"Höstoffer" av Mons Kallentoft.
Nu har jag i alla fall läst den, lyckades komma igenom hela boken vid andra läsförsöket, fast det var ju ingen bladvändare i mina händer precis. Läsningen är fördelad på 11 lästillfällen ser jag och det är ju ändå bara 400 sidor. Alla säger ju att Kallentoft skriver så bra så jag tänkte att jag får ge honom en chans fast jag egentligen inte gillade boken alls vid första läsförsöket.
Hur var den nu då?
Som deckarstory är den förstås bra. Det blir ju några mord som fördelas i bokens handling. Intrigerna är tätt vävda. De presumtiva gärningsmännen är lagom många och alla har lika goda motiv ända fram till slutet när allt avslöjas. Våldet i boken är dock för min del i överkant, bestialiskt med tortyrinslag. För mycket liksom. Och det gäller både det som utövas i berättelsens nutid och det som personerna minns från förr.
Boken är rent språkligt sett välskriven, han har orden, rytmen och berättandet i sin hand. Det får man uppskatta.
Jag skrev tidigare om Leif GW:s bok att han endast beskrev det faktiska skeendet, inte så mycket om vad som rörde sig i personernas huvuden och känslor. Kallentoft tillbringar lång tid inne i huvudet och känslolivet på offer, möjliga gärningsmän och ett antal poliser, samt även andra inblandade. Det var en skarp kontrast att läsa de här böckerna efter varandra. Om jag skulle önska nåt så vore det lite lagom istället av den varan, inte helt utan, som hos Leif GW, men heller inte sida upp och sida ner som hos Kallentoft. Det blir lite enformigt med alla ormungar (hans beskrivning av ångest) som de olika personerna tampas med.
Men det som gör det svårt för mig att ta mig igenom den här boken är först och främst den otroligt depressiva stämingen som vilar över allt och alla - hela tiden!. Det regnar, luktar unket, är dammigt, mögligt och smutsigt överallt! Det finns ingen konstrast som gör de här beskrivningarna trovärdiga, de blir nästan parodiska. Varje dag, varje plats, varje person är dränkt i enformig leda - i stort sett alla släpar sig fram i mentala träsk!.
Nej, det kommer nog att dröja innan bokbordet blir så tomt att jag tar mig an en ny Kallentoft. Sen kanske inte deckare är min grej (ursäkta Gunnar ;-) ), jag läser nog hellre biografier eller lättsammare "feel-good-böcker"
Svaga motbevis av Jan Guillou ...!
Det stämde som jag skrev i mitt blogginlägg att det som Jan G halade upp i teverutan var ett terminsbetyg från Solbacka inte ett slutbetyg.
(nu ska länken funka!)
Det var alltså inget bevis för att han inte relegerades.
Snarstucken Jan G. stoppar boken!
Jan G. stoppar med sitt agerande tillfälligt utgivningen av den bok som granskar honom o hans liv. Det finns faktafel i den säger han. Och nu har förlaget återkallat boken för att kolla uppgifterna.
Man kan så här i efterhand tycka att det var korkat av författaren Frigyes att inte erbjuda Jan G att läsa igenom texten innan för att förhindra direkta fel. För visst kan det bli fel i ett stort materiel, det vore snarare konstigt om det inte blev några fel och missuppfattningar. Men det är otroligt snarstucket av Jan G att inte ta erbjudandet nu att påpeka sånt han anser vara direkt fel.
Han hakade upp sig på uppgiften om relegering från Solbacka. Den skulle inte vara sann. Det Jan G visade upp i tv som bevis var ett terminsbetyg från skolan. I min värld är terminsbetyg och slutbetyg olika typer av dokument men vad som är fakta här har jag ingen aning om. Sen var det uppgifter om Jan Gs släktingars agerande i något krig där författaren uppger att han inte kan ´hitta deras namn i några register, vilket i o för sig inte behöver betyda att de inte var med. Jag var alltså i den välsorterade bokhandeln i Åmål idag för att köpa boken, men möttes av beskedet att den återkallats.
