Dagisgård i Stockholm!
Vi som bor på landet och är vana vid att dagisgårdar består av en rejält tilltagen yta med gräs, sand, träd, buskar och kullar och sånt, blir lite tagna av att se hur en dagisgård i centrala Stockholm ser ut! Den här fotade jag vid senaste besöket.
Den här var en liten muromgärdad rastgård med sand och betong, några få kvadratmeter bara. Men det kanske är så här det brukar se ut? Och längst där borta har man verkligen försökt hålla liv i ett litet träd. Blir det inte stekhett här på sommaren tro? Men då kanske man går till någon park i närheten med barnen.
Lex Sarah i skolan = suveränt förslag från Björklund!
Media fokuserade väldigt mycket på den delen av Lex Sarah som handlar om att lärare blir skyldiga att anmäla varandra för kränkande behandling. Och det är inte fel tänkt alls i grunden även om tänket behöver utvecklas och jag skrev om det i frg inlägg. För någonstans där tror jag ändå att det finns lite konstiga värderingar.
Men Lex Sarah innebär så mycket mer av klokt tänk ser jag när jag läser mer om förslaget nu i Lärartidningen!
- Att jag som lärare ska kunna i princip anmäla mig själv om jag tvingas undervisa i en situation som gör att barn far illa. Himla bra! Det jag kan göra idag är att påtala behovet av stöd för elev som är i svårigheter av något slag samt printa ner ett åtgärdsprogram om mål, medel osv. Men sen kan detta åtgärdsprogram bara läggas åt sidan om det inte finns resurser att sätta in det stöd som behövs. Alltså har en hel del av vårt planerande och utvärderande varit meningslöst. Det har länge funnits god kännedom om vilka elever som behöver stöd långt ner i åldrarna, men inga resurser att ge dem det. Att vi nu dokumenterar hjälper ju inte om det inte finns pengar eller vilja att satsa på barnen.
Det är bra om det äntligen skulle gå att överklaga åtgärdsprogram och beslut om att inte ge stöd till elever som behöver det. Detta har vi väntat på länge i skolan. Hittills har det varit upp till föräldrar att klaga och anmäla missförhållanden och det blir ju inte bra. En del föräldrar orkar inte hålla på med de här processerna och det ska de ju inte behöva heller.
Jag skulle tacksamt ta emot möjligheten att anmäla mig själv och mina kollegor och brister i min skolas verksamhet när barn far illa. För det gör ont i oss alla när vi tvingas göra ett dåligt jobb.
Lex Sara för mobbande lärare...
Bra! Helt rätt tänkt i och för sig!
Då utgår jag ifrån att även elever som mobbar och kränker skolpersonal ska stoppas på samma sätt; alltså anmälas av andra elever enligt lex Sara och kunna stängas av från skolan i värsta fall. Annars blir det en märklig situation för oss som jobbar i skolan. Signalerna till eleverna blir ju att lärare får man ge sig på ostraffat, det spelar ingen roll. De ska inte skyddas vare sig av skolans allmänna regler eller av svensk lag. Medan eleverna har alla rättigheter på sin sida och stora möjligheter att utan konsekvenser trakassera den lärare som eventuellt gett "fel" betyg.
Synd att många centrala beslutsfattare har missat att barn som går i skolan är inte i första hand rädda för sin lärare utan för att bli utsatta av andra elever. Och lärare är oftast den enda garanten för barnens trygghet. Ju mindre stöd en lärare får i sitt ledarskap, desto sämre blir det med tryggheten för eleverna.
Ta fram det som är bra...
Visst är det så att vi alla, inte bara eleverna, fungerar bäst om vi hjälps åt att fokusera på det som är bra och förstärka det. Att verkligen få tid till att vaska fram vad vi gör som skapar framgång, vad vi gör som är bra´och helt osvenskt våga se det och berömma varandra för det. Det gör barn och föräldrar trygga i sina roller och även oss som lärare i våra roller. Vi talar om för varandra när vi uppfattar att vi är på rätt väg och vi är ense om vägen.
