Inga Magnusson

Nu i årskurs två så behöver vi ínte så ofta gå på led i klassen. Det brukar gå bra att det finns en känd samlingspunkt. Här är det matsalen som är samlingspunkten.

Vi hade föräldramöte igår på skolan. Därav vanskötseln av bloggen. Det tog en god stund på kvällen. Det är rätt fantastiskt att få uppleva styrkan det ger att alla drar åt samma håll och verkligen kämpar för att det ska bli bra för barnen. Då kan det inte bli fel!

Det här är enbart för skolintresserade också. Lika bra att varna så att inte någon helt ointresserad tvingar sig själv att läsa detta.

Jag måste bara jubla lite över de senaste dagarnas besked från regeringen. Det blir en satsning på skolan och det blir på de yngsta barnen i skolan och det blir på den första läsningen och matten!! Äntligen har en skolminister fattat något av hur vi har det ute i verkligheten.

Jag blir så glad att jag måste nypa mig i armen för att fatta att det är sant! Äntligen har vi blivit bönhörda. Det är ju här resurserna för att göra barn litterata ska sättas in.

Minister Björklund är så välinformerad om verkligheten i skolan att det är nästan obegripligt och han är en doer. Det blir något uträttat. Han går systematiskt rätt på med de åtgärder som talades om i valrörelsen: Satsningen på ny gymnasieskola, satsning på lärarnas grundutbildning + fortbildning och nu satsningen på de yngsta skolbarnen.

Det är rätt märkligt att Björklund som ändå måste leva rätt långt från skolvärlden kan göra precis rätt saker. I vår kommun så har man förbättrat för exempelvis 6-årsverksamheten. När jag hade den verksamheten för många år sedan så var man ensam lärare tills det fanns 15 barn i gruppen. Först då anställdes någon form av assisten, oftast helt outbildad och ovan vid jobbet. Men man var ändå tacksam att slippa vara ensam med 13-15 stycken 6-åringar. De började komma med skolbil vid halv åtta på morgonen och de sista åkte hem framåt halv 2. Däremellan hade man matsituation och utevistelse och toaletter i källaren. Att det gick!

Men idag så är man 3- 4 personal på barngrupper om drygt 20 barn. Det är en rejäl förbättring.

När det gäller de äldre barnen i grundskolan så hade man delningstal 30 på mellanstadiet. Det innebar att en lärare kunde ha upp till 29 elever ensam i undervisning hela dagen. Men det har man inte längre. Grupperna hos oss är upp till 27 nu och man är en och en halv lärare minst på den gruppen. Det är en rejäl förbättring.

I årskurs 1 och 2 så hade man förr ett delningstal på 25, dvs man kunde ha klasser upp till och med 24 barn. Men man var inte alls så många i praktiken eftersom man hade delad klass under större delen av dagen; förmiddagsgrupp och eftermiddagsgrupp.  Den första läsinlärningen och den första matten skedde alltså i maximalt grupper på 10-12 barn. Och det var perfekt. Då hann man lyssna på alla när de läste och varje barn hann få hjälp i klassen, både med svenskan och matten. Mitt på dagen i helklass hade man bara lite bild, musik, lek o idrott och undervisning om  natur och samhälle.  Men här finns ingen förbättring. Tvärtom en försämring. Vi har aldrig haft så dåliga och felfördelade resurser någonsin med de yngsta barnen i grundskolan som vi har nu. Det  är svårt att göra alla barn läskunniga på de två år vi har på oss när vi tvingas bedriva en stor del av den här första läsinlärningen i helklass med så många elever som 23 eller  24. Vi har alltså del av dagen hjälp av ytterligare en lärare, men en hel del av de timmarna måste användas till annat, exempelvis att gå till simundervisningen och när man går till studiebesök i närmiljön och ut i naturen och till att skapa individuella undervisningsplaner för barnen och att göra individuella utvärderingar, vilket vi är skyldiga att göra.

Vi är glada åt att andra åldersgrupper av elever, både äldre och yngre har fått en betydligt ökad personaltäthet men har lite svårt att förstå hur man kunnat dra in resurser på de yngsta barnen i grundskolan och minska personaltätheten i den första läsinlärningen och den första matten där man borde kunna vara konkret och arbeta med laborativt materiel.

Jag var alltså på studiebesök med mina elever på Årjängs Travmuseum. Där är en utställning som heter Hästen i konsten. Man har samlat konst på det temat. Och det är väldigt hög kvalitet på konstverken, sammanställda och hängda av P-I Fridlund tidigare Rackstad i Arvika om jag inte missminner mig. Det var ett suveränt besök då jag hade god hjälp av min kollega A H som är väldigt bra på konst och bildgörande.


Vi delade barnen i två grupper så det blev ett tiotal i varje.


Det var både bilder och figurer. G N på museet tog hand om en grupp och visade nere i bottenvåningen.


AH berättade för barnen om olika tekniker och pratade om bilderna.


Det här hästhuvudet funderade barnen omkring. Vad är det blanka? Någon tyckte att det såg ut som tårar.


En häst ser ut som om den kom ut ur väggen.


Den här hästen är den allra första som fanns på jorden. Den var liten och hade visst klövar istället för hovar.


Här ser vi på en triptyk, alltså en kombination av tre bilder.


Stridshästen av metall fascinerade och han som drog såg ut som en fågel. Alla trodde att han var lessen som måste ta ut sin snälla häst i strid.


Det här är en körsimulator, där man kan få sitta i en riktig sulky och kolla på en tv skärm hur det ser ut från det här perspektivet i ett riktigt travlopp.


Här är en modell av Circus Maximus, romarnas hästtävlingstempel som fanns vid tiden för Jesu födelse. Den rymde hundratusentals människor och tjejer fick inte komma in här alls.


Efter visningen av utställningarna så blev det en stunds skisstecknande av hästar, alltså vi tränade på att snabbrita med flera streck så att ögat kan välja den som passar bäst. Därefter matsäcksätande och till slut gick vi till travbanans fina lekpark där L O bjöd på en körtur för alla barn med Cirkus och Triniton. L har hand om travskolan för de minsta och det är populärt i vårt lilla samhälle. Ponnytrav håller många barn på med och de får ta en sorts licens och tävla runt om i Sverige på travbanorna, men utan spel förstås och utan stora prispengar.


