Jonas Gardell - jag älskar Dig!
Så sa Janne Loffe Karlsson i Stjärnorna på slottet och så säger jag också. Du är den mest fantastiska artist jag vet! Och jag gråter och skrattar om vartannat när jag ser Dig och hör Dig! Har sett alla Dina shower (tror jag) och läst alla böcker (vet jag) och nu har jag sett Dig på Stjärnorna på slottet och min beundran för Dig som proffs bara växer.
Tänk när Jonas säger att det kommer inte att bli någon bra teater i framtiden för inga frusna stackars barn kommer att sitta av alla raster på toa för att slippa gå ut och frysa och bli mobbade. Alla måste åka pulka i backen. Det var alltså så att Jonas var mobbad under hela sin barndom och därför tillbringade en stor del av rasttiden på toa. Och där hittade han på berättelser, berättelser som sedan blivit teater, film, ståuppkomedi, böcker osv. Jag kommer osökt att tänka på Astrid Lindgren som vid något tillfälle talade om att hon började göra berättelser inne i huvudet när hon som barn tvingades att rensa rovor, rad efter rad efter rad, riktigt tråkigt. Jag har inte riktigt anammat tanken att stor konst kräver lidande och tristess, men nu börjar jag undra.
Visste inte att Jonas Gardell är teologie hedersdoktor. Helt suveränt! Helt rätt! Han har hämtat djupa kunskaper om människan och Gud genom sitt eget liv och sina egna erfarenheter. Däremot inte genom att förstå andra människor, inte genom empati. Det stod klart för mig i det förra avsnittet i serien där han behandlade musikpedgogen okänsligt och illa. Människor som växer upp som Jonas har gjort och haft hans upplevelser kan få empatistörningar. Men det spelar inte så stor roll, ingen av oss är fullkomlig.
Att umgås med/ se Jonas Gardell är som att åka Berg och dalbana känslomässigt. Man skrattar och så plötsligt fastnar skrattet i halsen och strax är man gråtfärdig. För han har djupa kunskaper i människans innersta liv. Han kan både ande och själ och har hittat sambanden där emellan. Jag delar inte bara hans tro på hur människor är, jag delar också hans tro på Gud som den älskande guden och som det godas företrädare på jorden.
När jag ser Stjärnorna på slottet så förstår jag plötsligt varför Jonas Gardell älskar allsång med publik. Han som har ett liv bakom sig med en delvis tragisk barndom och övergrepp har naturligtvis stora känslomässiga hål i själen. Hål som hela tiden och oavbrutet måste fyllas med kärlek från Gud och från människor. Människor med hans bakgrund har läckage känslomässigt, det goda som vederfars dem gör gott men räcker liksom aldrig till, för de hål som barndomen har åstadkommit är oläkbara och gör att det hela tiden läcker ut igen och därför måste kärlek fyllas på varje dag hela livet, annars rinner det ut och blir tomt. Guds kärlek och människors kärlek fyller på. Det handlar om att överleva. Hans konstnärskap är briljant men också en överlevnadsstrategi. Kanske just därför briljant, för att det är livsnödvändigt.
Och så nyckeln i det hela; Skulle Du vilja ha det onda ogjort om Du fick leva om Ditt liv?
Nej, då vore jag inte jag.
Det är stort!
Jag håller med i varenda ord du skriver, jag blev djupt rörd över stjärnorna i Lördags.
Samtidigt som han kan vara så fjantig besitter han ett djup som få gör.
Ska bli spännande att få se om Dellert är den "Primadona" hon vill vara.
Ingen är fullkomlig, det är sant. Men att vara så okänslig och i avsaknad av empati och hänsyn till andra människor är allvarligt. Jonas G sjönk som en sten i mina ögon. Han betedde sig som en barnrumpa som inte fick tillräckligt med uppmärksamhet. Visserligen är han en frisk fläkt och en udda och spännande person samt konstnär men ändå....Han är bara allt för egocentrerad för mig, tyvärr...
Tack för det här inlägget! Det har gett mig mer "information" om Jonas Gardell och gjort mig mycket mer nyfiken på honom.
Om någon skulle ställa den sista frågan till mig: Skulle Du vilja ha det onda ogjort om Du fick leva om Ditt liv? Så skulle faktiskt mitt svar bli detsamma. Det är det svåra och mörka som får mig att känna glädjen i det lilla och uppfatta de små nyanserna.
