Inga Magnusson

 

Först ser det väl inte så dumt ut. En skola som misslyckas kan behöva pedagogiskt stöd, det kan låta bra. Men om man benar ut och granskar detta lite så blir man betänksam och det av flera skäl.

 

1. Är det inte en smula korkat att ett syfte med de här tjänsterna är att skapa karriärstjänster för lärare? Något som fyller en karriärsfunktion??? Det låter lite tomt och  i mina öron krystat. Att skapa tjänster för att någon ska få en karriär. Ok, lärares karriärmöjligheter kan vara något man får på köpet men att det ska ingå i själva syftet blir knepigt.

 

2. Stöd till lärarna ska alltså bota skolor där eleverna inte når målen. Då har man redan innan  bestämt att de dåliga resultaten beror på dåliga lärare. De beror alltså exempelvis inte på för lite resurser, felfördelade resurser, brister i skolledning, för mycket administration för lärare, oförstående skolpolitiker, dålig organisation,  för många nyanlända elever som inte får rätt stöd, brister i lokaler, för låga lärarlöner som inte lyckats locka de bästa lärarna till de skolor som behöver dem bäst osv, osv. För om felen ligger där kan rimligen inte en lärarcoach göra så mycket åt det om  jobbet enbart är stöd till lärare.

 

3. Det finns ofta rätt många lärare på en skola. Precis som på alla andra arbetsplatser så är de flesta lärare engagerade i sitt jobb och genomför det bra, medan några inte orkar riktigt av olika skäl. Därför blir det på något sätt utopiskt med ett scenario där en hel skolas misslyckande beror på dåliga lärare. Ok om en klass misslyckas så kan det vara så att en lärare har hamnat i en svår situation med den elevgruppen och ett stöd utifrån kan vara bra. Men om en hel skola misslyckas så larmar det för mig att det inte i första hand  är lärarna det är fel på utan något högre upp  i systemet.

 

4. Det behöver inte vara helfel med coaching på en skola som har svårt att få sina elever att nå målen. Men då får man inte vara så enkelspårig att man redan innan bestämt att det beror på lärarna. Coachen borde ha en bredare roll och ha både hög pedagogisk kompetens och någon form av forskarkompetens (kan ingå i nyare lärarutbildningar!) . För coachens första uppdrag borde bli att undersöka vad bristande måluppfyllelse beror på, att på ett systematiskt sätt ta reda på orsakerna.  Om det är resursbrist, fördelningsfel, organisationsfel,  ledningsfel, attitydfel, politikerfel osv så ska naturligtvis åtgärderna sättas in där först och inte som handledning till lärarna. Men om det är lärarna som behöver ren pedagogisk handledning så ska de få det förstås.

 

5. Jag har nyligen haft en mycket intressant diskussion på mail om detta med en kollega, Marie här på bloggen. Vi som är lärare hörs och syns väldigt sällan i debatten kunde vi konstatera, vi lämnar på nåt sätt över debatten, kritiken och analysen till andra, inte minst till media och politiker. De får stå oemotsagda och det är inte bra. Besluten riskerar att slå fel om de inte har en förankring i verkligheten.

Det är ju i kölvattnet på PISA-rapporterna som visar låga resultat. Huvudnumret i råden från OECD  är att man måste satsa mer på lärarna och bättre "samförstånd" mellan stat och kommun. Och det var inga nyheter.

 

 Den där bristen på  "samförstånd" illustrerades   av Expressenartikeln häromdagen där man påpekar att det är lättvindigt för riksdag / regering att agera drömfabriken men sen låta kommunerna ta de politiska  smällarna när drömmarna visar sig vara just drömmar som det vare sig finns ekonomiska resurser eller praktiska möjligheter att genomföra på olika områden. (Skolan är ett exempel på detta, det finns inte pengar i kommunerna att höja alla lärares  löner med 5- 10.000 kr i månaden för att yrket skulle bli attraktivt i förhållande till ansvar och utbildningstid, och de specialpedagoger / speciallärare som enligt riksdagen ska anställas ute i kommunerna existerar inte) 

 

Det enda rimliga för skolan är just det som Björklund föreslog: Staten tar över ansvaret för skolan så det är samma instans som ställer krav och som ska betala. I USA  så är det en stenhård regel; den nivå som beslutar ska också vara den nivå som betalar. Där har man lång erfarenhet av att fördela ansvar mellan nationalstat, delstat och kommun. Det kan vara något  att ta till sig här i vårt land också, nu när staten allt oftare  väljer att köra över kommunerna och inte lyssna in hur verkligheten ser ut.

