Inga Magnusson

Som tanke är det lite käckt, ja nästan hädiskt!

Så här skriver Björn Wiman 20/12 i Expressen:

"Däremot är Englund helt rätt person att ta Akademien ytterligare ett steg in i samtiden. Han är - precis som Engdahl - en av Sveriges mest briljanta skrivande stilister, uppskattad inte minst som medarbetare i Expressen under hela 90-talet. Dessutom kan det vara första gången Akademien får en genuint trevlig prick som ständig sekreterare. Kan han till och med locka tillbaka Kerstin Ekman till arbetsbordet? Eller låta henne löpa? Vi kan bara hoppas."

I samma tidning utbrister Gert Fylking:
"Äntligen!"  Och uppmuntrar Englund att göra fest av tillkännagivandet av nobelpristagare, inte stå och huka i en dörröppning.

Och Horace sörjer inte jag heller. För mig känns hans flinande arrogans bara påklistrad och motbjudande. Om den vore äkta skulle den vara lättare att fördra, ungefär som hos Lef GW eller Aschberg. Men när det gäller Horace Engdahl så blir det så påtagligt att detta är en medial fasad, påhängd i samma ögonblick som kamerorna går igång. Hans tal består av stilistiska krumbukter utan ände, tillkomna enbart för att ge glans åt talaren, inte åt ämnet.

Det här bytet kan alltså bara bli till det bättre!