... har jag läst
Jag har nästan sträckläst den faktiskt. Den här boken tvekade jag länge att läsa för jag tycker inte om Leif GW. Jag uppskattar hans humor men gillar inte hans provocerande kroppsspråk med ständigt hårrufsande och pillande på kroppen, det är lite äckligt. Men inför boken kapitulerar jag, den är himla bra. Förutom att det är en välskriven berättelse som berör, så är den stilistisk suverän. Man blir glad när svenska språket behandlas så väl - som ett finslipat verktyg i författarens hand.
Leif GW är en komplex person med den mix av extremt hög intelligens och låg social kompetens som ibland ger stor framgång. Det handlar förstås om att den som inte känner sig bunden av sociala sammanhang är fri att använda sin brightness för egen del och på ett kreativt sätt - tänka självständigt, inte som alla andra, gå egna vägar. Bristen på djupa känslomässiga band till människor i den närmaste omgivningen ger ju också utrymme i tid för att ägna sig åt att satsa på egna idéer. Det går bra att "gå över lik" utan att plågas av dåligt samvete, det finns för stunden alltid ursäkter att försumma fruar och barn.
Leif beskriver hur han i början på sin klassresa ändå lärde sig ett gott uppförande, rent intellektuellt, för att det befrämjade hans framgång. Men när han med stigande ålder, framgång och rikedom, inte längre behövde den polityren så struntade han i att vara trevlig om han inte ville det. Han kunde, på samma sätt som sin morfar, säga och göra rätt absurda saker, exempelvis bara lämna en person utan förklaring mitt i ett samtal. GW uppger att en hel del av de människor han mött är idioter och han har behandlat dem så.
Man förstår att det är män och pojkar som varit de viktiga personerna i hans liv. De bästa vännerna genom åren och pappan beskrivs ingående och positivt - som verkliga vänner och förebilder. Men kvinnorna i hans liv passerar förbi ganska obemärkt, nämns liksom i förbigående eller svartmålas så som mamman, systern och någon gammal lärarinna (ha ha...riskabelt yrke vi har!). Barnen har inte heller någon riktig roll i boken. Han uppehåller sig lustigt nog vid deras födelseögonblick, men de säger ju rätt lite om hur förhållandet senare blev. Kanske ett sätt att pliktskyldigast skapa en plats åt dem i boken om hans liv - en okontroversiell plats. När det gäller kvinnoskildringarna så påminner han om Jan Guillou som också beskriver män som levande riktiga personer, medan kvinnorna är mer schablonartade. De båda är för övrigt goda vänner och jag kan tänka mig att bägge passar in i machokulturella sammanhang.
GW är en extremt luststyrd människa, han lider av ett dödligt behov av snabb behovstillfredsställelse, nästan på ett litet barns nivå. Han frossar, mot bättre vetande, i god mat, fester, alkohol, pengar, arbete, kvinnor osv. Och det har förstört hans hälsa så han dras med ett antal sjukdomar relaterade till detta. Nja, kvinnorna kanske inte har gjort honom sjuk, om man inte räknar att han slängde de livsnödvändiga betablockerarna för att de minskade hans sexuell förmåga.
Ångest var Leifs arvedel från mamman. Hon hanterade den och sitt kontrollbehov genom att hela livet periodvis låtsas sjuk och ljuga. Leif hanterar sin ångest genom missbruk och även han ljuger och bedrar sig fram hela livet. Hon blev ingen bra mamma och han blev ingen bra son. Det var Leifs pappa Gustav, som var tryggheten för båda. Jag antar att mamman kom att bli ett slags spegel för Leif, där han hela tiden kunde se sig själv, sina egna tillkortakommanden och det stod han inte ut med. Han säger sig ha hatat henne, (egentligen uttryck för ett självförakt?) bryter med henne helt efter pappans död och han vet idag inte ens var hon är begravd. Men skriver att han numera tänker både på henne och fadern varje dag (?). Så tragiskt med föräldra- barnförhållanden som stelnar så i livslånga trauman!
Det slår mig att jag läst ett antal böcker där vuxna barn tar avstånd från sina odrägliga föräldrar, men ännu ingen där föräldrar tar avstånd från sina odrägliga vuxna barn. De böckerna finns förstås men jag har ännu inte snubblat över någon. Kanske hade Leifs mamma haft anledning att skriva en. Fast det ämnet är nog mer tabu. Barn får alltid ogilla sina föräldrar men föräldrar får inte ogilla sina barn ens när de är vuxna och uppför sig genuint otrevligt mot sina dagars upphov.
Sammanfattningsvis så är det en bra bok, väl värd att läsa som litteratur och som en delvis utlämnande berättelse om en människas liv.