-Det här gjorde Du bra! Fortsätt gör så här!
Ok, sen gör vi alla en massa fel också, det ingår när man är människa och när man jobbar med människor. Men det kan man lägga åt sidan. Huvudsaken är ju att den positiva riktkursen blir stark och riktas åt rätt håll, att vi blir trygga i att hålla kvar framgångsfaktorerna. Då tonas det ner som eventuellt är felaktigt, utan att man behöver göra något väsen av det hela.
Det finns ju nu till och med forskning som säger att en stark framgångsfaktor för skolans elever är lärarens kompetens, men även föräldrars insats. Jag skulle gärna se att skolledningar i Sverige började tillämpa Birgitta Kimbers metod på sina anställda, på lärarpersonal och andra undersåtar för att lyfta dem till storverk. Undrar vem som blir först med att våga pröva det? Lyfta personalen genom att fokusera på det goda de gör?
Fast jag ska inte klaga för egen del, jag arbetar i en uppmuntrande miljö när det gäller kollegor, elever och föräldrar. Senast idag, sa en liten elev, en 8-åring, att jag och I var väldigt snälla och bra lärare :-) Och vi suger åt oss av goda ord förstås. Det är sånt som hänger kvar när man kommer hem från en dags arbete och det drar mungiporna uppåt resten av dagen!
Så har vi snälla och bra elever med stöttande föräldrar också. Vi har roligt till vardags i jobbet. Det finns mycket skratt och skoj hela dagarna. Det är nog världens bästa jobb när det fungerar så här bra. Jag vill inte byta bort min lilla ö av trivsel på den här stora skolan! Det är roligt att gå till jobbet varje vanlig skoldag, när vi får träffa elever och föräldrar.
Birgitta Kimber...
Gåtan ADHD...
Sen skulle jag väl ibland önska att man kunde skriva om forskningsresultat på ett sätt som gör att vanligt folk kan begripa. Jag förstår inte fullt ut vad man menar egentligen. Alltså vad betyder det att man har funnit att människor med ADHD-diagonos har för lite eller för snabbt flöde av dopamin i områdena för belöningsystem i hjärnan? Och kan man medicinskt göra något åt det i så fall?
Dessutom kan jag väl ibland tänka att skolan skulle organiseras mer utifrån de sköra barnens behov; dvs mindre klasser + stabila strukturer. Det gynnar ofta många andra barn också. Jag vet att resurserna är begränsade men det måste vara vettigare att satsa på små stabila undervisningsgrupper och därmed mindre behov av stödinsatser än att göra stora klasser och mycket stöd. Ibland hamnar man i en ond cirkel med den senare lösningen. Man pytsar in mer och mer stöd = fler och fler människor i varje grupp. Det betyder att fler barn blir oroliga och fler behöver stöd i en evig rundgång. Åtminstone gäller detta för yngre barn i grundskolan.
Den typen av insatser för barns bästa kanske är lika viktiga som studier som kan förklara barns beteende.
Firar...
...gör vi idag. Blommor och en liten Freixnet blir det! Ibland blir det bra till slut, åtminstone en bra bit på väg mot bra! Och vi är tacksamma för en dellösning. Så mycket mer kan jag inte berätta på bloggen.
Kvalitetsutvärderingsplanehelvetet igen!
Visst är det så att beslutsfattare inom olika områden ibland förvirrar sig och börjar förändra sånt som inte behöver förändras, eller gör helt fel förändringar. Man bryr sig ibland inte ens om att kolla upp om förändringen gav något bra resultat eller om den bara gav kulor åt förändringskonsulterna ( som inom parentes sagt brukar ägna halva förändringstiden åt att övertyga alla om värdet av förändring i sig och det är kanske inte så konstigt med tanke på att de lever just på själva förändringen, inte på resultatet).