Här är den fina lekplatsen med bl.a. en lite klättervägg. Sedan finns en lång rolig rutschbana och ett klätterberg.
Vi hade en fin dag trots att vädret var lite så där.

Nu får det bli slut på den här dagen i alla fall. Och jag går till sängs snufsande med min alldeles nya förkylning. Den är bara ett par dagar gammal. Och imorgon har vi ordnat med heldagsutflykt upp till Årjängs travmuseum med min klass. Matsäck och hela köret. Det blir buss dit men 3 kilometers promenad hem igen.  Det blir att ladda upp med pappersnäsdukar och nässpray och annat nyttigt.

Jag har skrivit en gång om skolrutiner men glömde en del viktiga saker såg jag sen och så har jag rättat några av de retliga stavfelen. Nu har jag kopierat inlägget och publicerar det en gång till med resten av texten som  jag lagt till här och där. Nu blir det alltså en ännu längre drapa än förut så varningen är ännu större än förra gången. 

Så alla som inte är lärare eller skolintresserade kan sluta läsa här. Det är bara bortkastad tid!

Så här prydligt kan det vara i klassrummet innan eleverna kommit för ett nytt läsår. Sedan blir det mer stök.
Nu börjar rutinerna på att ta form i alla fall. Det tar alltid någon vecka så där. Det blir lite olika med ett nytt år.

Jag arbetar fortfarande mycket med pararbete, dvs eleverna är placerade två och två. Jag tror att det är bra att hjälpa varandra och att börja träna samarbete i par. Grupparbete är ännu för svårt för de flesta i åldern 7-8 år, men att jobba ihop två är en lagom förberedelse. Jag skulle gärna se att vi hade en mer genomtänkt plan för hur vi stegrar svårighetsgraden när det gäller den sociala kompetensen också, inte bara  när det gäller skolämnen.

Varje dag startar med drop in under en halvtimma.  Då har jag lite lågmäld avslappningsmusik i en hyfsad stereoanläggning och några levande ljus tända, samt lampor som går att dämpa. Det är en lugn stämning. Det innebär att elevern kan komma in om de vill från klockan 8 i klassrummet / grupprummet. Det har många fördelar framför att de samlas i den grymt trånga korridoren utan vuxentillsyn och släpps in alla på en gång. Då hinner det hända mycket som sedan ligger och gror under dagen. Med drop in  hinner jag hälsa på var och en och prata lite. Barnen kan sitta ensamma och läsa eller rita en stund eller göra vanligt skolarbete. De kan också sitta i grupper och prata medan de spelar något spel eller liknande. Några vill göra egna böcker.  Jag använder en kvart drygt av den här tiden till att ha extraträning med elever som behöver få något förklarat för sig eller som behöver läsa lite extra just för tillfället.  Jag kan på så sätt göra resurstid i min egen klass och  barn som behöver extra träning missar inte den ordinarie undervisningen.  Under del av skoldagen har vi dessutom tillgång till speciallärarare som kan hjälpa till när det behövs. Hon är bra stöd för barnen och även som samtalspartner för mig i undervisningen. Hon har ofta bra materiel och goda tankar att dela med sig av.

När det ringer in vid halv 9 så hälsar jag på varje barn som kommer först då och sedan har vi en morgonsamling i ring på golvet.  Den gör jag till del på engelska. Vi tränar en del fraser så som att hälsa på varandra, ställa enkla frågor och svara,  går igenom dagens schema tillsammans, tittar på vädret och dagens lunch. De lär sig på så sätt enkla vardagsord på engelska.   Jag använder engelska fram till jul varje år, sedan tyska fram till påsk och därefter engelska igen fram till läsårets slut. Det betyder att barnen får ett litet ordförråd av två språk i förbifarten så att säga, bara genom att använda det i rutinsituationer. Engelskan (och tyskan) kommer in i pausgympan också och då slinker många rörelseord med. Barnen får också varje dag ta med sig något och visa för gruppen i samlingen och varje barn får också berätta något ,det sker på svenska förstås. Alla vill inte varje dag men det är ingen som aldrig gör det. Under en dags samling så är det kanske hälften av barnen som visar något / berättar något. Jag noterar varje gång för att ha koll på läget. Detta hör till den muntliga framställningen som ingår i svenskämnet. Det är också so / no eftersom det i sammmanhanget ofta blir anledning att fördjupa sig i något omtalat husdjur, någon traktor, någon växt som visas eller någon akuell film eler dylikt.  Häromdagen hade någon med sig en vit blomma i färgat vatten och vi kunde följa den några dagar. Någon gång har jag också med något och visar.

Efter samlingen behövs en stunds rörelse. Då har vi pausgympa på engelska  (tyska under del av året) typ Please walk, please run, please walk with high knees osv. Den avslutas med några minuters disco med musik på hög volym. Detta med dans skulle kunna utvecklas men jag är inte så bra på det. Tror att rytmisk rörelse till musik är bra både för motoriken och själen.

Därefter följer lässtund, med antingen läxa eller bänkbok. Läxan läser barnen högt för varandra två och två och då sitter de utspridda i huset, eller ligger på golvet här och där. Läxan är olika för olika barn. Den bör vara på nivån 90 - 95 % rättläsning enligt studier gjorda av Mary Clay i Reading Recovery på Nya Zeeland. Det är en av få riktiga studier i detta med hur barn lär sig läsa bra. (Annrs finns det många hugskott och tillfälliga trender här och det ska man värja sig för som lärare. Det är bättre att ta till sig sånt som verkligen är dokumenterat. Det finns alldeles för många entusiastiska föreläsare som lever på att  sprida rena dumheter om barns läsning)   Nu i årskurs 2 så är det också tystläsning ibland med bänkbok. Tystläsning är för de flesta barn (inte alla dock!) svårare än högläsning. Boken väljs fritt men jag kollar att svårighetsgraden är ungefär rätt. Bänkboksläsniningen avslutas alltid med att de två och två berättar för varandra om det lästa. Det är en övning som befrämjar förmågan att sammanfatta och att berätta något sammanhängande. Detta har barnen nytta av senare i sina studier när texterna blir svårare och fyllda av fakta.  Bra att träna det i enkel form i tvåan.  Det är också en koll på att de har förstått det lästa och inte bara avkodat. Samtidigt får barnen höra berättas om nya böcker som någon annan läst och blir nyfikna på den.