 

Det är inte alltid som artiklar om barn  i dagspressen imponerar, och då uttrycker jag mig medvetet diplomatiskt. ;-)

Men det här är bitvis riktigt bra. ( Och grunden i tänket är min favvo, Vygotsky som bl.a.  säger att språket utvecklar intellektet, är det verktyg man bygger upp klokhet med)

 

Budskapet att arga barn ändå oftast gör så gott de kan,  och förtjänar cred för det, är basic och viktigt. Vi vuxna misstolkar ofta barns ilska och vredesutbrott och tänker att det alltid är  medvetet trots. Och det kan det också utvecklas till att bli, men från början är det inte så.. Barn gör faktiskt oftast så gott de kan för att hejda ilskeutbrotten, de blir med tiden ofta allt bättre på självbehärskning. Vi borde oftare än vi gör, ge dem beröm / uppmärksamhet för det, visa att vi såg att det ansträngde sig för att uppföra sig klokt, inte bara låta det gå förbi.

 

Om man vill förklara det enkelt så kan man säga att argsinta barn är i händerna på sina känsloimpulser, vilka styr dem in på handlingar som de sen ofta är ledsen över. Impulserna kan utlösas av yttre faktorer som att maten inte blev den förväntade, att dagsschemat plötsligt ändras, men också av inre faktorer typ överkänslighet inifrån den egna kroppen när det gäller hunger, törst, beröring av kläder, antipatier, sympatier osv. Impulserna är starka, det är omedelbara känslor som får utlopp i samma sekund som de kommer. De låter sig inte  styras av barnets tänk / intellekt / hjärna eller hur man vill uttrycka det.  De är alltså från början inte uttryck för medvetet trots och ska nog inte hanteras så. Men vi vuxna måste ju ändå stoppa utbrotten  ibland eftersom de kan vara farliga eller skadliga och ibland måste barn helt enkelt inrätta sig oavsett känslostormar. Typ om det är - 20 grader så måste barnet ha tjocka kläder på sig eller  det går inte att lägga sig på  gatan och skrika.

 

 Bäst är förstås om det går att vara någorlunda konsekvent i sitt stoppande, dvs att föräldrar / personal gallrar lite  och  resonerar om vilken sorts  utbrott som är acceptabla hos det enskilda barnet; vilka av dem får ha sin gång tills det lugnat ner sig med automatik och vilka som måste hejdas. Konsekvens därvidlag är alltid lättare för barnet att förstå, även om förståelsen nog kommer efteråt och inte under pågående utbrott. Det är i alla fall inte någon idé att skälla på ett barn som är i akut affekt. Om det är möjligt kan det vara klokare att skydda barnet och omgivningen under tiden och eventuellt prata om saken sen, allt beroende på barnets ålder och mognadsnivå förstås. Om man som vuxen förstår mekanismerna bakom barnets utbrott så är det lättare att inte bli arg och därmed förstärka ett pågående elände.

 

Vi vuxna säger och tänker ofta att detta är barn med stark vilja, men från början är deras medvetna intellektuella vilja svag jämfört med känsloimpulserna. Det handlar alltså först inte om viljestyrka utan om "känslostyrka" Däremot kan de här barnen utvecklas till att bli medvetet viljestarka som äldre barn / vuxna. Och jag tror att skälet till det helt enkelt handlar om överlevnad och instinkt: För att klara ett liv med de här starka känslorna så måste barnet träna sin medvetna vilja / sitt intellekt så att det kan styra de egna  känslorna / impulserna. De blir ofta mästare på att styra både sig själva och sin omgivning till slut. De har liksom inget annat val på något sätt för annars blir livet alldeles för komplicerat. Det är säkert helt omedvetet som  det blir så,  viljan utvecklas succesivt genom  "trial and error" under årens lopp.

 

För, som det står i artikeln, så behöver barn hjälp att behärska sin vrede och hjälpen ges med språket som verktyg. Det är där vi vuxna kommer in, att genom dialog ( inte predikningar!) ge barnet ord för det som händer och det som hände. Det är först när ett barn har fått orden, det intellektuella / tankemässiga redskapet / verktyget som språket utgör, som det kan träna sig själv att bli bättre på att med hjälp av tänket  hantera sina känslor. (Vygotsky!)  Och tro mig; de här barnen vill inget hellre än att  slippa vara i händerna på sitt eget stormiga känsloliv!!! Det är faktiskt otäckt att alltid vara i händerna på en "inre fiende" som hela tiden överrumplar och tar över hela kroppen och själen utan förvarning.

 

Men om vi vuxna kan liera oss med barnets goda vilja, klokskap och språk så kan vi tillsammans allt mer behärska barnets impulser. Barnet får ett mer förutsägbart liv, större trygghet och slipper vara rädd för det egna inneboende kaoset.

