Skoldaghem...
När jag läser rubriker som denna så blöder mitt hjärta för personal av olika kategorier som far illa, men framför allt för barn som tvingats in i en skolmiljö som inte passar dem. Barnen är ju så skyddslösa i de här sammanhangen. De måste ju gå till skolan varje dag under rätt många år, de har skolplikt.
För, numera, rätt många år sedan hade vi några elever på vår skola som behövde en lugnare miljö än den som den stora skolan med 600 elever kunde erbjuda. De fick erbjudande om skoldaghem och det blev en lyckad lösning. Skoldaghemmet var inrymt i ett hus i utkanten av samhället för att eleverna skulle få det lugn som behövdes. Personalen var en lärare, en fritidspersonal, en assistent om jag minns rätt. De handplockades bland anställda som kunde tänkas intresserade av att starta upp en sån verksamhet. På skoldaghemmet var verksamheten så utformad att både skola och fritis kunde erbjudas, inget barn behövde byta miljö under dagen utan kunde stanna i den trygga tillvaron med kända vuxna.
Hela verksamheten bedrevs med målet att slussa tillbaka till den vanliga skolan lite i taget, vartefter såren efter en jobbig skoltid på den stora skolan läktes. Med några veckotimmar i taget, något ämne i taget, så började vägen tillbaka. Och det lyckades. Eleverna slussades långsamt tillbaka till vanlig skolverksamhet igen och skoldaghemmet lades ner för den gången.
Skoldaghemmet var en lyckad verksamhet som tyvärr numera är impopulär på central nivå i skol-Sverige. Få kommuner vågar satsa på ett sådant för då krävs speciella tillstånd uppifrån. Det väcker negativ uppmärksamhet och kan vara dålig reklam för kommuner som vill bli välsedda uppåt. Någon där uppe i skolhierarkin tycks ha missuppfattat honnörsuttrycket: "En skola för alla", till att tro att alla barn ska befinna sig i vanlig klass / storgrupp / stor skola hela tiden oavsett om de har de sociala redskap som behövs för det eller inte. Det är grymt och det ställer krav på människor som man inte ställer någonsin senare i en människas liv. Det blir så att säga till att starta livet med överkurs i social kompetens.
Man blundar för det faktum att några barn behöver en annan typ av skola för att komma till sin rätt och kunna utvecklas, både som människor och som kunskapsinhämtare. Det är ju egentligen skolan som ska anpassas efter elevernas behov, inte eleverna som ska "kantskäras" till att passa in i skolan. För en del barn så bör "En skola för alla" vara en liten skola!
Det saknas tyvärr ofta ett barnperspektiv i organisationen av skolan. Barnen har svårt att hävda sin rätt och när vi professionella i skolan försöker tala för ett barnperspektiv så blir vi ofta inte lyssnade på. När vi menar att en del barn behöver mindre undervisningsgrupper så misstänks vi lärare istället för att vilja bli av med eleverna, men så är det inte alls. Vi vill ju att barnen ska ha det bra. Med rätt resurser och rätt organisation så har de här eleverna möjlighet att få en bra skolgång. Men om de inte får det så blir skolan grym, både mot dem och mot andra barn och mot personal av olika kategorier.
Du är så klok, Inga!
Jag tycker att du ska satsa på att bli skolpolitiker i din kommun. Med din yrkeserfarenhet kan du bidra med så mycket för en bättre verksamhet.
Är det verkligen så att skoldaghem är impopulära? I min gamla skolkommun har det alltid funnits och fungerat utmärkt med sina fyra handplockade lärare. Upp till åk 7. Sedan är det kört, då blir det specialklass.
Även dagbarnvårdare finns i den kommunen till glädje för alla de små som inte kan/vill umgås i storgrupp.
En kommun som är först när pendeln svänger? För det måste den göra snart?
