Inga Magnusson

Jag köpte ju Liza Marklunds bok Livstid för ett tag sedan och skulle gotta mig i lite underhållande läsning. Det blev inte så. Jag har läst väldigt lite i taget och tröttnat snabbt. Så läsningen har dragit ut på flera veckor. Och det beror inte på ont om tid utan just på att boken inte fångat intresset. Det har blivit lite pliktskyldigt att ta itu med läsningen för att komma till slutet någon gång.

Liza M har tappat greppet lite i den här boken. Jag brukar gilla hennes böcker för det är spännande, men inte den här. En hel del av texten kändes som utfyllnad; långa beskrivningar av sökvägar på internet. Vem bryr sig liksom? Förhållandet till Thomas och barnen får godkänt i sin beskrivning. Det känns autentiskt och där finns kött och blod med, men själva storyn är blek.

Äntligen ett val som var helt ok! Men så länge hon var seriöst tippad gick det inte att ge henne något pris. Den här högfärdige Horace måste vänta tills praktiskt taget alla gett upp hoppet om henne och förmodligen hon själv också.

Såg i tv att hon var lite surt överraskad och menade att det hände mer spännande saker i hennes liv numera och att hon varit på tapeten i 30 och inget hänt.  Men hon kanske var chockad och tagen på sängen.

Hon är ingen av min absoluta favoriter. Hon har skrivit någon bok som heter Femte sanningen eller nåt tror jag. Den läste jag irriterat flera gåner för att förstår men lyckades inte. Samtidigt var jag fascinerad av den. Tror att jag till slut slängde den eller gav bort den.

I bokhyllan numera står i alla fall två andra; en som heter något på Om de unga visste och de gamla kunde eller nåt sånt  och en med en titel som är Barnet eller nåt sånt.

Gillar hennes skildringar av mänskligt, manligt och kvinnligt. Det känns internationellt och allmängiltigt för alla tider. Roligt att hon fick det i alla fall.

Nu har jag läst Bert-boken färdigt. Boken är inte särskilt välskriven som litteratur betraktat. Det är väldigt rätt upp och ner beskrivningar av skeenden och lurendrejerier runt honom själv, skrivet ungefär som han pratar.
 
Den var inte superintressant för mig som inte är i någon av de branscher han varit i. Han beskriver rätt öppet både egna och andras misstag, mest andras förstås, men även om sånt som fungerat bra. Sommarland lär enligt honom ha varit en lysande affär rent ekonomiskt även om han lurades bort från ägandet via banken och Bo Dockered som är hans hatobjekt nr 1.

Han är förvånad att inte fler startat den här typen av anläggningar i Sverige och Bert är delägare i Sunne vattenland. Det visste jag inte förrän jag läste boken.  Han är också väldigt kritisk till flyktingmottagandet då det begav sig och menar att han hade en billig och bra verksamhet men inte fick behålla den eftersom han var öppet kritisk mot invandrarverket.
 
Det seglar förbi väldigt många namn i olika sammanhang, både i politiken, musiken och Sommarlandsavdelningen med Skara och Skövde. Jag kan väl förmoda att det gör  boken mycket intressant för dem som vill får "informell information" (läs skvaller!) om kollegor o musikkändisar.

Berts bok är snäppet roligare än Ranelid men jag får erkänna att läsandet blev väldigt kursivt på slutet även om jag lyckades hålla mig vaken. Pratigheten påminner annars vagt om Ranelid. Stackars Ranelid, han skulle bara veta att jag dristar mig att jämföra hans genialiska litterära alster med Bert Karlssons!  Eftersom jag inte känner de personer som beskrivs i Bertboken så blir intrigerna rätt så ointressanta att följa.

Jag lägger nu ner den helt och nöjer mig med att sluka Liza Ms Livstid. Det blir väl sträckläsning nu under lovet antar jag.

Det här är Jonas Gardells bok "Ett UFO gör entré" tror jag den heter. Jag har plockat ut den ur bokhyllan för att läsa om den igen för tredje, fjärde gången. Jag är så trögfattad så jag läser gärna om böcker och hittar något nytt varje gång. I alla fall i en del böcker. Andra räcker ju att skumma en gång så har man fått nog och de kan gå i papperskorgen. Men Gardell är djup och det kräver omläsning.



