Stureplan - en arena för korporativistisk kändisskapsproduktion?
Han var inne på det korporativistiska Ingvar Kamprad i TV-intervjun härdomdagen. (Jag bara måste tycka om honom f.ö. fast inte pga av det!). När det var tal om nazismen så hänvisade han till att han trott på den korporativistiska tanken i en vid bemärkelse, som en djup intressegemenskap. De som sysslade med en viss typ av produktion höll ihop och hjälpte varandra och hela produktionskedjan var en sammanhållen gemenskap ( i motsats till klassamhället där man fokuserar på motsättningarna mellan olika nivåer inom samhällskroppen, corpus, för att uttrycka det hela förenklat) . Och man behövde fora för sina gemensamma intressen. Ja, ungefär så uppfattade jag honom.
Vi är vana att tänka att kändisskap är något fult och något plastiskt och något pseudo. Det förefaller vara en delvis sluten värld med enbart yta, inget innehåll. Fast jag måste tänka lite till när jag nu varit i den här världen på besök några gånger och bekantat mig. Och till min egen stora förvåning finner att den här världen verkar vara befolkad av människor, inte av den stora ondskan personifierad som man lätt kan förledas att tänka fördomsfullt utifrån bilden i media.
Visst finns det egennytta här, liksom fördomar, droger, maktlystnad och diskriminering av olika slag. Det finns människor som inte lever laglydigt. Men förmodligen inte mer här än inom andra samhällsområden. De flesta är bara nöjda med att ha trevligt tillsammans och träffa andra som vill leva / lever i den här gemenskapen av kändisskap och inneliv. Man har något gemensamt som skiljer ut från alla andra.
Om man nu ser krasst på saker och ting så kan man fundera över vad kändisskap är och vad det betyder. Visst finns det i kändisvärlden människor som uträttat något och fortfarande uträttar något inom idrott, journalistik, författande, skådespeleri, sång, musik, reklam, modellande, film, företagande, skådespelande, restaurangägande osv. Och visst är yrkesarbetet en kärna i deras värv, men det går ändå inte att bortse från att själva kändisskapet ofta är en förutsättning för mer rejäla inkomster och framgångar. Kändisskapet har fått ett egenvärde som står på egna ben och det går att bli framgångsrik på enbart kändisskap. Detta är något nytt i vår tid, något som inte var möjligt förr. Kändisskapet kan vara litet,, dvs i en begränsad men viktig krets, eller stort inför många.
Det är som att ett antal människor befinner sig på en arena och genomför sitt liv på i en offentlig show och många av oss vanliga dödliga är beredda att betala för att läsa om dem eller se dem eller vara i deras närhet. Ett slags vardagslivets dokusåpa inför öppen ridå. Och det kräver både aktörer och åskådare för att fungera. De flesta av oss är alltså mer eller mindre medverkande, antingen står vi på scenen och agerar eller är nyfikna och bidrar genom att se på / läsa om / se på film.
Om kändisskapet vårdas professionellt så är det i sig en grund för en karriär som sedan kan gå vilken väg som helst. Det duger idag som en språngbräda mot vidare äventyr och om detta kan man tycka vad man vill, men det är ett faktum. Det kan dessutom hända att det krävs ett visst mått av professionalitet för att vårda sitt kändisskap så att det blir framgångsrikt; vårda sitt yttre, sin klädsel, sitt kontaktnät, sitt språk, sina attityder, sina åsikter, dramatisera sitt vardagsliv, osv. Och jag är övertygad om att det är djupt fördomsfullt att tro att alla som är kändisar är korkade, lika dumt som att tro att alla blonda frissor är ytliga bimbotyper för att dra en parallell till en diskussion alldeles nyss på min blogg och Maries.