Stora kramar...
Väldigt fint skrivet utav dig, du har fått med allting tycker jag, men empati...är det inte så, att det är något man "lärt" sig vid tre års ålder..?
Har för mig att jag läst det någonstans och jag undrar ju då om Gardells mor vilken han hade ett väldigt nära förhållande till, inte hade lärt honom det där med empati.
Ha dé!
Inga, jag kan bara säga att jag håller med dit till 100% vad det gäller Jonas! Finner inga mer ord, men du har uttryckt alltihopa väldigt bra. TACK!
Jag satt också klistrad vid TV.n igår och såg reprisen.
Carina: Jonas använder fjantet och djupet som effektiva kontraster på scenen. Det är alldeles medvetet och skickligt. Utan fjantet skulle djupet inte alls bli så djupt och effektivt utan mest smörigt och svulstigt.
Inga, jag kunde inte hålla mig från att se hela Stjärnorna på slottet / Jonasdagen, på nätet. Inser att mitt förra inlägg var bara ris.
Så är det inte. Jag tycker fortfarande att Jonas Gardell uppförde sig som en barnunge och oförtjänt säkert sårade minst en människa rejält grovt.
Men kanske är det så att man inte kan blotta sig så som människa och konstnär om man inte har tillgång till de allra minsta mest känsliga cellerna hos sig..... Inga spärrar på något sätt. Det som var så härligt med programmet / med Jonas G är att han är så känslosam och mänsklig och att han kan uttrycka det så vackert. Jag älskar den biten. Jag älskar att det finns den sortens människor och att de får ta plats.
Men icke desto mindre, då finns de djupare dalarna där också. Och de mindre positiva sidorna.
Han är den där barnungen också. Som aldrig kan få nog av bekräftelse och uppmärksamhet. Måste stå i centrum, annars blir han obekväm.
Nike + Nike: Den sidan av Jonas som vi fick se i det förra avsnittet tycker jag heller inte om. Och den får mig att tro att han har empatistörningar, dvs svårigheter att automatiskt känna in i andra människor. Han har inte de där automatiska spärrarna mot att skada andra människor som de flesta av oss har inbyggda i vårt beteende. Han är nog precis som Du skriver egocentrisk och lever sitt liv oerhört mycket utifrån att han just ska hösta in all den där kärleken som han måste ha för att gå vidare. Men jag köper den sidan av honom på något vis. De flesta av oss har tillkortakommanden som gör oss ofullkomliga, fast vi ser dem inte så tydligt själva. Jonas påminner lite om barn med Aspergers syndrom som jag har träffat. Dvs de kan drämma till andra rätt rejält utan att förstå att det sårar, men är lite grand av "prinsessan på ärten - ömtåliga" när de själva blir utsatta, även för ganska små saker.
Gisan: Just den frågan känns väldigt central i JOnas liv och i mångas liv. Skulle man ha velat vara utan det som har gjort ont, till priset av att ha blivit en annan människa? Det onda formar och skapar också människor, tillsammans med det goda. Och kanske är kontrasten mellan ont och gott något som verkligen gör det goda fantastiskt att uppleva och inte något att ta för givet.
Åsa: Jag är inte säker på att empati är något man "lär sig". Grunderna för empati finns genetiskt hos oss (kan alltså även saknas redan från början eller vara väldigt svagt från start hos exempelvis människor med autism och det blir allra tydligast hos intellektuellt högfungerande autister). Sedan kan man nog inte lära sig egentlig empati intellektuellt även om människor med autism kan lära sig att agera empatiskt utifrån intellektuell kunskap om hur man bör uppföra sig. Men de har inte den fullständiga empatiska känslan inbyggd i sig utan hanterar människor i sin omgivning mer som saker.
Det som händer i treårsåldern är att barn som har empatiska förutsättningar börjar förstå skillnaden mellan saker och levande varelser och börjar kunna "känna in" i andra.
Suss: Det ser ut som om vi inte var ensamma framför TVn. Jonas hemsida hade totalt brakat ihop av alla som försökte komma in och tala om hur bra de tyckte det var.
Hej där, bra skrivet. Jonas är en person som berör på många olika sätt. Du har verkligen lyckats med att få med många av de sidorna som gör det.
Helena: Jag har ju beundrat Jonas Gardell länge, sett och läst honom. Han har min stora och ohöljda beundran som artist. Och det har han även efter Stjärnorna på slottet. Fast nu blev hans tillkortakommanden som privatperson tydliga.