Den här boken köpte jag häromdagen och den läser jag mellan varven. Jag har alltid försökt tycka illa om Bert Karlsson. Han personifierar ju ibland människans sämsta sidor, tyvärr mina också. Han är den evige karikatyren! Han är fysisk och obehaglig på ett sätt som en väluppfostrad människa aldrig skulle drömma om att vara. Han lär obehindrat fisa i alla möjliga sammanhang, han berättar vitt och brett om konsekvenserna av sin prostataoperation, han har åsikter om invandrare, han vräker sig ibland, han går i konkurs, han har troligtvis mycket pengar i alla fall, han erkänner att han ibland varit en rufflare, han skryter ohejdat om sina egna förtjänster, han har helt fel politiska åsikter osv osv. Kort sagt är han väldigt osvensk och totalt osympatisk. Kanske egentligen mer amerikans om man tänker efter. I USA tror jag att man får framhäva sig själv utan att be om ursäkt.

Hur som helst. Jag har försökt tycka illa om Bert Karlsson men lyckas inte fullt ut. Och det är irriterande. Därför läser jag nu hans biografi; Bert. Stockholmssonen brukar deklarera att han numera enbart läser biografier så jag tänker att det kan ligga något i denna genre. Så nu läser jag Bert parallellt med Gardell. Bertboken är skriven med så superliten text att den inte går att läsa när man är lite trött, så den tar jag när jag är lite piggare och Gardell när jag är tröttare.

Ska återkomma med synpunkter när jag är klar med boken. Har ännu läst för lite för att tycka något. Ber att få återkomma alltså.

Man måste ju bara läsa Camilla Läckberg nu när hon har lyckats provocera machogänget runt Guillou!  Om de här tuppiga herrarna känner sig så hotade att de måste gå ut och och angripa henne i media då är Camilla L "på allvar" att räkna med. Jag har inte läst henne förut tror jag, men nu har jag börjat med Isprinsessan.

Jag har inte läst färdigt än så jag kanske återkommer med mer synpunkter så småningom. Men hittills är det helt ok. Boken har hög spänningsfaktor och det är väldigt liten risk att man somnar mitt i läsningen så som jag alltid gör med exempelvis Ranelid. (Nu är det väl fult att jämföra så, Ranelid har väl aldrig gett sig ut för att vara deckarförfattare, utan ska visst ha andra kvaliteter. Men för att ta reda på det måste man hålla sig vaken åtminstone en hel bok och det har jag inte lyckats med).

Spänningen är alltså helt ok i Isprinsessan. Det är en bra intrig.

Språket är bra och dåligt. Bra är när hon gör dialoger som är huvudet på spiken när det gäller att återge småortsskvaller. Hon träffar också rätt när hennes personer använder ett "vanlig-folk-språk" fullt med klasstypiskt svulstigt bildspråk och målande liknelser. Men jag förmodar att både småortsskvallret och klasstypiska liknelser/bildspråk går Guillou förbi, för han har inte växt upp i en sån miljö. I hans värld är talspråket stringent och sparsmakat.  Det betyder att de miljöer som Läckberg skildrar skulle han som författare aldrig kunna använda sig av och han förmår alltså inte inse att det är en skildring av en verklighet som Läckberg gör, inte en uppvisning i eget torftig språkhantering.

Dåligt är det förstås att  det finns en del irriterande rena språkfel, bl.a. syftningsfel och felaktiga uttryck.  Men man kan förlåta det eftersom boken har så många andra goda förtjänster och felen är inte så många att de stör läsningen nämnvärt.

Gubben skrattar när jag läser påhoppen i tidningen. Han är fast övertygad om att författare håller på så här och angriper varandra just för att höja upplagorna på de egna skrivna alstren. Och det är inte helt omöjligt förstås.

Nu när jag ändå får läsa tidningen i fred på nätet så är det roligt att reflektera lite över det som står där. Unni Drougge är aktuell igen, eller hur man ska uttrycka det. Hon har gjort sig aktuell igen kanske är ett mer relevant uttryck. Om man ska vara författare och sälja böcker så gäller det att finnas med på förstasidorna och i tidningsrubrikerna. Unni hör  inte till min bekantskapskrets egentligen men jag har av en ren slump råkat få följa några år av hennes liv på lite avstånd. Hennes man M., far till de fem barnen, var min sons förste arbetsgivare och det startade väl någon gång i den vevan som Unnis äktenskap tog slut.