Hanne Kjöller skrev också en granskande bok. Precis som Frigyes så beslogs hon med en felaktig uppgift och lynchades av journalistkollegor. Då kom Jan G till hennes försvar i en krönika med uttryck som att sakfelet var förargligt men "shit happens i vårt jobb" och att beklagade att "den här lynchningen effektivt omöjliggjort varje seriös diskussion" . Den analysen borde nu kunna vändas mot Jan G själv! Eller också lärde sig Jan G av mottagandet av Kjöllers bok just det; om man slår på mediatrumma för ett mindre sakfel och vrider kollegors fokus dit så slipper man som bokens huvudperson svara för den korrekta kritiken som finns i boken.
Nu kan det bli så att den tryckta boken kallas tillbaka, skrivs om och trycks igen. Det finns ett stort intresse av att få den utgiven. En ikon, som länge skrivit sin egen historia, behöver granskas.
Fast jag hittade en annan intressant bok som jag inte visste existerade; en bok skriven av Robert Wangeby i Åmål. Han gick gymnasiet samtidigt med äldste sonen, vet inte om de spelade tennis ihop eller gick i samma klass. Namnet var bekant i alla fall. Boken är en roman med viss verklighetsbakgrund, ett brutalt mord som faktiskt begicks i Åmål 1963 om jag minns rätt nu. Jag återkommer om den boken när jag läst den.
"Höjd över varje misstanke" ...
... av Paul Frigyes ska jag läsa har jag tänkt så länge jag har hört att den var på väg. Nu kommer den ut den 7:e januari.
"Jan Guillou är en av Sveriges mest uppburna skribenter. I sin nya bok ”Höjd över varje misstanke” tecknar Paul Frigyes ett porträtt av en journalist vars legendstatus cementerades med Stora journalistpriset 1984."
Jag som gillar Jan G.s skrivsätt men inte alltid innehållet i texten och som är skeptisk till honom som person med de beskrivningar som finns och det som berättas muntligen, ska absolut läsa boken så fort den kommer ut.
"Pinocchios näsa" av Leif GW Persson ...
... har jag läst färdig nu. Den har hängt med under hela julhelgen, en rejäl bok på drygt 600 sidor så den kan matcha en långhelg. Kanonbra bok! Jag är inte så förtjust i Leif GW, men man får skilja på sak o person, boken är bra. Jag har svårt för hans kroppsspråk i TV med ständigt klösande i håret och pillande på kroppen. Det är lite äckligt och sympatin växte inte direkt efter att jag läst hans självbiografi "Gustavs grabb".
Han beskriver sig själv som nästan fanatiskt långsint och egocentrisk och inte endast under barndomen när man med rätta får vara allt det där, utan även som vuxen. Kvinnorna och barnen tycks av självbiografin att döma inte haft någon framträdande plats i hans liv, de (kvinnorna) beskrivs elakt eller bara schablonartat, barnen finns inte med alls egentligen. Det är männen som får nyans och betydelse för Leif GW
Den kvinnosynen präglar ju också huvudpersonen i Pinocchioboken, som till sammanblandning liknar Leif GW både till utseendet och sättet. Kommissarie Evert Bäckström är Leif GW om än lite mer av Leif GW än han själv är. Om man ska säga något positivt om hur kvinnorna framställs i boken så är det att de beskrivs något mer nyanserat i den här boken än i tidigare böcker. Men de är ändå som karikatyrer; extremt sexiga som kollegan som gör att Bäckström måste sitta med benen i kors när hon är nära, extremt militanta som kollegan Ankan C, eller extremt och löjligt djurvänlig som djurskyddspolisen. Så kan man fortsätta uppräkningen. Men man får säga samma sak om Leif GW som om Zlatan, de hymlar åtminstone inte med sina värderingar. Det kan ibland vara lättare att ta än de som egentligen har en sunkig kvinnosyn men som döljer den bakom en välputsad retorik.
Leif GW, kan berätta en historia, en roande intrig med invävda historiska berättelser, skickligt lagda cliffhangers och ett överraskande slut. Sen skriver han som Hemingway, inget känslopjunk i texten. Det beskrivs vad som händer och människors ofta elaka tankar om varandra, men inga känslor, inget om hur de olika huvudpersonerna mår i olika situationer, hur det känns i dem. Och det gör hela boken liksom hårdkokt eller hur man ska uttrycka det. Men alltså en spännande och läsvärd bok, absolut.
Mazettis "Tyst! Du är död!"
Mmmm.... den var bra! Som vanligt gillar jag Mazettis böcker, sedan "Grabben i graven bredvid". De är fyndigt skrivna, med ett leende i mungipan och med glimten i ögat trots att det finns en grym grundstory. Det är en deckare med en överraskande upplösning. Värd att läsa. Undrar om den har filmats förresten?
