Mattefiasko i skolan...
Man frågar sig vad det kan bero på och lämnar några förslag på förklaringar; kommunaliseringen, Göran Persson, lärare som inte gör jobbet eftersom man bl.a. har för lite lärarledda lektioner, brist på utvärdering och kontroll från statens sida, för mycket individuellt arbete, grundskolan gör inte sitt jobb och gymnasiet får ta det istället, för få timmar i matte.
För säkerhets skull så tar man alltså i brett så att åtminstone något ska vara rätt.
Jag kan lägga till ytterligare några;
- Med den låga status, den dåliga arbetsmiljön och de låga löner som svenska lärare har så har det varit svårt att rekrytera under det senaste decenniet. De som har kommit in på lärarutbildningarna, och det gäller speciellt för ämnen som matte och fysik, har inte i första hand velat bli lärare utan kommit in på lärarstudier som andra eller tredjehandsval. Alltså kanske inte de mest motiverade. Det är, tror jag, stor skillnad mellan hur elever i olika klasser klarar sin matte. Annaa brukar skriva om det, en skola är inte en skola utan det finns en skola i varje klass. Och måste vara så eftersom vi har så olika förutsättningar. Men det intressanta blir då, vad gör just den här läraren för att det ska lyckas?
- Ämneslärarorganisationen passar inte de lägre årskurserna på grundskolan. Det blir för rörigt och otryggt för barnen att springa mellan olika lärare och olika lokaler. De sköra barnen klarar det allra sämst och deras oro smittar av sig på hela elevgruppen. I den förvirring som uppstår tar koncentrationsämnen som matte stryk, ämnen där man måste behärska långa sammanhållna tankekedjor för att lyckas.
- Ropet på mer klassundervisning kanske funkar högre upp i åldrarna, men små barn kopplar ofta bort undervisning i 20-grupp och förstår inget. De behöver undervisning i liten grupp eller ännu hellre jobba parvis efter instruktion.
- Mer praktisk matte behövs, förståelsematte, inte att traggla samma tal om och om igen. Men det är svårt när beslutsfattare idag ofta väljer rörig organisation i skolan. Jag har själv gjort ett materiel för att undervisa utan lärobok i matte de första två åren i grundskolan. Jag kunde använda det några år medan vi fortfarande hade rimlig klasstorlek (16 elever). Det var effektivt i undervisningen; efter de två åren kunde alla barn klara alla diagnoser i de första två årens vanliga matteböcker och kanske viktigast, alla barn tyckte att matte var roligt även de som egentligen hade svårt att förstå ibland. Nu har vi en organisation med stora klasser (inte sämre resurser!) och ett antal lärare som går in i olika ämnen. Då funkar det inte att jobba praktiskt, jag måste ha matteböcker mitt praktiska materiel ligger nerpackat. Framför är det svårt att planera jobbet långsiktigt, lärarresurser flyttas mellan elever och grupper av elever under läsår och mellan läsår.
- Massor av vår planeringstid går åt till kvalitets-utvärderings-plane-helvetets pappershysteri, till hyllvärmarproduktion och vi har alldeles för lite tid att utvärdera de egentliga kunskaperna hos var och en av eleverna, alltså att göra en röd tråd i det enskilda barnets skolgång över tid, planera arbetet i klassen, förbereda och efterarbeta lektioner.
- Jo. bättre utvärderingar behövs, utvärderingar där vi lärare får jobba med att hitta bra utvärderingssystem för våra elever, för vår egen undervisnings skull. Inte hålla på att utvärdera åt andra uppöver i hierarkin, sitta timme efter timme och älta det lilla som skolan gör gemensamt. För det är och förblir en väldigt liten del av skoljobbet. Det stora undervisningsjobbet är ändå i klassen med eleverna. Det är där vi ska utvärdera, elevernas insats, föräldrarnas insats, den egna lärarinsatsen, men det hinner vi dåligt med idag, det har tagit stryk.