Sedan kommer förmiddagsrasten. Den har vi fått förlängd från en kvart till 20 minuter. Det är bra så de hinner både få av och på sig kläderna och röra på sig.

Matte är nästa moment. Och det borde ha varit praktisk matte,  men är alltså inte det utan matteboksmatte. De arbetar i olika böcker utifrån sin nivå både uppåt och neråt. Det anses ibland i skolvärlden oartigt att låta barnen få böcker som hör till kommande årskurser men jag kan inte ha elever som bara upprepar tal de redan kan. Det måste få finnas lite svårigheter och motstånd också, så jag matar på och låter dem hoppa över om det verkar för lätt. Men som sagt, jag hade hellre haft praktisk matte istället för matteböcker. Det hade jag under två års tid  med en klass och det var både otroligt effektivt för att utveckla mattetänket och enligt eleverna roligt att jobba med. Parallellt med matten så har några av eleverna data nu i tvåan med en annan lärare. De får lära sig grunderna av henne i liten grupp om 3-4 stycken och sedan ska de datorer vi har i klassrummet utnyttjas av eleverna självständigt under en stor del av dagen har jag tänkt. Några elever åt gången. Det blir inte till att spela på utan till text- och bildskapande.  För många barn så är det ett stort behov att få uttrycka sig i skrift, speciellt för barn som är kreativa. Om de inte behöver tänka på att forma snygga bokstäver så blir det ofta roligare och mer flyt i det hela.

Lunch har vi sedan. I ettan i början måste man gå dit på led, men det behövs inte nu. Eleverna tar sig själv t ill matsalen, jag går in med första gruppen och sedan kommer de andra vartefter. Det fungerar bra.  Jag är som lärare rätt strikt med bordsskick och accepterar inget sölande och slaskande i maten. Det ska vara prydligt ätande och trevlig konversation, inget snuskprat och skrik och småbråk vid matbordet. Och vi går lugnt i matsalen inte hoppar eller springer. Det här med gott uppförande i maten känns som en träning i social kompetens också. Det är inte accepterat i samhället i övrigt att vara otrevlig i maten och då ska det inte vara det i skolan heller. Skolan får inte bli ett reservat för dåligt uppförande.  Långrast har vi efter maten.

När det ringer in för eftermiddagens arbete så börjar vi med avslappning en stund till klassisk musik. Varje barn har en egen kudde som de vilar på på bänken. Jag spelar ett stycke klassiskt musik på stereon under några minuter. Det är samma stycke i en vecka eftersom det tar lite tid att ta till sig klassisk musik, det är inte som med populärmusik att det räcker med en avlyssning. Samtidigt pratar jag varje gång lite kort om kompositören till stycket, det jag vet (inte så mycket). Orsaken till att jag låter eleverna lyssna på just klassiskt musik är dels att man har funnit det inlärningsbefrämjande en kort stund efter lyssnandet, åtminstone vissa stycken. Sedan vill jag vidga deras musikspektra som oftast annars blir populärmusik. Jag menar alltså inte att den är fel med populärmusik, men bra att höra annat också. Orsaken till att vi lyssnar till musik alls, just efter lunch, är att eleverna när de kommer in från leken är lite uppskruvade och behöver komma ner i varv och koncentration igen. Det går mycket snabbare genom att lyssna till musik än genom att jag tjatar.

Eftermiddagarna ser lite olika ut; någon dag har praktisk matte, någon idrott, någon so / no / bild med annan lärare. Men sista halvtimmen i klassrummet är alltid  valfritt arbete i svenska eller matte. Det kan vara att läsa, att skriva, att göra egna böcker vilket är populärt just nu. Skrivandet kommer loss ordentligt i tvåan.  Mitt i eftermiddagspasset finns också en möjlighet att få lite mer rörelse genom att springa ett varv runt skolan. Det är en rejäl sträcka för det är en stor skola. De som vill det får skriva upp sig på en "springlista" under dagen och så skickar jag ut dem två och två på springtur. Det brukar vara 5-10 stycken som vill.

När dagen är slut så tar jag fram var och en elev till mig och säger adjö. Då kan vi växla några ord om hur de varit under dagen.

Om barn blir ovänner under dagen så får de gå ifrån till något annat rum och prata med varandra tills de är vänner igen. Det är effektivt. Båda ska alltså vara nöjda när de har avslutat samtalet och det innebär att båda måste ta ansvar för att konflikten får ett slut. Det är också en träning i social kompetens, detta att prata sig genom konflikter. Det hjälper inte med knytnävarna. Vem som helst kan komma till mig och be att få prata med någon.  När de är färdiga frågar jag båda om de är vänner och då ser jag om det är sant. Och det har det hittills alltid varit. Det här är ett bra sätt för konfliktlösning och jag har inga underströmmar av antagonism tror jag mellan eleverna. Men jag kan naturligtvis inte veta allt. Det är 23 barn i klassen. 

Det här sättet att lösa konflikter på fick jag lära mig av habiliteringspsykologen när jag jobbade på barnhab / omsorg och jag tränade på det först med hans handledning. Man får nämligen inte utsätta barn för det om de är exempelvis väldigt ojämlika. Det är ofta inget problem om det bara är två inblandade men man får vara uppmärksam om det är flera. Då kommer det in gruppeffekter som är svåra att förutse. Så jag låter i så fall hellre två och två gå ut först och sedan eventuellt flera och då med viss bevakning.