"Lyckostigen" av Anna Fredriksson
Den är lite av en feelgood-bok, men ändå inte. Den fattiga ensamma mamman vinner en stor summa pengar och det ger en skön revansch, men någonstans på vägen fastnar triumfen. Det är en bok med delvis trovärdiga personskildringa, men de överraskar hela tiden, ingen är så god / ond som man först tror. Det är mycket om fåfänga och en beskrivning av en mobbningssituation i en skola som bara inte skulle kunna hända idag (hoppas jag!)
Läsvärd är den och jag skulle gärna se att Anna skriver en uppföljare, det finns tillräckligt med lösa trådändar för det.
Madeleine av Johan T Lindwall
Efter lite tvekan gav jag mig på att läsa den här boken. Det är liksom lite skämmigt att läsa om kungahuset, men för mig är det som vilken dokusåpa som helst, som Svenska hjärtan om nu någon minns den, fast detta är live. Jag är som skattebetalare dessutom med och finansierar den och då känns det som om jag har rätt att få åtminstone lite info om vad jag bidrar till. Jag gillar att vi har ett kungahus, tycker att det är en trevlig tradition och andra alternativ verkar i mina ögon sämre. Det betyder att jag i flygande fläng, typ i damtidningar hos frissan / kvällspressen, ibland kollar vad som händer de kungliga, utan att normalt sett fördjupa mig.
Den här boken är för det första lite trist skriven som litteratur, det är som att läsa en lång damtidning. Jag antar att man som kungahusskribent måste "koka soppa på en spik" ganska ofta och den soppan upptar mycket text, massor av upprepningar är det för att fylla upp utrymmet. Exempelvis så skrivs om och om igen att Madeleine är mycket barnkär och gärna vill ha egna barn som fort som möjligt. Utan de här ständiga omtagningar hade det blivit en ganska tunn bok. Sen kan jag reta mig på att Johan T ägnar en hel del utrymme åt att glorifiera och beskriva sin egen person; löprundorna som "råkar" hamna bland de kungliga, bostaden i fint område, det egna valet av lyxig klädbutik, flotta resor, vänlig uppmärksamhet från kungafamiljen osv. Han som person är i mina ögon helt ointressant. Men ok, jag fattar att han lever kungligt och ståndsmässigt. ;-) Lite förvånad är jag att han faktiskt verkar vara bjuden till en del kungliga evenemang.
Det finns ett par saker som förvånar mig när jag läser boken om Madeleine. En är att hon verkligen vantrivs med media och har hela sitt liv haft svårt att tackla den ständiga bevakningen. Det kan man inte tro, hon ser ju alltid så vacker och säker ut. En annan sak är att hon och de övriga i familjen är så otroligt påpassade. Lindwall beskriver hur hans s.k. " kontakter" direkt meddelar honom när något är på gång internt bland de kungliga. Det måste alltså vara så att anställda och vänner skvallrar hela tiden, inte alla men några. Så svekfullt. Vem kan man lita på? Jag skulle unna dem att få vara mer privata. Kungen beskrivs som ofta sur och grinig mot sin omgivning, förtjust i gin tonic men också skämtsam mellan varven. Han styr och ställer med hela familjen enligt Johan. Silvia är medlaren i alla lägen och den som håller kontakten med barnen. Carl Filip beskrivs som en toffel under Sophia och Victoria och Daniel som precis så präktiga som vi föreställer oss. De kungliga barnen verkar hjälpa varandra mer än jag trodde.
Läsvärd? Nja...... Den ger en del info om kungafamiljens medlemmar om man är intresserad av dem men, som sagt, samtidigt så blir man irriterad på upprepningar och fokus på Johan själv. Det är inte en bok som det är svårt att lägga ifrån sig, tvärtom så drar läsningen ut på tiden, man orkar inte så många sidor åt gången. Ingen bladvändare direkt alltså.
Ingemar Eliassons bok ...
... om delar av hans liv, "Jag vet var jag kommer ifrån", är tråkig rent berättarmässigt och har dålig språkhantering. Jo, det finns fina ord som endast några av oss begriper, typ onomatopoetisk (ungefär ljudhärmande), men själva språkanvändningen är trist, kanslisvenska blandad med metaforer som känns helt fel, typ att företagen slokade och hängde som sönderkokta sparrisar på gärdesgården (ungefär så står det).
