Inga Magnusson

Nu har jag läst den här boken som jag fick rekommenderad av en kollega som delar min vurm för skog. Det är en fin bok med berättelser om träd ur olika aspekter; historisk, medicinsk, biologisk, mänsklig, kulturell osv. Mest fascinerande är kanske att läsa om de gamla träden som fortfarande finns kvar. Det är tusenåriga  Kvilleken,  i Småland som började växa på Vikingatiden och som lever än. Den är 14 meter i omkrets. Om man jämför med historiska byggnader som är "döda" så har ju träden liv, lever med i naturens cykler och det gör att man blir andäktig. 

 

I boken berättas också om "evighetsgranarna" på fjället, de små oansenliga granarna som överlevt länge och blivit världens äldsta nu levande träd. 1000 meter upp på Sonfjället finns en levande  gran som med kol 14 metoden åldersbestämts till 9500 år. Det är svindlande som tanke att den levt där så länge och fortfarande lever fast den gröna toppen nu är liten. Den kan alltså ha funnits när inlandsisen låg kvar i dalarna runt den!

 

Här på Liane har vi  planterat träd som är barnens vårdträd och som vi hoppas ska få finnas kvar, växa med barnen  och växa om dem, långt efter att vi är borta. Träden är viktiga som grunden för mänsklig överlevnad på jorden och som symbol för livet.

 

Japp!!! Äntligen får jag sätta tänderna i den här romanen! Den är på 1033 välskrivna spännande sidor så jag har att göra ett tag. Lånat av läsglad kollega P på jobbet, tack för det! Hur jag kan påstå att det är välskrivet och spännande??? Jo, detta är inte den första boken jag läser av Ken Follett. Och förhoppningsvis inte sista heller. Tror att jag läst alla som hittills givits ut och det har blivit en hel del numera.  Han är en fantastisk författare av historiska romaner och nu tar han sig an tiden 1960 - 1989. Jan Guillou kan slänga sig i väggen, här har han sin överman när det gäller berättandets konst, och man slipper den politiska propaganda  som Jan G låter ta  plats i sina böcker.

 Den här boken läser jag just nu! Intressant och mycket välskriven! 

Lyrik har jag inte läst förut. Nja, jag har försökt några gånger, men inte förstått, inte tyckt om. Gissar att det jag läst varit för svårt eller för gammaldags eller för barnsligt, helt enkelt inte passat mig.  Nu har jag fått en bok som jag fastnat i, den är bra. Fördelen med lyrik är man kan läsa en liten stund och sen sluta, slå igen boken och det räcker. Man måste inte, som med Knausgård,  ha flera timmar på sig varje lästillfälle. Det passar nu när det är mycket annat på gång. Och jag märker att jag återkommer gärna till  textstycken om igen, tolkar om varje gång, tänker nytt. Sen kan man hoppa omkring i boken förstås, det finns ingen handling som måste följas. Det går att välja långt eller kort eller en rubrik som verkar bra. Just nu återkommer jag ibland till de här raderna:

 

"Hem

 

Huset jag

byggde av mina tankar

brinner

härjas av eld

lyser i natten

får mig att hitta hem"

 

Va roligt att jag har fått en bra lyrikbok! Skaffar nog mer av den här författaren: Bruno K Öijer. Jag märker att detta att läsa lyrik är lite som att se på konst; upplevelsen går förbi intellektuella barriärer, blir mer direkt. Gissar att när man läste lyrik i skolan så tvingades man analysera sönder texterna i just intellektuella resonemang, det omedelbara intrycket blev lite förstört, eller åtminstone försummat.

 

Nu har jag lämnat tillbaka boken till biblioteket och köpt den i pocketform för en hundring på Akademibokhandeln. Inser att jag kommer att läsa en del av den om och om igen, den delen som är en analys av Hitlers liv. Alltså lika bra att äga boken.  Det har skrivits mycket om den tyske diktatorn men sällan  så bra synpunkter och jämförelser.  Knausgård tar fram fakta´ om honom, plus det som skrivits av de få personer som lärde känna honom i olika åldrar och vad andra författare skrivit. Det är så intressant och jag läser eftertänksamt. Vad formade Hitler till den person han blev? Det är fascinerande.

Vi har lyssnat på den på ljudband färdigt nu. Vi startade under resan till Ålviken med lyssnandet.  Det är den fjärde boken i serien om nittonhundratalet med de tre bröderna Lauritzen.  Kriget  beskrivs nu och livet  under det. Deras barn ägnar sig åt olika delar av kriget, någon träffar Göring och går med i Hitlers SS, någon hamnar i norska Hjemmefronten. Och den annars så präktige Lauritz visar sig inte vara så präktig längre. Det är som vanligt god berättarkonst i Guillous böcker, en bladvändare som är svårt att lägga bort. Men annars är det kanske inte någon högtstående litteratur och huruvida han ger en rättvisande bild av kriget vet jag inte. Normalt så gillar han tyskar men inte engelsmän i sina böcker, men osäkert om det har färgat den här.