Men det här är i alla fall mycket bättre än det jag gjorde förr, alltså agerade domare när barn kom in efter rast och var ovänner. Då förväntade sig barnen att jag på nolltid skulle reda ut vem som var syndabocken och avkräva ett pliktskyldigt förlåt eller utdela lämpligt straff. Det fungerade dåligt. Ofta är det inte ens fel att två träter och jag hade ingen aning om vad som föregått den aktuella konflikten.  Mitt "domslut" blev därför ofta fel och jag hade alltid en känsla av att någon ändå var lessen och missnöjd efteråt. Nu ser istället ofta barnen nöjda ut och de får en god träning på själva konfliktlösningsprocessen.

Det befrämjar också ett gott gruppklimat och barnen i klassen är sällan  ovänner med varandra. Det går dagar emellan.  Och det har heller inte blivit så att de utnyttjar detta till att "slippa ifrån" undervisning och komma ifrån ett tag.  Så kan det säkert bli bland äldre barn, jag vet inte. Har inte prövat där.

Det är mycket med hjälp av genomtänkta rutiner, konfliktlösningen och kontinuerligt prat som det går att skapa en bra klass. Det blir inte en bra klass av sig självt. Och föräldrarna har en nyckelroll i detta och deras stöd betyder mycket mer än de någonsin kan föreställa sig.

Nu har barnen fått tillsammans göra en lista över vad de gör för att skapa en bra klass. Den har de tagit hem och fått tillsammans med föräldrarna välja ut de fem viktigaste punkterna. Jag sammanställer och skickar hem. Sedan under läsåret så går vi in o kollar. Har man gjort det där man sa? Sedan kommer det hem en lapp till föräldrar där de tillsammans med barnet får ta fram vad de som föräldrar kan göra för att det ska bli en bra klass. Det sammanställs och sedan går vi igenom om det blev så efter en tid.  Och till slut elevernas och mina synpunkter på vad jag kan göra för att det ska bli en bra klass, sammanställa och utvärdera efter en tid. jag vill att barnen som grupp ska träna sig från början på att själva se sitt ansvar för en bra stämning i gruppen.  Jag jobbar hellre med våra egna ideér här än med färdiga "samarbetsmateriel" för de passar sällan just oss, just nu. För om den goda stämningen inte växer fram hos barnen så kan jag aldrig tvinga fram den. Jag kan aldrig bevaka dem varje sekund och förhindra att elever far illa. Och det är ett av syftena med det här jobbet jag lägger ner på klassens sociala liv, att barn inte ska fara illa och må dåligt i skolan därför att de är uteslutna eller illa hanterad av andra barn.

Oj vad långt det blev, men som sagt jag har ju varnat innan så bara speciellt intresserade behövde läsa.

Nu ska jag berätta hur det är i min klass med mitt jobb just nu. Så alla som inte är lärare eller skolintresserade kan sluta läsa här. Resten är bara bortkastad tid!

Så här prydligt kan det vara i klassrummet innan eleverna kommit för ett nytt läsår. Sedan blir det mer stök.
Nu börjar rutinerna på att ta form i alla fall. Det tar alltid någon vecka så där. Det blir lite olika med ett nytt år.

Jag arbetar fortfarande mycket med pararbete, dvs eleverna är placerade två och två. Jag tror att det är bra att hjälpa varandra och att börja träna samarbete i par. Grupparbete är ännu för svårt för de flesta i åldern 7-8 år, men att jobba ihop två är en lagom förberedelse. Jag skulle gärna se att vi hade en mer genomtänkt plan för hur vi stegrar svårighetsgraden när det gäller den sociala kompetensen också, inte bara  när det gäller skolämnen.

Varje dag startar med drop in under en halvtimma.  Då har jag lite lågmäld avslappningsmusik i en hyfsad stereoanläggning och några levande ljus tända, samt lampor som går att dämpa. Det är en lugn stämning. Det innebär att elevern kan komma in om de vill från klockan 8 i klassrummet / grupprummet. Det har många fördelar framför att de samlas i den grymt trånga korridoren utan vuxentillsyn och släpps in alla på en gång. Då hinner det hända mycket som sedan ligger och gror under dagen. Med drop in  hinner jag hälsa på var och en och prata lite. Barnen kan sitta ensamma och läsa eller rita en stund eller göra vanligt skolarbete. De kan också sitta i grupper och prata medan de spelar något spel eller liknande. Några vill göra egna böcker.  Jag använder en kvart drygt av den här tiden till att ha extraträning med elever som behöver få något förklarat för sig eller som behöver läsa lite extra just för tillfället.  Jag kan på så sätt göra resurstid i min egen klass och  barn som behöver extra träning missar inte den ordinarie undervisningen.  Under del av skoldagen har vi dessutom tillgång till speciallärarare som kan hjälpa till när det behövs. Hon är bra stöd för barnen och även som samtalspartner för mig i undervisningen. Hon har ofta bra materiel och goda tankar att dela med sig av.

När det ringer in vid halv 9 så hälsar jag på varje barn som kommer först då och sedan har vi en morgonsamling i ring på golvet.  Den gör jag till del på engelska. Vi tränar en del fraser så som att hälsa på varandra, ställa enkla frågor och svara,  går igenom dagens schema tillsammans, tittar på vädret och dagens lunch. De lär sig på så sätt enkla vardagsord på engelska.   Jag använder engelska fram till jul varje år, sedan tyska fram till påsk och därefter engelska igen fram till läsårets slut. Det betyder att barnen får ett litet ordförråd av två språk i förbifarten så att säga, bara genom att använda det i rutinsituationer. Engelskan (och tyskan) kommer in i pausgympan också och då slinker många rörelseord med. Barnen får också varje dag ta med sig något och visa för gruppen i samlingen och varje barn får också berätta något ,det sker på svenska förstås. Alla vill inte varje dag men det är ingen som aldrig gör det. Under en dags samling så är det kanske hälften av barnen som visar något / berättar något. Jag noterar varje gång för att ha koll på läget. Detta hör till den muntliga framställningen som ingår i svenskämnet. Det är också so / no eftersom det i sammmanhanget ofta blir anledning att fördjupa sig i något omtalat husdjur, någon traktor, någon växt som visas eller någon akuell film eler dylikt.  Häromdagen hade någon med sig en vit blomma i färgat vatten och vi kunde följa den några dagar. Någon gång har jag också med något och visar.