Boken innehåller evighetslånga upprabblingar av namn på personer som suttit med i något beslutsforum och med få undantag så beskrivs de i korta positiva ordalag. Hur kan karln komma ihåg alla dessa människor????? Utförliga beskrivningar av gången i formella beslutsprocesser, sånt som man kan läsa om var som helst ägnas en hel del textutrymme. Svensk historia finns också med och det blir bara fånigt att läsa om i en slags biografi. Det är ju fakta som redan är allmängods.
Den del som kan ha ett visst intresse, som är lite personlig, är beskrivningen av barndomen i hemmet med jordbruk och handelsbod på landet. Men å andra sidan skulle vem som helst i hans generation ha kunnat skriva liknande berättelser, det är inget exklusivt med just de här upplevelserna.
I avsnittet om tiden som politiker tas upp en massa partipolitiskt käbbel; vem som sa vad och när. Det intresserar mig inte ett dugg, jag erkänner; hoppade över lång stycken i min läsning. Landshövdingetiden i Värmland kan ju ha ett visst intresse för mig som bor i länet. Men där finns inte mycket att hämta heller, återigen mycket namnupprabbling och beskrivningar av formella beslutsprocesser. Men jag sympatiserar med hans åsikt om sjukvården; de stora sjukhusen borde efter norsk förebild bli statliga och vårdcentralerna kommunala.
Det var en skuffelse (norska för besvikelse) att läsa den här boken. Jag har nog beundrat Ingemar Eliasson lite. Jag uppfattade det som att han var den som lyckades vända kungahusets dalande popularitet, att han skrev de rätta talen vid rätt tillfälle åt kungen, såsom Tsunamitalet (gissar i alla fall att han var med och skapade det). Han ger ett intryck av korrekthet och sympatisk vänlighet med en förmåga att uttrycka sig mycket väl. Han var också en populär landshövding i Värmland innan han blev hovmarskalk. Jag hade förhoppningen att han skulle lätta lite på förlåten och låta oss blicka in lite i hur samarbetet med de kungliga gick till, hur han tänkte för att göra framför allt kungen populär. För det lyckades han verkligen med. Undrar om det inte var det Bonniers också fikade efter när de övertalade honom att skriva boken. Men intet av detta finns med. Inte heller något om Eliassons personliga och djupare relationer till de spännande människor han arbetat med, eller relationerna dem emellan. Boken rör sig mest på ett ytligt plan i fältet svensk historia, politik och statsvetenskap och rekommenderas inte till läsning annat än för den som är specialintresserad i de ämnena.
Det blir lite ironiskt att läsa Eliassons bok precis efter Leif GW:s. Eliasson tycker jag om som person, han förefaller sympatisk, snäll, klok och genomtrevlig men jag tycker inte om hans bok ur någon aspekt. Med Leif GW är det precis tvärtom; jag har svårt med honom som person men gillar hans bok.
"Gustavs grabb" av Leif GW Persson...
... har jag läst
Jag har nästan sträckläst den faktiskt. Den här boken tvekade jag länge att läsa för jag tycker inte om Leif GW. Jag uppskattar hans humor men gillar inte hans provocerande kroppsspråk med ständigt hårrufsande och pillande på kroppen, det är lite äckligt. Men inför boken kapitulerar jag, den är himla bra. Förutom att det är en välskriven berättelse som berör, så är den stilistisk suverän. Man blir glad när svenska språket behandlas så väl - som ett finslipat verktyg i författarens hand.
Leif GW är en komplex person med den mix av extremt hög intelligens och låg social kompetens som ibland ger stor framgång. Det handlar förstås om att den som inte känner sig bunden av sociala sammanhang är fri att använda sin brightness för egen del och på ett kreativt sätt - tänka självständigt, inte som alla andra, gå egna vägar. Bristen på djupa känslomässiga band till människor i den närmaste omgivningen ger ju också utrymme i tid för att ägna sig åt att satsa på egna idéer. Det går bra att "gå över lik" utan att plågas av dåligt samvete, det finns för stunden alltid ursäkter att försumma fruar och barn.
