Efter lite tvekan gav jag mig på att läsa den här boken. Det är liksom lite skämmigt att läsa om kungahuset, men för mig är det som vilken dokusåpa som helst, som Svenska hjärtan om nu någon minns den, fast detta är live. Jag är som skattebetalare dessutom med och finansierar den och då känns det som om jag har rätt att få åtminstone lite info om vad jag bidrar till. Jag gillar att vi har ett kungahus, tycker att det är en trevlig tradition och andra alternativ verkar i mina ögon sämre. Det betyder att jag i flygande fläng, typ i damtidningar hos frissan / kvällspressen, ibland kollar vad som händer de kungliga, utan att normalt sett fördjupa mig.
Den här boken är för det första lite trist skriven som litteratur, det är som att läsa en lång damtidning. Jag antar att man som kungahusskribent måste "koka soppa på en spik" ganska ofta och den soppan upptar mycket text, massor av upprepningar är det för att fylla upp utrymmet. Exempelvis så skrivs om och om igen att Madeleine är mycket barnkär och gärna vill ha egna barn som fort som möjligt. Utan de här ständiga omtagningar hade det blivit en ganska tunn bok. Sen kan jag reta mig på att Johan T ägnar en hel del utrymme åt att glorifiera och beskriva sin egen person; löprundorna som "råkar" hamna bland de kungliga, bostaden i fint område, det egna valet av lyxig klädbutik, flotta resor, vänlig uppmärksamhet från kungafamiljen osv. Han som person är i mina ögon helt ointressant. Men ok, jag fattar att han lever kungligt och ståndsmässigt. ;-) Lite förvånad är jag att han faktiskt verkar vara bjuden till en del kungliga evenemang.
Det finns ett par saker som förvånar mig när jag läser boken om Madeleine. En är att hon verkligen vantrivs med media och har hela sitt liv haft svårt att tackla den ständiga bevakningen. Det kan man inte tro, hon ser ju alltid så vacker och säker ut. En annan sak är att hon och de övriga i familjen är så otroligt påpassade. Lindwall beskriver hur hans s.k. " kontakter" direkt meddelar honom när något är på gång internt bland de kungliga. Det måste alltså vara så att anställda och vänner skvallrar hela tiden, inte alla men några. Så svekfullt. Vem kan man lita på? Jag skulle unna dem att få vara mer privata. Kungen beskrivs som ofta sur och grinig mot sin omgivning, förtjust i gin tonic men också skämtsam mellan varven. Han styr och ställer med hela familjen enligt Johan. Silvia är medlaren i alla lägen och den som håller kontakten med barnen. Carl Filip beskrivs som en toffel under Sophia och Victoria och Daniel som precis så präktiga som vi föreställer oss. De kungliga barnen verkar hjälpa varandra mer än jag trodde.
Läsvärd? Nja...... Den ger en del info om kungafamiljens medlemmar om man är intresserad av dem men, som sagt, samtidigt så blir man irriterad på upprepningar och fokus på Johan själv. Det är inte en bok som det är svårt att lägga ifrån sig, tvärtom så drar läsningen ut på tiden, man orkar inte så många sidor åt gången. Ingen bladvändare direkt alltså.
