Inga Magnusson

Han beskriver sig själv som nästan fanatiskt långsint och egocentrisk och inte endast under barndomen när man med rätta får vara allt det där, utan även som vuxen. Kvinnorna och barnen tycks av självbiografin att döma inte haft någon framträdande plats i hans liv, de (kvinnorna)  beskrivs elakt eller bara schablonartat, barnen finns inte med  alls egentligen.  Det är männen som får nyans och betydelse för  Leif GW

 

Den kvinnosynen präglar ju också huvudpersonen i Pinocchioboken, som till sammanblandning liknar Leif GW både till utseendet och sättet. Kommissarie Evert Bäckström är Leif GW om än lite mer av Leif GW än han själv är. Om man ska säga något positivt om hur kvinnorna framställs i boken så är det att de beskrivs något mer nyanserat i den här boken än i tidigare böcker. Men de är ändå  som karikatyrer; extremt sexiga som kollegan som gör att Bäckström måste sitta med benen i kors när hon är nära, extremt militanta som  kollegan Ankan C, eller extremt och löjligt djurvänlig som djurskyddspolisen. Så kan man fortsätta uppräkningen. Men man får säga samma sak om Leif GW som om Zlatan, de hymlar åtminstone inte med sina värderingar. Det kan ibland vara lättare att ta än de som egentligen har en sunkig kvinnosyn men som döljer den bakom en välputsad retorik.

 

Leif GW, kan berätta en historia, en roande intrig med invävda historiska berättelser, skickligt lagda cliffhangers och ett överraskande slut. Sen skriver han som Hemingway, inget känslopjunk i texten. Det beskrivs  vad som händer och människors ofta  elaka tankar om varandra, men inga känslor, inget om hur de olika huvudpersonerna mår i olika situationer, hur det känns i dem. Och det gör hela boken liksom hårdkokt eller hur man ska uttrycka det. Men alltså en spännande och läsvärd bok, absolut.