Själva kändisskapet behöver ha kontaktpunkter och jag upplever begreppet Stureplan som en av dem. Det är som en basnivå där kreti och pleti har tillträde, sen har vi hela vägen i hierarkin i vertikal riktning med en stor intressegemenskap ( det korporativistiska) . Sen finns det förstås inom den här arenan mer stängda företeelser; fester, vipkortsrum / vipkortsevenemang, gå-förbi-kön-knep osv. (Jfr formella medlemskap, kvalificeringar osv i andra korporativistiska sammanhang)
Om man väljer att se det hela utifrån en klassiskt korporativistisk arena så är det som det gamla skråväsendets lärlingsnivå, gesällnivå och mästarnivå. Man höll ihop och hjälpte fram varandra samtidigt som man stängde ute dem som inte passade in eller fick plats och det fanns en klar rangordning att klättra i. Olika typer av intressegemenskaper finns överallt i samhället idag, mer eller mindre formaliserade och de har alla vissa drag gemensamma med begreppet Stureplan. Det kan vara Rotary, småstadens frikyrkoförsamling, Nordmarkens Stövargille, föreningen Mensa - respektive FUB. Man vill hålla ihop och träffas för att odla kontakter och gemenskap utifrån de egna behoven och eventuellt bli kända på ett sätt som gynnar den egna verksamheten.
Bilden ovan är från vårt besök på Vassa Eggen. Detär en restaurang på Stureplan, mitt emot Sturehof.
Här var Stockholmssonens kompis Mats DJ för kvällen. Han var också med här på Liane på Hemingwayhelg för ett tag sedan under marknaden och han var här och firade sonen när han fyllde 30 för några år sedan. Han hade bett att Roland skulle ta med sin hatt så han kunde få posera i den.
Stockholmssonen berättar för Petra till höger och någon mer om sitt lägenhetsköp (Han har också lånat fars hatt!)
Petra var också med här på Liane och firade sonens 30-årsdag för några år sedan. Hon och mannen Johan och barnet bodde här hos oss i källaren då. (Fast det här är inte Johan, han står längre till vänster, ur kameravinkeln)
Stockholmssonen känner sig hemma här och pratar med många.
Här är fler som gick med på att finnas med på bloggen. Alla ställer upp på det här, ingen är rädd att bli utsatt för internetrisker. En trevlig man här med skägg frestades jag att ge mig in i en diskussion om familjevärderingar (mina är från stenåldern!)och det var ju fånigt av mig förstås. Man ska inte hålla på med sånt med människor som man känner flyktigt och framför allt ska mammor ligga lågt och uppföra sig. Ska inte hända igen, jag lovar!
Vi kan inte riktigt fatta att LA-sonen är hemma igen i Sverige, vi har så¨mycket att ta igen.
Taket här på Vassa eggen är snyggt.
Vi hade en trevlig kväll här och det var flera kära återseenden med sonens vänner, vilka vi fått följa de senaste åren och som vi träffat både här och hemma på Liane flera gånger. För varje gång har det blivit lite stabilare förhållanden, nya giftermål, fler barn, nya jobb, osv. Dagen efter, lördag, var det svensexa för en i gänget exempelvis. Det stadgar sig här och där.
Vi gamlingar orkade inte med musiken så länge så vi drog oss hemöver mot Sergel Plaza hotell efter en händelserik dag. I nästa inlägg ska jag beskriva museebesöken i huvudstaden. Kan bara säga att jag var begeistrad över dem och gärna hade stannat en dag till för att se en gång till.
Vilken stilig stockholmsson du har!
Bloggblad: Det har han efter sin mamma. :-))
Skämt åsido,det har han inte alls, han är nog mest lik farfar tror jag man säger. Som mamma ser jag nog inte riktigt hur barnen ser ut, fast jag ser ju att han vårdar sitt yttre om man säger så. LA-sonen ser nog också prydlig ut tror jag men lägger ner mindre möda på kläder och sånt, åtminstone hittills.
Trevliga bilder, du är ett fruntimmer med makalös kapacitet. De få gånger jag besökt huvudstaden hamnar jag alltid i hovstallet, förmodar att det säger mer om mig än om hästarna.
Blackout: Ha ha... det där med kapacitet är nog en tvist för de lärde :-)
Vi har också besökt hovstallarna. Det gjorde vi tillsammans med min svärmor som är stor hästvän. Hon är över 80 år och sköter sonens hästar varje dag, cyklar dessutom dit en dryg kilometer. Hovstallarna är jättefint ju. Vi var på en visning och fick höra berättelserna om alla de gamla vagnarna också.
