Inga Magnusson

Det känns helt ok. Nu börjar terminen liksom på allvar o allt kan komma igång efter jullovet. Skönt med rutiner även om det blivit en del schemaändringar till en början.

Personalutrymme

.... är det på min skola, Silbodalsskolans låg- och mellanstadium. Bilderna ovan och nedan är från det vi kallar mediateket, dvs ett utrymme som binder samman klassrummen på lågstadiet. Det används som genomgång och grupprum. I delar av mediateket rann det in vatten genom taket i 30 år vid ogynnsam väderlek och det har satt sina spår. Vi som jobbar här hoppas att de pengar som den förra politiska majoriteten avsatte  till renovering, ombyggnad och utbyggnad av skolan får ligga kvar i planeringen framöver. Det finns ritningar på det hela och de ser fina ut. Att lösa utrymmesbristen med baracker på skolgården, som det varit de senaste åren, funkar på kort sikt men inte långsiktigt.

...kommer det mer av imorgon torsdag. Jag hoppas som sagt att de pengar som förra majoriteten budgeterade för renovering av låg- och mellanstadiet i Årjäng, får ligga kvar och inte blir borttagna eller reducerade. Det behövs en renovering och det har varit akut i många år nu.

Jag håller förstås tummarna att investeringar som den förra politiska majoriteten, bl.a. Centerpartiet,  planerade för när det gäller  låg- och mellanstadiet får ligga kvar och inte plockas bort eller reduceras av Socialdemokraterna och Den nya Töcksforsbaserade Alliansen.  Investeringarna behövs verkligen, lokalerna hos oss på Silbodal är riktigt nedslitna och dåliga. Det läckte in vatten i 30 år och det har satt sina spår. Lokalerna är dessutom byggda för skolverksamhet  på 1940-talet respektive 1970-talet, de är tungrodda när det gäller att genomföra tidsenlig undervisning, dvs den undervisning som vi är skyldiga att bedriva nu enligt skollag, läroplaner och kursplaner.

 

 Bristen på utrymme i skolan i centralorten Årjäng har i ett antal år lösts med baracker på skolgården,  det kan gå bra på kort sikt men fungerar dåligt som långsiktig lösning, ibland riktig kris. Det går  inte att tränga ihop verksamheter hur mycket som helst, om det är för trångt så hjälper det inte om det finns god vilja.

 

 Med de ökande skyldigheterna i flyktingmottagandet så kommer ännu mer utrymme att behövas för mottagningsklasser, förberedelseklasser och "Svenska - som - andra -språksundervisning". Det saknas också lokaler anpassade för att ta emot  rörelsehindrade elever  i särskolans träningsskola.  Utan tillbyggnad och ombyggnad kommer vi att behöva fler provisoriska baracker runt skolan för skola och fritis. Så borde man inte planera för långsiktig skolverksamhet. Barnen i Årjäng förtjänar också att gå i skollokaler som fungerar och som räcker till. Och de som jobbar i lokalerna behöver vettiga arbetsplatser.

 

 

Mellanstadiets trapp

Den börjar ta form nu och man kan föreställa sig lite hur den kommer att se ut när det hela är färdigt.  Byggnaden till höger är gamla högstadiet.

Igår bara bröt vi ihop på mitt jobb och gapskrattade. Det var liksom ur funktion, det mesta. De här skyltarna mötte oss direkt vid ingången till personalrummet på morgonen:

Telefonsvararen fungerade inte, arbetslagsmötet inställt, internet gick inte - felsökning pågick, inget vatten i huset efter kl 15.00 dvs inga toabesök då, en av våra två personaltoaletter  var ur funktion (den bilden fick jag inte med), och dessutom rektor sjuk.

Jag var där och lyssnade av den,  ordnad av Lärarförbundet. Den bjöd inte på några större överraskningar, S och C planerar att fortsätta enligt de beslut som fattats om en ny organisation av skolorna i kommunen. Och KD, FP och M vill inte det, man vill behålla de små bygdeskolorna och högstadiet i Töcksfors. Inget parti har i sina budgetförslag avsatt pengar till större löneökningar för lärare ( eller någon annan yrkeskategori) och  det var väl inte heller någon nyhet. Alla vill att barnen ska ha en trygg och bra skola.

För en del barn är kontrasten mellan det vita pappret och de svarta bokstäverna för stark. Efter en stunds läsning liksom flimrar det och det ser ut som om bokstäverna rör på sig, flyter ihop. Kontrasten kan dämpas med färg, grönt sägs ofta vara bäst men det kan förstås vara olika. Hjälpmedlet kan vara färgade  läslinjaler som här, eller helt enkelt att stoppa in boken / pappret i en färgad plastficka.

 

Här ovan finns också läslinjaler för förstoring och för att avskärma andra rader än den som läses. Avskärmning sker i så fall normalt "bakom" läsningen och följer med efter det ord som just lästs. Man bör som regel undvika att skärma av det ord som ska läsas härnäst eftersom ögonen ser och omedvetet förbereder sig för nästa ord och den förberedelsen ska inte störas med att ta bort nästkommande ord.

 

Barn som har jobbigt med kontraster i läsningen kan ibland  vara känsliga för andra fenomen, exempelvis levande ljus i ett mörkt rum. De kan också överlag vara extra känsliga för andra sinnesintryck typ;  kräsna på mat / smaker, upplever viss beröring som obehaglig, reagerar starkt på  ljud / oljud / fel musik, tycker extremt illa om vissa lukter osv. Men känsligheten kan som sagt gälla enbart kontrast i läsning.