För mig som är i skolans värld så finns hur många exempel som helst på att förändringar gjorts enbart för förändringens egen skull, eventuellt genomdrivits för att ge någon beslutsfattare cred uppåt (det ser ju handlingskraftigt ut att peka på förändringsarbete). Tyvärr så har man inte så ofta kollat upp om förändringar som genomförts har gett högre effektivitet / bättre resultat.
Alltså står vi just nu i en situation där kvalitetsutvärderingsplanehelvetet accelererar i svindlande fart, det upptar snart all vår planeringstid i skolan. Det stjäl från den tid vi behövde ha för att göra undervisningen bättre.
Det absurda är att på den tiden då svenska elever låg bra till i internationella jämförande undersökningar så existerade inte detta planehelvete alls, dessutom hade både lärare och elever längre lov och märkligt nog; den tid som lärare var bundna till skolan utöver undervisningstiden var endast 5 timmar per vecka. Men många tillbringade betydligt mer tid där förstås eftersom jobbet på den tiden oftare upplevdes meningsfullt och vi var nästan aldrig sjuka heller märkligt nog, trots att vi fick full lön från första sjukdagen.
Självklart ska man förändra i skolan men det är för dyrbart att bara förändra på måfå eller förändra för att någon ska göra karriär på förändringen eller förändra för att försörja förändrarna. Nu upplever vi många gånger att vi uppfinner hjulet om och om igen istället för att hjälpa varandra att göra verkliga förändringar i det riktiga jobbet med de alldeles här och nu närvarande barnen.
Nu använder vi dyrbar tid till att producera nya hyllmetrar med papper som ingen använder, eller som ska användas i något undantagsfall vart tionde år eller så, som ska användas om att i fall något skulle kunna tänkas inträffa. Vore roligt om någon ville forska i vad varje sådan här pappersbunt har kostat i nedlagt arbete av alla lärare på en skola. Och sedan efter några år göra en undersökning av hur ofta pappersbunten har använts i praktiken och om den gett önskat resultat.
Det efterlyses ibland vad skolnära forskning skulle kunna vara och detta är def. ett sådant område, hur stort som helst:
Har insatta förändringsåtgärder gett önskat resultat för elevernas trivsel eller kunskapsutveckling? Är vi effektiva? Använder vi resurserna på bästa sätt?
Det skulle jag vilja undersöka.
Himla bra skrivet...
Bra dag...
Imorgon onsdag kommer mina elever!
Det mesta kommer att vara sig likt, samma platser, samma fröknar, samma tider osv. Och bad blir det direkt på måndag redan!
Luskamningskväll ...
Hög lärartäthet...
Men det blir lika fel att hårddra åt andra hållet och säga att man kan ha hur stora klasser som helst bara läraren är duktig. Det stämmer inte heller förstås. Men en bra organisation klarar sig absolut med färre lärare eftersom barn och föräldrar blir trygga.
Lärartäthet diskuteras i DN och på Maries blogg.
Jag skrev så här i en kommentar:
"Visst är det så:
1. Skolan måste utformas så att den kan fungera för eleverna med normala lärare, alla lärare kan inte vara superpedagoger.
2. Lärarutbildningarna måste stänga av lärarkandidater som man under den praktiska och teoretiska utbildningen förstår inte kommer att klara jobbet som lärare.
3. Skolan o skolledare måste börja locka de duktigaste lärarna till de svåraste klasserna och göra det aktivt genom att erbjuda exempelvis lägre undervisningsskyldighet och högre lön.
4. Elevernas och föräldrarnas utvärdering av den enskilde läraren bör vara obligatorisk, men OBS utvärderingen ska vara utformad av läraren och hanteras av läraren själv, inte av Skolverket, rektor, politikernivån eller någon annan utomstående. Sen kan både den och resultatet gärna hänga med till lärarens lönesamtal.
5. Skolan måste ta ansvar för att de lärare som år efter år har svårt att klara av en genomsnittlig klass, får handledning och vidareutbildning i att hantera en klass och om det inte funkar få nya arbetsuppgifter och om det inte finns eller funkar, faktiskt kunna säga upp läraren från jobbet"
Pedagogik ska fokusera på framgång...