Efter samlingen behövs en stunds rörelse. Då har vi pausgympa på engelska  (tyska under del av året) typ Please walk, please run, please walk with high knees osv. Den avslutas med några minuters disco med musik på hög volym. Detta med dans skulle kunna utvecklas men jag är inte så bra på det. Tror att rytmisk rörelse till musik är bra både för motoriken och själen.

Därefter följer lässtund, med antingen läxa eller bänkbok. Läxan läser barnen högt för varandra två och två och då sitter de utspridda i huset, eller ligger på golvet här och där. Läxan är olika för olika barn. Den bör vara på nivån 90 - 95 % rättläsning enligt studier gjorda av Mary Clay i Reading Recovery på Nya Zeeland. Det är en av få riktiga studier i detta med hur barn lär sig läsa bra. (Annrs finns det många hugskott och tillfälliga trender här och det ska man värja sig för som lärare. Det är bättre att ta till sig sånt som verkligen är dokumenterat. Det finns alldeles för många entusiastiska föreläsare som lever på att  sprida rena dumheter om barns läsning)   Nu i årskurs 2 så är det också tystläsning ibland med bänkbok. Tystläsning är för de flesta barn (inte alla dock!) svårare än högläsning. Boken väljs fritt men jag kollar att svårighetsgraden är ungefär rätt. Bänkboksläsniningen avslutas alltid med att de två och två berättar för varandra om det lästa. Det är en övning som befrämjar förmågan att sammanfatta och att berätta något sammanhängande. Detta har barnen nytta av senare i sina studier när texterna blir svårare och fyllda av fakta.  Bra att träna det i enkel form i tvåan.  Det är också en koll på att de har förstått det lästa och inte bara avkodat. Samtidigt får barnen höra berättas om nya böcker som någon annan läst och blir nyfikna på den.

Sedan kommer förmiddagsrasten. Den har vi fått förlängd från en kvart till 20 minuter. Det är bra så de hinner både få av och på sig kläderna och röra på sig.

Matte är nästa moment. Och det borde ha varit praktisk matte,  men är alltså inte det utan matteboksmatte. De arbetar i olika böcker utifrån sin nivå både uppåt och neråt. Det anses ibland i skolvärlden oartigt att låta barnen få böcker som hör till kommande årskurser men jag kan inte ha elever som bara upprepar tal de redan kan. Det måste få finnas lite svårigheter och motstånd också, så jag matar på och låter dem hoppa över om det verkar för lätt. Men som sagt, jag hade hellre haft praktisk matte istället för matteböcker. Det hade jag under två års tid  med en klass och det var både otroligt effektivt för att utveckla mattetänket och enligt eleverna roligt att jobba med. Parallellt med matten så har några av eleverna data nu i tvåan med en annan lärare. De får lära sig grunderna av henne i liten grupp om 3-4 stycken och sedan ska de datorer vi har i klassrummet utnyttjas av eleverna självständigt under en stor del av dagen har jag tänkt. Några elever åt gången. Det blir inte till att spela på utan till text- och bildskapande.  För många barn så är det ett stort behov att få uttrycka sig i skrift, speciellt för barn som är kreativa. Om de inte behöver tänka på att forma snygga bokstäver så blir det ofta roligare och mer flyt i det hela.

Lunch har vi sedan. I ettan i början måste man gå dit på led, men det behövs inte nu. Eleverna tar sig själv t ill matsalen, jag går in med första gruppen och sedan kommer de andra vartefter. Det fungerar bra.  Jag är som lärare rätt strikt med bordsskick och accepterar inget sölande och slaskande i maten. Det ska vara prydligt ätande och trevlig konversation, inget snuskprat och skrik och småbråk vid matbordet. Och vi går lugnt i matsalen inte hoppar eller springer. Det här med gott uppförande i maten känns som en träning i social kompetens också. Det är inte accepterat i samhället i övrigt att vara otrevlig i maten och då ska det inte vara det i skolan heller. Skolan får inte bli ett reservat för dåligt uppförande.  Långrast har vi efter maten.

När det ringer in för eftermiddagens arbete så börjar vi med avslappning en stund till klassisk musik. Varje barn har en egen kudde som de vilar på på bänken. Jag spelar ett stycke klassiskt musik på stereon under några minuter. Det är samma stycke i en vecka eftersom det tar lite tid att ta till sig klassisk musik, det är inte som med populärmusik att det räcker med en avlyssning. Samtidigt pratar jag varje gång lite kort om kompositören till stycket, det jag vet (inte så mycket). Orsaken till att jag låter eleverna lyssna på just klassiskt musik är dels att man har funnit det inlärningsbefrämjande en kort stund efter lyssnandet, åtminstone vissa stycken. Sedan vill jag vidga deras musikspektra som oftast annars blir populärmusik. Jag menar alltså inte att den är fel med populärmusik, men bra att höra annat också. Orsaken till att vi lyssnar till musik alls, just efter lunch, är att eleverna när de kommer in från leken är lite uppskruvade och behöver komma ner i varv och koncentration igen. Det går mycket snabbare genom att lyssna till musik än genom att jag tjatar.

Eftermiddagarna ser lite olika ut; någon dag har praktisk matte, någon idrott, någon so / no / bild med annan lärare. Men sista halvtimmen i klassrummet är alltid  valfritt arbete i svenska eller matte. Det kan vara att läsa, att skriva, att göra egna böcker vilket är populärt just nu. Skrivandet kommer loss ordentligt i tvåan.  Mitt i eftermiddagspasset finns också en möjlighet att få lite mer rörelse genom att springa ett varv runt skolan. Det är en rejäl sträcka för det är en stor skola. De som vill det får skriva upp sig på en "springlista" under dagen och så skickar jag ut dem två och två på springtur. Det brukar vara 5-10 stycken som vill.

När dagen är slut så tar jag fram var och en elev til mig och säger adjö. Då kan vi växla några ord om hur de varit under dagen.