Enligt vad jag upplevt är det inte bara skolan som brister i denna fråga, utan även föräldrarna! Förvisso finns det barn som skulle må väl av en lugnare miljö med mer anpassad verksamhet en tid. Men, många föräldrar tänker inte på barnets behov i första hand, utan vill att barnet ska vara som alla andra och gå i vanlig klass. Det är mycket sorgligt att inte barnets behov får avgöra alltid ens när möjligheten finns.
Lena: Hmmm... jag har gjort min plikt i kommunpolitiska sammanhang; socialnämnden. Det var mer intressant än jag kunde föreställa mig innan men tog för mycket tid från undervisningen. Och som skolanställd är det nog inte lämpligt att sitta i skolnämnd, men kanske när jag blir pensionär. Men tack för vänliga ord! Det glädjer mig att det finns kommuner som vågar gå mot strömmen och fatta självständiga kloka beslut utan att ängsligt snegla
uppåt på vad som för tillfället är modernt i sammanhanget, både när det gäller skoldaghem och dagbarnvårdare.
Ailas: När det gäller svårigheter av den grad jag tänker på nu, så har jag aldrig upplevt annat än att föräldrarna har fått insikt och är tacksamma för att deras barn kan få en bra skola. Men det kan naturligtvis vara som Du säger också.
Jag tycker det är synd att man i en iver just att anpassa till idealet tar bort saker som gynnar de som är i behov av särskilt stöd. På vår tid fanns det "obs-klasser" och de drogs förstås med en mycket negativ stämpel. Men de barnen som gick där fick ju en annan personaltäthet och lärarna hade specialkompetens. Idag när man försöker hantera det i den vanliga klassen blir både barnen med problem (diagnoser och annat) utsatta och deras klasskamrater.
I dotterns klass så har de ju fått extra stöd för en elev. De föräldrarna vill gärna se sitt barn i en "vanlig" miljö. En del av de här barnen mår ju också sämre när de rycks upp ur en miljö (med kompisar) där de känner sig trygga. Men jag tror barnet i fråga skulle må bättre i en skola med högre kompetens i de här frågorna än vår skola...
Det låter som om vår skola skulle behöva ett skoldaghem!
Lotten: Felet med de gamla obs-klasserna var att barn tvingades dit av skolan. Det var alltså inte ett alternativ som erbjöds frivilligt, utan ett tvång. Det innebar alltså en risk att barn som råkat hamna i en klass med dåliga lärare och alltmänt stök kunde bli placerade där som ett sätt att lösa skolans problem, inte egna.
Skoldaghem är för mig ett erbjudande till de barn som verkligen behöver ett andrum för att komma tillbaka, en period för att bearbeta tråkiga upplevelser i klass och en period för att träna impulskontroll under erfaren ledning. Det ska inte finnas tvång med i placeringen.
För en del av de här barnen så handlar det om att impulskontrollen sviktar av olika skäl och att de behandlats respektlöst av både andra barn och eventuellt av vuxna i omgivningen pga det. Vi envisas på något sätt att kräva något av dem som de inte har förutsättningar att klara av, ungefär som att kräva av en förstaklassare att den ska kunna räkna algebra.
Det bäddar för trots och självdestruktivitet. Barn som hela tiden ställs inför överkrav kan hamna i en ond cirkel av dålig självbild, dåligt självförtroende och jobbet måste starta där.
Om man börjar tidigt med att ge rätt resurser så slipper ofta barn med särskilda behov bli utplockade ur klassen med en resursperson. Man kan istället jobba från början med små gruppbildningar där alla kan få komma till sin rätt och där alla kan få höras / synas utan att behöva vänta för länge på sin tur.
Sen skulle skolledningen kunna erbjuda lärare som är intresserade av uppgiften att jobba med strukturbygge / lugnbygge i en klass / ett skoldaghem, lite extra uppmuntran (lönepåslag + nedsättning i undervisningsskyldighet, befrielse från kvalitetsutvärderingsplanehelvetet) för att ta sig an uppgiften. Den friheten för arbetsgivaren finns idag i och med den individuella lönesättningen.