 

Jag brukar klaga på att han mal samma händelse om igen flera gånger, först när den händer, sen när någon berättar om den  för någon som inte var med, sen ytterligare någon gång. Det var inte så mycket av den varan nu i den här boken. Och om jag motvilligt ska fortsätta berömma så har kvinnoskildringarna blivit mindre schablonartade och lite mer nyanserade, men visst är de fortfarande rätt grovhuggna och något fördomsfulla. Jag trodde att detta skulle bli sista boken i serien, men slutet är konstruerat som om det kommer en fortsättning så den som lever får se. Det kanske blir en ny serie som skildrar slutet nittionhundratal och början 2000-tal. Gissar att Jan G inte behöver författa för sitt levebröd, men det kan hända han har mer att berätta.

Strax klar med sjätte delen av "Min kamp". Den lite knyter ihop alla de andra delarna och innehåller som sagt också den jobbiga process när släktingar till Knausgård bråkade om hans avslöjanden om uppväxtfamiljen. Han är bra men svårläst. Det finns massor av text som är associationer till litterära och historiska personer. Om man känner till dem så blir läsningen meningsfull, ,en om man inte gör det inte så intressant. Några korta avsnitt där har jag hoppat över. Just nu håller jag på med den stora del i boken som handlar om Hitler och hans liv och uppväxt. Den delen läste jag inte direkt utan höll mig mer till Knausgårds självbeskrivningar och läste dem färdiga  till slut. Boken är sammantaget på 1100 sidor så det tar ett tag att komma igenom den. Den är inte uppdelat på något logiskt sätt i kapitel, lite knöligt för mig som hoppar omkring i läsningen, det blir mödosamt att hitta. Knausgård  avslutar med att skriva att han avslutat sitt författande med den här boken och inte ska skriva något mer. Men jag läste häromdagen att han kommit ut med en ny bok nu så frestelsen blev tydligen för stor ändå.   

Nu har jag betat av del 1 av serien Min kamp som ljudbok och är en bra bit in i del 6 som pappersbok. Tänkte först att det blir fel att i förstone hoppa över delarna däremellan , men det blev helt rätt. I del 6 hamnade jag mitt in i berättelsen om rabaldret efter utgivningen av del 1. En släkting blev furiöst rasande över Knausgårds utlämnande berättelse om familjen han växte upp i. Det utvecklar sig till en långdragen och plågsam process för den känslige Knausgård.

 

  Nu har jag också kommit förbi letandet efter yttre action i bokens handling, ett letande som jag hamnade direkt i i kölvattnet på läsandet av Vallgrens bladvändardeckare. Det finns en yttre handling hos Knausgård,långsamt framskridande, men den är inte viktigast. Huvudspåret är istället den inre resan genom en människas liv, ständigt analyserat genom utblickar mot historia, konst, litteratur och belysning av existensiella frågor om död, ondska och liv. Det känns lite som att sakta men metodiskt snärjas in i Knausgårds tankevärld och hans liv.

 

Sen förstår jag att det för mig är helt fel att försöka med ljudböcker när det gäller Knausgård. Tempot blir trögt som sirap, trist och tråkigt, beskrivningarna av vardagliga ting känns oändliga i sin omständlighet. Men när jag läser hans texter i pappersbok går det mycket snabbare fram och då kommer hans rika språk till sin rätt, det gnistrar och glimmar om miljö- och personbeskrivningar! De sprakar för min inre syn, blir levande istället för att flyta fram som ett svart o trögflytande  å-vatten.

 

Intressant att få anledning att fundera över skillnaden mellan ljudbok och pappersbok, samt hur det egna lästempot påverkar själva upplevelsen av en bok. Har aldrig tänkt på det förut, det finns böcker jag kan lyssna på istället för att läsa på papper, men alltså inte Knausgård. 

 

Nu har jag läst den och den är riktigt bra. Det är nog den bästa Vallgren jag har läst. Han har gett sig in i deckargenren och gör det med bravur. Boken är rätt ny, 2013 i första utgåva och 2014 i pocket, den första boken i en kommande  serie om Danny Katz. Av någon anledning så uppger sig Vallgren skriva som Lucifer, ett slags alias.

 

 Intrigerna är välvävda och spänningen ligger högt genom hela läsningen, en bladvändare. Som alltid så är Vallgrens språk suveränt och bjuder på en resa in i en berättelse som målar upp bilder och filmer för den inre synen. Miljöerna är omväxlande och personerna aldrig schablonartade. Det finns få perfekta människor i Vallgrens böcker, de flesta har både fysiska och mentala skavanker som gör dem trovärdiga. Absolut en bok att rekommendera.

Jag var sugen på att läsa något riktigt romantiskt och smörigt med smäktande vackra beskrivningar av natur och kärlek. Tänkte att Erik Lindorm skulle funka, hade något minne som slog an en sträng åt det hållet. .