Om barn blir ovänner under dagen så får de gå ifrån till något annat rum och prata med varandra tills de är vänner igen. Det är effektivt. Båda ska alltså vara nöjda när de har avslutat samtalet och det innebär att båda måste ta ansvar för att konflikten får ett slut. Det är också en träning i social kompetens, detta att prata sig genom konflikter. Det hjälper inte med knytnävarna. Vem som helst kan komma till mig och be att få prata med någon.  När de är färdiga frågar jag båda om de är vänner och då ser jag om det är sant. Och det har det hittills alltid varit. Det här är ett bra sätt för konfliktlösning och jag har inga underströmmar av antagonism tror jag mellan eleverna. Men jag kan naturligtvis inte veta allt. Det är 23 barn i klassen. 

Det här sättet att lösa konflikter på fick jag lära mig av habiliteringspsykologen när jag jobbade på barnhab / omsorg och jag tränade på det först med hans handledning. Man får nämligen inte utsätta barn för det om de är exempelvis väldigt ojämlika. Det är ofta inget problem om det bara är två inblandade men man får vara uppmärksam om det är flera. Då kommer det in gruppeffekter som är svåra att förutse. Så jag låter i så fall hellre två och två gå ut först och sedan eventuellt flera och då med viss bevakning.

Men det här är i alla fall mycket bättre än det jag gjorde förr, alltså agerade domare när barn kom in efter rast och var ovänner. Då förväntade sig barnen att jag på nolltid skulle reda ut vem som var syndabocken och avkräva ett pliktskyldigt förlåt eller utdela lämpligt straff. Det fungerade dåligt. Ofta är det inte ens fel att två träter och jag hade ingen aning om vad som föregått den aktuella konflikten.  Mitt "domslut" blev därför ofta fel och jag hade alltid en känsla av att någon ändå var lessen och missnöjd efteråt. Nu ser istället ofta barnen nöjda ut och de får en god träning på själva konfliktlösningsprocessen.

Det befrämjar också ett gott gruppklimat och barnen i klassen är sällan  ovänner med varandra. Det går dagar emellan.  Och det har heller inte blivit så att de utnyttjar detta till att "slippa ifrån" undervisning och komma ifrån ett tag.  Så kan det säkert bli bland äldre barn, jag vet inte. Har inte prövat där.

Det är mycket med hjälp av genomtänkta rutiner, konfliktlösningen och kontinuerligt prat som det går att skapa en bra klass. Det blir inte en bra klass av sig självt. Och föräldrarna har en nyckelroll i detta och deras stöd betyder mycket mer än de någonsin kan föreställa sig.

Nu har barnen fått tillsammans göra en lista över vad de gör för att skapa en bra klass. Den har de tagit hem och fått tillsammans med föräldrarna välja ut de fem viktigaste punkterna. Jag sammanställer och skickar hem. Sedan under läsåret så går vi in o kollar. Har man gjort det där man sa? Sedan kommer det hem en lapp till föräldrar där de tillsammans med barnet får ta fram vad de som föräldrar kan göra för att det ska bli en bra klass. Det sammanställs och sedan går vi igenom om det blev så efter en tid.  Och till slut elevernas och mina synpunkter på vad jag kan göra för att det ska bli en bra klass, sammanställa och utvärdera efter en tid. jag vill att barnen som grupp ska träna sig från början på att själva se sitt ansvar för en bra stämning i gruppen.  Jag jobbar hellre med våra egna ideér här än med färdiga "samarbetsmateriel" för de passar sällan just oss, just nu. För om den goda stämningen inte växer fram hos barnen så kan jag aldrig tvinga fram den. Jag kan aldrig bevaka dem varje sekund och förhindra att elever far illa. Och det är ett av syftena med det här jobbet jag lägger ner på klassens sociala liv, att barn inte ska fara illa och må dåligt i skolan därför att de är uteslutna eller illa hanterad av andra barn.

Oj vad långt det blev, men som sagt jag har ju varnat innan så bara speciellt intresserade behövde läsa.

Nu har första skolveckan gått till ände och det är helg. Det är så roligt att få träffa barnen igen och hinna prata med alla. Det blir lite nu och då men var och en har något att berätta. Jag håller på att introducera datorarbete nu i klassen och det ska bli spännande att följa. Det blir inte spel men skrivande förstås. Datorn hos oss är en avancerad skrivmaskin, så småningom med bilder till. Men inte än. Och till pausgympan som vi har varje dag har vi lagt ett avslutningsmoment med disco. Också uppskattat. Längre förmiddagsrast är också bra. Och vi har fått en duktig bildlärare till oss.

Idag kommer eleverna till skolan  och det är deras första skoldag detta läsår. Förra året så hade vi en festlighet den dagen. Vi tänkte att varför ska man bara fira examen = att läsåret slutar. Borde man inte också fira att ett läsår börjar.  Då hade vi ett gigantiskt ballonguppsläpp. Det var rätt festligt se hundratals ballonger flyga iväg. Men det ska bli olika varje år tror jag. Så i år ska det bli vågen i den nya sporthallen som invigs snart.   Det kan också bli bra.

Trött i morse, efter att ha vänt på dygnet ett tag. Vimsigt på skolan med mycket hit och dit när vi nu äntligen kunde ta tag i planering för läsårsstart på allvar. Det gäller bara att överleva tills eleverna kommer i övermorgon. Men jag lyckades med ambitionen att hålla arbetstiden i alla fall. Ska inte börja med att jobba orimligt långa dagar utan försöka etablera bättre arbetsvanor så här på ålderns höst så att  orken räcker fram till pensionen.

Gubben åt jag middag med på travmuseet men nu i kväll är han på möte i Västra Fågelvik så jag får pyssla själv med det som försummats under helgen; tvätt, strykning och sånt.  Började med att besöka modren och prata bort en stund över bilderna som jag drog ut till henne från vårt besök i mitt barndomshem tidigare i sommar i samband med bilköpet. Det är alltid uppskattat med ett litet kort besök så där, för långt blir för jobbigt. 