Intressanta tankar, tycker jag. Sen är det ju skillnad på kändisskap och kändisskap. Dokusåporna och faktiskt även bloggen har ju skapat den nya sortens kändisar, de som är kända enbart för att vara kända. Just den kategorin, känd för att vara känd, fanns väl förr också men då var de bara kända av dem som vistades i Stockholms uteliv. Nu bevakas de av media och får faktiskt ibland omvärlden att tro att de är lite märkvärdigare än oss andra, trots att de inte visat så mycket andra förmågor än att bli kända och ibland tjäna pengar på det. En rätt så stor skillnad tycker jag mot kulturarbetare och andra som faktiskt gjort något av egen kraft.
Man kan lägga värderingar på det hela som Du gör nu och det har var och en naturligtvis alla rätt i världen att göra; typ den som skrivit en bra bok är mer lovvärd än den som skriver kändisblogg.
Vi är vana att se just begreppet Stureplan genom ett värderingsfilter och betrakta kändisskap som en gåva / ett gissel, passivt mottaget utifrån via media. Något som bara drabbar kändisen. Och som i sig är moraliskt förkastligt. Något som inte bör eftersträvas. Det ska vara fult att vilja vara känd.
Jag försökte att se bakom värderingarna och betrakta kändisskapet som resultatet av målmedvetet arbete, som en egen profession, som ett möjligt yrke / en inkomstkälla vilken som helst. Och att en person kan vara duktig på att odla sitt kändisskap eller dålig på att odla sitt kändisskap.
Och min poäng var just att kändisskapet i sig behöver en egen arena för de sina och sina intressenter. För sin gemenskap och sitt kontaktnät. Precis på samma sätt som författare har sina kontaktpunkter för att odla gemensamma intressen. (Nu finns säkert en och annan författare här på Stureplan också, men detta är inte platsen där han / hon odlar sitt författarskaps nyttosfär. Här odlar han / hon den delen av författarskapet som också behöver kändisskap.)
Detta var kanske filosofiskt helt obegripligt. Men jag har en tanke som jag försöker förmedla. :-)
Jo, jag förstår vad du menar, men ändå; det är få av de vuxna människorna runt Stureplan som driver omkring som enbart kändisar och skaffar sig en profession utifrån kändisskapet. De allra flesta har i grunden en profession där de jobbat rätt hårt för att ta sig fram. Det är utifrån den och kändisskapet som de nya uppdragen dyker upp. (Iofs behöver inte denna profession göra dem till kändisar, man behöver inte bli kändis för att man jobbar på en reklambyrå, t ex.) Det är oerhört få som är som Hanna Fridén som blev kändis i kretsarna kring Stureplan när hon var 16 och vid 22 har varit igenom ett antal yrkesroller, mer eller mindre framgångsrikt. Jag tror inte just det är så nyttigt, jag tror man får en rätt snedvriden världsuppfattning, om var mitten ligger och sånt.
Sen är ju frågan vad en kändis är för något egentligen. Runt Stureplan häckar människor som anses vara kändisar, men de är ofta faktiskt bara kändisar just där och i några rätt smala branscher inkluderat ett antal mediasajter och speciella tidningsredaktioner. Världarna är små och isolerade från varandra. Vanliga nyhetsjournalister som jobbar med så oglamourösa och intetsägande uppgifter som att bevaka politiken i Stadshuset har inte Stureplanskändisarna på sin lista över de mesta kända och viktiga personerna i Stockholm. De rör sig inte i samma cirklar.
När jag håller föredrag på kafé Edenborg i Gamla Stan kommer ett 50-tal personer som är "kändisar" i en värld som nog betraktas som den töntigaste av alla töntvärldar av dem som häckar kring Stureplan. Men även i den världen har "kändisskapet" lett till olika typer av försörjningar och utvecklande av professioner. Ok, de får inte leda tävlingsprogram i TV men de kan få utredningsuppdrag av Naturvårdsverket för att ta fram underlag till politiska beslut. Man måste tänka på att ta på sig hyfsat snygga gångkläder för mötena på verk och myndigheter.