Leif beskriver hur han i början på sin klassresa ändå lärde sig ett gott uppförande, rent intellektuellt, för att det befrämjade hans framgång. Men när han med stigande ålder, framgång och rikedom, inte längre behövde den polityren så struntade han i att vara trevlig om han inte ville det. Han kunde, på samma sätt som sin morfar, säga och göra rätt absurda saker, exempelvis bara lämna en person utan förklaring mitt i ett samtal. GW uppger att en hel del av de människor han mött är idioter och han har behandlat dem så.
Man förstår att det är män och pojkar som varit de viktiga personerna i hans liv. De bästa vännerna genom åren och pappan beskrivs ingående och positivt - som verkliga vänner och förebilder. Men kvinnorna i hans liv passerar förbi ganska obemärkt, nämns liksom i förbigående eller svartmålas så som mamman, systern och någon gammal lärarinna (ha ha...riskabelt yrke vi har!). Barnen har inte heller någon riktig roll i boken. Han uppehåller sig lustigt nog vid deras födelseögonblick, men de säger ju rätt lite om hur förhållandet senare blev. Kanske ett sätt att pliktskyldigast skapa en plats åt dem i boken om hans liv - en okontroversiell plats. När det gäller kvinnoskildringarna så påminner han om Jan Guillou som också beskriver män som levande riktiga personer, medan kvinnorna är mer schablonartade. De båda är för övrigt goda vänner och jag kan tänka mig att bägge passar in i machokulturella sammanhang.
GW är en extremt luststyrd människa, han lider av ett dödligt behov av snabb behovstillfredsställelse, nästan på ett litet barns nivå. Han frossar, mot bättre vetande, i god mat, fester, alkohol, pengar, arbete, kvinnor osv. Och det har förstört hans hälsa så han dras med ett antal sjukdomar relaterade till detta. Nja, kvinnorna kanske inte har gjort honom sjuk, om man inte räknar att han slängde de livsnödvändiga betablockerarna för att de minskade hans sexuell förmåga.
Ångest var Leifs arvedel från mamman. Hon hanterade den och sitt kontrollbehov genom att hela livet periodvis låtsas sjuk och ljuga. Leif hanterar sin ångest genom missbruk och även han ljuger och bedrar sig fram hela livet. Hon blev ingen bra mamma och han blev ingen bra son. Det var Leifs pappa Gustav, som var tryggheten för båda. Jag antar att mamman kom att bli ett slags spegel för Leif, där han hela tiden kunde se sig själv, sina egna tillkortakommanden och det stod han inte ut med. Han säger sig ha hatat henne, (egentligen uttryck för ett självförakt?) bryter med henne helt efter pappans död och han vet idag inte ens var hon är begravd. Men skriver att han numera tänker både på henne och fadern varje dag (?). Så tragiskt med föräldra- barnförhållanden som stelnar så i livslånga trauman!
Det slår mig att jag läst ett antal böcker där vuxna barn tar avstånd från sina odrägliga föräldrar, men ännu ingen där föräldrar tar avstånd från sina odrägliga vuxna barn. De böckerna finns förstås men jag har ännu inte snubblat över någon. Kanske hade Leifs mamma haft anledning att skriva en. Fast det ämnet är nog mer tabu. Barn får alltid ogilla sina föräldrar men föräldrar får inte ogilla sina barn ens när de är vuxna och uppför sig genuint otrevligt mot sina dagars upphov.
Sammanfattningsvis så är det en bra bok, väl värd att läsa som litteratur och som en delvis utlämnande berättelse om en människas liv.
"Kom o hälsa på mig om tusen år" av Bodil Malmsten
Den här boken har jag just avslutat. Det här är en märklig bok, inget innehåll egentligen, mest som en samling blogginlägg av reflektionskaraktär om hennes egen tillvaro. De beskriver hennes liv med pendling mellan lägenheten i Vasastan i Stockholm och hennes hem i Frankrike.
Men det är bra! Det är ändå svårt att lägga ifrån sig boken mellan varven, man vill läsa vidare, fast det inte finns cliffhangers eller handling från a till ö. Jag gillar henne som författare, hon tänker nog som jag, det känns som om jag skulle ha kunnat skriva det hon skriver. Fast det skulle jag naturligtvis aldrig kunna. Hon är en duktig författare och det är inte jag, men kanske är det just det som en bra författare får sina läsare att tro; att de skulle ha kunnat skriva det här själva för de har någon gång tänkt så här.