Efter en liten dykning i bloggträsket så ska jag ta tag i de hushållsnära tjänsterna.

I lärarjobb är den här veckan alltid krånglig, innan skolan startar på riktigt. Det är olika förberedelser, det är lite nervöst och spänt. Några får nya klasser, nya elever, kanske nya klassrum, ofta nya  kollegor. Det är få jobb som kräver så stor flexiblitet av sina utövare som lärarjobb. Det är en hög genomströmning av människor runt oss; både när det gäller elever och lärarkollegor - det är som att börja på ett nytt jobb varje läsår.

Det ligger alltid mycket fortbildning för oss  i skolstarten. Det är beslutat uppifrån, centralt i riket i demokratisk ordning, med gedigna förhandlingar antar jag. Det är bara det att det som alltid finns risker när en nivå beslutar och en annan nivå förävntas betala. Det finns alltså sällan pengar i kommunerna att göra all den här  fortbildningen till dagar med  högsta kvaltiet. En del är värdefullt och bra, annat är mer utfyllnad för att uppfylla kvoten och för att tillfredsställa de här något  löst hängande prioriteringarna som plötsligt brinner till som bloss i vår verksamhet.  

De som genomför de här dagarna har en något otacksam uppgift även om ambitionerna är höga och viljan god. För de tvingas tala inför lärare som ännu inte har fått tid att planera för skolstarten. Klassrummen  står på ände, lappar hem är inte skrivna, beställt materiel är inte upppackat, grovplaneringen för året återstår, planering för de första dagarna ska göras, samtal med nya kollegor står på tur, arbetslagets fördelning av resurser väntar, eget schema och klassens schema ska plitas ner osv. Det betyder att de flestas tankar är svårsamlade och kanske inte varje sekund närvarande. Ett antal lärare har också tvingats byta klassrum, allt ligger nerpackat och möbler är på vandring. Eftersom vi har så trångt så är flyttningar vanliga.  Det är alltså krångliga dagar och stressnivån är hög hos de flesta.

Men det är rasande roligt att träffa kollegor efter ett långt sommarlov. Stämningen blir lätt stimmig med mycket skratt och stoj i galjhumoristisk anda. Och på måndag - tisdag får vi äntligen ta itu med det varav hjärtat är fullt; planering inför läsåret. Och på onsdag kommer så till slut  barnen och livet återvänder igen.

Jag brukar ju ibland berätta om hur det regnar in på min skola. För säkerhets skull har jag hinkar i taket där det brukar vara som värst. Nu har det varit lugnt hos mig sedan senaste tätningen av taket, men på fritis mitt emot regnar det fortfarande in. Jag har tömt hinken några gånger i sommar när jag vattnat hos mig och de har själva tömt också. Nu hade det regnat så mycket att det kommit bredvid hinken.

Det har alltså regnat in hos oss sedan skolan var ny på 70-talet. Men det är inte bara i vår skolbyggnad. Det regnar in på syslöjden också i en annan byggnad. Och där är det också en tradition. Nu hade det varit riktigt bedrövligt i sommar. Det var stora torkade vattenflyn på golvet, ett bord var förstört och det hade regnat på symaskiner. Man vet inte hur det går med dem. Det måste göras i ordning där innan man kan ha undervisning.

Men vi håller på traditionerna hos oss, säga vad man vill!

Det kan inte vara rimligt att var fjärde lärarstuderande hoppar av sin utbildning!! Detta står att läsa i Wermlandstidningen i torsdags. En del av dem inser att det är fel utbildning för dem och går över till en annan linje och det är naturligtvis rätt,  men inte så få börjar jobba istället som obehöriga lärare.!Ofta sker det i sámband med en praktik på en skola där det behövs lärare. Det måste vara fel någonstans i alla fall. Det måste väl gå att göra lärarjobbet bättre avlönat. Jag tror bara att det är Turkiet i Europa som har lägre lärarlöner än Sverige. Och den som inte har utbildning får nästan lika mycket som den som har gått 3-5 år i utbildning för att få sin examen. Minns för några år sedan då en obehörig lärare anställdes på en månadslön på 17.000 medan nyanställda utbildade lärare fick knappt 16.000.  Nu är ingångslönerna högre men snittlönerna är fortfarande låga med tanke på den långa utbildningstiden och det stressiga arbetet.  Jag stödjer regeringens arbete med att försöka få fram ett regelverk som hindrar en kommun från att fastanställa obehöriga lärare. Om man har en duktig obehörig lärare i sin verksamhet så är det istället vettigt att satsa på att hjälpa den till en utbildning istället, genom att hålla tjänsten exempelvis under tiden och stödja den med att bekosta litteratur som sedan kan komma skolan till del.

I mitt klassrum har det inte runnit in vatten den här sommaren, men jag har för säkerhets skull också en hink i taket. Men här inne på fritis bredvid så läcker taket fortfarande. Jag var inne och tömde idag. Jag har tömt en gång förut i sommar och då var den halv i vatten. För den som inte har följt bloggen förut så kan jag berätta att skolan jag jobbar på inte är vattentät. Det läcker in vatten här och där och har gjort så sedan skolan byggdes för runt 30 år sedan. Det är lättare att fånga upp vattnet så här uppe i taket med en hink än att vänta tills det runnit ut på golvet. Vi vet ju var det brukar komma.

Noterar med tillfredsställelese att socialdemokraterna nu bestämt sig för att avsluta det decennielånga experimentet med "flumskola", försöket att göra skolan till en "Mädchen für alles", en institution som ska vara allt och därmed inget. Det sägs att man upptäckt att det saknas stöd i de egna leden för den skolpolitik man hittills fört. Det är bara så märkligt att man kunnat vara så döv för detta under så många år. Hur har man kunnat låta extremt tjänsemannastyre fått råda så länge? Det verkar som om Mona Sahlin är på helt rätt väg när hon säger att hennes uppdrag nu är att lyssna. Det har ingen gjort på länge i det här partiet och det är här man har ett stort underskott. 

