Inga Magnusson

Nu ska jag berätta hur det är i min klass med mitt jobb just nu. Så alla som inte är lärare eller skolintresserade kan sluta läsa här. Resten är bara bortkastad tid!

Så här prydligt kan det vara i klassrummet innan eleverna kommit för ett nytt läsår. Sedan blir det mer stök.
Nu börjar rutinerna på att ta form i alla fall. Det tar alltid någon vecka så där. Det blir lite olika med ett nytt år.

Jag arbetar fortfarande mycket med pararbete, dvs eleverna är placerade två och två. Jag tror att det är bra att hjälpa varandra och att börja träna samarbete i par. Grupparbete är ännu för svårt för de flesta i åldern 7-8 år, men att jobba ihop två är en lagom förberedelse. Jag skulle gärna se att vi hade en mer genomtänkt plan för hur vi stegrar svårighetsgraden när det gäller den sociala kompetensen också, inte bara  när det gäller skolämnen.

Varje dag startar med drop in under en halvtimma.  Då har jag lite lågmäld avslappningsmusik i en hyfsad stereoanläggning och några levande ljus tända, samt lampor som går att dämpa. Det är en lugn stämning. Det innebär att elevern kan komma in om de vill från klockan 8 i klassrummet / grupprummet. Det har många fördelar framför att de samlas i den grymt trånga korridoren utan vuxentillsyn och släpps in alla på en gång. Då hinner det hända mycket som sedan ligger och gror under dagen. Med drop in  hinner jag hälsa på var och en och prata lite. Barnen kan sitta ensamma och läsa eller rita en stund eller göra vanligt skolarbete. De kan också sitta i grupper och prata medan de spelar något spel eller liknande. Några vill göra egna böcker.  Jag använder en kvart drygt av den här tiden till att ha extraträning med elever som behöver få något förklarat för sig eller som behöver läsa lite extra just för tillfället.  Jag kan på så sätt göra resurstid i min egen klass och  barn som behöver extra träning missar inte den ordinarie undervisningen.  Under del av skoldagen har vi dessutom tillgång till speciallärarare som kan hjälpa till när det behövs. Hon är bra stöd för barnen och även som samtalspartner för mig i undervisningen. Hon har ofta bra materiel och goda tankar att dela med sig av.

När det ringer in vid halv 9 så hälsar jag på varje barn som kommer först då och sedan har vi en morgonsamling i ring på golvet.  Den gör jag till del på engelska. Vi tränar en del fraser så som att hälsa på varandra, ställa enkla frågor och svara,  går igenom dagens schema tillsammans, tittar på vädret och dagens lunch. De lär sig på så sätt enkla vardagsord på engelska.   Jag använder engelska fram till jul varje år, sedan tyska fram till påsk och därefter engelska igen fram till läsårets slut. Det betyder att barnen får ett litet ordförråd av två språk i förbifarten så att säga, bara genom att använda det i rutinsituationer. Engelskan (och tyskan) kommer in i pausgympan också och då slinker många rörelseord med. Barnen får också varje dag ta med sig något och visa för gruppen i samlingen och varje barn får också berätta något ,det sker på svenska förstås. Alla vill inte varje dag men det är ingen som aldrig gör det. Under en dags samling så är det kanske hälften av barnen som visar något / berättar något. Jag noterar varje gång för att ha koll på läget. Detta hör till den muntliga framställningen som ingår i svenskämnet. Det är också so / no eftersom det i sammmanhanget ofta blir anledning att fördjupa sig i något omtalat husdjur, någon traktor, någon växt som visas eller någon akuell film eler dylikt.  Häromdagen hade någon med sig en vit blomma i färgat vatten och vi kunde följa den några dagar. Någon gång har jag också med något och visar.

Efter samlingen behövs en stunds rörelse. Då har vi pausgympa på engelska  (tyska under del av året) typ Please walk, please run, please walk with high knees osv. Den avslutas med några minuters disco med musik på hög volym. Detta med dans skulle kunna utvecklas men jag är inte så bra på det. Tror att rytmisk rörelse till musik är bra både för motoriken och själen.

