Inga Magnusson

Häromdagen såg jag Skolfront på Kunskapskanalen. Programmet handlade om att barn kan lära sig läsa och skriva bättre och snabbare genom att börja skriva egna texter på dator istället för att traggla bokstäver med pennan. Detta har några lärare använt sig av med god framgång. För mig är det logiskt, helt i linje med LTG, läsning på talets grund, en metod som spreds på 70-talet av läraren Ulrika Leimar. Båda metoderna utnyttjar det faktum att barn lär sig läsa egna texter bättre än andras, fast nu använder man datorer med talsyntes  istället för dikteringar + klipp och klistra.

Men det var inte det jag skulle skriva om, utan om reflektionerna i studion i samband med reportaget. Varför är det så att nya pedagogiska rön kommer från fältet, av verksamma lärare som börjar använda en ny metod, inte från forskningsvärlden?

Jo, menar  man, den pedagogiska forskningen är inte i frontlinjen på den pedagogiska utvecklingen. Den kan endast gå in och i efterhand dokumentera idéer som lärare redan börjat använda sig av och som spridit sig själva av egen kraft. Det är lärarna själva som är de pedagogiska utvecklarna. Pedagogikforskningen blickar istället bakåt och undersöker (eventuellt!) så småningom det som hänt, ibland sånt som hållit på rätt länge. Detta skiljer pedagogiken från exempelvis teknik- och medicinområdena, där man forskningsvägen tar fram nytt tänk och nya metoder, utvecklar aktivt.

Detta är tänkvärt. Pedagogikforskningen borde åtminstone ha rutiner för att aktivt kunna leta upp innovationer ute i skolorna och snabbt försöka ta reda på om goda resultat är allmängiltiga eller bara slump. Och sedan se till att goda idéer får snabb spridning.  Det skulle vi lärare ha nytta av. Men frågan är om skolforskarvärlden jobbar  uppsökande och utåtriktat för att försöka hitta den pedagogiska frontlinjen? För att leta upp de goda resultaten? Eller om man ens är beredd att erkänna att den pedagogiska utvecklingen ligger i händerna på enskilda lärares kreativitet och inte på universiteten?

Man kanske är nöjd med att sitta inom universitetens väggar och blicka bakåt.  Eller utföra forskning som Skolverket "beställer" för att få stöd för det man just för tillfället vill trumfa igenom ute i skolorna? Eller testa forskarens egna hypoteser ihopsnickrade långt från riktiga skolor? Kan det i så fall vara en förklaring till lärares ointresse för forskningsresultat? De handlar inte om verkligheten.