Detta har jag varit övertygad om rätt länge och nu är det alltså bevisat också av forskning. :-)
(Äsch, jag driver lite med forskningen, med hjälp av forskning kan man bevisa nästan vad som helst, men jag blir ju glad varje gång man råkar bevisa något som jag tycker stämmer med verkligheten!)
Marie skriver om tidningsartikeln väldigt bra på sin blogg.
När detta faktum nu är vetenskapligt bevisat och därmed något vi ska sträva efter, så kanske vi också kan få se de här "sanningarna" tillämpade i skolans kompetensutveckling för lärare. Forskningen har ju gjorts på apor och vi lärare är nog rätt nära besläktade med dem så det borde funka, åtminstone kan det kännas som om vi befann oss i ett aphus ibland. :-))
Det vore en himla kick att få syssla med att analysera egna och kollegors eventuella framgångar i yrket under den vecka som ska vara uppstart för ett nytt läsår och som ska vara kompetensutvecklande. Och dessutom få tid att omsätta detta analyserande i praktisk pedagogisk planering också, inte bara nödtorftigt få planeringstid till att ställa ner stolar, plocka fram materiel och lägga schema. Det skulle verkligen ge den kick som behövs för att känna sig stimulerad och full av positiv energi inför ett nytt läsår. Vad har jag / vi gjort som har varit bra och hur kan jag / vi utveckla det. Och inget annat!
Allt för ofta sysslar vi med att gräva ner oss i eländes elände via kvalitetsutvärderingsplanehelvetet alternativt lyssna till putslustiga föredragshållare som i stand up comedy-form talar om för oss vad vi gör för fel och vad vi borde ha gjort istället. Det skruvar mest spiralen neråt, bäddar för mer misslyckanden.
Nu börjar det verkligen kännas som om jobbet närmar sig igen, en och en halv veckas ledighet kvar bara, slut på lovet just när man börjat vänja sig vid att vara ledig.
Jag fasar som vanligt för kompetensutvecklingsveckan före skolstart, den inverkar så deprimerande på mig och det tar flera veckor in på läsåret innan jag hämtat mig från allt eländesfokus, jag vet hur det brukar vara. Men jag ser verkligen fram emot att få träffa kollegorna och barnen!
Obehöriga lärare - finns det?
Gymnasieinspektionens rapport igen
Inspektörerna slår sedan fast att det felar i värderingar hos rektorer och lärare som säger att gymnasieskolan är en frivillig skolform som elever ska kunna välja bort om de känner att de inte klarar av utbildningen. Jag trodde i min enfald också att gymnasiet fortfarande var en frivillig skolform och att man kunde lägga ribban när det gäller förberedelseämnena för högskolan på den nivå som krävs för att just klara av högre studier i teoretisk form. (Och att man även kunde ställa krav på en viss yrkesskicklighet (teoretisk och praktisk) för att godkänna dem som valt en yrkeslinje).
Men inspektionsrapporten genomsyras av förfäran över att de anställda på skolan kan ha såna tankar, rektorer och lärare bör enligt deras slutsats kompetensutvecklas så fort som möjligt. Om jag förstår inspektörerna rätt så ska alla elever i princip ges möjlighet att klara av den linje de har sökt, helst inom ramen för linjen genom att man anpassar / individualiserar undervisningen i gruppen / klassen, men i nödfall genom specialundervisning och det kan vara både i "drop in -stugor" som erbjuder alla hjälp så att det inte blir utpekande för vilka de egentligen är till, men också genom riktad specialundervisning.
Det är enligt inspektörerna inte heller tillåtet att kringå detta genom att hålla nere antalet platser på en linje så att de som har lägre betyg från nian sållas bort i antagningen. Alla bör få möjlighet att bli antagna till och klara av den gymnasielinje de har sökt i första hand. (Ha ha... tänk om jag varit ung nu och sökt till fordonteknisk linje?!)
