Gåtan ADHD...
Sen skulle jag väl ibland önska att man kunde skriva om forskningsresultat på ett sätt som gör att vanligt folk kan begripa. Jag förstår inte fullt ut vad man menar egentligen. Alltså vad betyder det att man har funnit att människor med ADHD-diagonos har för lite eller för snabbt flöde av dopamin i områdena för belöningsystem i hjärnan? Och kan man medicinskt göra något åt det i så fall?
Dessutom kan jag väl ibland tänka att skolan skulle organiseras mer utifrån de sköra barnens behov; dvs mindre klasser + stabila strukturer. Det gynnar ofta många andra barn också. Jag vet att resurserna är begränsade men det måste vara vettigare att satsa på små stabila undervisningsgrupper och därmed mindre behov av stödinsatser än att göra stora klasser och mycket stöd. Ibland hamnar man i en ond cirkel med den senare lösningen. Man pytsar in mer och mer stöd = fler och fler människor i varje grupp. Det betyder att fler barn blir oroliga och fler behöver stöd i en evig rundgång. Åtminstone gäller detta för yngre barn i grundskolan.
Den typen av insatser för barns bästa kanske är lika viktiga som studier som kan förklara barns beteende.
Inga, detta med dopaminet är alltså något man vetat i många år, och dagens adhd-behandlingar är också anpassade efter detta. Det är därför mediciner fungerar så bra för många med adhd. Det viktiga med studien är att det biologiska förloppet är helt bevisat, tidigare var det "bara" en mycket trolig hypotes. Det viktigaste är nog att "diagnoskritiker" måste inse att detta är en realitet, att barn med adhd inte själva kan styra detta, och att det inte räcker med traditionell pedagogik för att komma tillrätta med det. Men du har verkligen helt rätt i det du skriver om mindre klasser osv. Detta är också något som är centralt i adhd-behandling sedan länge, att se till omgivningen, miljön osv. Tack för ett bra inlägg!
Som det är nu så blir det ju bara större och större barngrupper och klasser. Det gynnar inga barn och absolut inte dem som redan har det svårt sen tidigare. Det finns mycket att ifrågasätta... Kramar...
Måretn: Tack för en bra förklaring, den förklaring som jag gärna sett att tidningen hade bjudit på.
Jag är absolut ingen motståndare till medicinering av ADHD-barn. Jag har under mina år som lärare fått följa flera barn som medicinerar. Med omsorgsfull utredning och medicin i rätt dos finns en möjlighet för barnen att få ett socialt liv och en vettig skolgång. Verkan av medicin i de här sammanhangen är ofta mycket dramatiskt positiv. Medicinering kompletterat med en tillrättalagd skolmiljö med rätt stöd både kunskapsmässigt och personellt är vad de här sköra barnen behöver.
Skulle bara önska att skolforskningsvärlden kunde forska i vad som är bra i skolan för de här barnen också och inte bara syssla med oväsentligt snömos. Suck!
Gisan: Nej det blir som jag skriver ofta en rundgång på resurser. Det man sparar in på att göra större klasser / grupper får man sedan betala med mer stödpersoner. Med mindre elevgrupper behövs inte så mycket dyrbart stöd.
Ja jag håller med ..gör ju ofta det..( håller med dig alltså )Jag tycker ofta ofta det tenerar att bli just så att dessa forskningsresultat ofta innehåller förklaringar som är så luddiga så det går inte för " oss vanliga svensson " att begripa..så är det oavsett om det hanlar om ADHD eller Alzheimers eller något annat forskningsresultat..men klart är att dom stora klasserna absolut inte gynnar några som helst och absolut inte barn som har det svårt, såg det väldigt tydligt när jag jobbade som elev assiastent med en tjej med adhd ...Ibland så tycker jag man gör saker och ting mycket svårare än vad det kanske skulle behöva vara...kram
En vettig analys av en forskningsrapport är svårt att göra om man som journalist inte har någon som helst naturvetenskaplig utbildning efter åk 9.
Istället för att vara pedagogisk luddar man till det rejält för att dölja sin okunnighet. Tror jag.
Var fanns bokstavsbarnen i folkskolan på 50-och 60-talet? Är det någon som kommer ihåg sådana klasskamrater?
Britten: Kanske skulle vara en idé att kräva mer kunskap av dem som skriver.
Lena: Jag tror att det var de som fick stryk i skolan förr. Och senare kom till hjälpklass eller obsklinik eller vilka fyndiga namn vi nu har hittat på. Och antagligen var det många gånger lindrigare än att tvingas gå i stor klass hela tiden. Tyvärr tenderar pendeln att hela tiden slå varvet ut. Just nu är vi i den andra ytterligheten; alla ska sitta med i stor klass hela tiden och hänga med i de olika gruppbildningarna som krävs och de olika vuxna som är ledare. Och det oavsett vad som är bäst för det enskilda barnet.
Jag minns inte att någon fick stryk eller mobbades eller var avvikande på något sätt. Kanske hade jag tur och gick i en liten skola med tre lärare och sex klasser i B-form. Men vi var nog nästan 100 ungar i tre klassrum.
Jag är inte 100 år!!!
Lena:Ha ha...nej Du är inte 100 år. Jag gick också i en sån skola med 3 lärare 6 klasser och B-form. Jag började ettan 1957 och det var i den vevan skolagan förbjöds. Men läraren på vår skola hade ändå en rätt fysisk uppfostran av elever som bråkade. Alltså bråkade ingen, inte ens de som jag tror ändå hade det vi idag skulle kalla ADHD eller någon annan bokstavskombination. Så var det faktiskt. Det var inte så mycket smällar men luggningar och annat.
Jodå vi hade barn som var mobbade och utsatta också. Det var en fattig, lortig, lusig sk tattarunge och det var ett barn till ensamstående mamma där pappan var alkholiserad. Det var de försvarslösa. Usch så hemskt det var!
Och senare på realskolan var det ännu värre, en stackars flicka med mycket finnar som var öppet mobbad på ett alldeles fruktansvärt sätt.