Därefter följer lässtund, med antingen läxa eller bänkbok. Läxan läser barnen högt för varandra två och två och då sitter de utspridda i huset, eller ligger på golvet här och där. Läxan är olika för olika barn. Den bör vara på nivån 90 - 95 % rättläsning enligt studier gjorda av Mary Clay i Reading Recovery på Nya Zeeland. Det är en av få riktiga studier i detta med hur barn lär sig läsa bra. (Annrs finns det många hugskott och tillfälliga trender här och det ska man värja sig för som lärare. Det är bättre att ta till sig sånt som verkligen är dokumenterat. Det finns alldeles för många entusiastiska föreläsare som lever på att  sprida rena dumheter om barns läsning)   Nu i årskurs 2 så är det också tystläsning ibland med bänkbok. Tystläsning är för de flesta barn (inte alla dock!) svårare än högläsning. Boken väljs fritt men jag kollar att svårighetsgraden är ungefär rätt. Bänkboksläsniningen avslutas alltid med att de två och två berättar för varandra om det lästa. Det är en övning som befrämjar förmågan att sammanfatta och att berätta något sammanhängande. Detta har barnen nytta av senare i sina studier när texterna blir svårare och fyllda av fakta.  Bra att träna det i enkel form i tvåan.  Det är också en koll på att de har förstått det lästa och inte bara avkodat. Samtidigt får barnen höra berättas om nya böcker som någon annan läst och blir nyfikna på den.

Sedan kommer förmiddagsrasten. Den har vi fått förlängd från en kvart till 20 minuter. Det är bra så de hinner både få av och på sig kläderna och röra på sig.

Matte är nästa moment. Och det borde ha varit praktisk matte,  men är alltså inte det utan matteboksmatte. De arbetar i olika böcker utifrån sin nivå både uppåt och neråt. Det anses ibland i skolvärlden oartigt att låta barnen få böcker som hör till kommande årskurser men jag kan inte ha elever som bara upprepar tal de redan kan. Det måste få finnas lite svårigheter och motstånd också, så jag matar på och låter dem hoppa över om det verkar för lätt. Men som sagt, jag hade hellre haft praktisk matte istället för matteböcker. Det hade jag under två års tid  med en klass och det var både otroligt effektivt för att utveckla mattetänket och enligt eleverna roligt att jobba med. Parallellt med matten så har några av eleverna data nu i tvåan med en annan lärare. De får lära sig grunderna av henne i liten grupp om 3-4 stycken och sedan ska de datorer vi har i klassrummet utnyttjas av eleverna självständigt under en stor del av dagen har jag tänkt. Några elever åt gången. Det blir inte till att spela på utan till text- och bildskapande.  För många barn så är det ett stort behov att få uttrycka sig i skrift, speciellt för barn som är kreativa. Om de inte behöver tänka på att forma snygga bokstäver så blir det ofta roligare och mer flyt i det hela.

Lunch har vi sedan. I ettan i början måste man gå dit på led, men det behövs inte nu. Eleverna tar sig själv t ill matsalen, jag går in med första gruppen och sedan kommer de andra vartefter. Det fungerar bra.  Jag är som lärare rätt strikt med bordsskick och accepterar inget sölande och slaskande i maten. Det ska vara prydligt ätande och trevlig konversation, inget snuskprat och skrik och småbråk vid matbordet. Och vi går lugnt i matsalen inte hoppar eller springer. Det här med gott uppförande i maten känns som en träning i social kompetens också. Det är inte accepterat i samhället i övrigt att vara otrevlig i maten och då ska det inte vara det i skolan heller. Skolan får inte bli ett reservat för dåligt uppförande.  Långrast har vi efter maten.

När det ringer in för eftermiddagens arbete så börjar vi med avslappning en stund till klassisk musik. Varje barn har en egen kudde som de vilar på på bänken. Jag spelar ett stycke klassiskt musik på stereon under några minuter. Det är samma stycke i en vecka eftersom det tar lite tid att ta till sig klassisk musik, det är inte som med populärmusik att det räcker med en avlyssning. Samtidigt pratar jag varje gång lite kort om kompositören till stycket, det jag vet (inte så mycket). Orsaken till att jag låter eleverna lyssna på just klassiskt musik är dels att man har funnit det inlärningsbefrämjande en kort stund efter lyssnandet, åtminstone vissa stycken. Sedan vill jag vidga deras musikspektra som oftast annars blir populärmusik. Jag menar alltså inte att den är fel med populärmusik, men bra att höra annat också. Orsaken till att vi lyssnar till musik alls, just efter lunch, är att eleverna när de kommer in från leken är lite uppskruvade och behöver komma ner i varv och koncentration igen. Det går mycket snabbare genom att lyssna till musik än genom att jag tjatar.

