Om att åldras...
Min mormor Lina tillbringade de sista åren av sitt liv i stor ensamhet på ett ålderdomshem under senare delen av 1950-talet. Hon var en tystlåten och försynt gammal kvinna som inte gjorde något väsen av sig och som heller inte skaffade sig några nya vänner på ålderns höst. Hennes man, min morfar, var död sedan flera år tillbaka, och min mamma, hennes enda kvarvarande barn bodde långt därifrån. Hon skrev med spretig stor skrivstil på baksidan av ett kort föreställande henne själv, taget av lokaltidningen när hon fyllde 80 jämnt; "här sitter jag nu,ensamma gamla gumma" . Hon ser oändligt sorgsen ut på kortet och levde i endast ett år till.
Jag har tänkt på just det uttrycket ibland. Hur var det att se sig själv i spegeln och plötsligt upptäcka att en gammal gumma har tagit plats där? Nästan som en främling som ockuperat hennes liv. Jag har i kölvattnet på detta fundrat över när en människa egentligen dör: Är det när hjärtat slutar slå eller är det när man för sista gången lämnar sitt eget hem för att åka mot sitt döende och ser hemmet försvinna där borta? Det som återstår efter detta är egentligen inget liv utan en sorts kemisk /teknisk avveckling av den rent fysiska uppenbarelsen.
Oj, vilken beskrivning...ojoj jag ser min mormor och morfars färd mot sista vilan i din beskrivning. En träffande beskrivning av ...jag vaddå..den slutgiltiga resan kanske. Ja, visst är det sorgligt. Jag kommer ihåg att jag blev förfärat förvånad över hur plågsam den den sista stiden var och hur långdragen den kan vara, den kan ju i värst fall pågå i flera år. Jag var och hälsade på min farmor nu när jag var uppe i Ramsele och hon är just nu ungefär mitt i din beskrivning, hon gör en ångestfylld resa mot förhoppningsvis ett fridfullt slut. Det är verkligen sorligt att det ska behöva blir så, men jag ser inte att hon ens riktigt uppskattar att vi kommer på besök. Hon tycker bara att vi ser konstiga ut...hon känner bara igen min pappa, inte mig och min mamma den här gången. Hon tyckte nog att jag var en gammal "tant" i gemfört med hennes egna inre föreställningar av mig och det gjorde henne mer förvirrad än lycklig tyvärr... Jag besökte henne två gånger när jag var uppe, med samma resultat, så jag undrar och jag inte spred mer ledsamheter än glädje...och det var verkligen inte min intention...den var tvärt om, det gjorde mig tveksam till ytterligare besök, därav att jag bara var där 2 ggr.
Jag föreställer mig att det kan bli väldigt ensamt runt en gammal människa. Maken / makan kan vara död och de jämnåriga vännerna är borta. Orken räcker inte till så mycket mer än att äta och sköta den personliga hygienen. Vad är då kvar mer än att fylla oändligt långa dagar med att försvinna in i minnen och "leva i dem"?
Kan inte låta bli att tänka på en artikel jag läste häromdagen - om rätten till vårt liv. Om rätten att få styra när det är dags att lämna livet bakom sig - kanske något sorts testamente som beskriver under vilka förutsättningar man vill få hjälp att avsluta sitt egen stund här på jorden.
Naturligtvis är det ensamt när alla ens anhöriga och vänner gått bort.
Men man kan inte bara betrakta det som ett tomrum sitt liv så länge man sina sinnesfunktioner i behåll, så klart att kroppen blir gammal, det går inte att göra något åt. Har man så gått igenom en del sjukdomar förbättrar inte saken.
Men jag har fullt upp vid 93 års ålder och tiden går dessvärre alldeles för fort för att tänka på min hädanfärd, den tiden den sorgen.
Min mor är fyllda 91 och hon lever på intet sätt bara i sina minnen. Beroende på att hon har fullt av liv och rörelse och aktiviteter runt sig, trots att både gamla och nya vänner försvunnit. Andra blir sittande med sina minnen redan när de är 70, det är sorgligt men alla har ju inte förmånen att bo nära sin släkt. (Jag ond dotter har ju t ex flyttat långt bort!)
De där raderna hon skrev din mormor visar väl än en gång att det aldrig har funnits något "bättre förr".
Den där gamla gumman i spegeln har jag anat flera gånger. Jag är glad att ljuset är skumt i badrummet.
å vilken rörande berättelse,,,jag tänker mycket just nu på dom frågor som du ställer här i ditt inlägg...jag vet inte om det handlar om att lilla mor börjar bli äldre och skruttig, och jag vill så gärna att hon ska " leva " och inte sitta ensam och sorgsen, eller om det handlar om att jag också blir äldre och barnlös som jag är ensam för att bli ensam och övergiven...kram min vän
Gubben: Jag tycker att det borde finnas rätt att slippa leva ett meningslöst liv och rätt att få hjälp att komma ur det på ett värdigt sätt.
Rut: Jag förstår att Du har fullt upp med både det ena och det andra. Den här beskrivningen av ensamhet och passivitet på ålderns höst pga fysisk svaghet gäller absolut inte Dig.
Annaa: Jag tror att jag ska byta till en 25 Wattslampa i badrummet så jag slipper se några gamla gummor här! :-))
Britten: Jag är rädd att detta med att ha barn inte är något vaccin mot ensamhet på ålderns höst. Ofta bor barnen ändå långt bort och dessutom har de ett eget liv att ta hand om. Det är nog på något sätt viktigare med aktivitet i vardagen och nuet, så som Annaa beskriver att hennes mamma har. Och vänner i närheten. Jag har svårt att se hur mina barn bosatta på andra sidan jordklotet, i Umeå och i Stockholm ska kunna aktivera mig när (om?) jag blir gammal.
Viktigt att fortsätta att skaffa nya vänner... jag kommer springa efter 70-äriga ynglingar med rollator, när jag är 81 år på hemmet...
Hannele: Ha ha...det låter som en bra utgångspunkt för att hålla sig i trim!