Men NEJ! Det var helt omöjligt och jag har ändå skummat igenom nästan hela boken. Han syn på kvinnor och kärlek känns inte alls klassisk och universell, bara nattstånden och omodern och fördomsfull. Ibland blir det ju så med det skrivna ordet, det kan stämma för sin tid men blir fjantigt något sekel senare. För att kanske komma igen efter några decennier. Osvuret är bäst!

 

Jag skulle ju inte läsa någon mer Marklundbok! Det var helt bestämt. Jag var trött på henne, tyckte att det fanns en falsk underton i böckerna, nåt som inte stämde. Det började dessutom bli upprepningar i huvudpersonens trassliga privatliv, ständigt styrt av tillfällig lust och olust. Man måste kanske känna sympati för en boks huvudperson om man ska gilla boken?

 

Men under några dagars ofrivillig stillsamhet så grep jag den, för den låg ju där inom räckhåll, inköpt o klar från någon rea för 39 kr. Fnissade lite när jag insåg att jag redan försökt läsa den men gett upp. Jag hade alltså läst början, men tröttnat och hoppat direkt till slutet! Fusk! Hela den tradiga kidnappningshistorien hade jag hoppat över, den blev långdragen och slutet var också fel. Borde inte ha varit så.

 

Men man kan inte ta ifrån Marklund att hennes böcker är ett slags läsgodis, lätta att hacka i sig, ungefär som Jan Guillous. Liza  är en bra berättare. Nu har jag läst hela boken, visst är den läsbar, en typisk Marklund. Men jag är inte sugen på ytterligare en bok om Annika Bengtzon.

Han har kallats den svenske gudfadern, Milan Sevo, mannen som gått från att vara en fattig invandrarpojke i Vårby Gård till att bli en levande legend,  internationell affärsman med goda kontakter i det kriminella Sverige;
svärson till maffialedaren Ratko Djokic, god vän till krigsherren Arkan på Balkan osv.

 

I boken beskriver författaren Milans liv och Milan gör också sin egen beskrivning. Sen finns en genomgång av det berömda helikopterrånet och ett avsnitt om de beryktade s.k. kungabilderna.

 

Nuri  Kino som skrivit boken, har gjort en hel del undersökande journalistik; infiltrerat ett pedofilnätverk vilket resulterade i flera fällande domar, avslöjat ett irakiskt och iranskt spionnätverk för vilket han fick EU-pris och granskat svenska SÄPO bl.a. Syftet med boken är att avslöja hur de kriminella nätverken ser ut och varna för riskerna att ledande figurer inom den organiserade brottsligheten blir idoler för ungdomar, främst invandrarungdomar i förorterna. Kino pekar på att man måste se till att de har bättre alternativ och ser en annan framtid än en brottskarriär för att försörja sig.

 

Synd att boken börjar så trist. Det är en beskrivning av ett antal möten med Milan och mycket text ägnas åt vilka som var med och hur lokalen såg ut och helt ovidkommande prat om annat. Ett tag var jag beredd att lägga boken ifrån mig. Men det gjorde jag inte och det blir bra till slut. Innehållet är relevant och intressant.

 

Det som var lärorikt för min del var insikten om hur tajt det här nätverket av kriminella är. Jag har nog trott att maffialiknelserna varit överdrivna, men det verkar de inte vara. Det är noga med vilka som är vänner och vilka som är fiender och man hittar många sätt att binda de här banden, släktskap, vänskap sedan barndomen  och liknande, men också försvar mot hot. Det som kallas organiserad brottslighet kan ju i en vanliga svenska ögon ses som en organisation med demokratisk uppbyggnad, styrelse och årsmöte typ. Men detta är alltså långt ifrån den organisation som den s.k. svenska maffian bygger på. Det är inte ovanligt med skottsäkra västar till vardags, laddad pistol i fickan och under madrassen och så en ständig misstänksamhet mot alla och envar i omgivningen. Minst rykte om skvaller till polisen eller otrohet mot vänner kan utlösa ett beställningsmord.

 

Allt detta beskrivs i detalj och det är svårt att inte tro på den bilden. Den bekräftar ju också polisens teorier om att det är få personer i Sverige som ligger bakom merparten av de brott som begås.

 

Läsvärd bok med ett intressant innehåll. Den speglar en värld som finns mitt ibland oss men som ändå är helt främmande för de flesta av oss. Tack o lov!

 

 

 

 

... heter Robert Gustafssons bok om hans eget liv. Jag har nästan läst den nu och fascineras av att han är galnare än man kan tro. Det är inte bara på scen och framför kameran. Han skriver rätt så uppriktigt och försöker inte försköna bilden av sig själv. Han kastar sig bl.a. in i nya projekt med stor frenesi och jobbar som vansinnig. Samtidigt kan man ana att han försöker att skona människor i omgivningen i det han skriver. Han är snäll mot andra men inte mot sig själv.
En bok som är mycket läsvärd för det här är en speciell person, intressant inte bara som kändis.