Suck!! Vilken planet kommer skolinspektörerna ifrån? Eller rättare sagt vilka illusioner ovanifrån är det som ligger bakom deras värderingar?? Om några ska omskolas i värderingar så är det nog de anställda på Skolverk och Skolinspektion. De behöver omskolas till verkligheten och till omvärldens krav på ungdomars utbildning. Jag misstänker att allt för många av dem har växt in i det kunskapskravlösa synsätt som präglat skolvärlden, forskningen och skolpolitiken under de senaste decennierna. Här har Björklund något att bita i när det gäller att ta itu med värderingar hos personalen i de egna verken. Obligatorisk kompetensutveckling kanske?
Sen får jag väl i ärlighetens namn ändå ge inspektörernas rapport godkänt i deras kritik av bristen på SYO och en del annat. Men i stora drag blir jag nog ändå mest förvånad. Och att driva igenom ett kvalitetsutvärderingsplanehelvete även på gymnasiet, som föreslås i rapporten, lär inte förbättra de verkliga resultaten där heller.
Jag har gjort ett inlägg om den här rapporten lite längre ner på bloggen och där finns också kloka kommentarer för den som vill läsa mer.
Gymnasiet = ett fiasko!?
Genomsnittet för Sverige lär ligga på ungefär 48 % enligt artikeln i NWT. Då kan man fråga sig vad som är fel.
Är verkligen gymnasiet utformat så att alla har en chans att finna rätt utbildning och klara av sin yrkesutbildning / studieförberedande utbildning? Är det rätt att tvinga dem som vill få en yrkesutbildning på gymnasiet, att också läsa sig till högskolebehörighet, dvs parallellt med yrkesutbildningen förbereda sig för högre studier som man ändå inte siktar på? Finns det andra rimliga alternativ än gymnasiet för dem som inte är intresserade av studier och som inte vet vad de vill ha för jobb eller tvingas alla in på gymnasiet i brist på annat?
Om jag tolkar artikeln rätt så ger skolinspektionens märkliga slutsats (har denna verkligen en dokumenterad grund eller är det lösa antaganden?) ett svar på frågan:
Skolan och lärarna måste bli roligare och göra undervisningen mer underhållande så att eleverna tycker att det är roligt och passar var och en av dem bättre.
Herregud, man tar sig för pannan!! Hur mycket curling ska vi bestå våra barn och ungdomar med??? Livet och yrkeslivet curlar inte med någon och när ska lärdomen om det komma, om inte senast i gymnasiet. Skolinspektionens enkla svar löser inte de komplicerade problemen med gymnasiet. Då måste det till bättre analyser än så här och man får lyfta blicken från individnivå mot systemnivån.
Lärare ska vara behöriga och bra!
Man är naturligtvis ute på helt fel spår här som sätter likhetstecken bra lärare och ingen utbildning. Lärare ska självklart vara både utbildade och bra. Det finns ingen anledning att slopa kravet på utbildning bara för att en del lärare inte klarar av jobbet eller för att lärarutbildningen har brister.
Det finns några alltvarliga problem i det här sammanhanget, en kedja av orsakssamband som man måste kunna se för att förstå vad som hänt och händer.
Riksdagen fattade beslut om att kommunalisera skolan och att börja göra skolan till "en Mädchen für alles". Det var inte längre klara kunskapskrav som gällde, "ska" ersattes med "bör". Och skolan / lärare fråntogs verktygen för att skapa arbetsro. Då försvann från en dag til en annan många lärares arbetsglädje. Detta finns dokumenterat i undersökningar.
Tillsammans med den dåliga löneutvecklingen som följde på det så lyckades man skapa en skola som ofta var en dålig arbetsplats både för lärare och elever. En dålig arbetsplats är inte attraktiv, allt färre sökte lärarutbildning, antagningspoängen sjönk, lärarutbildningarna fylldes inte, de som antogs var i allt högre utsträckning människor som kom in på lärarutbildningen som andra - eller tredjehandsalternativ. De hade alltså egentligen velat bli något annat än lärare. Det borgar inte för hög motivation i jobbet.