Utbrottet mot musikpedagogen som Jonas Gardell hade tror jag beror på beröring.Hon var för honom en helt okänd människa som tog i hans arm och hand.Tänk också på att han varit utsatt för övergrepp då vill man inte att andra människor,särskilt främmande ska röra vid en.Jag har full förståelse för hans reaktion även om han tog i lite för mycket.Före det här programmet tyckte jag bara om honom ,nu Älskar jag honom. Kram THALINA
Jag instämmer fullständigt och din sista kommentar till Helena är mitt i prick.
Jag har inte sett programmet, men fick delar av det beskrivet i fikarummet igår. Det är väldigt tydligt att Jonas uppväcker känslor, ingen är likgiltig inför honom.
Det beskrevs i fikarummet om fiolinstruktionerna han fick och att han spårade ur alldeles när musikpedagogen rörde vid hans hand. Som sagt, jag såg inte programmet, men på något vis tror jag mig kunna föreställa känslan av att bli berörd av en person som gör mig osäker/som jag inte "bjudit in", och att man då kan reagera väldigt överdrivet.
Jag tycker om Jonas. Han är fantastisk. Jag har hans bok om Gud på min lista "att läsa".
Thalina o Anne: Nja, fast han var rätt tyken och elak även innan det kom till beröring, men då for den lede i honom totalt och paniken växte i hans ögon. Det är helt rätt.
Helena: Jag har inga illusioner längre om att hitta människor som är fullkomliga och perfekta. De flesta av oss får duga ändå, även om vi har lite fel och brister. Det får gälla för Jonas Gardell också för min del. Jag älskar honom med hans tillkortakommanden.
Jag kommer lite sent och instämmer helt med de föregående talarna.
Vet ni att han har venia och får predika i kyrkan?
För några år såg jag i tvprogrammet att han skulle tala i Ersta kyrka och jag var mycket nyfiken. Så jag bänkade mig på söndagsförmiddagen framför teven och jag vågar påstå att inget öga var torrt när han slutat. Där stod han i sin enkla t-shirt mitt i altargången utan manuskript och orden bara flöt och flöt utan hans vanliga jargong. Han talade om de utanförstående och missanpassade och hans budskap var rakt och enkelt. Sedan dess har jag försökt förstå Jonas Gardell, trots att hans sinnesväxlingar. Jag tycker mycket bra om honom.
Rut: Åh Du har hört honom tala i kyrkan! Det har jag aldrig, däremot så har jag nog sett alla hans vanliga uppträdanden. Det skulle vara roligt att höra honom predika också någon gång. Jo, jag visste att han har venia = tillåtelse att predika. Han budskap går nog hem hos nästan alla om man tar sig tid och vågar lyssna. Men om man bara har sett lite här och där så kan man bli avskräckt, exempelvis av det han visade på Staffan Schejas dag i Stjärnorna på slottet.
Jag tittar väldigt litet på TV. Efter att ha läst ditt inlägg här tidigare bestämde jag mig för att kolla programmet på webben. Har gjort det i kväll... och tycker också han är fantastisk! Jag ska se de andra programmen också... för att få grepp om vad det här med "sjärnorna på slottet" egentligen är för något...
Det är mycket fördelar med bloggande... man får tips om sådant man annars skulle missat. Jag lär mig också nya saker hela tiden av andra bloggare... Ni berikar mitt liv... :-)
Mia: Visst var det värt att se! Jag gillar hela den här serien. Jag har inte följt ett tv-program så här sedan klass 9A gick.
Tack själv, Du är med och berikar mitt liv! Bloggen är ett trevligt ställe.
Hejsan Inga
Vilken fin blogg och vad Du skriver bra, jag skrev också för några dagar sen i min blogg om Jonas Gardell, men det Du skriver är verkligen bra, just det där med Guds och människors kärlek, det är så fint skrivet. Jag har ju inte tyckt så mycket om Jonas Gardell tidigare, men verkligen börjat göra det efter de här programmen, han är verkligen fantastisk. I tisdags fick jag tag på en av hans böcker i en second-hand-affär, ska ta och läsa den. Jag kommer att lägga till Din blogg bland mina favoritbloggar. Önskar Dig en trevlig kväll och en kommande fin helg!
Kram
Nilla