- Sen tycker jag nog inte att gymnasieskolan kan skylla allt på grundskolan heller. Det kanske inte går att ta in alla elever på program som kräver en hel del teoretiska studier av eleverna. Kanske behövs det till och med lite mer än godkänt från grundskolan för att fixa mattekrävande studier på gymnasiet. Många ungdomar vill gärna förkovra sig i ett yrke och jobba med det, men inte förbereda sig för högskolestudier också.
Intressanta aspekter. Jag är själv lärare inom Samhällskunskap och Historia, som för närvarande vikarierar i en pool ute på skolor. Jag har märkt mycket under denna tid om skolans beskaffenhet. Jag har Hittils inte stött på en enda historielärare som gillar läraryrket, utan "det var enda sättet att få använda sitt intresse och få betalt" verkar vara vanligt. Jag har inte sett någon lösning på stökiga klasser mer än att ha en resurslärare, eller extra-lärare i klassrummet (som om det löser alla problemen).
Det som jag märkt fungerar väldigt bra är något jag sett vissa skolor använder, men de är tyst om det. För det är "Fult". Det är att i ämnen såsom mattematik ha en "G,VG,MVG" grupp. D.v.s istället för att 8a, eller 5a för den delen, har matte mellan 9-10 i sina klassrum så har de i klass 8a,8b,8c matte mellan 9-10. I klassrum 1 går de starkaste eleverna i matte, i klassrum 2, de som ligger mellan G och VG, i klassrum 3 går de som har problem i matten. Det är samma personal som arbetar som vanligt, men varje elev har större chans att synas och höras. Större chans att nå potential.
Men detta klankas det ner på, för man skapar en skola där man sållar agnarna från vetet. "De dumma från de smarta". Jag förstår att det kan kännas fel. Kommer själv ihåg då jag gick högstadiet och fick höra att klasskamrater skulle gå på "Idiot-matte". Men ! De klarade studierna, de fick G och kunde gå vidare till gymnasiet.
Jag tror man måste ta på allvar lärarens uppgift, som det så fint står skrivet "Att möta eleven där den är".
Åh Inga, vad klok du är och vad rätt du har. Jag sitter och nickar och nickar instämmande när jag läser det du skriver. Ler när jag kommer till det nya namnet på hyllvärmarna osv.
När ska skolan få börja om med det som var tänkt från början? Varför får du möjlighet att använda ditt utmärkta materiel som du t o m fått pris för. Jag känner din ilska och det pyr i mig också. Sen blir det barnen som tar stryk i förlängningen.
Nu undervisar jag inte i matte, men jag använder mig ändå av matte i olika uppgifter... bland annat inom övningsföretagen och i olika projekt.
Det jag upplever är att eleverna inte kan tillämpa sina mattekunskaper utan är alldeles för beroende av hur saker och ting ska "ställas upp". Vadå ställas upp?! Det är alltså alldeles för lite matematiskt tänkande och alldeles för mycket rutinarbete (= tråkigt).
Ta strid för ditt praktiska material, någon gång måste de styrande börja förstå att ett klassrum inte är en fabrik... och att elever inte är klossar.
Du skriver ofta om de stora klasserna som ett problem, och jag tror dig. Men undrar lite, kanske igen, det måste väl ändå varit en väldigt kort parentes i svensk grundskolas historia då alla lågstadieklasser innehöll högst 16 elever? Har den ens funnits i storstäderna? Hade visserligen ett barn i en sån klass för 12 år sedan men det var en ren slump.
Det av en del lärare omhuldade pararbetandet har jag som förälder inget till övers för - utifrån mina erfarenheter. I den stökiga storstadsklassen - och det är den som är mitt perpsektiv - fungerade det enbart bra för de någorlunda "duktiga" barnet som dessutom hamnade i par med någon jämnbördig. Barn med olika problem halkade bara ännu mer efter.
Jag tror att alla mina tre barn, med de olika mognadsgrader och förutsättningar de hade de första skolåren, skulle ha haft mycket mer glädje av gruppundervisning, kanske i halvklass, än av det eviga ensamtragglandet. Oändligheten av timmar att sitta och räkna oänderligheter av tal.