Nästa bok på gång är Leif GW Perssons "Gustavs grabb". Bara älskar den boken, inte bara för berättelsen utan för den suveräna hanteringen av svenska språket. Det är sååååå bra, så njutbart! Lite av en överraskning för mig men jag återkommer om honom.
Stenhimlen
Stenhimlen är alltså en roman av Karin Brunk Holmqvist. Och den spinner på samma tema som hennes andra böcker, de udda annorlunda människorna, som blivit kvar i ett otidsenligt levnadssätt, men som vill ändra sina liv o som också lyckas på något sätt.
Jag minns att när jag läst den senaste romanen av den här författarinnan, så bestämde jag mig för att inte läsa någon mer, för böckerna började upprepa sig, karaktärerna blev allt mer trista karikatyrer istället för levande trovärdiga människor.
Men den här boken var bra. Beror kanske på att den egentligen skrevs redan 1999 o nu getts ut igen på nytt förlag.
Världens vinter
Nu har jag läst färdigt den här tegelstenen på 850 sidor, en släktkrönika, en spännande bladvändare trots sin storlek. Follett har lite samma ansats som Guillou, att skriva historiska romaner som involverar historiska fakta. Men Follett lyckas bättre. Och framför allt så slipper man alla politiska pekpinnar i Folletts böcker. Jan G. frossar i sina favvoteman; Islam och muslimer är alltid bra och England / engelsmän / Israel är alltid dåliga.
Den här bokens handling är förlagd till tiden för andra världskriget och huvudpersonerna är placerade så att de finns med i händelsernas centrum, i de viktig politiska besluten.
Men berättelsen är framför allt en släkthistoria som griper tag och engagerar, de människor som beskrivs känns som verkliga, av kött o blod
Boken rekommenderas!
Giganternas fall
lJag har visst, utan att märka dett, snöat inne på romaner som har historisk bakgrund, med personer o handling som ligger nära det som verkligen har hänt. Så är det i alla fall med Giganternas fall av Ken Follett. En del av personerna i romanen är uppdiktade men en del har verkligen funnits. Före skrivandet har författaren som vanligt omsorgsfullt studerat det han beskriver o boken är granskad av flera historiker. Tiden och temana är första världskriget, kampen för kvinnlig rösträtt, ryska revolutionen och arbetarnas villkor, men basic är det en spännande krönika över tid. Det är många personer att hålla reda på och de rör sig över hela världen, men det funkar. Dessutom finns i inledningen en personförteckning att gå tillbaka till om man blir osäker på vem som är vem. Bra för oss glömska. Familjerna som är huvudpersonerna är hämtade ur olika samhällsklasser, från flera länder, men har ändå gemensamma beröringspunkter o deras liv är delvis sammanflätade. Spännande bok - bra - läsvärd både för det historiskt intressanta och för sina läs-kvaliteter. Fast man behöver lästid, det är en tegelsten på nästan 900 sidor i pocketupplagan. Jag tror att Follett har en uppföljare till den här boken, ska försöka få tag på den. (Den heter Världens vinter och där följerr läsaren de här familjerna över tiden för andra världskriget. Erkänner att jag åkte till Åmål extra idag, sammanlagt 9 mil, för att få tag på den, har redan börjat läsa!)
"Havsmannen" ....
....av Carl -Johan Vallgren har jag läst. Grundstoryn är väldigt mycket realism, bitvis tung och grym. Men den bärs hela tiden fram av hoppet om något bättre: "Det som har en början har också ett slut och det måste bli bättre". Vallgrens grepp är den klassiska litteraturens dramaturgiska knep med spådommar och förutsägelser.
I den realistiska historien ingår så småningom en sagovarelse, Havsmannen, som han placerar i en sjöbod, på en minkfarm och till slut i en jordkällare. Och på nåt underligt sätt så är varelsens närvaro helt ok. Jag vet inte hur Vallgren bär sig åt för att åstadkomma det, men det känns helt i sin ordning när man läser boken att det plösligt finns ett godhjärtat monster med i en annars totalrealistisk story.
Temat fuling / monster kontra sårbar ung kvinna finns på något sätt med i Vallgrens böcker. Det förekommer i "Den vidunderliga kärlekens historia" också.