... kan man som lärare få till i en klass och dessutom slippa reda ut bråk på lektionstid, vilket stjäl tid från undervisningen och dessutom skapar dålig stämning bland eleverna.

 

Vanligt bråk-scenario i skolan är att elever kommer in från rast, högljudda och upprörda och går fram till sin lärare för att få en "dom" utfärdad; dvs vem av antagonisterna  har rätt och vem har fel? Och båda sidor har i allmänhet någon / några "försvarsadvokater" med sig som kan "intyga" att just den egna ståndpunkten är rätt. Det pratas och övertygas med inlevelse.

 

Läraren förväntas under irritation   lyssna på var och en, vilket normalt tar en hel del tid, eftersom förmodligen fler än en vill säga nåt. Sen ska alltså "dom" avkunnas, dvs läraren förväntas tala om vem som gjort rätt och vem som gjort fel, straffet "säga förlåt" kanske utkrävs och vidhängande moralkaka serveras från lärarens sida; alltså en liten predikan om hur man ska vara mot varandra.

 

 

1. Det är nästan omöjligt att som lärare få hela konfliktbilden klar för sig. Inte så sällan har bråk en historia också, någon var dum för flera dagar sen och har fått igen. Eller en "svagare" elev kan inte hävda sin ståndpunkt lika väl som en verbal och vältalig och blir missförstådd. Som lärare agerar man i de här situationerna under tidspress, man vill komma igång med lektionen och hinner kanske inte ta till sig all info i ärendet.  Risken finns alltid att "domen" inte blir riktigt rättvis och det kan äventyra elevernas förtroende för läraren.

 

2. Eleverna får inte träna på att själva lösa sina konflikter utan lägger dem direkt  och med automatik i knät på läraren. Det är rätt dumt eftersom eleverna löser en hel del konflikter själva under rasten och vid andra tidpunkter, konflikter som aldrig kommer med in och till lärarens kännedom för de är redan uppklarade. De bråk som kommer med in är ofta de som eleverna inte hunnit lösa själva för det har ringt in. Eleverna är egentligen kapabla att fixa detta själva bara de får tid på sig och en plats att vara på.

 

Alternativet är att som lärare inte ge sig in i bråket alls utan be de båda kombatanterna  gå undan någonstans, i ett grupprum eller i den tomma korridoren, sätta sig ner i lugn och ro och prata med varandra "tills de är vänner igen". Grundtanken är att konflikter inte bara är en negativ företeelse, vi har dem hela tiden människor emellan och för den uppväxande människan är det nyttigt att träna på att hantera dem, ta ansvar för sin egen roll i dem och lyssna på hur andra känner det när man är ovänner. Det är ju naturligt att vilja hävda sin egen rätt gentemot andra men  också att lyssna på någon annans ståndpunkt. Medan de två löser sin konflikt kan lektionen börja och stämningen i klassrummet behöver inte "förpestas" av bråket.

 

Jag brukar kräva att eleverna när de är färdiga med pratet och är vänner igen, kommer fram till mig direkt. Då tittar jag noga på var och en av dem för att försöka se om de är nöjda och jag frågar eleven L,

- Är du vän med B.?

Och förhoppningsvis får jag ett jakande svar och det brukar synas om det är sant. Sen ställer jag samma fråga till B

- Är du vän med L?

 

Sen brukar jag avsluta med att berömma lite:

 

- Va bra att ni kunde lösa det här! Ni har gjort ett bra jobb!

 

Om det skulle vara så att bara den ena parten är nöjd får de gå tillbaka igen och fortsätta prata. Båda har ansvar för att konflikten löses, det går inte att smita undan med att man själv inte är arg längre.

 

1. Tveksamt om det råder ett mobbningsförhållande eller den ena parten är mycket starkare än den andra. I så fall kanske en vuxen ska sitta med tyst o lyssna av eller lösa konflikten traditionellt med "rättegång" och "domslut"

2. Varning om det finns risk för handgripligheter

3. Normalt ska bara två elever delta samtidigt. Om flera varit inblandade och är arga på varandra kan man  låta dem gå ut två och två i olika konstellationer för att prata färdigt.  

 4. Jag är osäker på om det fungerar bland äldre barn i skolan. Kanske kan missbrukas som ett sätt att slippa en trist lektion.  Jag har använt det under ett antal år bland ettor och tvåor och där funkar det klockrent

 

När man tillämpat detta får barnen ofta ett starkt självförtroende när det gäller att kräva sin rätt gentemot nån som varit dum, det blir ett skydd för framför allt svagare elever upplever jag. Minns när en liten tvåa kom in till mig efter en rast och var lessen för att en elev i femma varit elak. Hon var inte en av de tuffare i klassen, men krävde att få prata med den här pojken, så som vi brukade göra i klassen. Normalt gjorde vi detta inom klassens ram men varför inte?  Jag gick med henne upp till pojkens klassrum och han fick gå med oss ner till våra lokaler, till ett grupprum (jag tyckte att den här modiga lilla tjejen behövde får vara i känd miljö när hon skulle göra det här) Sen pratade de en stund och kom in till mig för att rapportera att de var vänner. Den här  tuffa killen var rätt låg men log lite  och lilla tjejen var nöjd. Jag fick en stark känsla av att hon inte skulle låta sig behandlas orättvist framöver utan våga hävda sin rätt.