Matten på gymnasiet är ett gissel. A-kursen en repetitionskurs av grundskolan, klarar man inte den får man det svårt. För nivån på B-kursen är så oändligt mycket högre. Det är där så många går bet. Den är säkert orsak till både skolleda och avhopp. Alla skolor med självaktning lägger in matte B som obligatoriskt, även på t ex estetprogrammen. Det är "fint" med matte. Det är något som gått snett där. Kraven på gymnasiet är högre än tidigare - särskilt jämfört med "vår" tid - men eleverna kan mindre vid historiska jämförelser. Något har alltså gått riktigt snett. Och svaret är inte ropen på mer disciplin och ännu högre krav.
Mikael: Du tar upp det vi kallar nivågruppering. Det är alltså inte tillåtet i fasta grupper inom skolan. Men det är tillåtet, till och med anbefallt att låta varje barn jobba på egen nivå. Så om man utrustar tre klassrum lite olika, med olika svårighetsgrad på materielet / undervisningen och låter eleverna själva välja vart de vill gå så blir det tillåtet tror jag. Häpp! Så lurar man bönder (asch Skolverket!) Skulle kunna vara en variant på högstadiet. När det gäller små barn så tror jag inte på kringvandrande.
Suss: Nu är det inte matte jag fått pris för utan läsprojekten. Jag är fortfarande alldeles för ledsen över den röriga organisationen på min skola och att jag inte längre kunde göra bra matte för att kunna fortsätta med det och nu går jag ju långsamt tillbaka till spec igen. Men det hade verkligen varit roligt, det tog mig ett helt år att vänja mig av med det kreativa mattetänket.
Ailas: Hmm jag har gett upp och tränar mig numera aktivt på att acceptera nästan vad som helst i den vägen. Riktmärket är att överleva fram till pension.
Annaa: Jag skulle kunna förstå detta med tillskapandet av stora klasser om det vore pga dålig ekonomi.Men när det blir samma antal personal anställda i en organisation där de ska vandra runt och barnen ska vandra runt så blir det för mig bara destruktivt och meningslöst, ett tecken på att man saknar barnens perspektiv i planeringsprocesserna.
Jodå i historien har de minsta barnen i grundskolan ofta haft mindre undervisningsgrupper och mer personal. Det var förr vanligt att halva klassen kom på morgonen och stannade på skolan till någon lektion efter lunch. Den andra halvan kom lektionen före lunch och stannade under eftermiddagen. Det passet mitt på dagen då alla barn i klassen var närvarande (ofta 19 - 24 barn) hade man so / no, bild, musik eller dylikt. I halvklass ( alltså 10-12 barn kunde man i lugn och ro ha den första läsinlärningen och första matteundervisningen.
Detta var ett vanligt system både i storstad och på mindre orter. Men sedan tappade någon barnperspektivet på vägen och gjorde samlad skoldag med stora helklasser. Man glömde bort att små barn inte fungerar så bra i storgrupp, att en hel del av 7-åringarna inte har mognad nog för att kunna lyssna på gruppinstruktion. Denna mognad kommer hos de här barnen lite senare. De kräver hela tiden indviduell undervisning och det går att ge när man har endast 10 barn i gruppen.
Enligt min erfarenhet så fungerar pararbetandet utmärkt i mina lugna grupper. Båda vinner på det, både den som får stöd av sin kompis och den som ger stöd. Barn lär varandra ofta på ett bättre sätt än vi vuxna kan. Och det barn som får tillfälle att ibland leda någon annan fram till en uppgiftslösning lyfter sin egen kunskap till en ny nivå (Vygotsky!) Men jag tror inte att det funkar i rörigare klasser, där inriktingen enbart är att så snabbt som möjligt fuska sig fram till ett svar.
Jag har i likhet med Dig svårt att förstå kravet på svåra teoretiska kurser på gymnasielinjer med yrkesinriktning. Och där kan en del av förklaringen ligga till de dåliga svenska resultaten