finns decennier av bevis på betalda räkningar, kontoutdrag, tidningsurklipp, tackkort, kondoleanser, brev, vykort, gratulationskort,  osv buntat med noteringar utanpå varje bunt vilka årgångar den  innehåller, en del ombundet med hemvirkat garn och rosetter. Kilovis har naturligtvis måst gå till soporna nu, jag kan inte spara allt sånt och det känns inte meningsfullt heller. Men dessemellan finns alltså också ovärderdeliga dokument, både från min mamma och min pappa. Så allt måste gås igenom noggrannt så inget värdefullt blir slängt. Jag tänkte göra det i den lägenhet mamma bodde i, men det var för tidsödande så numera gör jag det hemma i lugn och ro.

Min mamma skrev 1969 ner sitt livs historia från det år hon föddes, 1917, och hon klistrade också  in bilder, lådkamerakort,  från olika skeenden i livet. Det är sammanlagt en halv skrivbok A5 handskriven, med berättelser från hennes liv i sammandrag. Det är fakta om familj och släkt blandat med ögonblicksbilder med  detaljerade menyer, en dags typiskt arbete, vad man gjorde en ledig dag / kväll, värderingar, tankar, förhoppningar, sorger, glädjeämnen  osv. Hon skulle förmodligen ha varit en entuisiastisk bloggare om hon varit ung idag.

Dessutom finns alldeles vanliga dagböcker från flera decennier,  vilka  jag inte ens har hunnit öppna än.  Jag förstår att jag kommer att fylla på hennes berättelse med min upplevelse av henne. Jag borde också göra en sammanfattning av mitt liv för mina efterkommande. (Ingen kan ju begära att de ska läsa igenom tusentals bloggsidor om de är nyfikna på mitt liv ;-)Jag måste skriva ner min mammas berättelse på datorn till mina barn och efterkommande också. Hennes ålderdomliga snirkliga handstil är mycket svår att läsa för yngre som inte är bekanta med det sättet att skriva, hennes förkortningar kan bara jag förstå och en hel del ord och uttryck är bara begripliga för mig som hört historierna muntligen förut. Sen ska jag kopiera det här så att alla barnen och andra intresserade släktingar kan få del av berättelsen.

I mammas historia virvlar ortnamnen förbi i hennes och släktens liv, det handlar om Åre, St Matteus församling i Stockholm, Mariefred, Tuna, Stjärnhov, Båven, Torp (numera ägt av en inte helt okänd Göran Persson) , Lillgården, Norsborg, Sparreholm, Torsvik, Hyltingö, Benninge i Strängnäs, Bresshammar, Saxängen, Spånga, Stenby, Blixterboda, Fellingsbro, Vårgårda, Kodebacken, osv. Mycket av den här historien kan jag redan eftersom jag hört den muntligen berättas många gånger, men för kommande generationer är den både ett tidsdokument och en släkthistoria: Hur påverkade 30-talskrisen vanligt folk, hur var det den dagen andra världskriget bröt ut? Det är helt fantastiskt, tack snälla mamma och pappa! Jag tjatade på Er att skriva och jag är glad att Ni gjorde det.

... hos riktigt gamla människor som bara sitter / ligger och väntar på döden? Människor som inte längre kan syssla med något; som inte längre kan läsa, skriva, titta på teve, handarbeta. Människor som väntar timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Jag menar människor som verkligen bara väntar på det oundvikliga, människor som nästan har slutat leva i nuet för det har blivit obegripligt - som den största delen av den vakna tiden går in i det förgångna - minnenas värld - den enda levande begripliga värld som återstår på något sätt.

Man kan väl uttrycka det som att invänta sin förlossning, lika oundvikligt, något som man måste ta itu med förr eller senare. Det går liksom inte att hoppa av. Ja, som julen om man så vill¨. Den kommer oundvikligen varje år. Efter jul och förlossning ser man ju en slags fortsättning på tillvaron. De flesta av oss tänker oss ju en fortsättning efter döden också fast vi vet rätt lite om hur den ser ut.

Jag letar bland forskningsrapporter utan att hitta något om dödsångest hos  gamla människor som närmar sig döden. Jag finner inget i skönlitteratur heller. Hur tänker en människa om döden under den tid som rimligen är livets sista? Vilka strategier hittar man på för att försöka undkomma det oundvikliga så länge som möjligt - om det nu är det man vill? Kan det ta sig så enkla uttryck som att man inte vill lägga sig utan sitta upp för så länge man sitter upp så dör man inte? Kan det vara så att man vill ha ljuset tänt, för döden är mörkret? Blir man aggressiv över ödets obeveklighet?