Boken är precis som Vallgrens andra böcker en spännande sträckläsarbok, lättläst men med goda kvaliteter. Det lönar sig emellertid att stanna upp läsningen ibland och fundera över symboliken i de människor han tar fram och de händelser han beskriver. Det finns en uppenbar risk att man läser alldeles för snabbt igenom texten för att den flyter på så bra o lockar till vidareläsning omedelbart. Jag har gjort så med tidigare Vallgren-böcker, men upptäckt nya bottnar när jag läst om böckerna. De tål det! De vinner på eftertänksamhet o reflektion.
Blonde
Vi anade det, både bokens utlånare och jag, att jag inte skulle orka läsa hela boken. Inte för antalet sidor men av andra skäl.
Det är en så mörk bok. Joyce Carol Oates grottar ner sig i beskrivningar av kvinnlig förnedring på alla plan, även kvinnors förmåga att förnedra sig själva och frivilligt låta sig utnyttjas. Ja, kanske till och med tycka sig förtjäna det. Jag tänkte först att JCO kanske pausar och tar det hela lite kursivt ibland, men det gör hon inte. Här lämnas inget åt sidan utan allt beskrivs i detalj med yttre händelseförlopp och känslomässig upplevelse. Hon är en duktig författare och gör det hela med stor litterär finess, det är bitvis suggestivt skrivet, med korta meningar och tempo, varvat med stillsamma reflektioner. JCO är en intelligent kvinna. Hon målar också upp bilden av sin huvudperson Marilyn Monroe som en mycket intelligent kvinna men känslomässigt skör med en svår missbruksproblematik och illa hanterad av sin omgivning redan från den olyckliga barndomen.
Nu är boken inte en biografi utan en roman som lånat Marilyns liv. Men de kapitel jag läst ordentligt, de som handlar om hennes förbindelse med JF Kennedy, verkar stämma rätt väl med hur B-M Mattsson skriver om presidentens utnyttjande av kvinnor. Och B-M har gjort sin bok så nära dokumentär man kan komma och ändå skriva en roman.
"Vi tolererar inga förlorare" av B-M Mattsson
En tegelsten har hon skrivit B-M Mattsson om klanen Kennedy. Hon är mycket kunnig i ämnet, både i familjen Kennedy och i landet USA. Roligt att läsa eftersom Kennedys hör till min ungdom. Vi beundrade presidentfamiljen, de var så vackra, unga och fulla av framtidsoptimism. Dessutom verkade de vara så vanliga med sina barn och sina vardagsbestyr förutom gala ibland förstås med vackra kläder, fina frisyrer, anknytning till filmvärlden och Hollywood osv. Men när man läser boken så förstår man att bakom fasaden dolde sig något helt annat:
- Stenhårda krav från fader Joe o mamma Rose att någon i familjen måste bli president. Man jobbade verkligen för det hårt och målmedvetet i två generationer, med list, pengar, rätt kontakter osv. Pappa Joe misslyckades, äldste sonen Joe dog och så föll lotten på John. Han fick allas stöd i sin politikerkarriär. Efter hans död Bobby som mycket väl kunde ha blivit president, men som sköts under sin kampanj. Ted som var senator i 40 år men som misslyckades med presidentvalet.
- Ett familjeliv hos John F och Jackie som såg ut som en idyll, men det var en fasad. Var och en hade sin roll i kampen för presidenten och den var överordnad allt annat. Dessemellan ägnade sig männen åt något som antingen var rent sexmissbruk med ett antal kvinnor, eller helt enkelt ett avancerat sätt att koppla av och roa sig på ett sätt som i vissa kretsar var gångbart på den tiden. Kvinnorna hämtades fram vid behov och fraktades snabbt bort igen, det fanns en diskret organisation för detta. Den notoriska otroheten var känd och godkänd av hustrurna som en del av spelets regler. Men de goda kontakterna med tongivande media gjorde att ingen avslöjades. Man hade i klanen Kennedy sett till att ha mäktiga tidningsmän i sin innersta umgängeskrets.
- Friska, solbrända och starka såg de ut. Men John var egentligen hela tiden svårt sjuk. Han hade Addison och oerhörda ryggsmärtor. Han använde ofta korsett och särskilda anordningar för att ta sig upp och ner för trappor. Hans Addison gjorde honom "solbränd", vilket såg friskt ut men alltså tecken på något helt annat. Cortisonbehandlingarna gjorde honom rundlagd i ansiktet så han såg mindre tärd ut. De smärtstillande och uppiggande som han ständigt använde skulle anses som narkotika idag.