 

Eftersom det inre och det yttre är så impulsstyrt och oförutsägbart för de här barnen så underlättar det ofta att livet består av ett regelverk av sånt som är känt och vant. Det är ofta bra med tydliga rutiner, det ger trygghet. Men parallellt med det så kan man behöva träna medvetet med barnet så det får lättare att acceptera nytt och förändringar. Vägringar finns ofta med i bilden, att de här barnen vägrar att testa nyheter, för de vet omedvetet att nytt  kan få dem att tappa impulskontrollen om det nya väcker antipati. Så för säkerhets skull så blir det Nej redan innan, en strategi på något sätt. Så småningom är det en bra idé att träna lite på nytt som man vet kommer, lite i taget, leka situationen med små barn (kanske skaffa lite rekvisita för ändmålet ;-) ) , resonera med äldre barn om vad som kommer att hända, rita, agera, dialog om handlingsalternativ. Sen är det inte så dumt med äldre barn att referera till andra situationer där nytt varit skräckinjagande men visat sig funka efter ett par gånger. Det är ofta en triumf för barnet att besegra den egna skräcken / motviljan mot nytt. Kanske få en medalj för varje lyckat försök eller varje framgång.  ;-)  Återigen viktigt att uppmärksamma det som ändå gått bra och varit framgångsrikt istället för att fokusera på det som inte funkar så bra.

 

Sen kan man tolka artikeln som att barn aldrig använder ilskeutbrott som medvetet trots. Klart att dom gör ibland och med åren kan lära sig att göra om vi inte ser upp. Men basic, från början med de här arga barnen, så handlar det inte om medvetet trots utan om grundläggande brist på impulskontroll, något som barnet inte kan rå för utan är i händerna på och lider under lika mycket som omgivningen.

 

Artikeln förmedlar goda insikter om barns ilska och även en del användbara tankar om hur man som vuxen kan agera praktiskt. Inom pedagogiken har man länge arbetat med det man kallar sociala berättelser för att just träna barns ordförråd om impulserna och impulskontroll, samt för att träna dem att hitta handlingsalternativ. Exempel på sociala berättelser kan vara att man när barnet är lugnt sitter ner tillsammans, gör en serie enkla teckningar på ett händelseförlopp i samband med ett utbrott, resonerar om hur det kändes och resonerar om vilka alternativ barnet hade i den situationen. Det är inte så dumt med äldre barn och yngre  barn som är mogna för det. Det kan ge barnet lite mer makt att lösa problemet.

 

För de flesta barn är detta med ilska och utbrott inget bekymmer. De är lagom arga, lagom ofta och det bråkar inte till vardagen särskilt mycket. Men mitt inlägg och artikeln som jag länkar till handlar om de barn där bristen på impulskontroll blir ett stort problem för omgivningen och  allra mest för barnet självt.  

 

Asch det här blev himla långt, det var inte meningen, men ämnet är intressant och som sagt för en gångs skull en vettig artikel om barn i en dagstidning.

 

 

 

 

Att förstå det man läser är inte samma sak som att förstå det man hör sägas / berättas. Det skrivna språket har en annan grammatik, en annan uppbyggnad och det kräver träning för att förstå. Här ovan finns en artikel om vikten av att arbeta med läsförståelse i skolan. Nu är läsförståelsen inte enbart ett skolproblem. Grunden till läsförståelse läggs när föräldrar och förskola läser för de mindre  barnen. Tyvärr vet vi att föräldrar läser mycket mindre för barn idag än för några år sedan. Bra förskolor försöker kompensera för det. Men stora insatser borde göras för att få föräldrar att förstå att deras läsande  för familjens små  barnen ger barnen en rejäl  skjuts i skolarbetet några år senare. De barn som blivit mycket lästa för behärskar redan det skrivna språket när de kommer till skolan. De andra måste kämpa med att både lära sig det skrivna språkets karaktär och lära sig läsa samtidigt. Det blir mödosamt.

 

Sen är det viktigt att också vara en tekniskt duktig läsare, alltså att avkoda bra, läsa med flyt, annars faller läsförståelsen direkt. Att tekniskt duktiga läsare har svårt att förstå det lästa som beskrivs i artikeln är ändå undantag. Det vanliga dilemmat är att barn har svårt med avkodning och därmed svårt med läsförståelse. Så avkodningen måste ´skolan  jobba träget och tålmodigt med från början och ge direkt stöd till de elever som behöver det. Inte tro att allt löser sig om man enbart jobbar med läsförståelse.

 

Läsförståelsen kan man jobba med i skolan (och på förskolan)  med en metod som kallas "En läsande klass". Många lärare använder den på min skola och den är kanonbra. Den ger en struktur för läsförståelse som är bra att ha med sig. Den vidgar ordförrådet / ordförståelsen och har visat mycket goda resultat även på barn som inte har svenska som hemspråk.