Inga Magnusson

Vi anade det, både bokens utlånare och jag, att jag inte skulle orka läsa hela boken. Inte för antalet sidor men av andra skäl.

 

Det är en så mörk bok. Joyce Carol Oates grottar ner sig i beskrivningar av kvinnlig förnedring på alla plan, även kvinnors förmåga att förnedra sig själva  och frivilligt låta sig utnyttjas. Ja, kanske till och med tycka sig förtjäna det. Jag tänkte först att JCO  kanske pausar och tar det hela lite kursivt ibland, men det gör hon inte. Här lämnas inget åt sidan utan allt beskrivs i detalj med yttre  händelseförlopp och känslomässig upplevelse. Hon är en duktig författare och gör det hela med stor litterär finess, det är bitvis suggestivt skrivet, med korta meningar och tempo, varvat med stillsamma reflektioner. JCO är en intelligent kvinna. Hon målar också upp bilden av sin huvudperson Marilyn Monroe som en mycket  intelligent kvinna men känslomässigt skör med en svår missbruksproblematik och illa hanterad av sin omgivning redan från den olyckliga barndomen.

 

Nu är boken inte en biografi utan en roman som lånat Marilyns liv. Men de kapitel jag läst ordentligt, de som handlar om hennes förbindelse med JF Kennedy, verkar stämma rätt väl med hur B-M Mattsson skriver om presidentens utnyttjande av kvinnor. Och B-M har gjort sin bok så nära dokumentär man kan komma och ändå skriva en roman.