Jag läste ambitiöst och nyfiket det som jag tror är hennes två första böcker "Jag jag jag" och "Andra sidan Alex". Det var inte så mycket för att det är stor litteratur eller så. Men om jag har förstått det hela så är åtminstone Alex-boken en skildring av hennes äktenskap med M. som alltså under några år hade rätt stort inflytande över min äldste sons liv. Och då blev  det intressant på ett annat sätt liksom. Några av de andra böckerna har jag försökt ta mig igenom men inte lyckats. Det beror säkert på mig, jag saknar i mångt och mycket referensramar för att kunna ta till mig det hon skriver om.

Om jag har förstått hennes historia rätt så hamnade hon tillsammans med M. i ett Rock and Roll - liv med ett rätt uppskruvat tempo. Hon beskriver hur hon lurades på många sätt och fick ta ansvaret för 5 barn och blev blåst på  inflytande och ägande i tidningen Slitz. Nu är ju det hennes version av det hela och jag har ingen annan. Hennes ex fortsatte att driva tidningen vidare, ekonomiskt sett mycket framgångsrikt i en speciell nisch. Huruvida denna framgång gått parallellt med mental mognad hos ägaren är mer osäkert. Men vem har sagt att vi alla måste växa upp och bli moraliska och förnuftiga? De gemensamma barnen lär vara vackra och begåvade och borde numera vara på god väg att bli vuxna.

Unni fortsatte att skriva böcker för sin försörjning. Jag såg henne ibland på teve, i diverse intervjuer. Hon brukar se till att få rubriker vid varje bokpublicering vilket säkert är väldigt klokt om man vill skriva böcker och få sin inkomst  på det. Jag minns vid en intervju att hon måste ha låtit spruta in något i läpparna, för hon kunde knappt röra dem och såg ut att ha väldigt ont.  Numera ser hon ännu yngre ut än när hon publicerade sin första bok och det är ingen slump förstås. Läpparna är konstant stora och stela och ansiktet stramar lite maskartat uppåt och åt sidorna. Men det är vars och ens val, evig ungdom är ju numera ett alternativ.

Men nu har hon alltså sällat sig till gruppen unga kända kvinnor som går ut och berättar om hur de blivit misshandlade av sina män. Den man hon blev misshandlad av var en 9 år yngre man som hon hade ett längre förhållande med efter skilsmässan från M. Hon har alltså återigen blivit utnyttjad och  lurad och den här gången även misshandlad rent fysiskt.

En bekant till mig säger att det är alltid en särskild sorts kvinnor som råkar illa ut så här, blir blåsta av gubbar hela tiden. Jag har alltid argumenterat emot och sagt att det kan drabba vem som helst som har otur. Men nu undrar jag. Unni är ju, och var då också, en intelligent, upplyst och medveten kvinna som borde ha kunnat tolka varningssignalerna på ett tidigt stadium i sitt förhållande. Hon hade precis kommit ur ett beroendeförhållande till en man som enligt hennes version lurat henne och blåst henne.

Jag önskar att jag kunde fortsätta vara lika säker på att detta med att hamna i ett destruktivt beroende av en man sker slumpartat och inte drabbar vissa kvinnor oftare. Men jag blir osäker efter Unni Drougges debattartikel.

Sedan tror jag att hon har rätt när hon säger att det är viktigt att kvinnor inte mörkar misshandel. Hittills har män som slår sina kvinnor återupptagits i manliga gemenskaper, varit välkomna till golfrundan och till bastukompisarna  igen efter eventuellt  avtjänade straff. Det har varit ett socialt accepterat brott på ett helt annat sätt än exempelvis barnmisshandel.  Och det kan kanske ändras om kända kvinnor går före och ställer krav som ger rubriker. För det gäller ju att inte bara ha en bra åsikt, den tredje statsmakten ska "köpas" för lanseringen  också, och då är det bara kändisansikten som gäller.

Fnissar glatt åt dagens tuppfäktning i kvällstidningarna mellan två uppblåsta hanar: Guillou och Ranelid. Ser också att båda på bild ger riklig exponering åt det som jag antar kommer som nr 2 av deras skrytobjekt; de kraftiga underarmarna. Nr 1 är väl deras respektive litterära prestationer om jag tolkar artikeln rätt. Ranelid har jag försökt läsa för han är ju en berömd författare, men jag har aldrig lyckats ta mig igenom en bok ännu eftersom jag alltid somnar efter ett par sidor. Han skriver så krångligt och högtravande och omständligt. Jag är nog för litterärt okunnig för att uppskatta det. Någonstans i artikeln står att miljoner kan skriva som Liza M men det finns bara en Ranelid. Och det är jag tacksam för, det räcker så bra med en Ranelid för min del.  