 Kan man bestämma själv när döden till slut ska få komma?

Ni vet Patrik 1,5, filmen som beskriver två män som lever tillsammans och som tror att de ska adoptera Patrik 1,5 år gammal, men Patrik visar sig vara 15 år och rätt sargad.

Antagligen borde vi tvångsvisas den, alla vi som har med människor att göra yrkesmässigt! Den visar kärlek mellan två män utan att fokusera på sex,  istället handlar den om  känslorna. Och så måste det ju rimligen vara. Att homosex är en konsekvens av varma känslor, av  kärlek, inte i första hand en reflexmässigt driftsbetingad handling, som det ofta besrkivs. Tror bestämt att den här filmen är bättre än alla hyllvärmarplaner som kan göras i ämnet. De där kvalitets-utvärderings-plane-temana som  skoljobbet är så fullt av idag, de kan vi nog utan dåligt samvete lägga ner!  Inte gör de mig mindre fördomsfull när det gäller homosex, ras, religion,kön och annat som man nu skulle kunna diskriminera utifrån.

 Jag som har växt upp i en tid full av fördomar behöver hjälp att tänka om och omvärdera för att bli av med mina instinktiva reaktioner, ja, komma rätt i mina föreställningar om kärlek mellan två människor av samma kön.  Det är inte så lätt, även om jag med mitt förstånd är beredd att omvärdera. Jag gillar den här filmen, den hjälpte mig en bit på väg.  Roland gillade den också. Faktiskt!

Fnissar lite när jag ska välja kategori till det här inlägget. Småbåtshamnar går bort, Bygden också, liksom  Svininfluensa och Husets  hundar. Ha ha... jag har inget som passar egentligen.  Det får bli det till intet förpliktigande Vardagsfilosofi!! Där kan det mesta knövas in som inte passar in någonstans. Jag har har för få inlägg på temat hbt för att göra en egen kategori av det! ;-)

... sägs att män i rättvisans namn borde erbjudas från 55 års ålder. Och jag kan bara hålla med!

Nu har jag ju blivit en tumlare - en som tumlar.

Ja, ägare till en torktumlare. Fast jag har på fyra veckors ägande använt den högst 3 gånger. Det var när jag hade brått att få kläder torra. Annars torkar det mesta bra på linorna över elementen i tvättstugan om Roland eldar i pannan ordentligt och jag ibland kör luftavfuktaren.

Men jag funderar på vad som är mest miljövänligt att göra: Tumla kläderna eller elda upp extra mycket ved + köra avfuktaren?  Någon som vet?

Det är ju inte så bra att elda upp trä för det går att göra annat av. Luften mår heller inte bra av det som kommer ur skorstenen skulle jag gissa.  Samtidigt lär ju tumlare vara dåligt miljöval som drar mycket elenergi. Dessutom tycks en hel del av kläderna hamna i luddfiltret. Lite chock var det att rensa ur det första tumlingen.  Men hur man än vrider och vänder på det hela så måste jag tvätta kläder och jag måste få dem torra. Och jag vill gärna göra det så miljövänligt som möjligt.

Jag antar att det bästa är att torka ute. Men nu kan man ju den här årstiden inte invänta bra väder för att tvätta. Dessutom har vi lite pollenöverkänslighet bland oss och då är detta med utetork inte det ultimata.

Någon som har en ledtråd till ett bra val? Hur ska man tänka?

Barnbarnens käraste leksak från besöket på Årjängs marknad var varsin ballong. De lekte så mycket med dem och hade roligt. Det enda bekymret var hur de skulle kunna frakta dem på flyget till Umeå. Vi vuxna sa ju att det inte gick. Till slut sa den äldste av dem att man nog kunde öppna fönstret i planet och hålla dem utanför i luften under färden.

Men till slut när det var dags för hemfärd så parkerade de ballongerna på verandan och sa att mormor (jag!) kunde få leka med dem. Det var ju snällt. Nu har jag lekt med dem några dagar.


Så vi bestämde oss för att skicka iväg dem i vinden till friheten. Roland släppte dem.


Här virvlar de mellan träden en stund hit och dit.



Till slut gav de sig iväg och faktiskt i riktning mot Umeå. De syns som två jättesmå mörka prickar där uppe på himlen. Hej då ballongerna, ha en god tur!