Nu har jag i alla fall läst den, lyckades komma igenom hela boken vid andra läsförsöket, fast det var ju ingen bladvändare i mina händer precis. Läsningen är fördelad på 11 lästillfällen ser jag och det är ju ändå bara 400 sidor. Alla säger ju att Kallentoft skriver så bra så jag tänkte att jag får ge honom en chans fast jag egentligen inte gillade boken alls vid första läsförsöket.
Hur var den nu då?
Som deckarstory är den förstås bra. Det blir ju några mord som fördelas i bokens handling. Intrigerna är tätt vävda. De presumtiva gärningsmännen är lagom många och alla har lika goda motiv ända fram till slutet när allt avslöjas. Våldet i boken är dock för min del i överkant, bestialiskt med tortyrinslag. För mycket liksom. Och det gäller både det som utövas i berättelsens nutid och det som personerna minns från förr.
Boken är rent språkligt sett välskriven, han har orden, rytmen och berättandet i sin hand. Det får man uppskatta.
Jag skrev tidigare om Leif GW:s bok att han endast beskrev det faktiska skeendet, inte så mycket om vad som rörde sig i personernas huvuden och känslor. Kallentoft tillbringar lång tid inne i huvudet och känslolivet på offer, möjliga gärningsmän och ett antal poliser, samt även andra inblandade. Det var en skarp kontrast att läsa de här böckerna efter varandra. Om jag skulle önska nåt så vore det lite lagom istället av den varan, inte helt utan, som hos Leif GW, men heller inte sida upp och sida ner som hos Kallentoft. Det blir lite enformigt med alla ormungar (hans beskrivning av ångest) som de olika personerna tampas med.
Men det som gör det svårt för mig att ta mig igenom den här boken är först och främst den otroligt depressiva stämingen som vilar över allt och alla - hela tiden!. Det regnar, luktar unket, är dammigt, mögligt och smutsigt överallt! Det finns ingen konstrast som gör de här beskrivningarna trovärdiga, de blir nästan parodiska. Varje dag, varje plats, varje person är dränkt i enformig leda - i stort sett alla släpar sig fram i mentala träsk!.
Nej, det kommer nog att dröja innan bokbordet blir så tomt att jag tar mig an en ny Kallentoft. Sen kanske inte deckare är min grej (ursäkta Gunnar ;-) ), jag läser nog hellre biografier eller lättsammare "feel-good-böcker"
