Igår gjorde vi lite julstädning och hamnade bland prydnadssakerna högst upp på Ikea-bokhyllan i vardagsrummet. Här uppe står alltså Hårblomman. Den hängde under taket i mitt föräldrahem och kallades alltid Hårblomman och jag visste redan tidigt att jag skulle ärva den. Nu står den hos oss sedan mamma utrymde sitt hus.
Det var min farmor, Matilda Andreasdotter - Magnusson, som gjorde den till minne av sin bröllopsdag 22 maj 1897. Då gifte hon sig med min farfar Adolf Magnusson. De kom att bo på Värnlanda Östregård i Nöbbele socken, en bit från Växjö långt ner i Småland och sju barn blev det, min pappa var yngst. Innan farmor gifte sig var hon i Amerika ett år för att hjälpa sin älskade syster Anna med hennes barn. (Så sas det, kanske tänkte hon emigrera men ångrade sig och reste hem, jag vet inte. )Anna Wesserling hette farmors syster som emigrerade. Hon var gift två gånger, bl. med en man från Dalarna tror jag och farmor kan ha lärt sig konsten av någon emigrerad svägerska, för det var i Dalarna som hårkonsten fanns. Men jag vet inte hur det gick till. Det mesta av håret i tavlan är från släktingarna i Amerika. Farmor hade alltså med sig hårblommorna hem till Sverige och skapade hårtavlan.
I mitten finns blommor med kronblad av rött tyg, men centrum i varje blomma är gul och de torkade gula blommorna kom från brudbuketten. Slöjan som hänger ovanför ska vara från brudslöjan.
Den här lilla obearbetade locken lär vara från mitt hår, ditstoppad i efterhand. Min farmor dog innan jag var född.
Hår ansågs för länge sedan har speciella krafter, kvinnor som man trodde var häxor fick sitt hår avklippt. Konsten att göra smycken, armband, halsband av hår var populär ett par hundra år från 1700-tal till början 1900-tal, då kvinnor hade långt hår. Ofta blandade man hår med silver / guld. Hårkonstens historia i Sverige är lite märklig. Den hade sitt centrum i lilla Våmhus i Dalarna, en av de allra fattigaste bygderna, dåligt med jordbruk. Så kvinnorna gjorde hårarbeten och kunde alltså efter skördetiden vandra långa vägar, bl.a. till Stockholm eller andra länder för att tjäna en slant på hårarbeten. Men de fick inte vara borta längre än 6 månader, sen måste de tillbaka igen för att delta i sådd och skörd.
Här är hembygdsgården i Våmhus där hårarbete i praktiken visas under sommaren. Vi var där 2010 och fick se en utställning om hårarbete, även hur det gjordes i praktiken
Den här unga damen visade hårarbete i praktiken när vi besökte Våmhus 2010.
Hårkullorna har sin speciella historia. Traditionen att göra smycken och tavlor av hårarbeten finns i Sverige i stort sett enbart i Våmhus i Dalarna, nära Orsa. Så här berättas det:
Våmhus var en fattig trakt under slutet av 1700-talet och under 1800-talet. Jordbruket var magert. Kvinnor från bygden lärde sig konsten att göra hårarbeten och vandrade efter skördetiden varje år till Stockholm. Där sålde de arbeten som de gjort hemma men de kunde också bo tillfälligt i hem där de gjorde hårkonst av hår fram den familjen. Ersättningen kunde vara kontanter med också mat o husrum. När kvinnorna behövdes i jordbruket från våren så vandrade de hem igen för att hjälpa till.
Hårkullorna var inte villiga att lära ut konsten till andra. När jag besökte Våmhus så berättar en man på Myrans hemslöjd att hans fru fick lära sig mot löfte om att inte lära ut det till någon utomsocknes kvinna.
Här är exempel på hårarbeten som jag såg nu i Våmhus.
I just den här lådan ovan så ligger hårarbeten gjorda av tagel från hästar. Alla ungdomar i Våmhus får pröva på hårarbete under sin tid i högstadiet och då väljer många att göra just arbeten av tagel från sin favorithäst.