Man kan inte låta bli att förvånas över att så mycket makt kunde samlas i familjen Kennedy trots de svårigheter som man på många sätt levde i bakom fasaden. Det är också intressant att i tanken spekulera i hur det skulle ha sett ut om skotten i Dallas aldrig avlossats. Hur länge skulle detta spel ha kunnat fortgå innan det blivit avslöjat och verkligheten bakom blivit känd?
"Vi tolererar inga förlorare" ...
... är titeln på Britt -Marie Mattssons tegelsten om klanen Kennedy. 600 sidor är pocketversionen på
Jag har läst halva och den är riktigt bra!
Jag varvar skidåkning och medborgerliga plikter med läsning. Återkommer till den senare.
"Lill-Tarzan å jag" av Johan Hedenberg
"En berättelse från världens bästa land".
Detta var en bok jag nappade åt mig i förbifarten när jag senast var i Åmål och slank in på den fantastiska bokhandeln där. Jo, lilla Åmål har en helt suverän och välsorterad bokhandel fortfarande. Jag är där varje besök i staden och något är alltid med hem. Åmål är egentligen värt ett besök enbart för sin fina bokhandel, såna är bristvara idag.
När jag stod och vände och vred på Hedenbergs bok, så tänkte jag att författaren är bara lite yngre än mig, född 1955 tror jag, och han skriver om sin uppväxt i Vällinby, förorten till Stockholm som han är jämngammal med. Jag vet ju en del om hur det var att växa upp på landet men har ingen aning om hur det var i en förort, en annan värld, skulle vara intressant att ta del av. Så boken fick följa med hem.
Och det är en himla bra bok, en strimma av ärlig verklighetsskildring! Jag nästan sträckläste den nu över helgen och det är ovanligt. Boken handlar förstås om Johan och hans uppväxtfamilj, den tar också upp hans intresse för trav och hästar samt operationen av en stor tumör i hjärtat för ett år sedan. Men den handlar mest om pojk-barndom, Vällingby, förorts-nybyggar-miljön och den tiden på ett sätt som är djupt gripande och oerhört välskrivet. Berättelsen rör sig på flera tidsplan och den följer parallellt flera av hans barndomsvänner. Sånt brukar göra glömska mig vimsig, men icke. Här är inga problem att hänga med i tidsväxlingarna / personväxlingarna och jag vet inte hur han bär sig åt för att fixa det! Skulle gissa att Johan har skrivit manus också, det här är så välkomponerat. Dramatik och röda trådar finns överallt, det hänger ihop.
"Skådespelaren Johan Hedberg är 50 år och han har precis fått veta att 28 av hans barndomsvänner från uppväxtens Grimsta och Vällingby är döda. Många av dem dog vid unga år.
Är det ett krig som dragit fram?" Så lyder texten på baksidan.
Visst finns det sorg och tragedi i den här boken, men också glimten i ögat och humor. Det är långt ifrån den jolmiga snyftpornografin som presenteras i boken "Svinalängorna" som är mitt hatobjekt. "Svinalängorna" var boken som fick mig att sky den här typen av litteratur i flera år. Men nu vågade jag mig alltså tillbaka och testa igen och det var kanonbra. Har precis avslutat läsningen.
"Lill-Tarzan å jag" kom ut förra året som bok och nu 2013 som pocket, alldeles nyss alltså.
Peter Englund ...
... historiker o författare har skrivit en bok som heter Stridens skönhet och sorg. Det är en tegelsten på drygt 600 sidor som jag just nu långsamt tar mig igenom. Jag ville läsa den för att den beskriver första världskriget utfrån brev och dokument som vanliga människor, soldater, officerare, sjukvårdspersonal lämnat efter sig.
Det är hela tiden ett kapitel om varje person och så förflyttar sig handlingen framåt i tid.
Jag var på väg att ge upp i början, det var så många personer att hålla isär o jag glömde dem mellan varven. Sen var det förstås en del ganska hemska skildringar av krigets fasor och våldsskildringar på film eller i bokform försöker jag medvetet undvika att belasta mitt sinne med. Men nu är jag mitt i boken, har blivit bekant med de många huvudpersonerna och vill följa deras öden.
Jag återkommer om boken när jag avslutat läsningen.