Nu tror jag inte att det är någon medicin mot flumskolan att införa betyg i årskurs 6 och tidiga nationella prov. Det är inte staten som ska ha mandat att utvärdera och dra konsekvenserna av det man ser utan de som jobbar i skolan; lärare och elever. Jag tror att man måste ge skolledare, lärare, elever och föräldrar en möjlighet att få ordning och arbetsro i skolan. Man behöver också få lov att syssla med det som skolan ska syssla med, ett tydligt uppdrag. Dessutom måste man ta itu med lärarutbildningarna, vilket Alliansen också börjat med. Där finns idag en djungel av smörgårdsbordsutbildningar som ter sig helt omöjliga för en anställande kommun att värdera. Lägg sedan därtill att man har behörighetskrav vilket gör att man kan vara tvungen att anställa en sökande lärare trots att han / hon inte har en utbildning som passar för jobbet. Man kan exempelvis tvingas anställa en lärare som saknar kunskap om läsinlärning i årskurs 1.

Bra när det vänder och till slut går åt rätt håll. Förstår inte alls kritiken mot Mona Sahlin. Hon har inte gått in och talat om hur det ska vara och slagit näven i bordet så som man varit van under lång tid i partiet att ledaren gör. Hon har en helt annan ledarstil och jag hoppas att hon får pröva den fullt ut även om den inte ger underlag till rubriken på det sätt som G.Ps militanta utspel har gjort.

Jag menar inte dem som frivilligt börjar skolan som 6-åringar, för det är säkert helt ok. Flexibel start är bra, barn utvecklas olika och kanske vill olika också. Det kan ju faktiskt finnas barn som är jätteskolmogna (nu fick jag till det!) men som vill mest leka ett år till. Det behöver inte vara fel tänkt. Det är den högsta formen av social- kompetens-träning!  Och det behövs, både för att leva och för att arbeta, social kompetens alltså.

Jag menar att förskolan är ingen konstig hybrid eller hur någon höjdarpolitiker uttryckte det. Förskoleklass är en suverän form för att göra ett första bra skolår. Och vilka resurser de har jämfört med skolan! Herregud, på vår skola har förskoleklassen mer än dubbelt så stora utrymmen och minst dubbelt så mycket personal.  Det vore oerhört grymt att sätta  in 6-åringarna i  grundskolan hos oss på, grundskolans villkor. Stackars barn!

För här i grundskolan råder principen absolut lika mycket resurser till alla barn i alla klasser oavsett ålder och behov. En nybörjare i ettan som kommer med sin snuttefilt och en nalle under armen, ska ha lika hög personaltäthet som den som går i sexan, basta! Det är bara upp till och med 6 år som man tänker mer personal för yngre barn. Att detta resonemang innehåller ett märkligt logiskt tankehopp har gått de flesta förbi.

För en gångs skull finner jag mig i samma bås som kd. Förskolan kvar åt 6-åringarna, tack!

Ett stort jättegrattis till Holmedals skola i andra änden på Årjängs kommun och till femmornas lärare Kjell - Arne Ottosson! Fantastiskt att en så liten skola med bara drygt 50 elever kan vinna den här tävlingen!

Jag fick en fin blomma av klassens föräldrar och barn idag på examen. Tack snälla Ni för det, den värmde! Den ska stå ute på altanbordet i sommar, där sitter vi mest.

Examen väcker många känslor till liv. Vi bär väl alla med oss minnena av egna examenstillfällen; goda eller onda. De flesta har en uppsättning minnen av båda slagen. Jag som alltid tyckt om skolan har mest positiva minnen att tänka på. Men jag inser att det kan vara olika.  Det finns alltid ett drag av avsked i examen. Man ska kanske inte träffas mer över sommren eller man ska kanske aldrig träffas mer. Separationsångesten ligger där under ytan!

Jag umgås  med mina elever varje dag flera timmar under läsåret. Det betyder att jag fäster mig vid dem och på ett sätt saknar dem under sommarlovet. Någonstans finns de alla med i mina tankar tills vi ses igen i augusti och jag hoppas så innerligt att de alla ska få en fin sommar. Det är ju bra om sommaren kan få innehålla bad och sol och lek i rikt mått. Men kanske känns det ändå allra viktigast att alla barn får tid och möjlighet att "tanka"  kärlek, omsorg, uppmärksamhet  och ompyssling.   För det är rätt så kämpigt att vara barn idag. Jag som lärare kräver att de ska klara av skolarbetet, barnen vill gärna också prestera på fritiden exempelvis i idrottsammanhang, barn vill i grund och botten vara sina föräldrar till lags och göra dem nöjda, de vill ställa upp på kompisars önskemål. Det är mycket att leva upp till och mycket som vilar på späda axlar.  Grunden av kärlek och trygghet är viktig för att stå stadigt när det blåser, för visst blåser det för alla ibland, både barn och vuxna.

Vi diskuterade på bloggen för en tid sedan om niornas firande. Och jag trodde inte att detta hade spridit sig till Årjäng, men det hade det. Vi har också niornas bal här  med blanka balklänningar och hela köret. Häpen blev jag. Och tydligen går det för de flesta åt flera klänningar också! Undrar vad gossarna har på sig? Det glömde jag fråga. Kostym kanske? Det måste det väl vara minst för att matcha klänningarna menar jag.  Låter märkligt det hela. Här snålar vi enligt Skolverkets beslut / kommunens policy och får inte drabba föräldrarna med högre kostnader än några tior per år för skolresor och det diskuteras om vi verkligen kan begära att föräldrar ska skicka med matsäck på en utflykt per termin eller så. Så plötsligt slår man till ordentligt i nian alltså och låter tusenlapparna flyga för ett enda evenemang. Jag hittar ingen logik i det hela men det kanske inte är meningen. Eller också är tanken att man ska börja spara till balklänningarna när flickorna börjar i ettan, lägga undan lite varje år istället för de här skolresorna menar jag.

Helt ok om grupper av elever och deras föräldrar vill ordna festliga arrangemang av olika slag i samband med niornas avslutning, men det känns knepigt om kommunen ordnar fester som blir så kostsamma för föräldrarna.