(Ha ha...nu gräver jag egentligen en grop åt mig själv genom att plädera för mer individuell lön. Jag har ju så som varande rätt respektlös i mitt hävdande av barnens perspektiv på vår skola, länge varit hänvisad till enbart centrala tvingande lönepåslag)
Som det är idag så blir det ofta så att de erfarna lärarna, som har möjlighet att välja arbetsplats i kraft av sina tjänsteår, väljer bort de här klasserna / grupperna. Och kanske gör man inget bra jobb om man blir tvingad dit heller.
Men till slut; skoldaghem är ett bra alternativ när det ges goda resurser, duktig handplockad personal och får vara ett icke-tvingande val för barn och föräldrar och förutsatt att syftet är att jobba tillbaka mot klassen och skolans vanliga verksamhet.
Det där med gamla obs-klasser har du säkert rätt i, och jag menade inte att man skulle köpa konceptet rakt av. Men däremot så känner jag att i en vilja att behandla alla lika så vägrar skolan att sätta in resurser vilket gör att både barnen som behöver dem och deras klasskamrater kommer i kläm.
I sonens klass så saknar tydligen större delen av klassen just impulskontroll (precis det ordet använde deras lärare!) och det räcker inte med extraresurser då det inte handlar om ett eller två barn som har särskilda behov utan en stor del av en klass som skapat sina egna lagar. Och de är 7 år... Jag vill inte skriva exemplen på vad som skett i den klassen här (blir för personligt) men det är inte ett orimligt krav på en 7-åring att han eller hon med hjälp från vuxna ska kunna ändra sitt beteende.
Och ja, visst är det bra med icke-tvingande val. Problemet blir bara när en mindre grupp föräldrar tar sina barn i försvar oavsett vad som sker i skolan, det är alltid skolan som agerat tokigt. Då fastnar beteendet i hela klassen.
Men nu surrar jag om något helt annat kanske;-)
Hmmm det låter väldigt dåligt i den klassen Du beskriver. Det får inte vara så för barn i skolan. Ni har rätten på Er sida att kräva resurser och insatser. Om det är som Du skriver att det är flera barn som har behov av extra stöd så bör det självklart sättas in.
Frågan är bara vad för resurser som behövs; handledning av klassläraren, fler vuxna, mer rastvakt, bättre struktur eller vad?. Jag är lite förvånad att man inte anlitar en duktig specialpedagog som kan gå in och göra observationer i klassen och försöka se vägar ut ur dilemmat.
Min erfarenhet är att de flesta barn som kommer till skolan har fostrats väl och vet hur man ska uppföra sig, men de väljer att inte göra det av olika skäl; anfall kan vara bästa försvar i en stökig barngrupp, ilska över att andra elever i klassen bråkar och kommer undan med det, självhävdelsebegär osv. Och jag får nog hålla med dem som säger att i grunden är det skolans fel om barnen inte har det bra i skolan. För oavsett hur väl barn är hållna hemma så kommer det in gruppfenomen som gör att man får ett helt annat barn i skolsituationen och det måste lärare / personal få utbildning / handledning / resurser för att kunna hantera på ett bra sätt.
Det är inte så att alla barn i en hel klass saknar impulskontroll. Allvarliga brister i impulskontroll finns hos kanske något barn per klass och riktigt svåra fall kanske något barn på 100. De andra som bråkar gör det för att hänga på och / eller försvara sig.
Jag skulle om jag var förälder nu (gud förbjude att jag vore det i 60-årsåldern! ;-) )så skulle jag aldrig skicka ett eget barn till en dålig klass, en dålig skola. Jag skulle i protest hålla barnet hemma tills situationen retts upp av skolan och man presenterar en trovärdig lösning. Barn ska inte läras upp till krigare i skolan, de ska få tillfälle att odla sin sociala kompetens, det står i läroplanen och den måste skolan ta med i beräkningen. Skolstrejk är det enda som hjälper om man har försökt allt annat och det inte blir någon förändring till det positiva. Barn har skolplikt så då brukar det bli en reaktion.