Minns med ett leende när en konstnärsvän från Uddevalla kom upp för att hälsa på mig i Stockholm. Jag var 30 och hängde då en hel del på Café Opera som var mesta innestället då, hon var dryga 50. Vi gick till Caféet för en sen lunch och hon blev jättebesviken. Inte en enda kändis! Det enda som lyste upp var en avdankad svensktoppsartist som jag visste var sedd över axeln just för att hon inte gjorde något annat än hängde runt och försökte vårda kändisskapet. Men jag såg ju massor av andra kändisar runt oss! Som var fullständigt okända för henne.
intressant....men framför allt var det roligt att se bilderna från er kväll bland kändisar och storstaden puls...lite kontrast mot de bilder du brukar visa...visst är det häligt att livet kan rymma lite av varje :)....och ni verkar ha väldigt fin kontakt med era barn...hoppas mina barn tar med mig sen när de blivit stora :)
Annaa: Jag tror vi ser det hela rätt så likt;
- att det finns en del människor som bygger hela sin profession på enbart kändisskap, men för de flesta är det ett nyttigt och trevligt tillägg. Och att de flesta som finns här är säkert hårt arbetande människor, oavsett om de arbetar enbart med sitt kändisskap eller med ett vanligt jobb som grund.
- att kändisskap kan finnas i det lilla och i det stora.
S: Jag är jätteglad att barnen vill ta med sina gamla föräldrar ut på stan. Vi uppskattar det väldigt mycket, eftersom det, precis som Du säger, skiljer sig så kapitalt från hur vi vanligtvis lever. Det är verkligen kontraster.
-
Oj va mycket trevligt ni varit med om...måste vara underbart att ha samlat ungarna igen...ja stockholm är verkligen en vacker stad. Vår son han har också en sån mastodont tv men inte heller han tittar på tv, ja ibland kanske men mest är det tv spel och annat...ungdommen av idag.
kramen på dej min vän
Kicki: Visst är det märkligt att köpa en jättestor TV och inte titta på TV utan på filmer och spel och sånt! Jo det är roligt att ha sönerna på samma ställe och inom räckhåll. Jätteroligt!
Oj vilken diskussion det blev här då. Just nu är jag alldeles för trött för att delta, jag nöjer mig med att läsa alla kommentarer.
Jag konstaterar också att det verkar som om ni hade det mycket bra i Stockholm tillsammans med sönerna...det gläder mig!
Marie: Giltigt förfall ! :-))
Vi hade det jättebra i Stockholm och är nöjda med helgen.
Det är verkligen en snygg hatt! Och bärarna bidrar mycket genom att de kan bära upp den.
Rutan: Mats klär verkligen i hatt! Sonen kanske hade behövt en storlek större.
Jag måste erkänna att mitt "fritidsuppdrag" i Orsa tagit nästan all min tid i anspråk de senaste dagarna - bloggandet har blivit lidande eller kanske snarare befrämjats av min frånvaro. Nåväl, Stureplan var det ja!
Det står "...långt från Stureplan" i mitt blogghuvud. Det säger något om mina fördomar vad gäller livet runt Stureplan. Du ska veta att min inställning inte är baserad på mer än vad man normalt kan läsa sig till i svallerpress och se på nätets "stureplan.se" eller vad det heter... Men de värderingar som DÄR speglas är inget jag känner för - tvärt om! Sedan är det helt ok att kändisar vill ha en arena som uppmärksammas och bidrar till ytterligare "berömmelse" - det är ju upp till mig att bry mig eller inte... Jag kan också förstå att även "ickekändisar" dras till denna arena och ser det som en möjlighet att "bli något".
Men spontant har jag svårt att imponeras av en "kändis" vars meriter enbart är att "vara någon" på Stureplans klubbar.
Sedan tror jag som du att det knappast är de "korkade" som tar sig fram och lyckas göra sig ett namn. Tvärtom, det krävs säkert både stor social kompetens och intellekt för detta. Lite pengar är nog också bra...
Roligt, att sitta här och blicka ut över en helt stilla Rämen, bara kniporna bryter vattenspegeln OCH försöka skriva något om ett Stureplan... som är så långt borta! :O
Det är ju spännande med olika världar! Jag uppskattar att kunna gå i skogen med hund och försöka tolka hur jakten går och vilka djur som rör sig i området runt där vi bor, njuta av naturupplevelser.
Men det är också roligt att kunna åka till Stockholm och mumsa god färdiglagad mat, ränna på museer och försöka förstå sönernas liv.