Där finns behov av åtgärder som förändrar i positiv riktning och i stora drag tror jag att Björklund är på rätt väg, även om jag inte håller med om allt i hans politik.
Sen måste man inom skolan kunna göra sig av med lärare / rektorer / skolchefer som inte håller måttet, oavsett om de har rätt utbildning eller inte. Det är för mycket som står på spel för att det ska daltas. Och där finns det utrymme för en intern diskussion inom lärarfacken huruvida man ska fortsätta att kräva att en arbetsgivare ska tvingas behålla anställda som inte klarar jobbet trots stöd från arbetsgivaren. Det ska inte krävas stora avgångsvederlag för att kunna avskeda personer som hamnat på fel plats. Anställda som har problem att sköta jobbet ska givetvis i första hand få stöd som kan krävas av arbetsgivaren i form av exempelvis fortbildning / tillfällig handledning / omorganisation av arbetsplatsen, men om inget hjälper så måste det finnas en bortre parentes.
Sista jobbdagen för läsåret...
Ok jag kapitulerar och köper en ny telefon då, med Dig umgås man ju via sms, jag fattar det! Min gamla Ericsson kan inte sms;a den har tappat funktionen på vägen, antagligen har den rostat igen i brist på användning. Eller är minnet fullt. Det brukar bli det för jag kan inte ens tömma det!
Jag har länge tänkt mig att jag är för gammal för att umgås via såna kanaler, men nu är det allvar.
Om bra skola
Intressant att läsa hur det fungerar i finsk skola som har goda resultat när man gör internationella jämförelser.
En god sak är att det är de svagaste elevernas goda prestationer som gör att man hamnar högt upp i listningen. Endast 6 % av eleverna i Finland har så dåliga läskunskaper att de kan få problem som vuxna, jämfört med 19 % i OECD -området. (7 % gäller även för Nya Zeeland och där har man också så bra resultat pga att man använder sig av genomtänkt metod för att snabbt hjälpa barn med läs-och skrivsvårigheter så att problemen inte behöver bli bestående. Det är alltså Reading Recovery som f.ö. är den metod som mina läsprojekt bygger på)
Samtidigt kan man kanske tänka att det är i genomsnitt just 6-7 % av eleverna som har genuina läs- och srkivsvårigheter, alltså det vi brukar kalla dyslexi.
Finland ligger i topp i ämnena läsning, matematik, problemlösning och naturkunskap.
Nu ska en svensk friskola i Mariefred "importera" finsk skolduktighet genom att plocka rektor och lärare från Finland.
Karaktäristiskt för finsk skola och det som skiljer den från svensk är bl. a.
- Lärare respekteras, har bra lön och tillåts använda sin egen kunskap och professionalism i jobbet, man har inte någon skolinspektion eller nationella prov (synd tycker jag för nationella proven är bra i Sverige!) . Lärarare tycks befriade från plikten att ägna en massa tid åt kvalitetsutvärderingsplanehelvetet.
- Man har ett fokus på kunskap vilket visar sig bl.a. i att speciallärare med tester följer barnen från tidiga år och hjälper till att sätta in intensiv träning när det behövs. Ofta räcker 8-10 veckor för att en elev ska hämta in förlorat kunskapsområde om det inte handlar om rejäl dyslexi eller neuropsykiatriska bekymmer.
- Tidig läsning stimuleras barnen till vilket ger dem en skjuts in i skolarbetet direkt.
- Klasslärarna kan ge individuell extraundervisning till en elev när det behövs, och får lön för det (! )
- All kartläggning av enskilda elever och skolans verksamhet sker lokalt, (man behöver inte fastna i något kvalitetsutvärderingsplanehelvete som tar tid från det väsentliga jobbet)
- Man har längre sommarlov i Finland, skolan slutar i slutet av maj och börjar i slutet av augusti, alltså ett par veckor längre lov.