Nu tror jag ju inte att miljoner kan skriva som Liza heller förstås. Hon gör spännande böcker, lättuggade och med ett samhällspolitiskt tydligt budskap. Guillou är väl i samma avdelning. Deras böcker läser jag gärna som underhållning.

Den är en imponerande tegelsten, Luftslottet som sprängdes, 700 sidor. Ett lagom semesterprojekt. Jag fick ju tag på boken till slut, fast den var slutsåld första vändan.

Det är en bra bok, svår att lägga ifrån sig, men man måste ju ibland. 700 sidor går inte att läsa i ett sträck utan att sova ibland mellan varven.  Nu är jag färdig.

Jag blev i läsningen mer och mer fascinerad av personporträtten i boken. De är nog Stieg Larssons allra starkaste sida. Eftersom jag jobbat med människor som har medfödda sociala handikapp så var det inte så svårt att känna igen Lisbet Salanders problem. Jag känner inte alls till Stieg Ls liv men förstår att han måste ha haft en person med den här problematiken nära sig i sitt liv annars skulle han inte kunna skildra detta så fantastiskt bra. För Lisbets del är det, som för många med de här diagnoserna; det börjar med handikappet och sedan blir  det till ett socialt dilemma som för en utomstående kan se ut som grundorsaken.  För de flesta så kan det ändå bli ett bra liv med rätt stöd och nätverk och förståelse.  Och viktigt att få använda den egna specialkompetensen så som Lisbet gör när hon hanterar datorn. För den här märkliga benägenheten att bli fixerad vid vissa saker kan ju också ha en positiv sida. S.L skildrar det så bra.

Till en början var jag fascinerad av hur han framställer kvinnorna i boken. De verkar så starka och de tar för sig på alla sätt och vis; Lisbet S, Erika Berger, Miriam W,  Monica F. De vågar leva fritt och utan att hindras av konventioner.  Det är kvinnorna som bär berättelsen med sina liv och sina ageranden. Männen är mer statister runt omkring och lever på ett annat sätt förutsägbart i sina maktpositioner.

Men ju längre fram i boken jag kom desto mer slås jag av tanken att det egentligen inte är kvinnor alls som beskrivs. Kvinnorna i boken är egentligen män fast de har fått kvinnliga namn och utåt sett kvinnliga roller. Men de känner inte som kvinnor, lever inte som kvinnor, tänker inte som kvinnor, har inga kvinnliga erfarenheter med sig som styr deras beteende. Boken handlar egentligen bara om män!

Männen som har mansnamn är män med makt = män som lever konventionellt och förutsägbart så som män brukar göra. "Männen" i boken som har kvinnonamn, är män som lever utanför de vanliga manliga ramarna som vågar vara annorlunda, som tar ut svängarna ordentligt.

En hisnande tanke egentligen!  En bok om endast män, fast en del av dem har fått kvinnonamn!

Jag menar inte att detta är negativt. Tvärtom så ger det för mig en helt annan dimension åt boken och dess innehåll att tänka så. Könsrollerna blir ännu tydligare, inte genom att de beskrivs hos personerna utan genom att de  inte beskrivs. Asch, det lät krångligt, men kanske någon förstår vad jag menar.

En annan styrka hos boken är förstås att den känns autentisk trots sitt absurda innehåll. Det skulle ha kunnat hända med konspirationer i statliga verk. Hela mentaliteten med att klia varandras ryggar och hänge sig åt vänskapskorruptionen verkar välbekant. S.L..s extraordinära kunskaper om kriminalitet finns ju med i sammanhanget och förtjänar respekt.

Detta måste bli film. Jag har redan böckerna som en film inne i huvudet. De är så filmmässigt skrivna. Jag kan bara sälla mig till jubelkören; det här är en bra bok, en spännande bok, en måste läsas bok!

Det är bara så grymt att en så här genialisk  författare inte fick fortsätta att berika den svenska litteraturen. Han hade ju bara börjat skriva. Hade säkert mycket mer att ge.