Eftermiddagarna ser lite olika ut; någon dag har praktisk matte, någon idrott, någon so / no / bild med annan lärare. Men sista halvtimmen i klassrummet är alltid  valfritt arbete i svenska eller matte. Det kan vara att läsa, att skriva, att göra egna böcker vilket är populärt just nu. Skrivandet kommer loss ordentligt i tvåan.  Mitt i eftermiddagspasset finns också en möjlighet att få lite mer rörelse genom att springa ett varv runt skolan. Det är en rejäl sträcka för det är en stor skola. De som vill det får skriva upp sig på en "springlista" under dagen och så skickar jag ut dem två och två på springtur. Det brukar vara 5-10 stycken som vill.

När dagen är slut så tar jag fram var och en elev til mig och säger adjö. Då kan vi växla några ord om hur de varit under dagen.

Om barn blir ovänner under dagen så får de gå ifrån till något annat rum och prata med varandra tills de är vänner igen. Det är effektivt. Båda ska alltså vara nöjda när de har avslutat samtalet och det innebär att båda måste ta ansvar för att konflikten får ett slut. Det är också en träning i social kompetens, detta att prata sig genom konflikter. Det hjälper inte med knytnävarna. Vem som helst kan komma till mig och be att få prata med någon.  När de är färdiga frågar jag båda om de är vänner och då ser jag om det är sant. Och det har det hittills alltid varit. Det här är ett bra sätt för konfliktlösning och jag har inga underströmmar av antagonism tror jag mellan eleverna. Men jag kan naturligtvis inte veta allt. Det är 23 barn i klassen. 

Det här sättet att lösa konflikter på fick jag lära mig av habiliteringspsykologen när jag jobbade på barnhab / omsorg och jag tränade på det först med hans handledning. Man får nämligen inte utsätta barn för det om de är exempelvis väldigt ojämlika. Det är ofta inget problem om det bara är två inblandade men man får vara uppmärksam om det är flera. Då kommer det in gruppeffekter som är svåra att förutse. Så jag låter i så fall hellre två och två gå ut först och sedan eventuellt flera och då med viss bevakning.

Men det här är i alla fall mycket bättre än det jag gjorde förr, alltså agerade domare när barn kom in efter rast och var ovänner. Då förväntade sig barnen att jag på nolltid skulle reda ut vem som var syndabocken och avkräva ett pliktskyldigt förlåt eller utdela lämpligt straff. Det fungerade dåligt. Ofta är det inte ens fel att två träter och jag hade ingen aning om vad som föregått den aktuella konflikten.  Mitt "domslut" blev därför ofta fel och jag hade alltid en känsla av att någon ändå var lessen och missnöjd efteråt. Nu ser istället ofta barnen nöjda ut och de får en god träning på själva konfliktlösningsprocessen.

Det befrämjar också ett gott gruppklimat och barnen i klassen är sällan  ovänner med varandra. Det går dagar emellan.  Och det har heller inte blivit så att de utnyttjar detta till att "slippa ifrån" undervisning och komma ifrån ett tag.  Så kan det säkert bli bland äldre barn, jag vet inte. Har inte prövat där.

Det är mycket med hjälp av genomtänkta rutiner, konfliktlösningen och kontinuerligt prat som det går att skapa en bra klass. Det blir inte en bra klass av sig självt. Och föräldrarna har en nyckelroll i detta och deras stöd betyder mycket mer än de någonsin kan föreställa sig.

Nu har barnen fått tillsammans göra en lista över vad de gör för att skapa en bra klass. Den har de tagit hem och fått tillsammans med föräldrarna välja ut de fem viktigaste punkterna. Jag sammanställer och skickar hem. Sedan under läsåret så går vi in o kollar. Har man gjort det där man sa? Sedan kommer det hem en lapp till föräldrar där de tillsammans med barnet får ta fram vad de som föräldrar kan göra för att det ska bli en bra klass. Det sammanställs och sedan går vi igenom om det blev så efter en tid.  Och till slut elevernas och mina synpunkter på vad jag kan göra för att det ska bli en bra klass, sammanställa och utvärdera efter en tid. jag vill att barnen som grupp ska träna sig från början på att själva se sitt ansvar för en bra stämning i gruppen.  Jag jobbar hellre med våra egna ideér här än med färdiga "samarbetsmateriel" för de passar sällan just oss, just nu. För om den goda stämningen inte växer fram hos barnen så kan jag aldrig tvinga fram den. Jag kan aldrig bevaka dem varje sekund och förhindra att elever far illa. Och det är ett av syftena med det här jobbet jag lägger ner på klassens sociala liv, att barn inte ska fara illa och må dåligt i skolan därför att de är uteslutna eller illa hanterad av andra barn.

Oj vad långt det blev, men som sagt jag har ju varnat innan så bara speciellt intresserade behövde läsa.